Kampen i Chingkangbergen

Den 25 november1928

[ Ursprungligen framlagd såsom en rapport till Kinas kommunistiska partis Centralkommitté. ]

DEN SJÄLVSTÄNDIGA REGIMEN I GRÄNSOMRÅDET HUNAN-KIANGSI OCH NEDERLAGET I AUGUSTI

Kina är i dag det enda land i världen i vilket ett eller flera små områden under röd politisk makt uppstått mitt uppe i ett vitt välde, som innesluter dem. Vi finner vid en analys att en av orsakerna till denna företeelse ligger i den ständiga söndringen och krigen inom Kinas comprador- och godsägarklasser. Så länge denna söndring och dessa krig fortfar, är det möjligt för en beväpnad självständig arbetare- och bonderegim att bestå och växa. Dess bestånd och tillväxt kräver ytterligare följande betingelser: l) en pålitlig massbasis, 2) en fullgod partiorganisation, 3) en ganska stark Röd armé, 4) en terräng som är gynnsam för militära operationer och 5) för livsuppehället tillräckliga ekonomiska resurser.

En självständig regim måste använda skiftande strategi gentemot de härskande klasser som inringar den. Den måste tillämpa en strategi, när den härskande klassregimen är tillfälligt stabil, och en annan, då den är splittrad. Under en period då de härskande klasserna är splittrade, såsom under krigen mellan Li Tsung-jen och Tang Shengchih i provinserna Runan och Hupeh[1] och mellan Chang Fa-kuei och Li Chi-shen i provinsen Kwangtung,[2] kan vår strategi vara jämförelsevis äventyrlig och det område som skäres ut genom militära operationer kan vara jämförelsevis stort. Vi måste emellertid se till att lägga en fast grundval i de centrala distrikten så att vi har något tryggat att stöda oss på när den vita terrorn slår till. Under en period, då de härskande klassernas regim är tämligen stabil, som den var i de sydliga provinserna efter april månad i år, måste vår strategi vara inriktad på en småningom skeende framryckning. Under en sådan period är en uppdelning av våra styrkor för en äventyrlig framryckning, det värsta vi kan företa oss på det militära _ området, och det värsta vi kan företa oss i det lokala arbetet (jordfördelning, upprättande av politisk makt, utbyggnad av partiet och organiserande lokala väpnade styrkor) är att sprida ut vår personal och underlåta att lägga en fast grundval i de centrala distrikten. De nederlag som många små röda områden lidit, har berott antingen på att de nödvändiga objektiva betingelserna saknats eller på subjektiva misstag i taktiken. Misstag i taktiken har gjorts enbart till följd av oförmåga att klart skilja mellan de två slagen av period, den i vilken de härskande klassernas regim för tillfället är stabil, och den i vilken den är splittrad. Under en period av tillfällig stabilitet förespråkade vissa kamrater uppdelning av våra styrkor för en äventyrlig framryckning och föreslog till och med att överlämna försvaret av vidsträckta områden till de röda gardena ensamma, blinda för faktum att fienden kunde angripa inte endast med godsägarnas uppbåd, utan även i koncentrerade operationer med reguljära trupper. I det lokala arbetet försummade de helt och hållet att lägga en fast grundval i de centrala distrikten och försökte företa obegränsad expansion, utan hänsyn till huruvida denna låg i vår förmåga. Om någon förespråkade en politik av gradvis framryckning i de militära operationerna eller en politik inriktad på att koncentrera våra bemödanden i det lokala arbetet till att lägga en fast grundval i de centrala' distrikten, för att trygga oss en oövervinnelig ställning, utnämnde de honom till "konservativ". Deras felaktiga idéer var roten och upphovet till de nederlag som gränsområdet Hunan-Kiangsi och Fjärde röda armén i södra Hunan led sistlidna augusti.

Vårt arbete i gränsområdet Hunan-Kiangsi började i oktober förra året. I början var alla våra partiorganisationer i häradena döda. De lokala beväpnade styrkorna bestod endast av två förband under Yuan Wen-tsai och Wang Tso i närheten av Chingkangbergen, vilka hade vardera 60 gevär i dåligt skick, medan böndernas självförsvarskårer i häradena Yunghsin, Lienhua, Chaling och Linghsien hade blivit fullständigt avväpnade av godsägarklassen, och massornas revolutionära glöd hade förkvävts. I februari i år fanns det häradspartikommittéer i Ningkang, Yunghsin, Chalin och Suichuan. Linghsien hade en särskild distriktspartikommitté, och i Lienhua hade en partiorganisation börjat fungera och upprätta förbindelse med häradskommittén i Wanan. Alla häradena utom Linghsien hade några lokala beväpnade förband. I Ningkang, Chaling, Suichuan och Yunghsin och särskilt i de bägge sistnämnda häradena förekom mot godsägarna ganska många gerillauppror, som reste massorna och alla var ganska lyckade. Under denna period hade agrarrevolutionen ännu inte förts särskilt långt. De politiska maktorganen kallades arbetarnas, böndernas och soldaternas regering. Soldatkommittéer[3] upprättades i armén. Då förband drog ut på särskilda uppdrag bildades aktionskommittéer för att leda dem. Den ledande partiinstansen där var frontkommittén (med kamrat Mao Tse-tung som sekreterare), vilken hade utnämnts av provinskommittén i Hunan under Höstskördeupproret. På begäran av specialkommittén i södra Hunan avskaffades frontkommittén i början av mars och reorganiserades som partiets divisionskommitté (med Ho Ting-ying som sekreterare). Denna blev sålunda en instans som hade hand endast om partiorganisationerna i armén men saknade auktoritet över de lokala partiorganisationerna. Under tiden sändes Mao Tse-tungs styrkor till södra Hunan på begäran av specialkommittén därstädes, och som en följd blev gränsområdet Hunan-Kiangsi ockuperat av fienden i över en månads tid. I slutet av mars kom nederlaget i södra Hunan och i april drog sig styrkorna under Chu Teh liksom de som kommenderades av Mao Tse-tung tillsammans med södra Hunans bondearmé tillbaka till Ningkang och började återupprätta den självständiga regimen i gränsområdet.

Från och med april stod den självständiga regimen i gränsområdet Hunan-Kiangsi inför en tillfälligt stabil härskande makt i söder, och Hunan och Kiangsi sände minst åtta eller nio och ibland ända upp till aderton regementen av reaktionära styrkor för att "undertrycka" oss. Likväl bekämpade vi med en styrka av mindre än fyra regementen fienden i fyra långa månader, utvidgade dagligen det territorium som lydde under vår självständiga regim, fördjupade agrarrevolutionen, byggde ut folkets politiska makt och utökade Röda armén och de röda gardena. Detta var möjligt därför att partiorganisationernas (lokala och armé-) politik i gränsområdet var riktig. Partiets specialkommitté för gränsområdet (med Mao Tse-tung som sekreterare) och dess armékommitté (med Chen Yi som sekreterare) drev då följande politik:

Tack vare denna riktiga taktik, terrängen i gränsområdet, som gynnade vår kamp, och den bristfälliga samordningen mellan de trupper som invaderade från Runan och de som invaderade från Kiangsi, var vi i stånd att vinna ett antal militära segrar och utvidga folkets självständiga regim under de fyra månaderna från april till juli. Ehuru fienden var mångdubbelt starkare än vi, var han inte i stånd att förhindra utvidgningen av vår regim, än mindre att förinta den. Vår regim tenderade att utöva ett ständigt växande inflytande på Runan och Kiangsi. Den enda orsaken till nederlaget i augusti var att en del kamrater, som inte förmådde inse att vi befann oss i en period då tillfällig stabilitet rådde bland de härskande klasserna, antog en politik, som passade för en period av söndring inom de härskande klasserna, och delade upp våra styrkor för en äventyrlig framryckning i södra Runan och därmed förorsakade nederlag både i gränsområdet och i södra Runan. Tu Rsiu-ching, som representerade provinskommittén i Runan, och Yang Kai-ming, den av provinskommittén utnämnde sekreteraren för gränsområdets specialkommitté, förmådde inte fatta det verkliga läget. Utnyttjande det förhållandet, att Mao Tse-tung, Wan Rsi-hsien och andra kamrater, som hyste en från deras starkt avvikande mening, befann sig långt borta i Yunghsin, tog de ingen hänsyn till resolutionerna från det gemensamma mötet med partiets armékommitté, specialkommittén och häradskommittén i Yunghsin, vilka ogillade de av provinskommittén i Runan företrädda meningarna. De tvingade bara mekaniskt igenom Runans provinskommittés order, att marschera till södra Runan, och gick med på Röda arméns 29:e (av bönderna från Yichang bestående) regementes önskan att undvika kamp och återvända hem, och förorsakade på detta sätt nederlag såväl i gränsområdet som i södra Runan.

Ursprungligen hade Åttonde armén från Runan under Fu Shang i mitten på juli invaderat Ningkang, trängt fram till Yunghsin, förgäves sökt strid med oss (vårt folk försökte angripa den från en sidoväg men missade den) och därefter, eftersom de fruktade de massor som stödde oss, snabbt reträtterat till Chaling genom Lienhua. Under tiden hade Röda annens största avdelning, som ryckte fram från Ningkang för att angripa Linghsien och Chaling, ändrat sina planer då den nått Linghsien och svängt mot södra Runan, medan de fientliga styrkorna från Kiangsi, vilka bestod av fem regementen ur Tredje armén under Wang Chun och Ching Ran-ting och sex regementen ur Sjätte armén under Ru Wen-tou, inlett en gemensam stormlöpning mot Yunghsin. Vid denna tidpunkt hade vi i Yunghsin endast ett enda regemente, som, under det skydd de breda folkmassorna beredde det, var i stånd att så länge som i 25 dagar medels gerillaanfall från alla riktningar hålla dessa elva regementen på en radie av 30 li från häradsstaden Yunghsin. Till slut förlorade vi Yunghsin till följd av fiendens ursinniga stormangrepp, och kort efteråt förlorade vi också Lienhua och Ningkang. I detta ögonblick flammade tvedräkt plötsligt upp inom de fientliga styrkorna från Kiangsi. Sjätte armén under Hu Wen-tou drog sig hastigt tillbaka och gav sig därefter i strid med Wang Chuns Tredje armé vid Changshu. De övriga fem regementena från Kiangsi drog sig snabbt tillbaka till häradsstaden Yunghsin. Hade vår huvudstyrka inte begivit sig till södra Runan, skulle det ha varit helt möjligt att utplåna denna fientliga styrka och utvidga den självständiga regimens område så att det inneslöt Kian, Anfu och Pinghsiang samt förbinda det med Pingkiang och Liuyang. Men eftersom huvudstyrkan var borta och det enda återstående regementet var alltför utmattat, beslöts det att en del manskap skulle stanna för att försvara Chingkangbergen i samarbete med två förband under Yuan Wen-tsai och Wang Tso, och att jag skulle föra återstoden till Kueitung för att möta huvudstyrkan och inbjuda den att återvända. Vid denna tid befann sig huvudstyrkan på reträtt från södra Runan till Kueitung, och den 23 augusti förenades våra styrkor där.

När Röda arméns huvudstyrka i mitten på juli anlände till Linghsien, vägrade manskapet och officerarna i 29:e regementet, som vacklade politiskt och ville återvända till sina hem i södra Runan, att lyda order, medan 28:e regementet var emot att bege sig till södra Hunan och önskade marschera till södra Kiangsi, men i vart fall inte ville återvända till Yunghsin. Eftersom Tu Rsiu-ching uppmuntrade 29:e regementet i dess oriktiga idéer och armékommittén inte lyckades förmå det att uppge dessa, gav sig huvudstyrkan den 17 juli av från Lienghsien med Chenchow som mål. I en strid med fientliga styrkor under Fan Shih-sheng i Chenchow den 24 juli hade den i början framgång, men blev senare slagen och drog sig ur striden. Därpå skyndade 29:e regementet på egen hand hemåt till Yichang med resultat att en grupp blev utplånad av Ru Feng-changs banditer vid Lochang, en annan skingrades i Chenchow-Yichang-området och harsedan dess aldrig hörts av, och endast etthundra man ställde upp på nytt den dagen. Lyckligtvis hade 28:e regementet, som utgjorde denstörre styrkan, inte lidit stora förluster, och den 18 augusti intog det Kueitung. Den 23 augusti förenades truppen från Chingkangbergen med regementet, och det 'beslöts att de förenade styrkorna skulle återvända dit över Chungyi och Shangyu. När vi nådde Chungyi, avvek bataljons befälhavaren Yuan Chung-chuan med ett infanterikompani och ett artillerikompani, och ehuru de bägge kompanierna fördes tillbaka, miste vår regementsbefälhavare Wang Erh-cho livet i denna aktion. När våra män var på väg tillbaka, men innan de ännu nått bestämmelseorten, passade fientliga förband från Runan och Kiangsi tillfället att den 30 augusti angripa Chingkangbergen. Försvarsstyrkan, som uppgick till mindre än en bataljon, slog tillbaka med utnyttjande av sina fördelaktiga ställningar, jagade fienden på flykten och räddade basen.

Orsakerna till vårt nederlag i augusti var följande: 1) en del officerare och manskap, som vacklade och längtade hem, förlorade sin stridsduglighet, medan andra, som var ovilliga att bege sig till södra Runan, saknade entusiasm; 2) vårt manskap var utmattat av de långa marscherna i den tryckande sommarhettan; 3) genom att de vågade sig flera hundra Ii bort från Linghsien förlorade våra män kontakten med gränsområdet och blev isolerade; 4) eftersom massorna i södra Runan inte ännu hade rests, visade sig expeditionen vara rena rama militära äventyret; 5) vi saknade underrättelser om läget hos fienden; 6) förberedelserna var otillräckliga och officerare och manskap förstod inte syftet med operationen.

DET AKTUELLA LÄGET I DET OMRÅDE SOM LIGGER UNDER DEN SJÄLVSTÄNDIGA REGIMEN

Sedan april i år har de röda områdena undan för undan utvidgats. Efter slaget vid Lungyuankou (på gränsen mellan Yunghsin och Ning kan), i vilket vi den 23 juni för fjärde gången besegrade de fientliga styrkorna från Kiangsi, nådde gränsområdet kulmen i sin utveckling och omfattade de tre häradena Ningkang, Yunghsin och Lienhua, små delar av Kian och Anfu, norra delen av Suichuan och sydöstra delen av Linghsien. Större delen av jorden i de röda områdena hade fördelats, och fördelning av återstoden pågick. Organ för den politiska makten hade bildats överallt i distrikten och socknarna. Häradsstyrelser hade bildats i Ningkang, Yunghsin, Lienhua och Suichuan, och en regering för gränsområdet skapats. Upprors avdelningar av arbetare och bönder hade organiserats i byarna, och röda garden bildats på distrikts- och häradsnivå. I juli inledde fiendestyrkorna i Kiangsi angrepp, och i augusti angrep fiendestyrkor från Hunan och Kiangsi gemensamt Chingkangbergen. Alla häradsstäderna och slätterna i gränsområdet ockuperades av fienden. Fiendens sjakaler – fredsskydd-skårerna och godsägarnas uppbåd – löpte amok och den vita terrorn rasade i städerna och på landsbygden. De flesta partioch regeringsorganisationerna föll samman. De rika bönderna och opportunisterna i partiet gick i stort antal över till fienden. Det var inte förrän slaget i Chingkangbergen den 30 augusti utkämpats som fiendestyrkorna från Hunan vek tillbaka till Linghsien, men styrkorna från Kiangsi höll alltjämt alla häradsstäderna och de flesta byarna. Fienden har emellertid aldrig varit i stånd att erövra bergsområdena, som innesluter Ningkangs västra och norra distrikt, Tienlungs, Hsiaohsikiangs och Wannienshans distrikt i respektive norra, västra och södra delarna av Yunghsin, Shangshidistriktet av Lienhua, Chingkangshandistriktet av Suichuan samt Tsingshihkangs och Tayuans distrikt av Linghsien. I juli och augusti utkämpade ett regemente ur Röda armén dussintals små och stora strider i samverkan med de röda gardena från de olika häradena bch förlorade endast trettio gevär, innan det slutligen drog sig tillbaka upp i bergen.

När vårt folk var på marsch tillbaka till Chingkangbergen genom Chungyi och Shangyu, förföljdes vi av fiendestyrkan från Kiangsi, den fristående 7:e divisionen under Uu Shih-yi, så långt som till Suichuan. Den 13 september slog vi Liu Shih-yi, tog flera hundra gevär som byte och intog Suichuan. Den 26 september återvände vi till Chingkangbergen. Den 1 oktober upptog vi strid med och besegrade en av Hsiung Shih-huis brigader, som kommenderades av Chou Hun-yuan och återtog hela Ningkangs härad. Under tiden kom 126 man ur de av Ven Chung-ju kommenderade fientliga stridskrafterna från Runan, vilka varit stationerade i Kueitung, över till oss och organiserades i en bataljon för särskilda uppgifter med Pi Chan-yun som befälhavare. Den 9 november slog vi ett regemente av Chous brigad på flykten vid Lungyuankou och Ningkangs häradshuvudstad.

Nästa dag ryckte vi fram och ockuperade Yunghsin men drog oss kort efteråt tillbaka till Ningkang. För närvarande sträcker sig vårt område från Chingkangbergens sydsluttningar i Suichuans härad i söder till Lienhua härads gräns i norr. Det omfattar hela Ningkang och delar av Suichuan, Linghsien och Yunghsin och bildar en smal sammanhängande remsa, som löper från norr till söder. Shanghsidistriktet i Lienhua och Tienlung- och Wannienshandistrikten i Yunghsin är emellertid inte fast knutna till denna sammanhängande sträcka. Fienden försöker att förinta våra basområden genom militära angrepp och ekonomisk blockad, och vi förbereder nu att slå ned hans angrepp.

Militära frågor

Eftersom kampen i gränsområdet är uteslutande militär måste både partiet och massorna försättas på krigsfot. Frågan om hur man ska ta itu med fienden, hur man ska kämpa, har blivit huvudfrågan i vårt dagliga liv. En självständig regim måste vara beväpnad. Varhelst ett sådant område är beläget kommer det omedelbart att ockuperas av fienden, om väpnade styrkor saknas eller är otillräckliga, eller om en felaktig taktik används gent emot fienden. Eftersom kampen med var dag blir mera förbittrad, har våra problem blivit ytterligt komplicerade och allvarliga.

Röda armén i gränsområdet är sammansatt av: l) trupper som tidigare stått under Yeh Ting och Ho Lung i Chaochow och Swatow;[4] 2) förutvarande nationalregeringens i Wuchang[5] gardesregemente; 3) bönder från Pingkiang och Liuyang;[6] 4) bönder från södra Hunan[7] och arbetare från Shuikoushan;[8] 5) män som tillfångatagits från styrkorna under Hsu Keh-hsiang, Tang Sheng-chih, Pai Chung-hsi, Chu Pei-teh, Wu Shang och Hsiung Shih-hui samt 6) bönder från häradena i gränsområdet. Av de trupper som tidigare kommenderades av Yeh Ting och Ho Lung, gardesregementet och bönderna från Pingkiang och Luiyang återstår, efter över ett års strider, endast en tredjedel. Förlusterna har varit stora också bland bönderna från södra Hunan. Ehuru dessa fyra kategorier ända in till denna dag förblivit Röda arméns ryggrad, är de därför numera till antalet långt färre än de ovan sist nämnda två kategorierna. Bland dessa är bönderna dessutom till antalet färre än de tillfångatagna soldaterna; utan ersättningsmanskap från denna källa skulle vi ha ett svårt problem att skaffa folk. Ändå ökar inte manskapet i samma takt som antalet gevär. Gevären går inte så lätt förlorade, men männen blir sårade eller dödade, sjuknar eller deserterar och går alltså lättare förlorade. Provinskommittén i Hunan har lovat att skicka arbetare från Anyuan,[9] och vi hoppas innerligt att den gör det.

Vad klasstillhörigheten beträffar består Röda armén dels av arbetare och soldater och dels av trasproletärer. Det är naturligtvis inte tillrådligt att ha allt för många av de sistnämnda. Men de är i stånd att slåss, och eftersom strider pågår varenda dag med stigande förluster, är det redan nu inte lätt att få ersättningsmanskap ens bland dem. Under dessa omständigheter är enda lösningen att intensifiera den politiska skolningen.

Flertalet av Röda arméns soldater kommer från legoknektsarméerna, men deras karaktär förändras så snart de inträtt i Röda armén. Först och främst har Röda armén avskaffat legoknektssystemet och får manskapet att känna att de kämpar för sig själva och för folket och inte för någon annan. Ännu så länge har Röda armén inget reguljärt avlöningssystem, den lämnar ut spannmål, pengar till matolja, salt, bränsle och grönsaker och en liten fickpenning. Jord har tilldelats alla Röda arméns officerare och meniga, som är hemma i gränsområdet, men det är ganska svårt att tilldela jord åt dem som är hemma på andra håll i landet.

Efter att ha fått politisk skolning har Röda arméns soldater blivit klassmedvetna, lärt sig grunderna för jordfördelningen, skapandet av politisk makt, arbetarnas och böndernas beväpning, etc., och de vet att de kämpar för sig själva, för arbetarklassen och bönderna. Följaktligen kan de utan klagan uthärda den bittra kampens vedermödor. Varje kompani, bataljon eller regemente har sin soldatkommitté, som företräder soldaternas intressen och bedriver politiskt arbete och massarbete.

Erfarenheten har bevisat, att systemet med partirepresentanter[10] inte får avskaffas. Partirepresentanten är särskilt viktig på kompaninivå, eftersom partiorganisationerna är organiserade på kompanigrundval. Han har att tillse att soldatkommittén genomför politisk skolning, att vägleda massrörelsernas arbete och samtidigt att verka som partiorganisationens sekreterare. Fakta har visat, att ju bättre partirepresentanten på kompaniet är, desto bättre är kompaniet, och att kompanibefälhavaren knappast kan spela denna viktiga politiska roll. Enär förlusterna bland de lägre kadrerna är svåra, blir tillfångatagna fientliga soldater ofta på mycket kort tid plutonchefer eller kompanichefer; en del av de som tillfångatogs i februari och mars är redan bataljonsbefälhavare. Det kan synas att eftersom vår armé kallas Röda armén, borde den kunna reda sig utan partirepresentanter, men detta är ett stort misstag. Vid en tidpunkt avskaffade 28:e regementet i södra Hunan systemet men bara för att senare återinföra det. Att döpa om partirepresentanterna till "styresmän" skulle vara att blanda ihop dem med styresmännen i Kuomintangarmén, som de tillfångatagna soldaterna avskyr. En namnändring berör inte systemets natur. Följaktligen har vi beslutat att inte företa någon ändring. Förlusterna är mycket stora bland partirepresentanterna, och ehuru vi startat klasser för att utbilda folk, som kan fylla luckorna, hoppas vi att Centralkommittén och provinskommittéerna i Hunan och Kiangsi ska sända oss åtminstone trettio kamrater, som förmår tjänstgöra som partirepresentanter.

En soldat behöver vanligen sex månaders eller ett års utbildning innan han kan slåss, men våra soldater som rekryterades så sent som i går, måste slåss i dag, praktiskt taget utan utbildning. Svaga som de är i militär teknik, slåss de enbart på sitt mod. Eftersom långa vilo- och utbildningsperioder inte kan komma i fråga, är det enda man kan göra att, då omständigheterna så medger, försöka undvika vissa drabbningar och därmed vinna tid för utbildning. Vi har nu en kår på 150 man under utbildning till officerare av lägre rang och vi avser att göra den kursen till en permanent institution. Vi hoppas att Centralkommittén och de bägge provinskommittéerna ska skicka oss flera officerare från plutonchefer och kompanichefer och uppåt.

Provinskommittén i Hunan har bett oss att beakta soldaternas materiella förhållanden och göra dem åtminstone litet bättre än den genomsnittlige arbetarens eller bondens. I verkligheten är de sämre. Förutom spannmål erhåller varje man endast fem fen om dagen till matolja, salt, ved och grönsaker, men även detta är det svårt att upprätthålla. Enbart utgifterna för dessa ting uppgår månatligen till över tiotusen silverdollar, som anskaffas genom expropriation från de lokala tyrannerna[11]. Vi har nu bomullsvadd till vinterkläder för hela armén om femtusen man, men lider fortfarande brist på tyg. Fastän vädret är kallt, har många av våra män inte mer än två tunna lager av kläder att skyla sig med. Lyckligtvis är vi vana vid umbäranden. Och vad mera är, de delas av oss alla. Varenda man från armébefälhavaren till kocken lever på de fem fen per dag som vid sidan om spannmålen är anslagna till mathållning. Vad fickpengar beträffar, får alla samma belopp, vare sig det är 20 fen eller 40 fen.[12] Följaktligen har soldaterna inga klagomål mot någon.

Efter varje träffning finns det en del sårade. Dessutom har många officerare och män blivit sjuka av undernäring, kyla eller andra orsaker. Våra sjukhus uppe i bergen ger behandling enligt såväl kinesisk som västlig metod, men vi lider brist på läkare och mediciner. För närvarande har de över åtta hundra patienter. Provinskomrnitten i Hunan lovade att skaffa mediciner, men hittills har vi inte erhållit några. Vi hoppas fortfarande att Centralkommittén och de bägge provinskommittéerna ska skicka oss några läkare med västlig utbildning och en del jod.

Bortsett från den roll partiet spelar är orsaken till att Röda armén, trots dessa dåliga materiella förhållanden och de ofta återkommande striderna, kunnat härda ut, att den tillämpar demokrati. Officerarna slår inte manskapet, officerare och manskap får samma behandling; soldaterna har frihet att hålla möten och fritt säga sin mening; alla triviala formaliteter är avskaffade, och bokföringen ligger öppen för envar att granska. Soldaterna sköter allt som rör mässen och kan till och med spara litet fickpengar av de dagliga fem fen för matolja, salt, ved och grönsaker. Detta kallar de "mässbesparingar". Allt detta ger soldaterna stor tillfredsställelse. I synnerhet de nyligen tillfångatagna soldaterna känner att vår armé och Kuornintangarmén hör till två skilda världar. De känner sig andligen befriade, fastän de materiella förhållandena i Röda armén inte är likvärdiga med de som råder i den vita armén. Just de soldater som i går var helt utan mod i den vita armén, är mycket modiga i Röda armén i dag, sådan är demokratins inverkan. Röda armén är som en smältugn i vilken alla tillfångatagna soldater förädlas i det ögonblick de kommer över. I Kina har armén lika stort behov av demokratin som folket. Demokratin i vår armé är ett viktigt vapen för undergrävande av den feodala legoknektsarmén.[13]

Partiorganisationen har nu fyra nivåer, kompaniföreningen, bataljonskommittén, regementskommittén och armékommittén. På ett kompani finns en förening med en grupp i varje tropp. "Partiföreningen organiseras på kompaniets grundval", detta är ett viktigt skäl till att Röda armén har varit i stånd att föra dessa mödosamma strider utan att falla sönder. För två år sedan, när vi befann oss i Kuomintangarmén, hade vårt parti inga organisatoriska rötter bland soldaterna, och till och med i Yeh Tings trupper[14] fanns det bara en partiförening på vart regemente; detta var skälet till att vi inte kunde uthärda en svår prövning. I Röda armén i dag är det proportionella förhållandet mellan partimedlemmar och partilösa en till tre, eller i genomsnitt en partimedlem i varje grupp om fyra man. Nyligen beslöt vi att rekrytera flera partimedlemmar bland fältsoldaterna i syfte att komma dithän, att varannan soldat tillhör partiet[15]. För närvarande lider kompaniföreningarna brist på goda partisekreterare, och vi ber Centralkommittén att sända oss ett antal aktivister uttagna bland dem, som inte längre kan vara verksamma där de befinner sig. Nästan alla kadrerna från södra Runan utför partiarbete i armén. Men eftersom en del av dem skingrades under reträtten i södra Runan i augusti har vi nu inget folk till övers.

De lokala väpnade styrkorna består av röda garden och arbetarnas och böndernas upprorsavdelningar. Dessa avdelningar, som är beväpnade med spjut och hagelbössor, är organiserade efter socknar såatt varje socken har en avdelning aven med befolkningens storlek varierande numerär. Dess uppgift är att undertrycka kontrarevolutionen, skydda sockenstyreIsen och bistå Röda armén och de röda gardena i strid, när fienden visar sig. Upprors avdelningarna började i Yunghsin som en underjordisk styrka, men de har framträtt öppet sedan vi intog hela häradet. Organisationen har nu spritts till andra häraden i gränsområdet, och namnet bibehållits oförändrat. Rödgardisternas vapen består huvudsakligen av gevär med fem skott i magasinet, men det förekommer också en del gevär med magasin om nio patroner eller bara en patron. Det finns 140 gevär i Ningkang, 220 i Yunghsin, 43 i Lienhua, 50 i Chaling, 90 i Linghsien, 130 i Suichuan och 10 i Wannan, summa 683. De flesta gevären har levererats av Röda armén, men ett mindre antal har rödgardisterna själva erövrat från fienden. De röda gardena i häradena, som ständigt kämpar mot freds skydds kårerna och godsägarnas uppbåd, höjer oavbrutet sin stridsduglighet. Före intermezzot den 21 maj[16] hade bönderna i alla häradena självförsvarskårer. Det fanns 300 gevär i Yuhsien, 300 i Chaling, 60 i Linghsien, 50 i Suichuan, 80 i Yunghsin, 60 i Lienhua, 60 i Ningkang (Yuan Wen-tsais män) och 60 i Chingkangbergen (Wang Tsos män), summa 970. Efter intermezzot fanns, bortsett från de gevär som befann sig i händerna på Yuans och Wangs män, vilka inte berörts, endast sex gevär kvar i Suichuan och ett i Lienhua, alla de övriga hade beslagtagits av godsägarna. Böndernas självförsvarskårer var som resultat av den opportunistiska linjen inte i stånd att behålla sina gevär. För närvarande har de röda gardena i häradena fortfarande allt för få gevär, färre än godsägarna har; Röda armén bör fortsätta att hjälpa dem med gevär. Röda armén bör göra allt, blott inte minska sin egen stridsduglighet, för att hjälpa till att beväpna folket. Vi har fastställt att varje bataljon i Röda armén bör bestå av fyra kompanier med vardera 75 gevär. Gevären hos kompaniet för särskilda uppgifter, kulsprutekompaniet, skyttegravsmörsarkompaniet, regementshögkvarteret och de tre bataljonshögkvarteren inberäknade kommer varje regemente att ha 1.075 gevär. De som erövras i strid bör såvitt möjligt användas till att beväpna de lokala styrkorna. De röda gardenas befälhavare bör bestå av folk som sänts från häradena till Röda arméns utbildningskårer och har avslutat sin utbildning. Röda armén bör undan för undan minska antalet personer från andra områden, som den sänder att föra befäl över de lokala styrkorna. Chu Pei-teh beväpnar sina fredsskyddskårer och uppbåd medan godsägarnas väpnade styrkor i gränshäradena har betydande storlek och stridsduglighet. Detta gör det så mycket mera trängande att bygga ut våra lokala röda stridskrafter.

Principen för Röda armén är koncentration, för de röda gardena, spridning. För närvarande, när den reaktionära regimen tillfälligt är stabil, kan fienden samla väldiga styrkor för att angripa Röda armén, och spridning skulle inte vara till Röda arméns fördel. Enligt vår erfarenhet har spridningen av krafterna nästan alltid lett till nederlag, medan koncentration av krafterna, för strid emot en numerärt underlägsen, likvärdig eller litet överlägsen fiendestyrka, ofta lett till seger. Centralkommittén har instruerat oss att utveckla gerillaverksamhet inom ett mycket för stort område, som mäter flera tusen ii både på längden och på bredden; detta beror troligen på överskattning av vår styrka. För de röda gardena är spridningen en fördel, och de använder nu denna metod i sina operationer i alla häradena.

Den effektivaste metoden i propagandan mot de fientliga styrkorna är att frige tillfångatagna soldater och ge de sårade läkarbehandling. När helst soldater, plutonchefer, kompani- eller bataljonsbefälhavare ur fiendestyrkorna tas till fånga, bedriver vi omedelbart propaganda bland dem. De delas upp i sådana som önskar stanna och sådana som vill ge sig av, och de sistnämnda friges och får medel till resan. Därmed slår vi omedelbart benen undan fiendens lögner om att "de kommunistiska banditerna dödar varenda en de får syn på". Tiodagarsrevyn, en tidskrift som utges av Vang Chih-shengs 9:e division, skrev om denna åtgärd och utropade: "Vilken ondsinthet!" Röda arméns soldater visar stor omsorg om fångarna och ordnar ett varmt avsked för dem, och vid varje "Avskedsfest för våra nya bröder" svarar fångarna med tal som uttrycker från hjärtat kommande tacksamhet. Läkarbehandlingen av sårade fångar har också stor verkan. Kloka människor på fiendesidan som Li Wen-pin, har nyligen imiterat oss genom att sluta att döda fångar och ge läkarbehandling åt de sårade. Icke dess mindre går våra män tillbaka över till oss vid första bästa träffning och tar sina vapen med sig. Detta har redan hänt två gånger. Dessutom utför vi så mycken skriftlig propaganda som möjligt, till exempel genom att måla paroller. Vart vi går täcker vi murarna med sådana. Men vi har ont om folk som kan teckna och hoppas att Centralkommittén och de bägge provinskommittéerna kan sända oss några.

Vad de militära baserna beträffar, ligger den första basen, Chingkangbergen, där de fyra häradena Ningkang, Linghsien, Suichuan och Yunghsin stöter ihop. Avståndet mellan Maoping på nordsluttningen i Ningkangs härad och Huangao på sydsluttningen i Suichuan är 90 Ii. I omkrets mäter basen 550 Ii, den sträcker sig från Nashan till Lungyuankou (bägge i Yunghsins härad), Hsincheng, Maoping, Talung (alla i Ningkangs härad), Shihtu, Shuikou, Hsiatsun (alla i Linghsiens härad), Yingpanhsu, Taichiapu, Tafen, Tuitzechien, Huangao, Wutoukiang och Che-ao (alla i Suischuans härad) och tillbaka till Nashan. I bergen finns risfält och byar vid Stora brunn, Lilla brunn, Övre brunn, Mellersta brunn, Nedre brunn, Tseping, Hsiachuang, Hsingchou, Tsaoping, Painihu och Lofu. Alla dessa orter brukade vara hemsökta av banditer och desertörer, men har nu förvandlats till vårt basområde. Dess befolkning uppgår till färre än 2.000, och skörden av oskalat ris är mindre än 10.000 pikui, och följaktligen måste all spannmål för armén levereras från Ningkangs, Yunghsins och Suichuans härad. Alla de strategiska passen i bergen har befästs. Våra sjukhus, våra verkstäder för tillverkning av sängkläder och kläder, våra arméförvaltningsavdelningar och regementenas basförvaltningar är allesammans förlagda hit. Just nu transporteras spannmål till bergen från Ningkang. Förutsatt att vi har tillräckliga förråd, kan fienden aldrig ta sig in. Den andra basen, Chiulungbergen, ligger där de fyra häradena Ningkang, Yunghsin, Lienhua och Chaling möts. Den är av mindre vikt än Chingkangbergen men tjänar som den längst in belägna basen för de fyra häradenas lokala väpnade styrkor, och även den har befästs. Det är viktigt för en självständig och av den vita regimen omringad röd regim att utnyttja de strategiska fördelar som bergen bjuder.

Jordfrågor

Läget ifråga om jorden i gränsområden. I runda tal tillhörde mer än 60 procent av jorden godsägarna och mindre än 40 procent bönderna. I Kiangsisektorn var äganderätten mest koncentrerad i Suichuans härad, där omkring 80 procent av jorden tillhörde godsägarna. Yunghsin kom närmast med omkring 70 procent godsägarjord. I Wanan, Ningkang och Lienhua fanns det flera jordägande bönder, men godsägarna ägde likväl huvudparten av jorden, det vill säga omkring 60 procent av all jord, medan bönderna ägde endast 40 procent. I Hunansektorn tillhörde omkring 70 procent av jorden godsägarna både i Chalings och Linghsiens härad.

Frågan om mellankIassen. Då detta läge föreligger ifråga om jorden, är det möjligt att vinna flertalets stöd för konfiskation och nyfördelning av all jorden[17] Landsbygdsbefolkningen kan i stort sett uppdelas i tre klasser: de stora och mellanstora godsägarnas klass, den av små godsägare och rika bönder bestående mellanklassen, och mellanböndernas och de fattiga böndernas klass. De rika böndernas intressen är ofta sammanflätade med de små godsägarnas. De rika böndernas jord utgör endast en liten procent av all jorden, men räknar man ihop den med de små godsägarnas jord, rör det sig ändå om avsevärda arealer. Troligen är fallet mer eller mindre likartat i hela landet. Den jordpolitik som antagits i gränsområdet går ut på fullständig konfiskering och grundlig nyfördelning; följaktligen angrips i det röda området både de stora och mellanstora godsägarnas klass och mellanklassen. Detta är politiken, men vid dess förverkligande har vi mött rätt mycken obstruktion från mellanklassen. Under revolutionens första dagar kapitulerade mellanklassen synbarligen för de fattiga böndernas klass, men i verkligheten utnyttjade de sin tradiditionella sociala ställning och klanauktoritet till att skrämma de fattiga bönderna i syfte att fördröja jordfördelningen. När inget dröjsmål längre var möjligt, dolde de sitt faktiska jordinnehav eller behöll den goda jorden och lämnade ifrån sig den sämre. Under denna period gav de fattiga bönderna, som länge varit förtrampade och kände att revolutionens seger var osäker, ofta efter för mellanklassen och vågade inte handla med kraft. Det tas med kraft itu med mellanklassen i byarna endast då revolutionen befinner sig i uppgång, till exempel då den politiska makten erövrats i ett eller flera härad, då den reaktionära armén lidit flera nederlag och Röda armén upprepade gånger visat sig ha framgång. De allvarligaste fallen av fördröjning av jordfördelningen och undanhållande av jordegendomar förekom i södra sektorn av Yunghsins härad, där mellanklassen var störst. Den verkliga jordfördelningen i detta område genomfördes först sedan Röda armén vunnit sin stora seger vid Lungyuankou den 23 juni och distriktsförvaItningen betraffat flera personer för att de fördröjt fördelningen. Men eftersom det feodala familjesystemet är förhärskande i varje härad och alla familjerna i en by eller en grupp av byar tillhör en enda klan, kommer det att dröja ganska länge innan folket blir medvetet om sin klass och klankänslorna övervunnits i byarna.

Mellanklassens avfall under den vita terrorn. Efter att ha varit attackerad under det revolutionära uppsvinget, löpte mellanklassen över till fienden så snart den vita terrorn slog till. I Yunghsin och Ningkang var det just de små godsägarna och de rika bönderna som anförde de reaktionära trupperna, då dessa satte eld på de revolutionära böndernas hus. Enligt reaktionärernas instruktioner brände de ned hus och företog arresteringar, och gjorde det öppet och skamlöst. När Röda armén återvände till Ningkang, Hsincheng, Kucheng och Lungshih, flydde flera tusen bönder med reaktionärerna till Yunghsin därför att de lurats av den reaktionära propagandan att kommunisterna skulle döda dem. Det var först efter det, att vi fört propaganda, som sade att "bönder som har avfallit kommer inte att bli dödade" och "bönder som avfallit är välkomna tillbaka att skörda sin gröda", som en del av dem långsamt återvände.

När det råder ebb i revolutionen i hela landet, är det svåraste problemet i vårt område att behålla ett fast grepp om mellanklassen. Huvudorsaken till denna klass' förräderi är, att revolutionen givit den ett alltför hårt slag. Men då det råder revolutionärt uppsving i hela landet, har de fattiga böndernas klass något att lita till och blir djärvare, medan mellanklassen har något att frukta och inte vågar vara bångstyrig. Då kriget mellan Li Tsung-jen och Tang Sheng-chih spred sig till Hunan, försökte de små godsägarna i Chaling blidka bönderna, och några skickade dem till och med fläsk i nyårs gåva (ehuru Röda armén redan då dragit sig tillbaka från Chaling till Suichuan). Men efter krigets slut hörde man aldrig talas om att sådant hände längre. Nu, då det råder en hela landet omfattande kontrarevolutionär flod, har mellanklassen i de vita områden, som fått utstå hårda slag, nästan helt anslutit sig till storgodsägarklassen, och de fattiga böndernas klass har isolerats. Detta är verkligen ett allvarligt problem.[18]

Vardagslivets svårigheter som en orsak till mellan klassens avfall. De röda och de vita områdena ligger nu emot varandra som två länder i krig. Till följd av den åtstramade fientliga blockaden och vår felaktiga behandling av småbourgeoisin, har handeln mellan de bägge områdena nästan upphört. Nödvändighetsvaror sådana som salt, tyger och mediciner är sällsynta och dyra, och jordbruksprodukter som timmer, te och olja kan inte sändas ut, varför bönderna är avskurna från penninginkomster och folket som helhet berört. Fattiga bönder är bättre i stånd att utstå dessa svårigheter, men mellanklassen kommer, då den inte längre kan bära dem, att gå över till storgodsägarklassen. Därest inte söndringen och krigen inom godsägarklassen och mellan Kinas krigsherrar fortsätter, och därest inte en revolutionär situation utvecklas över hela landet, råkar de små självständiga röda regimerna ut för starkt ekonomiskt tryck, och det är tvivelaktigt huruvida de kommer att kunna bestå. Ty det är inte blott för mellanklassen som denna ekonomiska påfrestning är outhärdlig, en dag kommer den att visa sig vara för mycket även för arbetarna, de fattiga bönderna och Röda arméns folk. I häradena Yunghsin och Ningkang fanns vid en tidpunkt inget salt ens för matlagning, och tillförseln av tyger och mediciner, för att inte nämna andra ting, var fullständigt avskuren. Nu finns det salt att få igen, men det är mycket dyrt. Tyger och mediciner är fortfarande omöjliga att erhålla. Timmer, te och olja, som produceras i överflöd i Ningkang, västra Yunghsin och norra Suichuan (som allesammans för närvarande ligger inom vårt område), kan inte sändas ut.[19]

Normen för jordfördelningen. Socknen tas som enhet för jordfördelningen. I bergiga områden, som har mindre av odlad jord, tiII exempel i Hsiaokiangdistriktet i Yunghsin, togs ibland tre eller fyra socknar som enhet, men sådana fall är mycket sällsynta. Alla invånarna, män och kvinnor, unga och gamla, erhöll lika andelar. En förändring har nu vidtagits, i överensstämmelse med Centralkommitténs plan, varigenom arbetsförmågan tages som norm så att en person med fullgod arbetsförmåga tiIIdelas dubbelt så mycket jord som en som inte förmår arbeta.[20]

Frågan om eftergifter till jordägande bönder. Denna sak har ännu inte diskuterats i detalj. De rika bland de jordägande bönderna har begärt att produktionskapaciteten ska tas som norm, det viII säga att de som har mera arbetskraft och kapital (i form av jordbruksredskap) ska tilldelas mera jord. De anser att varken den lika fördelningen eller fördelningen efter arbetsförmåga är till fördel för dem. De har antytt att de är villiga att göra större ansträngningar, vilka i förening med användningen av deras kapital, skulle sätta dem i stånd att få fram större skördar. De kommer inte att tycka om att bli tilldelade lika mycket jord som alla andra och att deras särskilda bemödanden och extra kapital ignoreras (lämnas outnyttjat). Jordfördelningen här genomföres alltjämt på det sätt som Centralkommitten fastställt. Men denna fråga förtjänar att diskutera ytterligare, och en rapport kommer att översändas, när vi kommit fram till slutsatser i saken.

Jordskatten.I Ningkang utgör skattesatsen 20 procent av skörden eller 5 procent mera än Centralkommittén fastställt. Det är inte tillrådligt att företa någon ändring nu, eftersom uppbörden redan är i gång, men skattesatsen ska minskas till nästa år. Sedan finns det delar av Suichuan, Linghsien och Yunghsin under vår regim, som allesammans är bergiga områden och där bönderna är så fattiga att ingen beskattning alls är tillrådlig. Vi är tvungna att falla tillbaka på expropriation av de lokala tyrannerna i de vita områdena för att täcka regeringens och de röda gardenas utgifter. Vad Röda arméns försörjning beträffar, erhåller vi för närvarande ris genom jordskatten i Ningkang medan kontanter anskaffas uteslutande genom expropriation av lokala tyranner. Under våra gerillaoperationer i Suichuan i oktober insamlade vi över 10.000 yuan, som kommer att förslå åt oss för en tid, och vi ska se vad som kan göras när vi gjort slut på den summan.

Frågor om politisk makt

Folkets politiska makt har upprättats över allt på härads-, distriktsoch sockennivå, men mera till namnet än till gagnet. På många orter finns det inget arbetare-, bonde- och soldatråd. Socknarnas, distriktens och till och med häradsstyrelsernas exekutivkommittéer valdes jämt och ständigt på något slag av massmöten. Men massmöten som inkallas hals över huvud kan varken diskutera några frågor eller vara till någon hjälp för att skola massorna politiskt, och dessutom är det alldeles för lätt för intellektuella eller karriärister att manipulera dem efter behag. Vissa platser har ett råd, men det betraktas bara som en tillfällig korporation som ska välja exekutivkommittén. Så snart valet är över, monopoliserar kommittén all makt och myndighet, och rådet hörs aldrig mera av. Det är inte så att det inte finns några arbetare-, bonde- och soldatråd som är sitt namn värda, men de som finns är mycket få. Orsaken är brist på propaganda och skolning rörande detta nya politiska system. Den dåliga feodala praktiken med godtyckliga diktat är så djupt rotad i folkets tänkande och även hos de vanliga partimedlemmarna, att det inte går att sopa undan den med ens. När någonting kommer upp, väljer de den lättaste vägen och tycker inte om det besvärliga demokratiska systemet. Demokratisk centralism kan i massorganisationerna praktiseras effektivt och i stor omfattning endast när dess effektivitet ådagalägges i revolutionär kamp och massorna förstår att detta är bästa medlet att mobilisera deras krafter och av den allra största hjälp i deras kamp. Vi håller på att utarbeta en detaljerad grundlag för råden på alla nivåer (baserad på det av Centralkommittén uppgjorda utkastet), för att efter hand rätta tidigare misstag. I Röda armén införes nu konferenser med representanter för soldaterna såsom en bestående institution och på alla nivåer, för att rätta felet att ha endast soldatkommittéer men inga konferenser.

Vad folkets massor för närvarande förstår med "arbetarnas, böndernas och soldaternas regering" är exekutivkommittén, ty de är fortfarande inte medvetna om rådets makt och tror att exekutivkommitten ensam utövar den verkliga makten. En exekutivkommitté, som inte har ett råd bakom sig, handlar ofta utan hänsyn till massornas mening, och det finns exempel överallt ifrån på tvekan och kompromissande ifråga om konfiskering och fördelning av jord, på slöseri med eller förskingring av medel och på undfallenhet för eller endast halvhjärtad kamp emot de vita krafterna. Därtill kommer att kommitten sällan har ett möte med samtliga sina medlemmar utan att alla ärenden behandlas och avgörs av dess arbetsutskott. I distriktsoch sockenstyrelserna har till och med arbetsutskottet sällan sammanträde och alla angelägenheter beslutas och behandlas uteslutande av de fyra individer som arbetar på kontoret, nämligen ordföranden, sekreteraren, kassören .och befälhavaren för röda gardet (eller upprorsavdelningen). Den demokratiska centralismen har sålunda inte blivit en regelbunden praxis ens i styrelsens arbete.

Under den första tiden sprang små godsägare och rika bönder i kapp för att komma in i de styrande kommittéerna, särskilt på sockennivån. De låtsades entusiastiska, satte röda bindlar på sig och ålade sig med allehanda knep in i de styrande kommittéerna och tog ledningen över allting samt förvisade de fattiga bönderna bland medlemmarna till en underordnad roll. De kan rensas ut, endast om de avslöjas under kampens gång och de fattiga bönderna hävdar sig. Ehuru detta förhållande inte är allmänt, förekommer det dock på ganska många orter.

Partiet åtnjuter en väldig prestige och auktoritet bland massorna. Den lokala styrelsen har mycket mindre av bägge slagen. Skälet härtill är att partiet för bekvämlighets skull handlägger en massa saker direkt och skjuter styrelseinstanserna åsido. Det finns många exempel härpå. På många platser finns det inga ledande grupper av partimedlemmar i styrelseinstitutionerna, i andra finns det sådana grupper men de fungerar inte riktigt. Från och med nu måste partiet genomföra sin uppgift att ge ledningen åt styrelsen; partiets politik och de åtgärder det rekommenderar måste, propagandan för dem undantagen, genomföras av styrelseorganisationerna. Kuomintangs felaktiga politik att direkt påtvinga de styrande organen sina order måste undvikas.

Frågor rörande partiorganisationen

Kampen mot opportunismen. Det kan sägas att partiorganisationerna i gränsområdet vid tiden för intermezzot den 21 maj kontrollerades av opportunister. När kontrarevolutionen satte in, förekom mycket litet av beslutsam kamp. I oktober i fjol, när Röda armén (1:a regementet ur första divisionen av arbetarnas och böndernas revolutionära Första armé) anlände till häradena i gränsområdet, fanns endast ett fåtal partimedlemmar kvar, som stuckit sig undan, och partiorganisationerna var helt förintade av fienden. Under tiden från november i fjol till april i år återuppbyggdes partiet, och sedan maj har det växt kraftigt. Men under de senaste tolv månaderna har yttringar av opportunism alltjämt förekommit i stor utsträckning. Då fienden närmade sig, gömde sig en del medlemmar, som saknade vilja att kämpa, långt borta i bergen och kallade detta att "ligga i bakhåll". Andra medlemmar övergick, ehuru de var mycket aktiva, till resningar i blindo. I bägge fallen rörde det sig om uttryck .för småborgerlig ideologi. Efter en lång härdningsperiod genom kamp och partiskoining, har dylika företeelser blivit mindre vanliga. Under det gångna året existerade samma småborgerliga ideologi även i Röda armén. Då fienden ryckte an, föreslogs antingen våghalsig strid eller brådstörtad flykt. Ofta kom bägge dessa idéer från samma person under loppet av diskussionerna, om hur man skulle handla i militärt avseende. Denna opportunistiska ideologi har undan för undan korrigerats genom långvarig kamp inom partiet och de lärdomar som händelserna själva givit, till exempel av de förluster som vi ådragit oss genom att obetänksamt ta upp strid eller de bakslag vi lidit under en förhastad flykt.

Den lokala begränsningen. Hushållningen i gränsområdet är en jordbrukshushållning, vilken på en del platser ännu befinner sig på hands tampens tid[*] (i bergsområdena brukar man fortfarande allmänt en stamp av trä för risskalningen, medan det på många håll förekommer stampar av sten). Den samhälleliga organisationsenheten är överallt klanen, bestående av familjer som bär samma familjenamn och lever i nära grannskap. Under dessa omständigheter är det verkligen mycket svårt att bygga upp ett "stridsberett bolsjevikiskt parti". Dessa medlemmar förstår inte riktigt, när man säger till dem, att kommunister inte drar någon skarp skiljelinje mellan en nation och en annan, eller mellan en provins och en annan, eller att det inte bör dras någon skarp linje mellan olika härad, distrikt och socknar. Den lokala begränsningen består i allvarlig omfattning i förhållandena mellan häraden och till och med mellan distrikt och socknar inom samma härad. Då det gäller att avskaffa den lokala begränsningen når man resonemangsvägen i bästa fall endast begränsade resultat, och det krävs vitt förtryck, som på intet sätt är lokalt begränsat, för att man ska komma mycket längre. Det är till exempel först då två provinsers "gemensamma undertrycknings"-fälttåg låter folket dela en gemensam lott i kampen som deras lokala begränsning så småningom bryts ned. Den lokala begränsningen är på tillbakagång som en följd av många dylika lärdomar.

Frågan om de ursprungliga invånarna och kolonisterna. Det förekommer en säregen företeelse i gränsområdet, nämligen klyftan mellan de ursprungliga invånarna och kolonisterna. En mycket bred klyfta har länge funnits mellan de ursprungliga invånarna och kolonisterna, vilkas förfäder kom norrifrån för flera hundra år sen. Deras traditionella fejder är djupt rotade och bryter ibland ut i våldsamma sammanstötningar. Kolonisterna, som uppgår till flera miljoner, bor inom en zon som sträcker sig från Fukien-Kwangtung-gränsen hela vägen längs gränsen mellan Hunan och Kiangsi till södra Hupeh. Dessa kolonister, som bor i bergs områdena, har undertryckts av de ursprungliga invånarna på slätterna och har aldrig haft några politiska rättigheter. De välkomnade de gångna två årens nationella revolution och trodde att den dag var inne, då de kunde räta på nacken. Men revolutionen misslyckades, tyvärr, och de är alltjämt undertryckta av de ursprungliga invånarna. Inom vårt eget område har vi problemet med de ursprungliga invånarna och kolonisterna i Ningkang, Suichuan, Lihsien och Chaling, och det är allvarligast i Ningkang. Under kommunistiska partiets ledning störtade revolutionärerna bland de ursprungliga invånarna i Ningkang tillsammans med kolonisterna de infödda godsägarnas politiska makt och vann 1926-27 kontrollen över hela häradet. I juni i fjol vände sig styrelsen i Kiangsi under Chu Pei-teh mot revolutionen. I september tjänstgjorde godsägarna som vägvisare för Chus trupper vid "undertrycknings"-fälttåget mot Ningkang och blåste på nytt liv i konflikten mellan de ursprungliga invånarna och kolonisterna. Enligt teorin borde inte klyftan mellan de ursprungliga invånarna och kolonisterna nå in i de exploaterade klasserna av arbetare och bönder och än mindre in i kommunistiska partiet. Men det gör den, och den består i kraft aven långvarig tradition. Här har ni ett exempel. Efter nederlaget i augusti i gränsområdet, när de infödda godsägarna återvände till Ningkang, förde de reaktionära trupperna med sig och spred ryktet, att kolonisterna skulle massakrera de ursprungliga invånarna. Då avföll de flesta av de bönder som var ättlingar av de ursprungliga invånarna, Satte på sig vita bindlar och visade vägen för de vita trupperna, då dessa sökte igenom bergen och brände ned husen där. Och när Röda armén i september och november slog de vita trupperna på flykten, flydde de infödda bönderna med reaktionärerna, och deras egendom blev i sin tur tagen av de bönder som var kolonisternas ättlingar. Detta läge, återspeglat i partiet, leder ofta till meningslösa konflikter. Vår lösning är, å ena sidan, att meddela att "bönderna som avfallit kommer inte att dödas" och "bönder som avfallit kommer också att få jord då de återvänder", för att sålunda hjälpa dem att skaka av sig godsägarnas inflytande och återvända hem utan farhågor. A andra sidan, går den ut på att få våra häradsstyrelser att beordra kolonistbönderna att återlämna egendom, som de tagit, och att sätta upp anslag om att de infödda bönderna kommer att beskyddas. Inom partiet måste skolningsarbetet intensifieras för att säkerställa enhet mellan dessa bägge grupper av medlemmar.

Karriäristernas avfall. Under det revolutionära uppsvinget (i juni) utnyttjade många karriärister det förhållandet, att partiet öppet rekryterade nya medlemmar, och smet in i partiet, med påföljd att medlemsantalet i gränsområdet snabbt steg till över tiotusen. Eftersom ledningarna för föreningarna och distriktskommittéerna mestadels bestod av nya medlemmar, kunde det inte bli fråga om någon god skolning i partiet. Så snart den vita terrorn slog till, avföll karriäristerna och uppträdde som vägvisare för kontrarevolutionärerna vid infångan det av våra kamrater, och partiorganisationerna i de vita områdena föll mestadels samman. Efter september företog partiet en drastisk storstädning och ställde stränga klasskvalifikationer som villkor för medlemskap. Alla partiorganisationerna i Yunghsins och Ningkangs härader upplöstes och en nyregistrering företogs. Ehuru medlemmarna starkt reducerats till antalet har deras kampduglighet ökat. Alla partiorganisationer brukade verka öppet, men sedan september har vi byggt upp underjordiska organisationer för att förbereda partiet till att fortsätta sin verksamhet när reaktionärerna kommer. Samtidigt har vi gjort allt som göras kan för att tränga in i de vita områdena och operera i fiendens läger. I de närbelägna städerna har grunden dock ännu inte lagts för partiorganisationer. Skälen är, för det första, att fienden är starkare i städerna, och, för det andra, att vår armé under sin ockupation av städerna skadade bourgeoisins intressen i alltför hög grad så att det är svårt för partimedlemmar att behålla fotfästet där. Vi rättar nu dessa misstag och gör vårt bästa för att bygga partiorganisationer i städerna men hittills utan större framgång.

Partiets ledande instanser. Föreningsexekutivens namn har ändrats till föreningskommittén. Över föreningarna finns en distriktskommitté, och över denna en häradskommitté. Där det föreligger särskilda omständigheter bildas en speciell distriktskommitté mellan distrikts- och häradsnivåerna, som till exempel Peishangs speciella distriktskommitté och den sydöstra speciella distriktskommittén i Yunghsins härad. I gränsområdet finns allt som .allt fem häradskommittéer, i Ningkang, Yunghsin, Lienhua, Suichuan och Linghsien. Vi brukade ha en häradskommitté också i Chaling, men eftersom arbetet där inte slog rot, blev de flesta av de organisationer som bildades förra vintern och i våras krossade av de vita. Följaktligen har vi under de senaste sex månaderna kunnat arbeta endast i bergsområdena nära Ningkang och Yunghsin, och därför har Chalings häradskommitté ombildats till en speciell distriktskommitté. Kamrater sändes till Yuhsiens och Anjens härader, som kan nås endast över Chaling, men de har återvänt utan att ha uträttat någonting. Wanans häradskommitté var avskuren från oss av de vita i mer än sex månader efter sitt möte med oss i Suichuan i januari, och inte förrän i september, då Röda armén under en gerillaoperation nådde Wanan, återupptog vi kontakten. Från Wanan följde åttio revolutionära bönder med våra män till Chingkangbergen och organiserades som Wanans röda garde. Det finns ingen partiorganisation i Anfu. Häradskommittén i Kian, som gränsar till Yung hsin, har endast två gånger varit i förbindelse med oss och har inte givit oss någon hjälp, vilket är mycket underligt. I Shatienområdet i Kueitungs härad har jordfördelning genomförts vid två tillfällen, i mars och i augusti, och partiorganisationer har byggts upp och underställts södra Hunans specialkommitté, som har sitt säte i Shiherhtung i Lunghsi. Över häradskommittéerna finns specialkommittén för gränsområdet Hunan-Kiangsi. Den 20 maj hölls den första partikongressen för gränsområdet i Maoping i Ningkangs härad, och den valde tjugutre personer som medlemmar i den första specialkomrnitten med Mao Tse-tung som sekreterare. I juli sände Hunans provinskommitté över Yang Kai-ming, och han blev tjänstgörande sekreterare. I september blev Yang sjuk och Tan Chen-lin tog hans plats. I augusti, när Röda arméns huvudstyrka hade begivit sig till södra Hunan och de vita styrkorna tryckte hårt på gränsområdet, höll vi ett av krisen föranlett möte i Yunghsin. Efter Röda arméns återkomst till Ningkang hölls i oktober gränsområdets andra partikongress i Maoping. Den började den 14 oktober och pågick i tre dagar, under vilka den antog ett antal resolutioner, däribland "De politiska problemen och uppgifterna för partiorganisationen i gränsområdet", samt valde följande nitton personer såsom medlemmar av den andra speciaikommittén: Tan Chen-lin, Chu Teh, Chen Yi, Lung Chao-ching, Chu Chang-chieh, Liu Tien-chien, Yuan Pan-chu, Tan Szu-tung, Tan Ping, Li Chueh-fei, Sung Yi-yueh, Yuan Wen-tsai, Wang Tso-nung, Chen Cheng-jen, Mao Tse-tung, Wan Hsi-hsien, Wang Tso, Yang Kai-ming och Ho Ting-ying. Ett arbetsutskott om fem man bildades med Tan Chen-lin (en arbetare) såsom sekreterare och Chen Chengjen (en intellektuell) som vice sekreterare. Röda arméns sjätte partikongress hölls den 14 november och valde en armékomrnitte påtjugotre medlemmar, av vilka fem bildade ett arbetsutskott med Chu Teh som sekreterare. Både gränsområdets specialkommitté och armékommittén är underordnade frontkommittén. Frontkomrnitten omorganiserades den 6 november med följande fem av Centralkommittén utsedda medlemmar: Mao Tse-tung, Chu Teh, sekreteraren i det lokala partihögkvarteret (Tan Chen-lin), en kamrat som är arbetare (Sung Chiao-sheng) och en kamrat som är bonde (Mao Ko-wen), med Mao Tse-tung som sekreterare. För närvarande har denna komrnitte bildat ett sekreteriat, en propagandaavdelning, en organisationsavdelning, en kommission för arbetarrörelsen och en kommission för militära angelägenheter. Frontkommittén har hand om de lokala partiorganisationerna. Det är nödvändigt att behålla specialkommittén, därför att frontkommittén ibland måste följa trupperna. Enligt vår mening är frågan om den proletära ideologiska ledningen mycket viktig. Partiorganisationerna i häradena i gränsområdet består nästan helt och hållet av bönder och kommer att spåra ur utan proletariatets ideologiska ledning. Samtidigt som vi ägnar noggrann uppmärksamhet åt arbetarrörelsen i häradshuvudstäderna och andra stora städer, bör vi öka arbetarrepresentationen i styrelseorganen. Proportionen av arbetare och fattiga bönder bör ökas också i partiets ledande instanser på alla nivåer.

Frågan om revolutionens karaktär

Vi är helt överens med Kommunistiska internationalens resolution om Kina. Det råder inget tvivel om att Kina fortfarande befinner sig i den borgerligt-demokratiska revolutionens skede. Programmet för en grundlig demokratisk revolution i Kina omfattar, utåt, imperialismens utdrivande för att därmed uppnå en fullständig nationell befrielse och, inåt, avskaffande av compradorkapitalets makt och inflytande i städerna, agrarrevolutionens fullbordande, för att avskaffa de feodala förhållandena i byarna, och störtande av krigsherrarnas regering. Vi måste genomgå denna demokratiska revolution innan vi kan lägga en verklig grund för övergången till socialism. Under det senaste året har vi kämpat på många orter och är mycket medvetna om, att det råder revolutionär ebb i hela landet. Medan röd politisk makt upprättats i några få små områden, saknar folket i landet som helhet de vanliga demokratiska rättigheterna, arbetarna, bönderna, ja. till och med de borgerliga demokraterna saknar såväl yttrandefrihet som församlingsfrihet, och det värsta brottet är att ansluta sig till kommunistiska partiet. Vart än Röda armén beger sig, står massorna kyliga och reserverade, och det är först efter vår propaganda som de långsamt börjar gå till aktion. Det förekommer sällan, vilka fientliga förband vi än möter, några fall av myterier eller deserteringar till oss, utan vi måste söka avgörande genom strid. Detta gäller även fiendens Sjätte armé, den som efter intermezzot av den 21 maj rekryterade det största antalet "rebeller" i sina led. Vi känner vår isolering mycket starkt och hoppas att den ska upphöra. Endast genom att dra i gång en politisk och ekonomisk kamp för demokrati, i vilken också småbourgeoisin in i städerna rycks med, kan vi förvandla revolutionen till en sjudande flod som böljar över hela landet.

Fram till februari i år tillämpade vi vår politik mot småbourgeoisin ganska bra. I mars anlände representanten för Runans specialkommitte till Ningkang och kritiserade oss för att vi lutat åt höger, bränt och dödat för litet och för att vi underlåtit att genomföra politiken att "förvandla småbourgeoisin till proletärer och sedan tvinga dem med i revolutionen". Därefter blev frontkommittt_ns ledning omorganiserad och politiken ändrades. I april, sedan hela vår armé anlänt till gränsområdet, brändes och dödades det alltjämt mycket litet, men expropriationen av de medelstora köpmännen i städerna och indrivningen av tvångs bidrag från de små godsägarna och rika bönderna på landsbygden genomtvingades strängt. Parollen "Alla fabriker till arbetarna", som ställts av specialkommittén i Runan, gavs stor publicitet. Denna ultravänsterpolitik, att angripa småbourgeoisin, drev de flesta av den över till godsägarnas sida, med resultat att de satte på sig vita bindlar och bekämpade oss. Med den förändring som undan för undan företagits i denna politik har läget oavbrutet förbättrats. Goda resultat har uppnåtts i synnerhet i Suichuan, ty köpmännen i häradsstaden och de andra marknadsstäderna håller sig inte längre undan för oss, och ganska många talar väl om Röda armén. Marknaden i Tsaolin (som hålles var tredje dag vid middagstid) samlar omkring tjugutusen människor, en besökarsiffra som slår alla tidigare rekord. Detta är ett bevis för att vår politik nu är riktig. Godsägarna lade mycket tunga skatter och utgärder på folket; pacificeringsgardet[21] i Suichuan tog upp tullavgifter på fem ställen på den 70 Ii långa vägen från Ruangao till Tsaolin, och ingen enda lantbruksprodukt var tullfri. Vi krossade pacificeringsgardet och avskaffade dessa tullar och vann därmed stöd från alla bönder såväl som från de små och mellanstora köpmännen.

Centralkommittén önskar att vi ska utge ett politiskt program, som tar hänsyn till småbourgeoisins intressen, och vi för vår del föreslår att Centralkommittén för allmän vägledning utarbetar ett program för hela den demokratiska revolutionen, vilket tar hänsyn till arbetarnas intressen, agrarrevolutionen och den nationella befrielsen.

En sak som är särskilt karaktäristisk för revolutionen i Kina, ett land där jordbrukshushållningen är förhärskande, är användandet av militära aktioner för att befordra uppror. Vi rekommenderar att Centralkommittén ägnar stor möda åt militärt arbete.

Frågan om vår självständiga regims förläggning

Det område, som från norra Kwangtung sträcker sig längs gränsen mellan Runan och Kiangsi och in i södra Rupeh, ligger helt och hållet inom Lohsiaobergskedjan. Vi har färdats över hela bergskedjan, och en jämförelse mellan dess olika sektioner visar att mittsektionen, med Ningkang i centrum, är den mest passande för vår väpnade självständiga regim. Nordsektionen har en terräng, som är mindre lämplig för oss, vare sig det gäller offensiv eller defensiv, och den ligger för nära fiendens stora politiska centra. Dessutom skulle det, så vitt vi inte' planerar att snabbt erövra Changsha eller Wuhan, innebära en avsevärd risk att förlägga stora styrkor i området vid Liuyang, Liling, Pinghsiang och Tungku. Sydsektionen har en bättre terräng än nordsektionen, men vår mass basis där är inte så god som i mittsektionen och inte heller kan vi därifrån utöva ett så stort inflytande på Runan och Kiangsi som vi kan göra från mittsektionen, varifrån varje rörelse kan påverka de lägre floddalarna i de bägge provinserna. Mittsektionen har följande fördelar: 1) en mass basis som vi odlat i över ett år; 2) en tämligen god basis för partiorganisationerna; 3) lokala väpnade styrkor, som byggts upp i över ett år och är väl förfarna i strid - en sällsynt framgång - och som i förening med Röda armén kommer att visa sig omöjliga för någon fientlig styrka att tillintetgöra; 4) en ypperlig militär bas, Chingkangbergen, och baser för våra lokala väpnade styrkor i alla häradena; 5) det inflytande den kan utöva på de bägge provinserna och deras lägre floddalar, ett inflytande som ger den en mycket större politisk betydelse än den södra Runan eller södra Kiangsi besatt, ty inflytandet från bägge dess områden kan nå ut endast till den egna provinsen eller endast till de övre floddalarna och den egna provinsens uppland. Nackdelarna med mittsektionen är, att eftersom den länge befunnit sig under den självständiga regimen och är ställd inför fiendens stora "inringnings- och undertrycknings"-styrkor, är dess ekonomiska problem, särskilt bristen på kontanter, utomordentligt svåra.

Vad aktionsplanen här beträffar, har Runans provinskommitté inom några veckor i juni och juli föreslagit tre olika planer. Först kom Yuan Te-sheng och godkände vår plan att upprätta politisk makt i Lohsiaobergskedjans mittsektion. Sedan kom Tu Hsiu-ching och Yang Kai-ming och yrkade på att Röda armén utan minsta tvekan skulle bege sig till södra Runan och lämna en styrka på endast 200 gevär kvar att tillsammans med röda gardet försvara gränsområdet. Detta var, sade de, den "absolut riktiga" politiken. Tredje gången, bara tio dagar senare, kom Yuan Teh-sheng på nytt med ett brev, som efter att ha givit oss omfattande tillrättavisningar, yrkade att Röda armén skulle bege sig till östra Runan. Detta framställdes på nytt såsom den "absolut riktiga" politiken, som skulle genomföras "utan minsta tvekan". Dessa stela direktiv försatte oss i ett verkligt dilemma, ty om vi underlät att följa dem, skulle det vara liktydigt med olydnad, medan det innebar säkert nederlag att följa dem. När det andra budskapet kom, höll armékommittén, gränsområdets specialkommitté och partiets häradskommitté för Yunghsin ett gemensamt sammanträde, och där beslöts att inte genomföra provinskommitténs instruktioner eftersom det ansågs farligt att bege sig till södra Runan. Men några dagar senare drog Tu Rsiu-ching och Yang Kai-ming, som envist höll på partiets provinskommittés plan och utnyttjade 29:e regementets hemlängtan, iväg Röda armén till angrepp på Chenchous häradshuvudstad, och orsakade därmed nederlag för både gränsområdet och Röda armén. Röda armén förlorade omkring halva sin styrka, oräkneliga hus brändes och otaliga människor massakrerades i gränsområdet. Det ena häradet efter det andra föll för fienden, och en del av dem har ännu i denna dag inte återtagits. Vad förflyttningen till östra Runan angår, var det förvisso inte tillrådligt för Röda arméns huvudstyrkor att företa den, därest det inte rådde söndring mellan de härskande godsägarna i provinserna Runan, Rupeh och Kiangsi. Om vi inte hade ryckt in i södra Runan i juli, skulle vi inte bara ha undgått augustinederlaget utan vi kunde också ha utnyttjat kampen mellan Kuomintangs sjätte armé och Wang Chuns kuomintangstyrkor i Changshu i provinsen Kiangsi till att krossa fiendestyrkorna i Yunghsin, utbreda oss över Kian och Anfu och göra det möjligt för våra förpoststyrkor att nå Pinghsiang och upprätta kontakt med 5:e Röda armén i Lohsiaobergskedjans nordligaste avsnitt. Ä ven om allt detta skett, skulle den rätta platsen för vårt generalhögkvarter fortfarande ha varit Ningkang, och endast gerillastyrkor skulle ha sänts till östra Runan. Eftersom ingen strid utbrutit mellan godsägarna och eftersom betydande fientliga styrkor fortfarande befann sig i Pinghsiang, Chaling och Yuhsien vid Bunans gräns, skulle vi ha givit fienden hans chans, om vi förflyttat våra huvudstyrkor mot norr. Centralkommittén bad oss överväga en framryckning mot östra eller södra Runan, men bägge dessa aktioner var mycket farliga. Ehuru den föreslagna expeditionen mot östra Runan inte genomförts, har expeditionen till södra Runan visat sig vara ett misslyckande. Denna smärtsamma erfarenhet är alltid värd att lägga på minnet.

Vi befinner oss ännu inte i en period, då godsägarklassens regim är söndrad, och fiendens runt gränsområdet utplacerade "undertrycknings"-styrkor uppgår till mer än tio regementen. Men om vi även i fortsättningen kan hitta något sätt att få kontanter (mat och kläder är inte längre ett stort problem), så ska vi, med den grundval för vårt arbete som upprättats i gränsområdet, vara i stånd att reda oss mot dessa och till och med större fientliga styrkor. Vad gränsområdet angår, skulle det, om Röda armén gav sig av, omedelbart på nytt bli föremål för ödeläggelse, precis som fallet var i augusti. Ehuru inte alla våra röda garden skulle bli utplånade, skulle partiet och vår massbas tillfogas ett förlamande slag, och fastän det finns platser i bergen, där vi skulle kunna behålla fotfästet, skulle vi allesammans bli tvungna att på slätterna gå under jorden såsom i augusti och september. Om Röda armén inte ger sig av, då ska vi, utgående från de grundvalar vi redan har, vara i stånd att undan för undan utvidga omgivande områden, och våra utsikter kommer att vara mycket ljusa. Om vi önskar utöka Röda armén, är enda sättet att inveckla fienden i en långvarig strid i närheten av Chingkangbergen, där vi har en god mass basis, nämligen i häradena Ningkang, Yunghsin, Linghsien och Suichuan, och i denna kamp utnyttja intressemotsättningarna mellan fiendestyrkorna i provinserna Runan och Kiangsi, deras behov av att försvara sig åt alla håll och deras därav följande oförmåga att koncentrera sina styrkor. Vi kan undan för undan utöka Röda armén genom att använda riktig taktik, inte utkämpa någon strid, om vi inte kan vinna den, och ta vapen och fångar. Med det förberedelsearbete som redan mellan april och juli utförts bland massorna i gränsområdet, skulle Röda armén tvivelsutan ha utökats i augusti, om inte dess huvudstyrka företagit expeditionen till södra Runan. Detta misstag till trots har Röda armén återvänt till gränsområdet, där terrängen är gynnsam och befolkningen vänskapligt inställd, och utsikterna är inte ens nu dåliga. Endast genom beslutsamhet att kämpa och uthållighet i kampen på sådana trakter som gränsområdet kan Röda armén utöka sin beväpning och utbilda gott manskap. Den röda fanan har hållits i topp i gränsområdet under ett helt år. Den har väckt ett bittert hat hos godsägarklassen i Runan, Rupeh och Kiangsi och faktiskt hos godsägarklassen i hela landet, men den ökar oavbrutet arbetarnas, böndernas och soldaternas hopp i de kringliggande provinserna. Betrakta soldaterna. Till följd av att krigsherrarna gör "banditundertrycknings" -fälttåget mot gränsområdet till huvuduppgift för dem och utger sådana uttalanden som att "ett år har använts och en miljon dollar förbrukats på försöket att undertrycka banditerna" (Lu Ti-ping) eller Röda armén "har 20.000 man och 5.000 gevär" (Wang Chun), har deras soldaters och deras nedslagna yngre officerares uppmärksamhet undan för undan inriktats på oss, och allt fler av dem kommer att bryta sig loss från fienden för att ansluta sig till våra led och därmed förse Röda armén med ytterligare en rekryteringskälla. Faktum att den röda fanan aldrig sänkts i gränsområdet visar dessutom på en och samma gång det kommunistiska partiets styrka och den härskande klassens bankrutt, och detta är av landsomfattande politisk betydelse. Därför anser vi, såsom vi alltid gjort, att det är absolut nödvändigt och riktigt att bygga upp och utvidga röd politisk makt i Lohsiaobergskedjans mellersta avsnitt.

NOTER

[*] Risskalningen skedde för hand genom att riset stöttes i stora mortlar med en stamp av trä eller sten. (övers. anm.)[TILLBAKA]

[1] Detta krig ägde rum i oktober 1927.[TILLBAKA]

[2] Detta krig utkämpades i november och december 1927.[TILLBAKA]

[3] Systemet med soldaternas representantkonferenser och soldatkommitteer i Röda armén blev senare avskaffat. År 1947 införde Folkets befrielsearmé ett system med armétillhörigas konferenser och soldatkommittéer, bäggedera under ledning av kadrer.[TILLBAKA]

[4] Dessa trupper, som ursprungligen stod under befäl av kamraterna Yeh Ting och Ho Lung, iscensatte Nanchangupproret den 1 augusti 1927. De led nederlag vid sin framryckning mot Chaochow och Swatow i provinsen Kwangtung, och en del förband, under ledning av kamraterna Chu Teh, Lin Piao och Chen Yi, drog sig genom Kiangsi undan till södra Hunan för att bedriva gerillaoperationer. De förenade sig med kamrat Mao Tsetungs styrkor i Chingkangbergen i april 1928.[TILLBAKA]

[5] Under revolutionsdagarna 1927 var de flesta av kadrerna i nationalregeringens gardesregemente i Wuchang medlemmar av kommunistiska partiet. I slutet av juli 1927, sedan Wang Ching-wei och hans förbundna förrått revolutionen, lämnade regementet Wuchang för att ansluta sig till upproret i Nanchang. Då regementet under vägen erfor, att de revolutionära styrkorna redan begivit sig söderut från Nanchang, tog det av mot Hsiushui i västra Kiangsi för att ansluta sig till de väpnade bondestyrkorna i Pingkiang och Liuyang.[TILLBAKA]

[6] På våren 1927 bildade bönderna i Pingkiang och Liuyang i provinsen Hunan väpnade styrkor med en betydande numerär. Den 21 maj iscensatte Hsu Keh-hsiang en kontrarevolutionär kupp i Changsha och massakrerade de revolutionära massorna. De beväpnade bondestyrkorna marscherade då den 31 maj mot Changsha för att slå kontrarevolutionärerna tillbaka, men hejdades av opportunisten Chen Tu-hsiu och återvände. Därefter omorganiserades en grupp till ett självständigt regemente för att bedriva guerillakrig. Efter Nanchangupproret förenade sig dessa beväpnade bönder med Nationalregeringens förutvarande gardesregemente från Wuchang vid Hsiushui och Tungku i provinsen Kiangsi och vid Pingkiang och Liuyang i provinsen Runan samt organiserade Höstskördeupproret i samverkan med beväpnade kolgruvearbetare från Pinghsiang i Kiangsi. I oktober förde kamrat Mao Tse-tung dessa styrkor till Chingkangbergen.[TILLBAKA]

[7] I början av 1928",när kamrat Chu Teh ledde revolutionär gerillakrigföring i södra Hunan, organiserades bondearméer i häraden Yichang, Chenchow, Leiyang, Yunghsing och Tzehsing, där bonderörelsen redan slagit fast rot. Kamrat Chu Teh ledde dem därefter till Chingkangbergen, där de förenade sig med styrkorna under kamrat Mao Tse-tung.[TILLBAKA]

[8] Shuikoushan i Changning, provinsen Hunan, är välbekant för sina blygruvor. År 1922 bildade gruvarbetarna där under kommunistiska partiets ledning en fackförening och förde i åratal kamp mot kontrarevolutionen. Många av gruvarbetarna anslöt sig efter Höstskördeupproret 1927 till Röda armén.[TILLBAKA]

[9] Anyuans kolgruvor i Pinghsiangs härad i provinsen Kiangsi, som ägdes av Han-Yeh-Ping järn- och stålbolag, sysselsatte 12.000 arbetare. Från och med 1921 fanns där partiorganisationer och en gruvarbetarfackförening, som bildats av organisatörer, vilka sänts dit av kommunistiska partiets provinskommitté i Hunan. [TILLBAKA]

[10] 1929 ändrades beteckningen på partirepresentanterna i Röda armén, och de kallades därefter politiska kommissarier. 1931 ändrades beteckningen ånyo till politiska instruktörer.[TILLBAKA]

[11] Expropriationen av de lokala tyrannerna var endast en tillfällig åtgärd för att bestrida en del av arméns utgifter. Arméns tillväxt och basområdenas utvidgning gjorde det både nödvändigt och möjligt att söka täckning för arméns utgifter genom beskattning.[TILLBAKA]

[12] Denna praktik med lika kontant betalning, som vid denna tid var nödvändig, bibehölls under många år inom Röda armén. Senare erhöll emellertid officerare och manskap kontantlöner, som skilde sig en smula i storlek allt efter vederbörandes rang.[TILLBAKA]

[13] Här betonar kamrat Mao Tse-tung särskilt behovet av ett bestämt mått av demokrati inom armén, eftersom det under Röda arméns första tid inte skulle ha varit möjligt att utan tonvikt på demokratin väcka den revolutionära entusiasmen hos de nya rekryterna ur böndernas led och hos de tillfångatagna vita soldater, som anslöt sig till oss; inte heller skulle det därförutan ha varit möjligt att göra slut på krigsherrefasonerna, med vilka våra kadrer smittats av de reaktionära arméerna. Demokratin i armén får naturligtvis inte överskrida den militära disciplinens gränser och måste tjäna till att stärka, inte till att försvaga disciplinen. Medan ett nödvändigt mått av demokrati bör främjas, måste därför kravet på ultrademokrati, som är liktydig med indisciplin, bekämpas. Denna indisciplin blev i ett skede under Röda arméns första tid orsak till allvarliga bekymmer. Angående kamrat Mao Tse-tungs kamp mot ultra demokratin i armén se "Om korrigering av felaktiga idéer i partiet", sid. 107-118 i detta band.[TILLBAKA]

[14] Kamrat Yeh Ting förde under Nordexpeditionen 1926 befälet över ett självständigt regemente. Detta regement, vars kärna bestod av kommunister, blev berömt såsom en elittrupp i expeditions styrkan. Det utvidgades, sedan den revolutionära armén intagit Wuchang, till 24:e divisionen, och sedan, efter Nanchangupproret, till l1:e armén.[TILLBAKA]

[15] Den erfarenhet man därefter vann visade, att en proportion aven partimedlem på två partilösa var fullt tillräcklig. Denna proportion bibehölls allmänt i Röda armén och senare i Folkets befrielsearmé.[TILLBAKA]

[16] På Chiang Kai-sheks och Wang Ching-weis anstiftan beordrade de kontrarevolutionära kuomintangarmébefälhavarna i Hunan, däribland Hsu Keh-hsiang och Ho Chien en räd mot fackföreningarnas, bondeföreningarnas och andra revolutionära organisationers högkvarter i Changsha den 21 maj 1927. Kommunister och revolutionära arbetare och bönder anhölls och dödades i massor. Detta var signalen till det öppna samarbetet mellan de två kontrarevolutionära klickarna i Kuomintang, Wuhanklicken med Wang Ching-wei i spetsen och Nankingklicken under ledning av Chiang Kai-shek.[TILLBAKA]

[17] Konfiskering och nyfördelning av all jord föreskrevs i Jordlagen, som antogs i gränsområdet Hunan-Kiangsi år 1928. Kamrat Mao Tse-tung framhöll senare att konfiskeringen av all jord, i stället för enbart godsägarnas jord, var ett misstag, som berodde på oerfarenhet i den agrarrevolutionära kampen. I jordlagen för Hsingkuo härad i Kiangsi, som antogs i april 1929, utbyttes bestämmelsen "konfiskera all jord" mot "konfiskera all allmän jord och godsägarklassens jord".[TILLBAKA]

[18] Med hänsyn till vikten av att vinna mellanklassen på landsbygden, korrigerade kamrat Mao Tse-tung snart den felaktiga politiken, att behandla denna klass för skarpt. Hans åsikter om politiken mot mellanklassen framlades, förutom i artikeln härovan, också i förslag till Röda arméns sjätte partikongress (november 1928) varibland "Förbud mot hänsynslöst brännande och dödande" och "skydd för de små och mellanstora köpmännens intressen", i Fjärde Röda arméns proklamation av jaunari 1929, som förklarade, att "köpmän i städerna, som gradvis samlat en del egendom, ska lämnas i fred så länge de åtlyder myndigheterna", och i jordlagen för Hsingkuo härad av april 1929 (se föregående not), etc.[TILLBAKA]

[19] Med det revolutionära krigets spridning, de revolutionära basområdenas utvidgning och då den revolutionära regeringen gick in för politiken att skydda industri och handel, blev det möjligt att förändra denna situation och en förändring inträdde faktiskt senare. Det som var kruxet var att beslutsamt skydda den nationella bourgeoisins industri och handel och bekämpa ultravänsterpolitiken.[TILLBAKA]

[20] Arbetsförmågan är inte en lämplig norm för jordfördelningen. I det röda området fördelades jorden i verkligheten på per capita-grundval.[TILLBAKA]

[21] Pacifieringsgardena var ett slags lokala kontrarevolutionära väpnade styrkor.[TILLBAKA]

Innehåll Valda verk band 1 | Svenska Mao Zedong-arkivet | Svenska arkivet | MIA