Denna artikel var en del av den resolution — ursprungligen rubricerad ”Politiska problem och partiorganisationernas uppgifter i gränsområdena” — vilken kamrat Mao Tse-tung skrev för gränsområdet Hunan-Kiangsis andra partikongress.
I. DET INRIKESPOLITISKA LÄGET
Den nuvarande regimen, som upprätthålles av de nya krigsherrarna från Kuomintang, förblir i städerna en compradorklassens och på landsbygden en godsägarklassens regim. Den är en regim, som i förhållandet till utlandet har kapitulerat för imperialisterna och som inom landet har ersatt de gamla krigsherrarna med nya och utsätter arbetarklassen och bönderna för en ännu mera hänsynslös ekonomisk exploatering och ett ännu mera hänsynslöst politiskt förtryck. Den borgerligt-demokratiska revolutionen som började i provinsen Kwangtung hade hunnit endast halvvägs, när comprador- och godsägarklasserna tillvällade sig ledningen och omedelbart svängde den över på kontrarevolutionens väg. I hela landet har arbetarna, bönderna, de övriga grupperna av det enkla folket och till och med av bourgeoisin[1] förblivit under kontrarevolutionärt välde och inte vunnit minsta smula av politisk eller ekonomisk frigörelse.
De fyra klickarna bland de nya kuomintangkrigsherrarna — Chiang Kai-shek, krigsherrarna i Kwangsi samt Feng Yu-hsiang och Yen Hsi-shan[2] — bildade, innan de erövrade Peking och Tientsin, ett tillfälligt förbund mot Chang Tso-lin.[3] Så snart dessa städer intagits, bröt förbundet samman och gav plats åt bitter kamp mellan de fyra klickarna, och nu drar det ihop sig till krig mellan chiang- och kwangsiklickarna. Motsättningarna och striderna mellan krigsherreklickarna i Kina återspeglar motsättningarna och striderna mellan de imperialistiska makterna. Så länge Kina är uppdelat mellan de imperialistiska makterna, kan de olika krigsherreklickarna följaktligen inte under några omständigheter komma överens, och vilka kompromisser de än må uppnå, kommer dessa endast att vara tillfälliga. En tillfällig kompromiss i dag, ger upphov till ett större krig i morgon.
Kina är i trängande behov av en borgerligt-demokratisk revolution, och en sådan revolution kan fullbordas endast under proletariatets ledning. Därför att proletariatet underlät att utöva en fast ledning i revolutionen år 1926-27, som utgick från Kwangtung och spred sig upp mot Yangtsefloden, greps ledningen av comprador- och godsägarklasserna, och revolutionen förbyttes i kontrarevolution. Den borgerligt-demokratiska revolutionen rönte sålunda ett tillfälligt nederlag. Detta nederlag var ett hårt slag för det kinesiska proletariatet och bönderna och ett slag även för den kinesiska bourgeoisie (men inte för comprador- och godsägarklasserna). Likväl har under de senaste få månaderna både i norr och söder en ökning skett i antalet strejker, organiserade av arbetarna i städerna, och bonderesningar på landsbygden under ledning av kommunistiska partiet. Svält och kyla skapar stor oro bland krigsherrearméernas soldater. Under tiden bildar bourgeoisin, pådriven av den klick som anföres av Wang Chingwei och Chen Kung-po, en reformrörelse av betydande omfång[4] i kustområdena och längs Yangtsefloden. Detta är en ny utveckling.
Enligt Kommunistiska internationalens och vårt partis Centralkommittés direktiv går den borgerligt-demokratiska revolutionen ut på att störta imperialismens och dess verktygs, krigsherrarnas, välde i Kina, för att fullborda den nationella revolutionen, och på att genomföra agrarrevolutionen, för att avskaffa den feodala exploatering av bönderna som godsägarklassen bedriver. Denna revolutionära rörelse har växt med varje dag sedan Tsinanmassakern[5] i maj 1928.
II. ORSAKERNA TILL DEN RÖDA POLITISKA MAKTENS UPPKOMST OCH FORTBESTÅND I KINA[6]
Ingen annanstans i världen har det någonsin förekommit, att ett eller flera små områden under röd politisk makt och helt omringade av en vit regim bestått under längre tid. Denna ovanliga företeelse har särskilda orsaker. Den kan nämligen existera och utvecklas endast under vissa betingelser.
För det första, kan den inte förekomma i något imperialistiskt land eller i någon koloni under imperialistiskt välde.[7] Ty denna ovanliga företeelse kan förekomma endast i samband med en annan ovanlig företeelse, nämligen krig inom den vita regimen. Ett av det halvkoloniala Kinas kännetecken är att de olika klickarna av gamla och nya krigsherrar sedan republikens första år (1912) oavbrutet fört krig emot varandra, stödda från utlandet av imperialismen och inom landet av comprador- och godsägarklassen. En sådan företeelse påträffas inte i något av de imperialistiska länderna och för den delen inte heller i någon koloni under direkt imperialistiskt välde, utan endast i ett land som Kina, som befinner sig under indirekt imperialistiskt välde. Två ting förklarar dess förekomst, nämligen, en lokaliserad agrarhushållning (inte en enad kapitalistisk hushållning) och den imperialistiska politiken att staka ut inflytelsesfärer att dela upp och exploatera. Den långvariga splittringen och krigen inom den vita regimen skapar förutsättning för ett eller flera små röda områden under kommunistiska partiets ledning att uppkomma och bestå inringade av den vita regimen. Den självständiga regim, som skurits ut på gränserna mellan provinserna Hunan och Kiangsi, är ett av många sådana små områden. I svåra eller kritiska tider grips en del kamrater ofta av tvivel, om den röda politiska maktens fortbestånd, och blir pessimistiska. Orsaken är, att de inte funnit den rätta förklaringen till den röda politiska maktens uppkomst och fortbestånd. Om vi bara inser att splittring och krig aldrig kommer att upphöra inom den vita regimen i Kina, ska vi inte hysa några tvivel om den röda politiska maktens uppkomst, fortbestånd och dagliga tillväxt.
För det andra, de områden där Kinas röda politiska makt först uppstod och är i stånd att bestå under lång tid hör inte till de som, likt Szechuan, Kweichow, Yunnan och de nordliga provinserna, var oberörda av den demokratiska revolutionen, utan är sådana områden som provinserna Hunan, Kwangtung, Hupeh och Kiangsi, där arbetarnas, böndernas och soldaternas massor i stort antal reste sig under den borgerligt-demokratiska revolutionen 1926 och 1927. I många delar av dessa provinser bildades fackföreningar och bondeföreningar i stor omfattning, och många ekonomiska och politiska strider fördes av arbetarklassen och bönderna mot godsägarklassen och bourgeoisin. Detta var skälet till att folket i tre dagar innehade den politiska makten i staden Canton och till att självständiga bonderegimer uppstod i Haifeng och Lufeng i östra och södra Hunan, i gränsområdet Hunan-Kiangsi och i Huangan i provinsen Hupeh.[8] Vad den nuvarande Röda armén beträffar så är den en avsplittring från den nationella revolutionära armén, som genomgick demokratisk politisk skolning och kom under inflytande av arbetarnas och böndernas massor. De element som utgör Röda armén kan omöjligen komma från sådana arméer som Yen Hsi-shans och Chang Tso-lins, vilka inte erhållit någon demokratisk politisk skolning och inte heller kommit under arbetarnas och böndernas inflytande.
För det tredje, möjligheten för folkets politiska makt att bestå i små områden beror på huruvida det revolutionära läget i hela landet fortsätter att utvecklas. Om det gör det, kommer de små röda områdena utan tvivel att bestå under lång tid och kommer dessutom oundvikligen att bli en av de många krafterna för erövring av landsomfattande politisk makt. Om den revolutionära situationen i hela landet inte fortsätter att utvecklas, utan stagnerar under tämligen lång tid, kommer det att bli omöjligt för de små röda områdena att bestå längre. Den revolutionära situationen i Kina fortsätter faktiskt att utvecklas med ständig splittring och ständiga krig inom comprador och godsägarklassernas samt den internationella bourgeoisins led. Därför kommer de små röda områdena tvivelsutan att bestå under lång tid och kommer också att fortsätta att utvidgas och att småningom närma sig målet, att ta den politiska makten i hela landet.
För det fjärde, ett nödvändigt villkor för den röda politiska maktens bestånd är tillvaron av en Röd armé av tillräcklig styrka. Om vi endast har lokala röda garden,[9] men inte någon reguljär Röd armé, kan vi inte reda oss mot de reguljära vita styrkorna utan endast mot godsägarnas uppbåd. Därför är det, även om arbetarnas och böndernas massor är aktiva, helt omöjligt att skapa en självständig regim, och än mindre en självständig regim som är varaktig och dagligen växer, såvida vi inte har tillräckligt kraftiga reguljära styrkor. Härav följer, att idén om att ”genom väpnat våld upprätta självständiga arbetare- och bonderegimer” är en viktig ide, som helt måste förstås av det kommunistiska partiet och av arbetarnas och böndernas massor i de områden som ligger under den självständiga regimen.
För det femte, förutom de ovan nämnda är ytterligare ett viktigt villkor nödvändigt för den röda politiska maktens fortsatta bestånd och utveckling, nämligen, att den kommunistiska partiorganisationen är stark och dess politik riktig.
III. DEN SJÄLVSTÄNDIGA REGIMEN I GRÄNSOMRÅDET HUNAN-KIANGSI OCH NEDERLAGET I AUGUSTI
Splittring och krig mellan krigsherrarna försvagar den vita regimens makt. Sålunda ges tillfällen för röd politisk makt att uppstå inom små områden. Men strider krigsherrarna emellan pågår inte varje dag. När helst den vita regimen i en eller flera provinser åtnjuter en tillfällig stabilitet, går de härskande klasserna där oundvikligen samman och gör sitt yttersta för att förinta den röda politiska makten. I områden, där inte alla nödvändiga betingelser för den röda politiska maktens uppkomst och fortbestånd föreligger, löper denna fara att bli störtad av fienden. Detta är skälet till att så många röda regimer, som före april månad i år vid gynnsamma tidpunkter uppstod på orter som Kanton, Haifeng och Lufeng, gränsområdet Hunan-Kiangsi, södra Hunan, Liling och Huangan, krossades den ena efter den andra av den vita regimen. Från och med april ställdes den självständiga regimen i gränsområdet Hunan-Kiangsi inför en för tillfället stabil härskande makt i söder, och Hunan och Kiangsi sände vanligen åtta, nio eller flera regementen — ibland ända upp till aderton — för att ”undertrycka” oss. Likväl kämpade vi med en styrka om mindre än fyra regementen mot fienden i fyra långa månader, utökade dagligen det territorium som lydde under vår självständiga regim, fördjupade agrarrevolutionen, byggde ut organisationerna, genom vilka folket utövade sin politiska makt och utökade Röda armén och de röda gardena. Detta var möjligt därför, att de kommunistiska partiorganisationerna (de lokala och de i armén) i gränsområdet Hunan-Kiangsi förde en riktig politik. Partiets specialkommitté för gränsområdet och dess armékommitté hade då följande politik:
Kämpa beslutsamt mot fienden, upprätta politisk makt i mellersta sektionen av Lohsiaobergskedjan,[10] och bekämpa flyktmentaliteten.
Fördjupa agrarrevolutionen i områden som lyder under den självständiga regimen.
Främja, med hjälp av partiorganisationerna i armén, utvecklingen av den lokala partiorganisationen och befordra, med den reguljära arméns hjälp, de lokala väpnade styrkornas utveckling.
Koncentrera Röda arméns förband för att vid lämplig tidpunkt bekämpa den fiende som står inför dem, och gå emot en uppdelning av styrkorna för att undvika att de förintas en efter en.
Gå in för politiken att rycka fram i en serie vågor i syfte att utvidga det område som lyder under den självständiga regimen, och bekämpa politiken att företa utvidgningen genom äventyrliga framryckningar.
Tack vare denna riktiga taktik, en terräng som var gynnsam för vår kamp och den bristfälliga samordningen mellan de trupper som invaderade från Hunan och de som invaderade från Kiangsi, var vi i stånd att vinna ett antal segrar under de fyra månaderna från april till juli. Ehuru fienden var mångdubbelt starkare än vi, var han inte i stånd att hindra den ständiga utvidgningen av vårt välde och än mindre att förinta det, och vår regim tenderade att utöva ett ständigt växande inflytande på Hunan och Kiangsi. Den enda orsaken till nederlaget i augusti var att en del kamrater, som inte insåg att vi befann oss i en period, då de härskande klasserna åtnjöt en tillfällig stabilitet, tillämpade en strategi avpassad för en period av politisk splittring inom de härskande klasserna och delade upp våra styrkor för en äventyrlig framryckning samt därmed förorsakade nederlag både i gränsområdet och i södra Hunan. Kamrat Tu Hsiu-ching, representant för provinskommittén i Hunan, förstod inte det verkliga läget och beaktade inte resolutionerna från det gemensamma mötet med partiets specialkommitté, armékommitté och häradskommittén för Yunghsin. Han tvingade bara mekaniskt igenom Hunans provinskommittés order och gav eko åt åsikterna i Röda arméns 29:e regemente, som ville undvika kamp och återvända hem, och hans misstag var synnerligen allvarligt. Den situation, som uppstod ur detta nederlag, räddades såsom resultat av de korrektiva åtgärder partiets specialkommitté och armékommitté vidtog efter september månad.
IV. DEN SJÄLVSTÄNDIGA REGIMEN I GRÄNSOMRÅDET HUNAN-KIANGSI OCH DESS ROLL I HUNAN, HUPEH OCH KIANGSI
Betydelsen av den väpnade självständiga arbetare- och bonderegimen i gränsområdet Hunan-Kiangsi, med Ningkang som centrum, är absolut inte begränsad till de få häradena i gränsområdet. Denna regim kommer att spela en väldig roll i processen för den politiska maktens erövring i Hunan, Hupeh och Kiangsi genom arbetarnas och böndernas uppror i dessa tre provinser. I förbindelse med de uppror som utvecklas i Hunan, Hupeh och Kiangsi är följande uppgifter av stor vikt för partiet i gränsområdet: utsträck inflytandet från agrarrevolutionen och folkets politiska makt i gränsområdet till de lägre floddalarna i Hunan och Kiangsi och så långt som till Hupeh; utöka ständigt Röda armén och höj dess aktivitet genom kamp så att den kan fylla sin uppgift i det kommande allmänna upproret i de tre provinserna; utöka de lokala väpnade styrkorna i häradena, det vill säga de röda gardena och arbetarnas och böndernas upprorsavdelningar, och höj deras kvalitet så att de är i stånd att bekämpa godsägarnas uppbåd och små väpnade förband nu och att i framtiden trygga det politiska väldet i gränsområdet; minska undan för undan behovet av hjälp från Röda arméns personal i det lokala arbetet så att gränsområdet får sin egen personal, som kan ta hand om arbetet och även kan förse Röda armén och den självständiga regimens utvidgade område med personal.
V. EKONOMISKA PROBLEM
Bristen på nödvändighetsvaror och kontanter har blivit ett mycket stort problem för armén och folket inom den vita inringningen. Till följd av den hårda fientliga blockaden har under det gångna året sådana nödvändigheter som salt, tyger och mediciner varit mycket sällsynta och dyra i det självständiga gränsområdet, ett förhållande som, ibland i mycket hög grad, åstadkommit rubbningar i livet för massorna av arbetare, bönder och småbourgeoisi,[11] såväl som för soldaterna i Röda armén. Röda armén har att på en och samma gång bekämpa fienden och försörja sig själv. Den saknar till och med medel att betala de mat anslag på fem fen pr person och dag, som utgår vid sidan av spannmålen; soldaterna är undernärda, många är sjuka, och de sårade på sjukhusen har det ännu sämre. Dylika svårigheter är naturligtvis oundvikliga innan den politiska makten erövrats i hela landet, men det råder likväl ett trängande behov av att övervinna dem i någon mån, att göra livet en smula lättare och i synnerhet att trygga en mera tillfredsställande försörjning för Röda armén. Därest inte partiet i gränsområdet kan finna de riktiga vägarna att ta itu med de ekonomiskt problemen, kommer den självständiga regimen att ha stora svårigheter under den jämförelsevis långa period då fiendens regim förblir stabil. Frågan, om hur dessa ekonomiska problem ska få en tillfredsställande lösning, förtjänar tvivelsutan att uppmärksammas av varje partimedlem.
VI. PROBLEMET OM DE MILITÄRA BASERNA
Partiet i gränsområdet har ytterligare en uppgift, nämligen att konsolidera de militära baserna vid Fem brunnar[12] och Chiulung. Bergsområdet Fem brunnar, där häradena Yunghsin, Linghsien, Ningkang och Suichuan möts, och bergsområdet Chiulung, där häradena Yunghsin, Ningkang, Chaling och Lienhua stöter samman, vilka bägge har topografiska fördelar, är viktiga militära baser inte blott för gränsområdet just nu, utan också för upproren i Hunan, Hupeh och Kiangsi i framtiden, och detta gäller i synnerhet Fem brunnar, där vi har stöd av folket såväl som av en terräng som är särskilt svår och strategiskt viktig. Sättet att konsolidera dessa baser är först och främst att bygga tillfredsställande försvarsverk för dem, för det andra, att lägga upp tillräckliga spannmålslager i dem och, för det tredje, att skapa jämförelsevis goda Röda armésjukhus. Partiet i gränsområdet måste sträva att utföra dessa tre uppgifter effektivt.
[1] Med termen ”bourgeoisin” menar kamrat Mao Tse-tung den nationella bourgeoisin. Hans detaljerade redogörelse för skillnaden mellan denna klass och den stora comprador-bourgeoisin återfinnes i ”Om taktiken i kampen mot den japanska imperialismen” (december 1935) och ”Den kinesiska revolutionen och Kinas kommunistiska parti” (december 1939).[TILLBAKA]
[2] Dessa fyra krigsherreklickar kämpade tillsammans mot Chang Tso-lin och erövrade Peking och Tientsin i juni 1928.[TILLBAKA]
[3] Chang Tso-lin, som stod i spetsen för krigsherreklicken från Fengtien, blev den mäktigaste av krigsherrarna i norra Kina sedan han besegrat Wu Pei-fu i andra Chihli-Fengtien-kriget år 1924. År 1926 marscherade han med Wu Pei-fu som bundsförvant mot Peking och intog staden. I juni 1928, då han per järnväg drog sig tillbaka till Nordöst, dödades han under resan av en bomb, som utplacerats av den japanska imperialismen vars verktyg han varit.[TILLBAKA]
[4] Denna reformistiska rörelse uppstod sedan de japanska inkräktarna den 3 maj 1928 ockuperat Tsinan och sedan Chiang Kai-shek öppet och fräckt kompromissat med Japan. Inom den nationella bourgeoisin, som identifierat sig med den kontrarevolutionära statskuppen 1927, började en grupp, som handlade i eget intresse, efter hand att bilda en opposition mot Chiang Kai-sheks regim. Wang Ching-weis, Chen Kung-pos och andras karriäristiska kontrarevolutionära grupp, som var aktiv inom denna rörelse, bildade vad som blev känt som Kuomintangs ”reorganisationsklick”.[TILLBAKA]
[5] År 1928 ryckte Chiang Kai-shek, stödd av den brittiska och amerikanska imperialismen, mot norr för att angripa Chang Tso-lin. De japanska imperialisterna ockuperade då Tsinan, provinsen Shantungs huvudstad, och skar av järnvägen Tientsin-Pukow för att hejda det brittiska och amerikanska inflytandets utbredning mot norr. Den 3 maj slaktade de invaderande japanska trupperna ned ett stort antal kineser i Tsinan. Denna händelse blev bekant som Tsinanmassakern.[TILLBAKA]
[6] Den organisatoriska formen för Kinas röda politiska välde liknade den sovjetiska politiska maktens. Ett sovjet är en representativ församling, en politisk institution, som skapades av den ryska arbetarklassen under 1905 års revolution. Lenin och Stalin drog på grundval av den marxistiska teorin slutsatsen att en sovjetrepublik är den mest lämpliga formen av social och politisk organisation för övergången från kapitalism till socialism. Under ledning av Lenins och Stalins bolsjevikiska parti förverkligade den ryska socialistiska Oktoberrevolution år 1917 för första gången i historien en sådan socialistisk sovjetrepublik, en proletariatets diktatur. Efter 1927 års nederlag för revolutionen i Kina, antogs den representativa församlingen såsom en form för folkets politiska makt på olika orter under de revolutionära massresningar som leddes av Kinas kommunistiska parti och först och främst av kamrat Mao Tse-tung. Till sin natur var den politiska makten under denna period i den kinesiska revolutionen en folkets demokratiska diktatur, upprättad av den antiimperialistiska, antifeodala, ny-demokratiska revolutionen under proletariatets ledning, vilken skilde sig från den proletära diktaturen i Sovjetunionen.[TILLBAKA]
[7] Kamrat Mao Tse-tungs åsikter i frågan om upprättandet av självständiga regimer i kolonier under direkt imperialistiskt välde har förändrats. Under andra världskriget blev många kolonialländer i Östern, som tidigare legat under Storbritanniens, Förenta staternas, Frankrikes och Nederländernas imperialistiska välde, ockuperade av de japanska imperialisterna. Ledda av sina kommunistiska partier utnyttjade massorna av arbetare, bönder och småbourgeoisin i städerna jämte medlemmar av den nationella bourgeoisin i dessa länder motsättningarna mellan å ena sidan de brittiska, amerikanska, franska och holländska imperialisterna och å andra sidan de japanska imperialisterna till att organisera en bred enhetsfront mot fascistisk aggression, byggde antijapanska basområden och förde ett bittert gerillakrig mot japanerna. Därmed började det politiska läge som rått före andra världskriget att förändras. När de japanska imperialisterna vid andra världskrigets slut drevs ut ur dessa länder, försökte Förenta staternas, Storbritanniens, Frankrikes och Hollands imperialister att återupprätta sitt koloniala välde, men dessa kolonialfolk, som under kriget mot japanerna byggt upp väpnade styrkor med avsevärd slagkraft, vägrade att återgå till sitt gamla levnadssätt. Därtill kom att det imperialistiska systemet i hela världen skakats i sina grundvalar därför att Sovjetunionen stärkts medan alla imperialistiska makter utom Förenta staterna antingen kastats över ända eller försvagats i kriget, och slutligen därför att den imperialistiska fronten i Kina bröts ned av den segerrika kinesiska revolutionen. Sålunda har det blivit möjligt för folken i alla eller åtminstone i en del av de koloniala länderna i Öster att, liksom fallet var i Kina, upprätthålla stora och små revolutionära basområden och revolutionära regimer under långa tidsperioder och att föra långvariga revolutionära krig, i vilka de inringar städerna från landsbygden och sedan steg för steg rycker fram för att ta städerna och vinna seger i hela landet.[TILLBAKA]
[8] Dessa var de första motangrepp som folket under kommunistisk ledning företog på skilda håll mot kontrarevolutionens krafter sedan Chiang Kai-shek och Wang Ching-wei år 1927 efter varandra blivit förrädare mot revolutionen, Den 11 december 1927 enades arbetarna och de revolutionära soldaterna i Kanton för att genomföra ett uppror och upprättade folkets politiska makt. De kämpade hårt mot de kontrarevolutionära krafterna, som fick direkt stöd av imperialisterna, men misslyckades därför att styrkeförhållandet var allt för ojämnt. Bönder i Haifeng och Lufeng på provinsen Kwangtungs östkust hade åren 1923-25 startat en kraftig revolutionär rörelse under ledning av kamrat Peng Pai, en medlem av kommunistiska partiet, och denna rörelse lämnade ett stort bidrag till segrarna i de bägge östliga expeditioner vilka den Nationella revolutionära armén företog från Kanton mot den kontrarevolutionära klick som leddes av Chen Chiung-ming. Sedan Chiang Kai-shek den 12 april 1927 förrått revolutionen företog dessa bönder tre resningar, en i april, en i september och en i oktober, och upprättade en revolutionär regim, som höll sig uppe till april 1928. I östra delen av provinsen Hunan erövrade upproriska bönder i september 1927 ett område som inneslöt Liuyang, Pingkiang, Liling och Chuchow. Vid ungefär samma tid iscensatte tiotusentals bönder i Hsiaokan, Macheng och Huangan i nordöstra delen av provinsen Hupeh en väpnad revolt och intog häradsstaden Huangan, som de höll i över trettio dagar. I södra Hunan reste sig bönderna i häradena Yichang, Chenchuo, Leiyang, Yunghsing och Tsehsing med vapen i hand i januari 1928 och upprättade en revolutionär regim, som bestod i tre månader.[TILLBAKA]
[9] De Röda gardena var massornas väpnade förband i de revolutionära basområdena. Deras medlemmar stod kvar i sitt produktiva arbete.[TILLBAKA]
[10] Lohsiaobergen bildar en stor kedja, som löper längs gränsen mellan provinserna Kiangsi och Hunan. Chingkangbergen ligger i dess mittsektion.[TILLBAKA]
[11] Med termen ”småbourgeoisi” avser kamrat Mao Tse-tung de element som förekommer vid sidan om bönderna — hantverkare, små köpmän, yrkesutövare av skilda slag och småborgerliga intellektuella. I Kina bor de huvudsakligen i städerna, men det finns ett rätt stort antal av dem även på landsbygden.[TILLBAKA]
[12] ”Fem brunnar” är det gemensamma namnet på byarna Stora Brunn, Lilla Brunn, övre Brunn, Mellersta Brunn och Nedre Brunn, vilka är belägna i Chingkangbergen mellan Yunghsin, Ningkang och Suichuan i västra Kiangsi och Linghsiens härad i östra Hunan.[TILLBAKA]