Följande artikel skrevs för nr 3 av den filosofiska och samhällsekonomiska tidskriften Pod Znamenem Marksizma (Under marxismens fana), vilket skulle komma ut till partiets 11:e kongress.
Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Om de allmänna uppgifter, som tidskriften "Under marxismens banér" ställt sig, har kamrat Trotskij i nr 1-2 redan sagt allt det väsentliga och sagt det på ett förträffligt sätt. Jag skulle vilja dröja vid några frågor, som närmare bestämmer innehållet av och programmet för det arbete, som tidskriftens redaktion i sin inledande anmälan i nr 1-2 tillkännagivit.
I denna anmälan heter det, att ej alla de omkring tidskriften "Under marxismens banér" sammanslutna medarbetarna är kommunister, men att samtliga är konsekventa materialister. Jag anser, att detta förbund mellan kommunister och icke-kommunister är obetingat nödvändigt och på ett riktigt sätt bestämmer tidskriftens uppgifter. Ett av de största och farligaste felen hos kommunisterna (liksom överhuvud hos de revolutionärer, som framgångsrikt gjort början till en väldig revolution) är den föreställningen, att revolutionen skall kunna genomföras enbart med revolutionärernas händer. Tvärtom: för att vinna framgång i vilket allvarligt revolutionärt arbete som helst måste man ovillkorligen förstå - och förmå att omsätta denna insikt i handling - att revolutionärerna endast som avantgarde för en verkligt livsduglig och avancerad klass är i stånd att utföra sin roll. Avantgardet fyller endast då sin uppgift som avantgarde, när det förstår att inte lösrycka sig från den massa det leder, utan verkligen föra hela massan framåt. Utan ett förbund med icke-kommunister på de mest olikartade verksamhetsfält kan det inte alls bli tal om ett framgångsrikt kommunistiskt uppbyggande.
Detta gäller också för det arbete, som tidskriften "Under marxismens banér" åtagit sig: att försvara materialismen och marxismen. Huvudriktningarna inom Rysslands avancerade sociala tänkande äger till all lycka en solid materialistisk tradition. För att nu inte tala om G. V. Plechanov, är det tillräckligt att nämna Tjernysjevskij, från vars position våra dagars "folkliga" (folksocialister, socialistrevolutionärer o.a.) inte så sällan retirerat i sin jakt efter reaktionära filosofiska modeläror, låtit sig bländas av den falska glansen i den europeiska vetenskapens påstådda "sista ord" och inte förmått att bakom denna falska glans upptäcka den ena eller andra schatteringen av kryperiet för bourgeoisin, för dess fördomar och för den borgerliga reaktionära andan.
I varje fall finnes ännu hos oss i Ryssland - och kommer utan tvivel tämligen länge att finnas - materialister från icke-kommunisternas läger, och det är ovillkorligen vår plikt att dra med alla anhängare av den konsekventa och stridbara materialismen till samarbete vid bekämpandet av den filosofiska reaktionen och de så kallade "bildade kretsarnas" filosofiska fördomar. Den äldre Dietzgen - ej att förväxla med hans son, den lika förmätne som misslyckade litteraten - har på ett riktigt, träffande och klart sätt gett uttryck åt marxismens grundläggande uppfattning om de filosofiska riktningar som härskar i de borgerliga länderna och som åtnjuter anseende bland dessa länders vetenskapsmän och publicister, då han sade, att filosofiprofessorerna i det moderna samhället i de flesta fall faktiskt inte är någonting annat än "klerikalismens diplomerade lakejer".
Våra ryska intellektuella, vilka - liksom för resten också deras kolleger i alla övriga länder - tycker om att anse sig som framstegsmän, ser ytterst ogärna att frågan föres över på den omdömesnivå, som Dietzgens ord anger. De ser det ogärna därför, att sanningen är en nagel i ögat på dem. Man behöver bara tänka en smula på i vilken grad våra dagars bildade är beroende av den härskande bourgeoisin i statligt och överhuvud i ekonomiskt avseende, vidare i fråga om levnadssättet och i alla andra avseenden, för att förstå hur absolut riktig Dietzgens skarpa karakteristik är. Man behöver bara erinra sig den övervägande majoriteten av de filosofiska moderiktningar, vilka så ofta uppkommer i de europeiska länderna, exempelvis från dem som var förknippade med upptäckten av radium, till dem som i dag försöker att klamra sig fast vid Einstein - för att få en föreställning om sambandet mellan bourgeoisins klassintressen och klassposition, det understöd den skänker alla slags religionsformer och de filosofiska moderiktningarnas ideologiska innehåll.
Av det sagda framgår att en tidskrift, som vill vara ett organ för den stridbara materialismen, för det första måste vara ett kamporgan som oavlåtligt avslöjar och förföljer alla "klerikalismens diplomerade lakejer" av i dag, likgiltigt om de uppträder som representanter för den officiella vetenskapen eller som friskyttar, vilka kallar sig "vänsterdemokratiska eller ideellt-socialistiska" publicister.
En sådan tidskrift måste för det andra vara ett organ för den stridbara ateismen. Vi har ämbetsverk, eller åtminstone statsinstitutioner, som ombesörjer detta arbete. Men detta arbete bedrives ytterst trögt, ytterst otillfredsställande, och är tydligen utsatt för trycket av de allmänna betingelserna av vår sant ryska (om än sovjet-) byråkratism. Det är därför utomordentligt viktigt, att för att komplettera, korrigera och stimulera arbetet i respektive statsinstitutioner den tidskrift, som gör till sin uppgift att bli ett organ för den stridbara materialismen, för en outtröttlig ateistisk propaganda och ateistisk kamp. Hela den hithörande litteraturen på alla språk måste uppmärksamt följas och allt som härvidlag är av något värde måste översättas eller åtminstone refereras.
Engels har för länge sedan gett det moderna proletariatets ledare rådet att översätta och massvis sprida bland folket den ateistiska kamplitteraturen från slutet av 1700-talet. Till vår skam måste vi erkänna, att vi ännu inte gjort detta (ett av de talrika bevisen på att det är vida lättare att under en revolutionär epok erövra makten än att förstå att bruka denna makt riktigt). Stundom rättfärdigar man denna vår slapphet, oföretagsamhet och oförmåga med allehanda "upphöjda" betraktelser: exempelvis, att den gamla ateistiska litteraturen från 1700-talet är föråldrad, naiv, inte vetenskaplig o.s.v. Det finns ingenting sämre än dylika föregivet lärda sofismer, som antingen döljer pedanteri eller fullständig oförståelse av marxismen. Självfallet finns det inte så få både ovetenskapliga och naiva ting i de ateistiska skrifterna av 1700-talets revolutionärer. Men ingen hindrar dem som ger ut dessa skrifter att förkorta dem och förse dem med ett kort tillägg, vari man påvisar de framsteg mänskligheten gjort sedan slutet av 1700-talet ifråga om den vetenskapliga kritiken av religionen, hänvisar till de nyaste motsvarande skrifterna o.s.v. Det skulle vara ett av de största och värsta fel en marxist kan begå, om han menade att de mångmiljonhövdade folkmassorna (särskilt böndernas och hantverkarnas massor), vilka av hela det moderna samhället är dömda till andligt mörker, okunnighet och fördomar, endast längs den rent marxistiska upplysningens räta linje kan arbeta sig ut ur detta mörker. Man måste bjuda dessa massor det mest olikartade ateistiska propagandamaterial, låta dem lära känna fakta från livets alla olika områden, man måste närma sig dem på alla möjliga sätt för att fånga deras intresse, väcka dem ur den religiösa sömnen, ruska om dem från alla möjliga håll och med alla möjliga metoder o.s.v.
De gamla ateisternas kampglada, livliga, talangfulla och spirituella publicistik på 1700-talet, som öppet angrep den härskande klerikalismen, kommer ständigt att visa sig tusen gånger mera ägnad att väcka människorna ur deras religiösa sömn än de långtråkiga, torra och nästan aldrig med skickligt valda fakta illustrerade framställningarna av marxismen, som överväger i vår litteratur och som (det är inte lönt att hemlighålla våra synder) ofta vanställer marxismen. Alla mera betydande verk av Marx och Engels är redan översatta hos oss. Farhågorna för att den gamla ateismen och den gamla materialismen hos oss inte skulle kompletteras genom de rättelser, som Marx och Engels infört, saknar avgjort varje grund. Det viktigaste - och just det glömmer allra oftast våra förment marxistiska kommunister, som i själva verket förvränger marxismen - är att förstå att hos de ännu fullständigt outvecklade massorna väcka intresse för en medveten inställning till de religiösa frågorna och för en medveten kritik av religionen.
Betrakta å andra sidan representanterna för den moderna vetenskapens religionskritik. Dessa representanter för den bildade bourgeoisin "kompletterar" nästan alltid sitt eget vederläggande av de religiösa fördomarna med sådana betraktelser, som genast avslöjar dem som bourgeoisins andliga slavar, som "klerikalismens diplomerade lakejer".
Två exempel. Professor R. J. Wipper publicerade år 1918 en broschyr "Kristendomens ursprung" ("Pharos" förlag, Moskva). Vid redogörelsen för den moderna vetenskapens viktigaste resultat avstår författaren inte endast från att bekämpa de fördomar och det bedrägeri, vilka kyrkan som en politisk organisation använder som vapen, han inte endast undviker dessa frågor, utan kommer med ett direkt löjligt och ärkereaktionärt anspråk på att stå över de båda "ytterligheterna": såväl den idealistiska som den materialistiska. Det är servilitet gentemot den härskande bourgeoisin, som överallt i världen använder hundratals miljoner rubel av den från de arbetande utpressade profiten till att understödja religionen.
Den bekante tyske vetenskapsmannen Arthur Drews, som i sin bok "Kristusmyten" vederlägger de religiösa fördomarna och sagorna samt bevisar, att det aldrig funnits någon Kristus, uttalar sig i slutet av boken till förmån för religionen, bara en förnyad, uppsnyggad, raffinerad religion, som är i stånd att stå emot den "dagligen allt mäktigare framvällande naturalistiska flodvågen" (s. 238, 4:e uppl., 1910). Här har vi att göra med en direkt, medveten reaktionär, som öppet hjälper utsugarna att ersätta de gamla och förruttnade religiösa fördomarna med nya, ännu gemenare och vedervärdigare fördomar.
Det betyder inte, att man inte borde översätta Drews. Det betyder, att kommunisterna och alla konsekventa materialister, då de i viss mån förverkligar sitt förbund med den framstegsvänliga delen av bourgeoisin, oavlåtligt måste avslöja denna, så snart den blir reaktionär. Det betyder, att det vore ett förräderi mot marxismen och materialismen att draga sig för ett förbund med representanterna för bourgeoisin på 1700-talet, d.v.s. den epok då bourgeoisin var revolutionär, ty i kampen mot de härskande religiösa obskuranterna är ett "förbund" med Drewsarna i en eller annan form, i en eller annan grad en plikt för oss.
Tidskriften "Under marxismens banér", som vill vara ett organ för den stridbara materialismen, måste ägna mycken plats åt den ateistiska propagandan, åt översikten av hithörande litteratur och åt rättandet av de väldiga bristerna i vårt statliga arbete på detta område. Särskilt viktigt är det att utnyttja de böcker och broschyrer, som innehåller många konkreta fakta och jämförelser, som påvisar sambandet mellan den nuvarande bourgeoisins klassintressen och klassorganisationer samt de religiösa institutionernas och den religiösa propagandans organisationer.
Synnerligen viktigt är allt material, som hänför sig till Nordamerikas Förenta Stater, där det officiella, allmänna, statliga sambandet mellan religion och kapital mindre framträder. I stället blir det oss emellertid allt klarare, att den så kallade "moderna demokratin" (för vilken mensjevikerna, socialistrevolutionärerna och delvis även anarkisterna o.a. så oförnuftigt böjer knä) ingenting annat är än friheten att predika det som är fördelaktigt för bourgeoisin - och för den är det fördelaktigt att man predikar de ultrareaktionäraste idéer, religion, obskurantism, försvar av utsugarna o.s.v.
Låt oss hoppas, att tidskriften, som vill vara ett organ för den stridbara materialismen, kommer att bjuda vår publik översikter över den ateistiska litteraturen med anvisning om, för vilken publik och i vilket avseende den ena eller andra skriften lämpar sig, samt med uppgift om vad som publicerats hos oss (som redan publicerade kan endast drägliga översättningar anses, och av dem finns det inte så många) och vad som ytterligare bör utges.
*
Förutom ett förbund med de konsekventa materialisterna, som inte tillhör Kommunistiska Partiet, är det inte mindre viktigt utan måhända ännu viktigare för det arbete, som den stridbara materialismen har att utföra, att sluta förbund med de representanter för den moderna naturvetenskapen, som lutar åt materialismen och inte fruktar för att försvara och propagera den gentemot de filosofiska vacklanden i riktning mot idealismen och skepticismen, som är på modet och härskar i de så kallade "bildade kretsarna".
A. Timirjasevs artikel om Einsteins relativitetsteori, som publicerades i nr 1-2 av tidskriften "Under marxismens banér", ger anledning hoppas, att tidskriften skall lyckas förverkliga också detta andra förbund. Man måste ägna det större uppmärksamhet. Man måste ha i minnet, att just till följd av det tvära genombrott, som den moderna naturvetenskapen genomgår, titt och ofta reaktionära filosofiska skolor och smågrupper, större och mindre riktningar uppstår. Att följa de frågor, som den senaste revolutionen på naturvetenskapens område väcker, och att dra med naturforskare till detta arbete i en filosofisk tidskrift är därför en uppgift, utan vars lösning den stridbara materialismen absolut inte kan vara vare sig stridbar eller materialism. Om Timirjasev i tidskriftens första nummer måste fastställa, att en väldig massa representanter för de borgerliga intellektuella i alla länder redan klamrar sig fast vid Einsteins teori och att denne, enligt Timirjasevs ord, inte för något aktivt fälttåg mot materialismens grundvalar, så gäller detta inte endast Einstein ensam, utan en hel rad, om inte de flesta av naturvetenskapens stora omdanare ända sedan början av 1800-talet.
Och för att vara på det klara med en sådan företeelse måste vi förstå, att utan en solid filosofisk grundval inga naturvetenskaper, ingen materialism kan hålla stånd i kampen mot de borgerliga idéernas anstorm och mot den borgerliga världsåskådningens återupprättande. För att hålla ut i denna kamp och föra den till ett segerrikt slut måste naturvetenskapsmannen vara en modern materialist, en medveten anhängare av materialismen, sådan den representeras av Marx, d.v.s. han måste vara en dialektisk materialist. För att uppnå detta mål måste medarbetarna i tidskriften "Under marxismens banér" organisera ett systematiskt studium av Hegels dialektik ur materialistisk synpunkt, d.v.s. den dialektik, som Marx praktiskt tillämpade i sitt "Kapital" och i sina historiska och politiska arbeten, och som han tillämpade med sådan framgång att varje dag, som medför nya klassers uppvaknande till liv och till kamp i Östern (Japan, Indien, Kina) - d.v.s. de hundratals miljoner av mänskligheten, vilka utgör majoriteten av jordens befolkning och som genom sin historiska overksamhet och sin historiska letargi hittills utgjort betingelsen för stagnation och förruttnande i många avancerade europeiska stater - att varje dag av nya folks och nya klassers uppvaknande till livet allt mer och mer bekräftar marxismen.
Självfallet är ett sådant studium, en sådan tolkning och ett sådant propagerande av den hegelska dialektiken ett utomordentligt svårt arbete, och de första försöken i denna riktning kommer utan tvivel att vara behäftade med fel. Men endast den, som ingenting gör, undgår att göra fel. Stödda på den marxska tillämpningen av Hegels, på ett materialistiskt sätt uppfattade dialektik kan och måste vi allsidigt utarbeta denna dialektik, i tidskriften publicera utdrag ur Hegels viktigaste verk, klargöra dem ur materialistisk synpunkt, kommentera dem genom att ge exempel på dialektikens tillämpande hos Marx och likaså genom exempel på dialektik från de ekonomiska och politiska förhållandenas område, exempel, vilka den nyaste historien, särskilt det senaste imperialistiska kriget och revolutionen i utomordentligt rikt mått levererar. Gruppen av redaktörer och medarbetare i tidskriften "Under marxismens banér" skall enligt min mening utgöra ett slags "Sällskap av materialistiska vänner till den hegelska dialektiken". De moderna naturforskarna kommer att i den materialistiska tolkningen av Hegels dialektik finna (om de förstår att söka, och om vi lär oss att hjälpa dem) en rad svar på de filosofiska frågor, som väckas genom revolutionen i naturvetenskapen, och i vilka intellektuella beundrare av det borgerliga modet "förirrar" sig till reaktionen.
Utan att ställa sig en sådan uppgift och systematiskt lösa den kan materialismen inte vara en stridbar materialism. Den kommer - för att använda ett uttryck av Sjtjedrin[1] - att förbli mera slagen än slående. Utan detta kommer de stora naturforskarna lika ofta som hittills att vara hjälplösa i sina filosofiska slutsatser och generaliseringar. Ty naturvetenskapen går så snabbt framåt, genomgår en period av så djupgående revolutionär omvälvning på alla områden, att den absolut inte kan komma tillrätta utan filosofiska slutsatser.
Till sist skall jag anföra ett exempel, som inte hänför sig till filosofins område, men dock i varje fall tillhör området av de sociala frågor, åt vilka tidskriften "Under marxismens banér" också vill ägna sin uppmärksamhet. Det är ett exempel på, hur den moderna kvasivetenskapen i verkligheten tjänar som spridare av de råaste och vedervärdigaste reaktionära uppfattningar.
För kort tid sedan fick jag mig tillsänd tidskriften "Ekonomist", nr 1 (1922), som utges av "Ryska tekniska sällskapets" 11:e avdelning. Den unga kommunist, som sände mig tidskriften (han hade antagligen inte haft tid att ta del av dess innehåll), uttalade sig oförsiktigt nog synnerligen sympatiskt om den. I själva verket är tidskriften - jag vet inte i vilken mån medvetet - ett organ för de moderna anhängarna av livegenskapen, givetvis draperade i vetenskaplighetens, demokratismens o.s.v. toga.
En viss hr P. A. Sorokin publicerar i denna tidskrift vidlyftiga kvasi-"sociologiska" undersökningar "Om krigets inflytande". Den lärda artikeln vimlar av lärda hänvisningar till författarens och hans talrika utländska lärares och kollegers "sociologiska" verk. Hans lärdom ser ut så här.
På sidan 83 läser jag:
"På 10.000 äktenskap kommer för närvarande i Petrograd 92,2 skilsmässor - en fantastisk siffra, varvid 51,1 av 100 . upplösta äktenskap varat mindre än ett år, 11 procent mindre än en månad, 22 procent mindre än två månader, 41 procent mindre än tre till sex månader och endast 26 procent längre än sex månader. Dessa siffror vittnar om, att det nuvarande legala äktenskapet är en form, som i själva verket döljer ett utomäktenskapligt könsförhållande och möjliggör för 'läckergommarna' att på ett 'lagligt' sätt tillfredsställa sin 'aptit'." ("Ekonomist", nr 1, s. 83.)
Det råder inget tvivel om att såväl denna herre själv som också "Ryska tekniska sällskapet", vilket ger ut tidskriften och publicerar dylika betraktelser i dess spalter, räknar sig bland demokratins anhängare och kommer att känna sig högst förnärmade, om man nämner dem vid deras rätta namn, nämligen livegenskapsanhängare, reaktionärer, "klerikalismens diplomerade lakejer".
Redan den ringaste kännedom om de borgerliga ländernas lagstiftning rörande äktenskap, skilsmässa och utom äktenskapet födda barn och likaså om det faktiska läget i detta avseende kommer att visa envar som intresserar sig för denna fråga, att den moderna borgerliga demokratin t.o.m. i de allra mest demokratiska borgerliga republiker i nämnda avseende just framträder som representant för livegenskapen gentemot kvinnan och gentemot de utom äktenskapet födda barnen.
Detta hindrar naturligtvis inte mensjevikerna, socialistrevolutionärerna och en del anarkister, liksom alla motsvarande partier i Västern att fortfarande skrika om demokratin och hur den kränkes av bolsjevikerna. I själva verket är just bolsjevikrevolutionen den enda konsekvent demokratiska revolutionen i sådana frågor som äktenskap, skilsmässa och de utom äktenskapet födda barnens ställning. Men det är en fråga som på det mest omedelbara sätt berör intressena hos den större hälften av befolkningen i varje land. Först bolsjevikrevolutionen har - trots det väldiga antalet borgerliga revolutioner, som föregått den och som kallat sig demokratiska - för första gången fört en avgörande kamp i nämnda avseende, och det såväl mot reaktions- och livegenskapsandan som också mot de regerande och besittande klassernas sedvanliga hyckleri.
Om 92 skilsmässor på 10.000 äktenskap förefaller hr Sorokin att vara en fantastisk siffra, så återstår oss endast att anta, att författaren antingen levat och uppfostrats i något slags kloster, som till den grad varit avspärrat från livet, att väl knappast någon kommer att tro att ett sådant kloster existerat, eller också att denna författare förvränger sanningen till förmån för reaktionen och bourgeoisin. Envar som i någon mån känner till samhällsförhållandena i de borgerliga länderna vet, att den faktiska siffran beträffande de faktiska skilsmässorna (naturligtvis inte sanktionerade av kyrkan och lagen) överallt är ojämförligt mycket större. Ryssland skiljer sig i detta avseende från de andra länderna endast däri, att dess lagar inte ger helgd åt hyckleriet och åt kvinnans och hennes barns rättslösa ställning, utan öppet och i statsmaktens namn förklarar ett systematiskt krig mot varje slags hyckleri och varje rättslöshet.
En marxistisk tidskrift blir också tvungen att föra krig mot dylika moderna "bildade" livegenskapsapostlar. Antagligen åtnjuter en icke ringa del av dessa personer hos oss t.o.m. lön av staten och står i statens tjänst för att upplysa ungdomen, fastän de är lika litet lämpade för detta värv som notoriska barnaskändare är lämpliga att spela rollen av inspektörer vid läroanstalter för barn av yngre årsklasser.
Rysslands arbetarklass har förstått att erövra makten, men den har ännu inte lärt sig att bruka den, i annat fall skulle den för länge sedan hövligt visat dylika pedagoger och medlemmar av lärda sällskap vägen till den borgerliga "demokratins" länder. Där är rätta platsen för sådana livegenskapsapostlar.
Den kommer att lära sig det, bara viljan därtill finnes.
[1] Saltykov-Sjtjedrin - rysk satiriker. - Övers.