Skrivet: Den 12-14 (25-27) september 1917
Publicerat: Ffg 1921 i tidskriften Proletarskaja
Revoljutsija nr 2
Källa: V I Lenin, Samlade skrifter, 5:e ry
uppl., b 34, s 239-241
Digitalisering: Jonas Holmgren
Sedan bolsjevikerna fått majoritet i arbetar- och soldatdeputerades sovjeter i de båda huvudstäderna[1] kan och måste de ta statsmakten i sina händer.
De kan göra det, ty den aktiva majoriteten av folkets revolutionära element i de båda huvudstäderna räcker för att rycka med sig massorna, övervinna fiendens motstånd, slå honom, erövra makten och behålla den. Ty om bolsjevikerna genast föreslår en demokratisk fred och genast överlämnar jorden till bönderna, om de återupprättar de demokratiska institutionerna och friheterna, som Kerenskij beskurit och krossat, så kommer de att skapa en regering, som ingen kan störta.
Folkets majoritet är för oss. Det har den långa och svåra vägen från den 6 maj till den 31 augusti och till den 12 september[2] bevisat: majoriteten i huvudstädernas sovjeter är frukten av folkets utveckling åt vårt håll. Socialistrevolutionärernas och mensjevikernas vacklan, den ökande antalet internationalister bland dem bevisar detsamma.
Demokratiska konferensen representerar inte det revolutionära folkets majoritet, utan endast de kompromissande småborgerliga överskikten. Man får inte låta sig vilseledas av valsiffrorna, valen bevisar ingenting: jämför valen till stadsdumorna i Petrograd och Moskva och valen till sovjeterna. Jämför valen i Moskva och Moskvastrejken den 12 augusti[3]: det är objektiva uppgifter om majoriteten av de revolutionära elementen, vilka leder massorna.
Demokratiska konferensen bedrar bönderna och ger dem varken fred eller jord.
Endast en bolsjevikisk regering kommer att tillfredsställa böndernas krav.
* *
*
Varför måste bolsjevikerna överta makten just nu?
Därför att det förestående utlämnandet av Petrograd försämrar våra chanser hundrafalt.
Och om Kerenskij & Co står i spetsen för armén, kan vi inte hindra att Petrograd utlämnas.
Inte heller kan konstituerande församlingen "inväntas", ty just genom att utlämna Petrograd kan Kerenskij & Co alltid hindra att den inkallas. Endast vårt parti kan, när det tagit makten, trygga konstituerande församlingens inkallande och kommer, när det tagit makten, att anklaga de andra partierna för förhalande och bevisa sin anklagelse.
En separatfred mellan de brittiska och tyska imperialisterna måste och kan förhindras, men det gäller att handla snabbt.
Folket har tröttnat på mensjevikernas och socialistrevolutionärernas vacklan. Endast vår seger i huvudstäderna kommer att dra bönderna med på vår sida.
* *
*
Det är inte fråga om "dagen" eller "ögonblicket" för upproret i ordets snäva bemärkelse. Det kommer att avgöras endast av den gemensamma rösten från dem, som har kontakt med arbetarna och soldaterna, med massorna.
Det är fråga om att vårt parti nu på demokratiska konferensen faktiskt håller sin egen kongress, och denna kongress måste (vare sig den vill det eller inte, så måste den) avgöra revolutionens öde.
Det är fråga om att göra uppgiften klar för partiet. Den nuvarande uppgiften måste vara ett väpnat uppror i Petrograd och Moskva (med område), erövring av makten och störtande av regeringen. Vi måste tänka över, hur vi skall agitera för detta utan att uttrycka sig så i pressen.
Marx' ord om upproret - "upproret är en konst"[4] - o.s.v. måste vi minnas och besinna.
* *
*
Det vore naivt att invänta en "formell" majoritet för bolsjevikerna: ingen enda revolution väntar på det. Inte heller Kerenskij & Co väntar, utan förbereder Petrograds utlämnande. Just "demokratiska konferensens" ynkliga vacklan måste få tålamodet hos Petrograds och Moskvas arbetare att brista och kommer också att göra det! Historien kommer inte att förlåta oss, om vi inte tar makten nu.
Det finns ingen apparat? Det finns en apparat: sovjeterna och de demokratiska organisationerna. Det internationella läget är just nu, på tröskeln till separatfred mellan britterna och tyskarna, för oss. Att just nu föreslå folken fred innebär att segra.
Om vi genast tar makten både i Moskva och i Petrograd (det är likgiltigt vem som börjar, kanske kan Moskva rentav börja), så skall vi ovillkorligen och otvivelaktigt segra.
N Lenin
[1] Här åsyftas arbetar- och soldatdeputeradesovjeterna i Petrograd och Moskva.
[2] Den 6 maj tillkännagavs sammansättningen av den första koalitionsregeringen.
Den 28 februari (13 mars) 1917 offentliggjorde arbetardeputerades sovjet i Petrograd, som hade uppstått under Februarirevolutionens förstå dagar, hänvändelsen Till Petrograds och Rysslands befolkning. Den innehöll en appell om att sluta upp kring Sovjeten och att ta styrelsen av alla lokala angelägenheter i egna händer.
Trots att Sovjetens ledning kom i händerna på kompromissande mensjeviker och socialistrevolutionärer företog sovjeten under de revolutionära arbetarnas och soldaternas tryck en rad revolutionära åtgärder: representanter för den gamla makten arresterades, politiska fångar frigavs ur fängelserna m.fl. Men den 2 (15) mars avstod kompromissmakarna i Sovjetens exekutivkommitté frivilligt makten till bourgeoisin och sanktionerade en provisorisk regering bestående av representanter för bourgeoisin och godsägarna.
Efter den politiska krisen i april 1917 bildades den första koalitionsregeringen den 5 (18) maj. Ett meddelande om dess sammansättning publicerades den 6 (19) maj. Tillsammans med 10 kapitalistiska ministrar inträdde kompromisspartiernas ledare i regeringen: Aleksandr Kerenskij och Viktor Tjernov från socialistrevolutionärerna, Iraklij Tsereteli och Matvej Skobelev från mensjevikerna m.fl. Den borgerliga provisoriska regeringen hade räddats av socialistrevolutionärerna och mensjevikerna, som gått över på bourgeoisins sida.
Den 9 (22) juni tog den av mensjeviker och socialistrevolutionärer ledda 1:a allryska sovjetkongressen ett beslut om förbud mot en av bolsjevikerna till den 10 (23) juni utlyst demonstration, riktad mot den offensiv vid fronten som förbereddes av provisoriska regeringen. Bolsjevikpartiets CK, som inte ville gå emot ett beslut av sovjetkongressen, beslöt att avstå från demonstrationen.
Den 18 juni (1 juli) gick ryska trupper på order av provisoriska regeringens krigsminister Kerenskij till offensiv på sydvästfronten. Offensiven resulterade i ett svårt nederlag för ryska armén, som förlorade ca 60.000 man i tio dagars strider. Nyheterna om de väldiga förlusterna framkallade en kraftig våg av indignation bland de arbetande massorna och påskyndade början av en ny politisk kris i landet.
Den 31 augusti (13 september) 1917 antog Petrogradsovjeten en av bolsjevikgruppen föreslagen resolution, som beslutsamt tillbakavisade kompromisspolitiken med bourgeoisin. Resolutionen uppmanade till hela maktens övergång till sovjeterna och skisserade ett program för revolutionära omdaningar i landet. Några dagar därefter vann bolsjevikpartiet ännu en stor seger. Den 5 (18) september antog arbetar- och soldatdeputeradesovjeten i Moskva en liknande resolution.
Till den 12 september hade arbetar- och soldatdeputerades centrala exekutivkommitté, som behärskades av socialistrevolutionärer och mensjeviker, utlyst en demokratisk konferens (14-22 september [27 september-5 oktober] i Petrograd).
[3] Här är det fråga om en konferens, som hölls i Moskva den 12-15 (25-28) augusti 1917. Den hade förberetts av provisoriska regeringen med syfte att mobilisera de kontrarevolutionära krafterna för att krossa revolutionen. Konferensen bevistades av representanter för godsägarna och bourgeoisin, höga befälspersoner inom armén, f.d. medlemmar av riksduman och ledare för kadetpartiet; sovjetdelegationerna och representanterna för några fackliga organisationer bestod av mensjeviker och socialistrevolutionärer. I konferenstal som hölls av general Kornilov, general Kaledin o.a. formulerades ett program för att krossa revolutionen. De krävde att sovjeterna skulle avskaffas, massorganisationerna i armén upplösas, dödsstraffet vid fronten återinföras och kriget föras till ett segerrikt slut.
Den dag konferensen öppnades, publicerade bolsjevikpartiets centralkommitté ett upprop, som avslöjade konferensens kontrarevolutionära karaktär och uppmanade de arbetande massorna att ordna massomfattande protestmöten. Samtidigt utfärdade centralkommittén en varning mot att gå på kontrarevolutionens provokationer.
Över 400.000 personer deltog den 12 (25) augusti i en strejk som genomfördes enligt beslut av bolsjevikpartiets Moskvakommitté. Moskvaarbetarnas strejk omintetgjorde kontrarevolutionens planer. I en rad andra städer i landet förekom protestmöten och strejker.
[4] Friedrich Engels, Revolution und Konterrevolution in Deutschland (Revolution och kontrarevolution i Tyskland). (Se Karl Marx, Friedrich Engels, Werke, Bd. 8, Dietz Verlag, Berlin 1973, S. 95.) Arbetet skrevs av Engels och publicerades 1851-52 som artikelserie i tidningen New York Daily Tribune. Artikelserien hade publicerats under Marx' namn. Marx hade först ämnat skriva artiklarna själv men han överlämnade arbetet till Engels, eftersom han var sysselsatt med ekonomiska undersökningar. Först senare, i samband med att brevväxlingen mellan Marx och Engels publicerades, blev det känt att det var Engels som hade skrivit Revolution und Konterrevolution in Deutschland.