Följande artikel skrevs till 30-årsminnet av Marx' död. Den publicerad den 1 mars 1913 i nr 50 av tidningen Pravda.
Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Det huvudsakliga i Marx' lära är klargörandet av proletariatets världshistoriska roll som skapare av det socialistiska samhället. Har nu händelserna i hela världen med sitt förlopp bekräftat denna lära, sådan den framställdes av Marx?
För första gången uppställde Marx sin lära år 1844. "Kommunistiska manifestet" av Marx och Engels, som utkom år 1848, ger redan en helgjuten, systematisk, ända till i dag oöverträffad framställning av denna lära. Från denna tid delar världshistorien tydligt upp sig i tre huvudperioder: 1. från revolutionen 1848 till Pariskommunen (1871); 2. från Pariskommunen till den ryska revolutionen (1905); 3. efter den ryska revolutionen.
Låt oss kasta en blick på den marxska lärans öden under var och en av dessa perioder.
I början av den första perioden är Marx' lära ingalunda förhärskande. Den är blott en bland socialismens ytterst talrika fraktioner eller strömningar. Förhärskande är däremot sådana former av socialismen, som i huvudsak är besläktade med vår folklighetsriktning: man förstår inte den historiska rörelsens materiella grundval, man förstår inte att klarlägga rollen och betydelsen av varje klass i det kapitalistiska samhället, man maskerar de demokratiska omgestaltningarnas borgerliga väsen med olika kvasisocialistiska fraser om "folk", "rättvisa", "rätt" o.s.v.
Revolutionen 1848 ger dödsstöten åt alla dessa bullrande, brokiga, skrikiga former av socialismen före Marx. Revolutionen visar i alla länder de olika samhällsklasserna i aktion. Då den republikanska bourgeoisin under julidagarna 1848 i Paris[1] sköt ned arbetarna, blev det slutgiltigt klart, att endast proletariatet till sin natur är socialistiskt. Den liberala bourgeoisin fruktar hundra gånger mera denna klass' självständighet än vilken reaktion som helst. Den fega liberalismen kryper på magen för reaktionen. Bönderna nöjer sig med att resterna av feodalismen avskaffats och går över på ordningens sida, de vacklar blott emellanåt mellan arbetardemokratin och den borgerliga liberalismen. Alla läror om en över klasserna stående socialism och en över klasserna stående politik visar sig vara ren absurditet.
Pariskommunen (1871) avslutar denna utveckling av de borgerliga omgestaltningarna; endast tack vare proletariatets hjältemod kunde republiken - d.v.s. den form av statlig organisation, i vilken klassförhållandena minst beslöjat framträder - konsolidera sig.
I alla andra europeiska länder leder en mera förvirrad och mindre avslutad utveckling till samma utbildade borgerliga samhälle. Mot slutet av den första perioden (1848-1871), stormarnas och revolutionernas period, dör den förmarxska socialismen. Det uppstår självständiga proletära partier: den första Internationalen (1864-1872) och den tyska socialdemokratin.
Den andra perioden (1872-1904) skiljer sig från den första genom sin "fredliga" karaktär, genom frånvaron av revolutioner. Västern har avslutat sina borgerliga revolutioner. Östern är ännu inte mogen för dem.
Västern inträder i ett skede av "fredlig" förberedelse till epoken för framtida omgestaltningar. Överallt uppstår socialistiska partier, som till sin grundval är proletära och som lär att utnyttja den borgerliga parlamentarismen, att skapa en egen dagspress, egna bildningsinstitutioner, egna fackföreningar, egna kooperativer. Marx' lära hemför den fulla segern och - växer på bredden. Långsamt men orubbligt pågår samlings- och sammanfattningsprocessen av proletariatets krafter, dess förberedelse till de kommande drabbningarna.
Historiens dialektik vill, att marxismens teoretiska seger tvingar dess fiender att maskera sig som marxister. Den invändigt ruttna liberalismen försöker att ånyo leva upp som socialistisk opportunism. Den period, då krafterna förberedes till de stora drabbningarna, utlägger de som ett uppgivande av dessa drabbningar. Förbättrandet av slavarnas läge för kamp mot löneslaveriet utlägger de så, att slavarna för en styver säljer sin rätt till frihet. Fegt predikar de den "sociala freden" (d.v.s. fred med slavägandet), uppgivande av klasskampen o.s.v. Bland arbetarrörelsens socialistiska parlamentariker och olika byråkrater och bland de "sympatiserande" intellektuella har de många anhängare.
Opportunisterna var ännu i färd med att skrävla om att det härskade "social fred" och att inga stormar var nödvändiga under "demokratin", då en ny härd för de häftigaste världsstormar flammade upp i Asien. Efter den ryska revolutionen följde den turkiska, den persiska, den kinesiska, Vi befinner oss i dag mitt uppe i epoken av dessa stormar och deras "återspegling" i Europa. Hur än den stora kinesiska republikens öde kommer att gestalta sig, mot vilken olika "civiliserade" hyenor i dag vässar tänderna, så kommer ingen makt i världen att kunna återupprätta den gamla livegenskapen i Asien, att kunna sopa bort från jorden den hjältemodiga demokratiska anda, som besjälar folkmassorna i de asiatiska och halvasiatiska länderna.
En del personer, som inte med uppmärksamhet följt betingelserna för förberedelserna till masskampen och dess utveckling, har till följd av det långa uppskovet med den avgörande kampen mot kapitalismen i Europa bragts till förtvivlan och till anarkism. Vi ser i dag, hur kortsynt och klenmodig den anarkistiska förtvivlan är.
Det är inte förtvivlan, utan tillförsikt man måste hämta ur det faktum, att Asien med sina 800 miljoner dragits in i kampen för samma europeiska ideal.
De asiatiska revolutionerna har visat oss samma karaktärslöshet och nedrighet hos liberalismen, samma utomordentliga betydelse av de demokratiska massornas självständighet, samma tydliga avgränsning mellan proletariatet och all slags bourgeoisi. Den som efter erfarenheterna både i Europa och Asien talar om en över klasserna stående politik och en över klasserna stående socialism, förtjänar att man helt enkelt spärrar in honom i en bur och utställer honom till beskådande vid sidan av någon australisk känguru.
Efter Asien började också Europa röra på sig - ehuru inte på asiatiskt sätt. Den "fredliga" perioden 1872- 1904 tillhör oåterkalleligen det förgångna. Dyrtiden och trusternas tryck framkallar en oanad skärpning av den ekonomiska kampen, vilken t.o.m. sätter de engelska arbetarna, som i högsta grad demoraliserats av liberalismen, i rörelse. Inför våra ögon mognar den politiska krisen t.o.m. i det mest "förhärdade" junkerborgerliga landet, Tyskland. De vanvettiga rustningarna och imperialismens politik skapar i våra dagars Europa en "social fred", som allra mest liknar en kruttunna. Upplösningen inom alla borgerliga partier och proletariatets mognande fortskrider emellertid oavbrutet.
Envar av de tre stora epokerna i världshistorien sedan marxismens uppkomst har bragt den nya bekräftelser och nya triumfer. En ännu större triumf skall emellertid den kommande historiska epoken hembära åt marxismen som proletariatets lära.
[1] Här åsyftas arbetarupproret i Paris den 23-26 juni 1848.