Publicerat: Volna nr 22, 20 maj 1906
Källa: V I Lenin, Collected Works, Volume 10
Översättning: John Andersson
Digitalisering/HTML: Martin Fahlgren
Redaktörerna har mottagit följande meddelande, undertecknat av RSDAP:s centralkommitté.
”I perspektivet av att åtskilliga partiorganisationer har ställt frågan om var gränserna går för hur besluten på partikongresserna kan kritiseras, har centralkommittén, när man har i minnet att det alltid legat i det ryska proletariatets intresse att det funnits största möjliga taktiska enhet inom RSDAP och att denna enhet i de politiska aktiviteterna inom de olika sektionerna inom vårt parti nu är mera nödvändig än någonsin, inställningen:
(1) att alla måste tillåtas ha full frihet att uttrycka sina personliga åsikter och att försvara sina individuella ståndpunkter i partipressen och på partimötena;
(2) att partimedlemmar ska avstå ifrån att framföra agitation som strider emot kongressbesluten på offentliga politiska möten;
(3) att ingen partimedlem på sådana möten ska uppmana till handlingar som strider emot kongressbesluten eller föreslår lösningar som inte står i samklang med kongressbesluten.” (Alla kursiveringar är våra.)
När man granskar innehållet i resolutionen upptäcker man ett antal egenartade punkter. Resolutionen säger att ”på partimötena” har man ”full frihet” att föra fram sina personliga åsikter och att kritisera (§1) men att på ”offentliga möten” (§2) ”ska inga partimedlemmar uppmana till handlingar som strider emot kongressbesluten”. Men se vad detta leder till: på partimöten har partimedlemmar rätt att uppmana till handlingar som strider emot kongressbesluten; men på offentliga möten ”tillåts” de inte ha full frihet ”att uttrycka personliga åsikter”!!
De som gjorde utkastet till resolutionen har en helt felaktig uppfattning om relationen mellan friheten att kritisera inom partiet och partiets enhet i handling. Kritik inom gränserna för partiprogrammets principer måste vara väldigt fri (vi påminner om vad Plechanov sa i det här ärendet på RSDAP: s andra kongress) inte bara på partimöten, utan också på offentliga möten. Sådan kritik, eller sådan ”agitation” (för kritik går inte att skilja ifrån agitation) kan inte förbjudas. Partiets politiska handlande måste vara enat. Inga ”uppmaningar” som strider emot enheten i bestämda handlingar kan tolereras varken på öppna möten, eller på partimöten, eller i partipressen.
Uppenbarligen har centralkommittén definierat friheten att kritisera felaktigt och allt för smalt och enheten i handling felaktigt och allt för brett.
Låt oss ta ett exempel. Kongressen beslöt att partiet skulle delta i valet till Duman. Att delta i valet är en mycket bestämd handling. Under valet (som nu i Baku idag, t.ex.) har ingen medlem av partiet någonstans någon som helst rätt att uppmana folk att avstå ifrån att rösta; inte heller kan ”kritik” av beslutet att ta del i valet tolereras under den här perioden, för det skulle faktiskt riskera att framgångarna i valkampanjen uteblir. Innan valet har utannonserats har däremot partimedlemmar överallt en utomordentlig rätt att kritisera beslutet att delta i valet. Naturligtvis kan tillämpningen av den här principen i praktiken ibland leda till dispyter och missförstånd; men endast på grundval av denna princip kan alla dispyter och missförstånd lösas på ett hedervärt sätt för partiet. Centralkommitténs resolution skapar däremot en omöjlig situation.
Centralkommitténs resolution är i huvudsak felaktig och går helt emot partistadgarna. Principen om demokratisk centralism och autonomin för de lokala partiorganisationerna omfattar underförstått allmän och full frihet att kritisera, så länge detta inte förrycker enheten i en bestämd handling; det utesluter all kritik som förrycker eller försvårar enheten i en handling som partiet har beslutat om.
Vi anser att centralkommittén gjorde ett stort misstag som publicerade en resolution i en sådan viktig fråga utan att ha först diskuterat den i partipressen och partiorganisationerna; en sådan diskussion skulle ha hjälpt till att undvika de misstag som vi har påvisat.
Vi uppmanar alla partiorganisationer att nu diskutera denna resolution ifrån centralkommittén och att uttala sina bestämda åsikter om den.
Volna nummer 22, 20 maj 1906
RSDAP: Rysslands Socialdemokratiska Arbetarparti, namnet på det marxistiska partiet i Ryssland 1898-1918. Bolsjeviker, mensjeviker, etc. betraktade sig ursprungligen endast som fraktioner och tendenser inom ett och samma parti. I kölvattnet på den första ryska revolutionen 1905 kom de olika strömningarna att gå samman, varvid dess ledning (centralkommitté) kom att domineras av mensjeviker. Revolutionens nederlag kom på nytt att underblåsa meningsmotsättningarna och 1912 hade konflikten mellan de olika riktningarna inom den ryska socialdemokratin dock blivit så tillspetsad att bolsjevikerna förklarade att de ensamma utgjorde RSDAP. 1917 bildade mensjevikerna ett eget parti, medan bolsjevikerna 1918 döpte om RSDAP till RKP, Rysslands Kommunistiska Parti.
Plechanov: Georgij Valentinovitj (1856-1918) 1883 hade han varit med om att grunda det första ryska marxistiska politiska partiet och var sedan under de kommande 20 åren den ledande ryske marxistiske teoretikern. Han tillhörde dock aldrig bolsjevikerna, utan drevs med tiden längre bort ifrån dem. 1917 stödde han den provisoriska regeringen och tog avstånd ifrån bolsjevikrevolutionen.
Duman: det ryska parlamentet 1906-17. Det tillkom som ett direkt resultat av revolutionen 1905 för att blidka oppositionen emot tsarstyret. Det var dock aldrig valt enligt principen om allmän och lika rösträtt, utan var ifrån början konstruerat så att det skulle gynna de rika i samhället och de reaktionära krafterna. Efter februarirevolutionen 1917 upplöste sig Duman självmant.
Volna: (Vågen) bolsjevikisk dagstidning, utgiven med 25 nummer i Sankt Petersburg i maj-juni 1906.