Skrivet: 1896-1899
Publicerat: För första gången i bokform i slutet av mars 1899.
Källa: V. I. Lenin, Samlade skrifter, 5:e ry. uppl., b. 3, s. 21-60.
Översättning: Sven Wallenius
Digitalisering: Jonas Holmgren
En fullständig utgåva av detta verk finns i det engelska arkivet.
Marknaden är en kategori i varuekonomin, som under sin utveckling förvandlas till en kapitalistisk ekonomi. Först i den senare kommer marknaden att bli allenarådande och allomfattande. För att undersöka de teoretiska grundsatserna om hemmamarknaden bör vi därför utgå från den enkla varuekonomin och följa dess successiva omvandling till kapitalistisk ekonomi.
Den samhälleliga arbetsdelningen är varuekonomins grundval. Förädlingsindustrin avskiljs från utvinningsindustrin, och var och en av dem spjälkas upp i små grupper och undergrupper som framställer egna produkter i form av varor och byter dem mot produkter från alla de andra. Varuekonomins utveckling leder således till att antalet enskilda och självständiga industrigrenar ökar. Tendensen i utvecklingen är att framställningen av varje enskild produkt och t.o.m. av varje enskild produktdel - ja även enskilda operationer för produktens beredning för konsumtion - förvandlas till en särskild industrigren. Under naturahushållningen bestod samhället av en mängd likartade ekonomiska enheter - patriarkaliska bondefamiljer, primitiva byalag, feodala gods - och varje sådan enhet var engagerad i all slags ekonomisk verksamhet, från utvinning av olika slags råvaror till deras slutgiltiga färdigställande för konsumtion. Under varuhushållningen uppstår olikartade ekonomiska enheter, ökar antalet enskilda ekonomiska branscher och minskar antalet enheter med samma ekonomiska funktion. Denna progressiva ökning av den samhälleliga arbetsdelningen utgör just huvudmomentet vid skapandet av en hemmamarknad för kapitalismen. För alla produkter inom varuproduktionen och dess mest absoluta form, den kapitalistiska produktionen, gäller, skriver Marx, att dessa
"produkter är varor, bruksvärden, som har ett bytesvärde som är möjligt att realisera i pengar bara i den omfattning andra varor bildar deras ekvivalent, andra produkter alltså konfronteras med dem som varor och värden. I den omfattning i vilken de inte produceras som direkta existensmedel för producenterna själva utan som varor, som produkter, vilka genom att förvandlas i bytesvärde (pengar), genom att avyttras förvandlas till bruksvärden. Marknaden för dessa varor utvecklas genom den samhälleliga arbetsdelningen; differentieringen av produktiva arbeten förvandlar deras respektive produkter ömsesidigt till varor, till ekvivalenter för varandra, gör att de ömsesidigt betjänar sig av varandra som marknad." ("Das Kapital", III, 2, 177-178. I den ryska översättningen 526.[1] Kursiveringen här och senare i citaten är vår, när inte annat anges.)
Självfallet medför avskiljandet av förädlingsindustrin från utvinningsindustrin och av manufakturen från jordbruket att även själva jordbruket blir en industri, d.v.s. en näringsgren som producerar varor. Den specialiseringsprocess som skiljer olika slag av produktbearbetning från varandra och skapar allt fler industrigrenar framträder också inom jordbruket, där specialiserade jordbruksområden (och jordbrukssystem[1*]) uppstår och produktutbyte äger rum inte bara mellan jordbruk och industri utan också inom jordbruket. Denna specialisering av handelsjordbruket (även det kapitalistiska jordbruket) ger sig tillkänna i alla kapitalistiska länder, i den internationella arbetsdelningen och, vilket vi senare närmare skall visa, även i Ryssland efter reformen[2*].
Den samhälleliga arbetsdelningen utgör alltså grundvalen for varuekonomins och kapitalismens hela utveckling. Det är därför helt naturligt att våra narodistiska teoretiker, som förklarar denna utveckling vara en följd av artificiella åtgärder, av att "vi avvikit från vår väg" o.s.v., försökt dölja eller bagatellisera förekomsten av samhällelig arbetsdelning i Ryssland. I sin artikel "Jordbruks- och industriarbetets delning i Ryssland" (Vestnik Jevropy[2] nr 7, 1884) "förnekade" hr V. V. att "principen om samhällelig arbetsdelning skulle råda i Ryssland" (s. 347) och förklarade att den samhälleliga arbetsdelningen hos oss "inte vuxit upp ur folklivets djup utan har försökt tränga in i det utifrån" (s. 338). Herr N-on resonerade i sina Essäer på följande sätt om de allt större mängder spannmål som går till avsalu:
"Denna företeelse kunde betyda att den säd som skördas fördelas jämnare i riket, att fiskaren i Archangelsk nu äter bröd från Samara medan jordbrukaren i Samara har fisk från Archangelsk till sin middag. I själva verket äger ingenting sådant rum." ("Essäer om vår samhällsekonomi efter reformen", S:t Petersburg, 1893, s. 37)
Utan bevis, i strid med allmänt kända fakta dekreteras här direkt att det inte förekommer någon arbetsdelning i Ryssland! Den narodistiska teorin om kapitalismens "konstlade karaktär" i Ryssland kunde heller inte konstrueras på annat sätt än genom att förneka själva grundvalen för varje varuekonomi, den samhälleliga arbetsdelningen, eller att förklara den vara "konstlad".
Före varuekonomin är förädlingsindustrin förenad med utvinningsindustrin, som toppas av jordbruket. Varuekonomins utveckling innebär därför att den ena industrigrenen efter den andra avskiljs från jordbruket. Befolkningen i ett land med svagt utvecklad (eller helt outvecklad) varuekonomi är nästan helt en jordbrukarbefolkning. Detta betyder emellertid inte att befolkningen bara skulle syssla med jordbruk utan endast att jordbrukarbefolkningen själv förädlar jordbruksprodukterna, att utbyte och arbetsdelning nästan helt saknas. Varuekonomins utveckling innebär eo ipso[3*] att en allt större del av befolkningen avskiljs från jordbruket, d.v.s. att industribefolkningen växer på jordbrukarbefolkningens bekostnad.
"Det ligger i det kapitalistiska produktionssättets natur, att det oavlåtligt minskar antalet jordbrukare i förhållande till icke jordbrukare. Detta emedan tillväxten inom industrin (i trängre mening) av det konstanta kapitalet i proportion till det variabla är förenad med absolut tillväxt, fastän relativ minskning, av det variabla kapitalet; medan i jordbruket det variabla kapital, som erfordras för exploatering av ett visst jordstycke, absolut avtar. Det kan alltså växa endast om ny mark odlas, och detta förutsätter i sin tur ännu större tillväxt av den icke jordbrukande befolkningen." ("Das Kapital", III, 2, 177. I den ryska översättningen s. 526)[3]
Man kan alltså inte tänka sig kapitalismen utan att handels- och industribefolkningen ökar på jordbrukarbefolkningens bekostnad. Var och en vet att denna företeelse åskådligt ger sig till känna i alla kapitalistiska länder. Det behöver knappast bevisas att den har mycket stor betydelse i frågan om hemmamarknaden, eftersom den är oupplösligt förknippad både med industrins och med jordbrukets utveckling; bildandet av industricentra, deras växande antal och den dragningskraft de har på befolkningen kan inte annat än djupgående påverka hela landsbygdens struktur och framkalla en ökning av det kommersiella och kapitalistiska jordbruket. Desto anmärkningsvärdare är det att de narodistiska ekonomerna helt ignorerar denna lag såväl i sina rent teoretiska resonemang som i resonemanget om kapitalismen i Ryssland. (Denna lags särprägel i Ryssland skall vi tala närmare om senare, i kapitel VIII.) Herrar V. V. och N-on har i sina teorier om den kapitalistiska hemmamarknaden förbigått en ren småsak, nämligen att befolkningen dras över från jordbruket till industrin och det inflytande detta faktum har på jordbruket[4*]
Hittills har vi sysslat med den enkla varuproduktionen. Nu går vi över till den kapitalistiska produktionen, d.v.s. förutsätter att vi i stället för enkla varuproducenter har framför oss å ena sidan en ägare av produktionsmedel och å den andra en lönarbetare, en som säljer sin arbetskraft. För att bli lönarbetare måste småproducenten ha förlorat sina produktionsmedel - jord, arbetsredskap, verkstad o.s.v., d.v.s. "utarmas", "ruineras". Det finns de som anser att denna ruinering "minskar befolkningens köpkraft", "minskar hemmamarknaden" för kapitalismen. (Herr N-on, l.c.[5*], s. 185. Även s. 203, 275, 287, 339-340 m.fl. Samma syn har herr V. V. i sina flesta arbeten.) Vi går här inte in på faktauppgifter om denna process i Ryssland, de skall behandlas ingående i senare kapitel. För närvarande tar vi frågan rent teoretiskt, d.v.s. varuproduktionen i allmänhet under dess omvandling till kapitalistisk produktion. De ovannämnda skribenterna ställer också frågan teoretiskt, d.v.s. enbart av det faktum att småproducenter ruineras drar de slutsatsen att hemmamarknaden krymper. En sådan synpunkt är helt felaktig, och att den envist lever kvar i vår ekonomiska litteratur kan endast ha sin förklaring i narodnikernas romantiska vanföreställningar. (Se den i fotnoten nämnda artikeln.[4*]) Man glömmer att när en del av producenterna "befrias" från produktionsmedlen, måste dessa med nödvändighet gå över i andra händer, förvandlas till kapital. De nya ägarna till produktionsmedlen börjar följaktligen framställa samma slags produkter som varor som den tidigare producenten själv konsumerade, d.v.s. de breddar hemmamarknaden. När de nya ägarna utvidgar sin produktion ökar de på marknaden sin efterfrågan på nya redskap, råvaror, transportmedel o.s.v. och även på konsumtionsvaror (de nya ägarnas berikande medför naturligtvis att deras konsumtion ökar). Man glömmer att det inte alls är producentens välstånd utan hans tillgång till penningmedel som har betydelse för marknaden. Ett sjunkande välstånd för den patriarkaliske bonden, som förr i huvudsak drev naturahushållning, kan mycket väl förenas med att han får större penningsummor till sitt förfogande, ty ju mer han ruineras, desto mer ser han sig tvungen att sälja sin arbetskraft och köpa en allt större del av sina (eventuellt knappare) livsmedel på marknaden.
"Efter hand som jordbrukarna drivs bort [från jorden], frigöres också de livsmedel som de tidigare förbrukade och ingår nu som en beståndsdel i det variabla kapitalet" (det kapital som används för att köpa arbetskraft). ("Das Kapital", 1, 776)[4]
"Exproprieringen och bortdrivningen av en del av landsbygdsbefolkningen frigör tillsammans med arbetarna deras existensmedel och arbetsmaterial för industrikapitalet. Dessutom skapas därmed en inre marknad." (Ibid, 778)[5]
Ruineringen av småproducenterna i ett samhälle med i utveckling stadd varuekonomi och kapitalism innebär alltså från abstrakt teoretisk synpunkt just motsatsen till vad herrar N-on och V. V. vill sluta sig till, nämligen inte en krympande utan en växande hemmamarknad. När samme herr N-on som a priori förklarat att de ryska småproducenternas ruinering innebär att hemmamarknaden minskar likväl citerar de nyss anförda motsatta uttalandena av Marx (Essäer, s. 71 och 114), visar detta endast skribentens enastående förmåga att slå sig själv med citat ur Kapitalet.
Nästa fråga i teorin om hemmamarknaden är följande. I den kapitalistiska produktionen sönderfaller produktens värde som bekant i tre delar: 1) den första ersätter det konstanta kapitalet, d.v.s. det värde som existerade redan tidigare i form av råvaror och hjälpmaterial, maskiner, produktionsredskap o.s.v. och som endast reproduceras i en viss del av färdigprodukten; 2) den andra delen ersätter det variabla kapitalet, d.v.s. täcker utgifterna för arbetaren, och 3) den tredje delen slutligen utgörs av mervärdet som tillfaller kapitalisten. Vanligen antas det - vi följer här herrar N-on och V. V. - att det inte erbjuder någon svårighet att realisera (d.v.s. att finna en motsvarande ekvivalent, avsätta på marknaden) de två första delarna, eftersom den första delen går till produktionen och den andra konsumeras av arbetarklassen. Men hur realiseras den tredje delen, mervärdet? Den kan ju inte helt och hållet konsumeras av kapitalisterna! Och våra ekonomer drar slutsatsen att "utvägen ur svårigheten" att realisera mervärdet[6] är att man "skaffar sig en utrikesmarknad". (N-on, Essäer, avd. II, paragraf XV i allmänhet och s. 205 i synnerhet; V. V., "Varuöverskott på marknaden" i Otetjestvennye Zapiski[7] 1883 och "Studier i teoretisk ekonomi", S:t Petersburg, 1895, s. 179f) Nödvändigheten av en utrikesmarknad för en kapitalistisk nation förklarar de nämnda skribenterna med att kapitalisterna annars inte skulle kunna realisera produkterna. Hemmamarknaden i Ryssland krymper till följd av böndernas ruinering och omöjligheten att realisera mervärdet utan en utrikesmarknad, och en utrikesmarknad har det unga landet inte tillgång till på grund av att det alltför sent slog in på den kapitalistiska utvecklingsvägen. Därmed har den ryska kapitalismen förklarats bevisligen sakna grogrund och vara dödfödd på grund av enbart aprioriska (och därtill teoretiskt felaktiga) resonemang!
När herr N-on resonerar om realiserandet avser han tydligen den marxska läran i denna fråga, (även om han inte med ett ord nämner Marx i berörda del av sina Essäer). Han har emellertid inte alls förstått Marx utan tvärtom förvrängt honom till oigenkännlighet, vilket vi strax skall få se. Därför inträffade också någonting så kuriöst som att hans åsikter i allt väsentligt sammanföll med herr V. V:s, vilken dock ingalunda kan beskyllas för att ej ha förstått teorin då det vore högst orättvist att misstänka honom för att ha stiftat minsta bekantskap med denna. Båda framlägger de sina läror som om de var de första att ta upp denna fråga efter att "på egen hand" ha nått fram till de kända lösningarna, båda ignorerar de helt majestätiskt gamla ekonomers reflexioner i denna fråga och båda gör de om samma gamla fel som detaljerat gendrivits i andra bandet av Kapitalet.[6*] Hela frågan om produktens realiserande begränsas av båda skribenterna till att gälla endast realiserandet av mervärdet. Uppenbarligen tror de inte att det erbjuder några svårigheter att realisera det konstanta kapitalet, en naiv syn som rymmer det djupliggande fel ur vilket alla de följande felen i narodnikernas lära om realiserandet framgår. I själva verket är det just realiserandet av det konstanta kapitalet som är svårt att förklara i realiseringsfrågan. För att bli realiserat måste det konstanta kapitalet återföras till produktionen, och detta är möjligt direkt endast för det kapital vars produkt består av produktionsmedel. Men om den produkt som ersätter den konstanta delen av kapitalet består av konsumtionsartiklar kan detta inte direkt återföras till produktionen. Först måste ett utbyte äga rum mellan den del av samhällsproduktionen som framställer produktionsmedel och den del som framställer konsumtionsvaror. Just här har vi hela svårigheten i frågan, något som våra ekonomer inte märker. Herr V. V. framställer överhuvudtaget hela saken på så sätt att den kapitalistiska produktionens mål inte skulle vara ackumulation utan konsumtion. Djupsinnigt resonerar han om att "minoriteten i sina händer får en mängd materiella föremål som överstiger organismens konsumtionsförmåga [sic!][7*] under innevarande utvecklingsmoment" (l.c., 149), att "det inte är fabrikanternas anspråkslöshet och återhållsamhet som är orsaken till produktöverskottet utan den mänskliga organismens begränsning eller otillräckliga elasticitet [!!] i och med att den inte hinner utvidga sin konsumtionsförmåga lika snabbt som mervärdet stiger" (ibid, 161). Herr N-on söker framställa saken så, att han inte anser konsumtionen vara den kapitalistiska produktionens mål, att han beaktar produktionsmedlens roll och betydelse i realiseringsfrågan. I själva verket har han emellertid inte alls klargjort för sig hela samhällskapitalets cirkulations- och reproduktionsprocess och trasslat in sig i en hel rad motsägelser. Vi tänker inte uppehålla oss närmare vid en analys av alla dessa motsägelser (s. 203-205 i hr N-ons Essäer). Det är en alltför otacksam uppgift (som redan delvis utförts av hr Bulgakov[8*] i boken "Om marknaderna under den kapitalistiska produktionen", Moskva, 1897, s. 237-245), desto mer som det räcker att granska hr N-ons slutsats - att en utrikesmarknad är utvägen ur svårigheterna att realisera mervärdet - för att bevisa den ovan anförda värderingen av hans resonemang. Denna slutsats - som egentligen är en enkel upprepning av hr V. V:s slutsats - visar hur åskådligt som helst att hr N-on inte begripit det minsta av vare sig produktens realisering i det kapitalistiska samhället (d.v.s. teorin om hemmamarknaden) eller utrikesmarknadens roll. Finns det egentligen ens en gnutta sunt förnuft i denna anknytning av utrikesmarknaden till realiseringsfrågan? Denna fråga går ut på hur man för varje del av den kapitalistiska produkten vad beträffar värdet (det konstanta kapitalet, det variabla kapitalet och mervärdet) och dess materiella form (produktionsmedel och konsumtionsvaror, bl.a. nödvändighetsartiklar och lyxartiklar) på marknaden skall finna en annan, motsvarande produktdel. Det står klart att man härvid måste abstrahera från utrikeshandeln, eftersom den inte det minsta kommer att bidra till problemets lösning utan endast uppskjuter en sådan lösning då problemet flyttas från ett land till flera. Samme hr N-on, som i utrikeshandeln fann en "utväg ur svårigheten" med realiserandet av mervärdet, resonerar t.ex. på följande sätt om lönen. Genom den del av årsprodukten som de omedelbara producenterna, arbetarna, erhåller i form av lön "kan ur omsättningen avlägsnas endast en sådan del av existensmedlen som värdemässigt är lika stor som den sammanlagda bruttolönen" (203). Frågan är bara hur vår ekonom kan veta att kapitalisterna i det givna landet kommer att tillverka precis en sådan mängd existensmedel och av sådan kvalitet att de kan realiseras genom lönen? Hur vet han att man härvidlag kan klara sig utan en utrikesmarknad? Det är uppenbart att han inte kan veta detta och att han helt enkelt skjutit frågan om utrikesmarknaden åt sidan, ty vad beträffar det variabla kapitalets realiserande är det av vikt att en produktdel skall ersättas av en annan och alls inte om detta sker inom ramen för ett land eller två. Men när det gäller mervärdet avstår han från denna nödvändiga förutsättning och i stället för att lösa frågan undviker han den helt enkelt genom att tala om utrikesmarknaden. Avsättningen av produkten på utrikesmarknaden kräver själv en förklaring, d.v.s. att man finner en ekvivalent för den avsatta produktdelen, att man finner en annan del av den kapitalistiska produkten som kan ersätta den förra. Därför säger Marx också att man helt kan bortse från utrikesmarknaden och utrikeshandeln när man analyserar realiseringsfrågan, eftersom det bara är
"ägnat att förvirra, om man drar in utrikeshandeln i en analys av det årliga produktvärdet, utan att det införes något nytt som har betydelse för problemställningen eller för lösningen av problemet" ("Das Kapital", II, 469[9]).
Herrar V. V. och N-on trodde att de gjorde en djuplodande bedömning av kapitalismens motsättningar när de hänvisade till svårigheterna att realisera mervärdet. I själva verket var det en mycket ytlig bedömning. Skall man tala om "svårigheter" att realisera och om härur följande kriser m.m., så måste det erkännas att dessa "svårigheter" inte bara är möjliga utan också nödvändiga i förhållande till alla delarna av den kapitalistiska produkten och ingalunda endast i förhållande till mervärdet. Detta slags svårigheter, som beror på den oproportionerliga fördelningen av olika produktionsgrenar, uppstår hela tiden inte bara vid realiserandet av mervärdet utan också vid realiserandet av det variabla och det konstanta kapitalet; inte bara när den realiserade produkten består av konsumtionsvaror utan också när den består av produktionsmedel. Utan detta slags "svårigheter" och kriser kan den kapitalistiska produktionen, en produktion av isolerade producenter för en av dem okänd världsmarknad, överhuvudtaget inte existera.
För att rätt förstå teorin om realiserandet måste vi börja med Adam Smith, som lade grunden till den felaktiga teori i denna fråga som odelat härskade i den politiska ekonomin före Marx. Smith delade varans pris i bara två delar: variabelt kapital (löner, enligt hans terminologi) och mervärde ("profit" och "ränta" slog han inte samman; strängt taget hade han alltså tre delar).[9*] På samma sätt delade han hela summan av varor, samhällets hela årsprodukt i samma delar och hänförde dem direkt till "inkomsten" hos två samhällsklasser: arbetare och kapitalister (hos Smith företagare och jordägare).[10*]
På vad grundar sig då hans utelämnande av värdets tredje beståndsdel, det konstanta kapitalet? Smith kunde inte undgå att se denna del, men han antog att även den reducerades till lön och mervärde. Så här resonerade han:
"I spannmålspriset t.ex. täcker en del jordägarens ränta, en annan lönen till eller underhållet av drängen och arbetsdjuren som använts i produktionen av denna spannmål och en tredje jordägarens profit. Dessa tre delar utgör direkt eller i sista hand uppenbarligen hela spannmålspriset. Man kunde kanske anta att det skulle behövas en fjärde del för att ersätta jordbrukarens kapital eller utnötandet av hans arbetsboskap eller andra jordbruksredskap. Men då bör man beakta att priset på varje redskap i hushållet, t.ex. en arbetshäst, självt består av samma tre delar [nämligen ränta, vinst och lön]. Även om spannmålspriset också täcker priset på och underhållet av hästen så uppdelas inte desto mindre dess fulla pris direkt eller i sista hand i samma tre delar: ränta, lön och profit."[11*]
Denna Smiths teori betecknas av Marx som "häpnadsväckande". "Hans bevis består helt enkelt i att han upprepar ett och samma påstående." (II, s. 366)[10] Smith "skickar oss från Pontius till Pilatus". (I. B., 2. Aufl., s. 612)[11] När Smith säger att redskapens pris självt sönderfaller i samma tre delar, glömmer han att tillägga: och även i priset på de produktionsmedel som använts för att tillverka dessa redskap. Att den konstanta delen av kapitalet felaktigt inte tas med i produktionspriset hänger hos Smith (och även hos de ekonomer som följde efter honom) samman med en felaktig uppfattning om ackumulationen i den kapitalistiska ekonomin, d.v.s. utvidgningen av produktionen, mervärdets förvandling till kapital. Även i detta fall utelämnade Smith det konstanta kapitalet. Han antog att den ackumulerade, till kapital förvandlade delen av mervärdet helt konsumeras av de producerande arbetarna, d.v.s. helt används till löner. I själva verket går den ackumulerade delen av mervärdet till det konstanta kapitalet (produktionsredskap, råvaror och hjälpmaterial) plus löner. När Marx kritiserade dessa åsikter hos Smith (samt Ricardo, Mill m.fl.) i första boken av Kapitalet (Avd. VII "Kapitalets ackumulationsprocess", kap 22 "Mervärdets förvandling till kapital", § 2 "Den politiska ekonomins felaktiga uppfattning av reproduktionen i utvidgad skala") påpekade han: i andra boken
"kommer det att visas att A. Smiths dogm, vilken övertagits av alla hans efterföljare, hindrade den politiska ekonomin att inse den mest elementära mekanismen i den samhälleliga reproduktionens process" (I, 612).[12]
Smith begick detta fel därför att han blandade ihop produktens värde och det nyskapade värdet. Det senare faller verkligen sönder i variabelt kapital och mervärde medan det förra dessutom omfattar konstant kapital. Detta fel avslöjades redan i värdeanalysen hos Marx som fastslog skillnaden mellan abstrakt arbete, som skapar nytt värde, och konkret, nyttigt arbete, som reproducerar det tidigare existerande värdet i den nya formen av nyttig produkt.[13] Att förklara reproduktionsprocessen och hela samhällskapitalets omsättning blir särskilt nödvändigt när frågan om nationalinkomsten i det kapitalistiska samhället tas upp. Synnerligen intressant är att Smith i denna fråga inte längre kunde hålla fast vid sin felaktiga teori som uteslöt det konstanta kapitalet ur landets hela produkt.
"Bruttoinkomsten [gross revenue] för alla invånare i ett stort land omfattar hela årsprodukten från deras jord och deras arbete, medan nettoinkomsten [neat revenue] omfattar det som blir kvar efter underhållsutgifterna för (A) anläggningskapitalet och (B) omsättningskapitalet. Nettoinkomsten omfattar med andra ord det som de utan att röra sitt kapital kan förvandla till förråd [stock] för omedelbar konsumtion eller ge ut på existensmedel, bekvämligheter eller nöjen." (Adam Smith, bok II: "Om beskaffenheten, ackumulationen och förbrukningen av förråden", kap II, vol. II, p. 18. Ry. övers. II, s. 21)
Ur landets totalprodukt utesluter Smith alltså kapitalet genom att hävda att det sönderfaller i lön, profit och ränta, d.v.s. (netto) inkomst. Men i samhällets bruttoinkomst inkluderar han kapitalet genom att avskilja det från konsumtionsartiklarna (= nettoinkomst). Det är denna motsägelse hos Smith som Marx sätter fingret på: hur kan det finnas kapital i inkomsten om det inte fanns kapital i produkten? (Jämför "Das Kapital", II, s. 355[14]) Utan att själv märka det erkänner Smith här att det finns tre beståndsdelar i hela produktens värde: inte bara det variabla kapitalet och mervärdet utan också det konstanta kapitalet. I det fortsatta resonemanger stöter Smith också på en annan viktig skillnad som har mycket stor betydelse i realiseringsteorin. Han säger:
"Det är uppenbart att alla utgifter för att underhålla anläggningskapitalet bör uteslutas ur samhällets nettoinkomst. Varken material nödvändiga för att hålla nyttiga maskiner, industriredskap, nyttiga byggnader m.m. i funktionsdugligt skick eller produkten av det arbete som behövs för att ge dessa material lämplig form kan någonsin utgöra delar av nettoinkomsten. Priset för detta arbete kan visserligen utgöra en del av nettoinkomsten, eftersom de arbetare som utför detta arbete kan förvandla hela värdet av sin lön till förråd för direkt konsumtion." Men i andra slags arbeten "ingår både värdet [av arbetet] och produkten [av arbetet] i detta förråd för direkt konsumtion: värdet av arbetet ingår i arbetarnas förråd medan produkten ingår i andra personers förråd" (Adam Smith, ibid.).
Här skymtar en insikt om att man måste särskilja två slags arbeten, av vilka det ena ger konsumtionsvaror som kan ingå i "nettoinkomsten" medan det andra ger "nyttiga maskiner, industriredskap, byggnader m.m.", d.v.s. föremål som aldrig kan höra till den individuella konsumtionen. Härifrån är steget inte långt till att erkänna att en förklaring av realiserandet med absolut nödvändighet kräver att man skiljer mellan två slag av konsumtion, individuell och produktionsmässig (= återgår till produktionen). Det var genom att rätta till dessa två fel av Smith - uteslutningen av det konstanta kapitalet ur produktvärdet och sammanblandningen av den individuella och den produktionsmässiga konsumtionen - som Marx kunde bygga upp sin förträffliga teori om realiserandet av samhällsprodukten i det kapitalistiska samhället.
Vad beträffar de övriga ekonomerna mellan Adam Smith och Marx så upprepade de alla Smiths fel[12*] och kunde därför inte ta ett enda steg framåt. Vilken förvirring som därför råder i lärorna om inkomsten, det kommer vi att ta upp senare. I den tvist om möjligheten av en allmän överproduktion av varor som fördes mellan å ena sidan Ricardo, Say, Mill m.fl. och å den andra Malthus, Sismondi, Chalmers, Kirchmann m.fl., baserade sig båda sidorna på Smiths felaktiga teori. Som hr S. Bulgakov med rätta anmärkt kunde därför "denna polemik, med hänsyn till de felaktiga utgångspunkterna och den felaktiga formuleringen av själva problemet, endast utmynna i innehållslöst och skolastiskt ordklyveri" (l.c., s. 21. Se skildringen av detta ordklyveri hos Tugan-Baranovskij, "Industrikriser m.m.", S:t Petersburg, 1894, s. 377- 404.).
Av det sagda framgår redan av sig självt att Marx byggde sin teori på följande två grundsatser. För det första att totalprodukten i ett kapitalistiskt land liksom den enskilda produkten består av följande tre delar: 1) konstant kapital, 2) variabelt kapital, 3) mervärde. För den som känner till analysen av kapitalproduktionen i första boken av Marx' Kapitalet är detta självklart. För det andra att man måste skilja mellan två stora delar av den kapitalistiska produktionen, nämligen (avdelning I) produktion av produktionsmedel - artiklar för produktionskonsumtion, d.v.s. artiklar som åter sätts in i produktionen, som används inte av människor utan av kapitalet - och (avdelning II) produktion av konsumtionsvaror - d.v.s. artiklar för individuell konsumtion.
"Enbart i denna uppdelning finns det större teoretisk mening än i alla de föregående ordklyverierna om marknadsteorin." (Bulgakov, l.c., 27)
Den frågan uppstår, varför en sådan uppdelning av produkterna efter deras naturaform blev nödvändig just nu, vid en analys av det samhälleliga kapitalets reproduktion, medan analysen av det individuella kapitalets produktion och reproduktion kunde ske utan en sådan uppdelning, med förbigående av frågan om produktens naturaform. Av vilken anledning kan vi föra in frågan om produktens naturaform i en teoretisk undersökning av det kapitalistiska hushållet som helt bygger på produktens bytesvärde? Saken är den att när produktionen av individuellt kapital analyserades hade frågan om var och hur produkten skulle säljas, var och hur konsumtionsartiklarna skulle köpas av arbetarna och produktionsmedlen av kapitalisterna skjutits undan som obehövlig och ovidkommande för denna analys. Då var det bara frågan om de enskilda produktionselementens värde och produktionsresultatet som granskades. Nu är det emellertid just fråga om varifrån arbetarna och kapitalisterna tar sina konsumtionsartiklar, varifrån kapitalisterna tar produktionsmedlen, hur den framställda produkten täcker alla dessa behov och gör det möjligt att utvidga produktionen. Det är här alltså inte bara fråga om "att värdena förnyas, det innebär också materiell förnyelse" (Stoffersatz - "Das Kapital". II, 389)[15]. Därför är det utan tvekan nödvändigt att skilja mellan produkter som spelar helt skilda roller i den samhällsekonomiska processen.
I och med att dessa grundsatser beaktats erbjuder frågan om samhällsproduktens realiserande i det kapitalistiska samhället inte längre någon svårighet. Vi börjar med enkel reproduktion, d.v.s. produktionsprocessen upprepas i oförändrad omfattning, ingen ackumulation förekommer. Uppenbarligen realiseras det variabla kapital och mervärde som existerar i form av konsumtionsartiklar (avdelning II) genom individuell konsumtion av arbetarna och kapitalisterna i denna avdelning (eftersom enkel reproduktion förutsätter att hela mervärdet konsumeras utan att en enda del av det blir till kapital). Vidare måste det variabla kapital och mervärde som existerar i form av produktionsmedel (avdelning I) för att realiseras bytas ut mot konsumtionsvaror för kapitalister och arbetare sysselsatta med tillverkning av produktionsmedel. Å andra sidan kan inte heller konstant kapital som existerar i form av konsumtionsartiklar (avdelning II) realiseras annat än genom utbyte mot produktionsmedel för att åter sättas in i produktionen följande år. Det variabla kapitalet och mervärdet i produktionsmedlen byts alltså ut mot konstant kapital i konsumtionsartiklar: arbetare och kapitalister (i avdelningen för produktionsmedel) erhåller därmed existensmedel medan kapitalister (i avdelningen för konsumtionsvaror) finner avsättning för sin produkt och erhåller konstant kapital för nyproduktion. Är det fråga om enkel reproduktion bör dessa bytesdelar vara lika stora: summan av det variabla kapitalet och mervärdet i produktionsmedlen bör vara lika stor som det konstanta kapitalet i konsumtionsartiklarna. Om vi i stället tar utvidgad reproduktion, d.v.s. ackumulation, så bör det första beloppet vara större än det andra eftersom det bör finnas ett överskott av produktionsmedel för att sätta igång en ny produktion. Låt oss emellertid återvända till den enkla reproduktionen. Det återstår en del av samhällsprodukten, nämligen det konstanta kapitalet i produktionsmedlen, som ännu inte realiserats. Den realiseras dels genom utbyte mellan kapitalisterna i samma avdelning (stenkol byts t.ex. mot järn, ty var och en av dessa produkter utgör ett nödvändigt material eller redskap i produktionen av den andra), dels genom att direkt sättas in i produktionen (t.ex. stenkol som brutits för att på samma företag åter användas för kolbrytning; spannmål i jordbruket o.s.v.). Vad beträffar ackumulationen, så utgörs utgångspunkten för den som vi sett av ett överskott av produktionsmedel (vilka tas från kapitalisternas mervärde i denna avdelning), vilket också kräver att en del av mervärdet i konsumtionsartiklarna förvandlas till kapital. Att ingående granska hur denna extra produktion kommer att förenas med den enkla reproduktionen anser vi vara överflödigt. Det ingår inte i vår uppgift att speciellt granska realiseringsteorin och det ovan sagda räcker för att bilda sig en uppfattning om de narodistiska ekonomernas fel och kunna dra vissa teoretiska slutsatser om hemmamarknaden.[13*]
I den fråga som intresserar oss, nämligen hemmamarknaden, ger den marxska realiseringsteorin följande huvudslutsats: tillväxten av den kapitalistiska produktionen och följaktligen också av hemmamarknaden sker inte så mycket genom konsumtionsvaror som genom produktionsmedel. Eller med andra ord: tillväxten av produktionsmedel sker snabbare än tillväxten av konsumtionsvaror. Vi såg att det konstanta kapitalet i konsumtionsartiklarna (avdelning II) byts mot variabelt kapital plus mervärde i produktionsmedlen (avdelning I). Men enligt den kapitalistiska produktionens allmänna lag växer det konstanta kapitalet snabbare än det variabla. Följaktligen bör det konstanta kapitalet i konsumtionsvarorna växa snabbare än det variabla kapitalet och mervärdet i konsumtionsvarorna, medan det konstanta kapitalet i produktionsmedlen måste växa ännu snabbare, snabbare än det variabla kapitalet (plus mervärdet) i produktionsmedlen och det konstanta kapitalet i konsumtionsartiklarna. Den avdelning av den samhälleliga produktionen som framställer produktionsmedel måste alltså växa snabbare än den som framställer konsumtionsartiklar. Hemmamarknadens tillväxt är således för kapitalismen till en viss grad "oberoende" av den individuella konsumtionens tillväxt, i och med att den i större utsträckning sker genom produktionskonsumtionen. Men det vore fel att uppfatta detta "oberoende" så, att produktionskonsumtionen helt skulle vara lösryckt från den individuella konsumtionen. Den förra kan och bör växa snabbare än den senare (detta utgör hela dess "oberoende"), men det är självklart att produktionskonsumtionen sist och slutligen alltid förblir förbunden med den individuella konsumtionen. Marx säger i detta sammanhang:
"Dessutom försiggår, som vi har sett (bok II, avd. 3) en ständig cirkulation mellan konstant kapital och konstant kapital [Marx avser det konstanta kapitalet i produktionsmedlen som realiseras genom utbyte mellan kapitalisterna i samma avdelning] ... Denna är först såtillvida oberoende av den individuella konsumtionen som den aldrig ingår i denna, men begränsas ändå definitivt genom den, eftersom produktionen av konstant kapital aldrig försiggår för sin egen skull utan bara därför att det behövs mer konstant kapital i de produktionssfärer, vilkas produkter ingår i den individuella konsumtionen." ("Das Kapital", III, 1, 289. Ry. övers. s. 242)[16]
Denna användning av mer konstant kapital är ingenting annat än en i bytesvärdetermer uttryckt högre nivå för produktivkrafternas utveckling, eftersom huvuddelen av de i snabb utveckling stadda "produktionsmedlen" består av material, maskiner, redskap, byggnader och alla möjliga andra anordningar för storproduktion och speciellt maskinell produktion. Det är därför fullt naturligt att den kapitalistiska produktionen, i och med att den utvecklar samhällets produktivkrafter och skapar storproduktion och maskinell industri, också utmärker sig genom att särskilt utvidga den del av den samhälleliga rikedomen som består av produktionsmedel ...
"Betraktat ur samhällets synpunkt har alltså största delen av årsarbetet, två tredjedelar, använts till produktionen av nytt konstant kapital - alltså produktionsmedel - som ersättning för det kapitalvärde, som förbrukades under produktionen av konsumtionsvaror i avd. II. Senior menar, att det är den primitiva människans privilegium och egenhet att förbruka sitt arbete när han så önskar, som gör att han inte får reveny, d.v.s. en behållning som kan upplösas (omsättas) i konsumtionsvaror. Men det som skiljer den primitiva hushållningen från det kapitalistiska samhället är inte detta utan:
a) Det kapitalistiska samhället använder en större del av sitt årsarbete till att producera produktionsmedel (följaktligen konstant kapital), som inte omedelbart kan förbrukas varken av arbetare eller kapitalister, utan bara kan tjänstgöra som kapital.
b) När naturfolken framställer pil och båge, redskap av sten, korgar o.s.v. är de helt medvetna om att tiden inte använts till att framställa konsumtionsvaror, att de har täckt sitt behov av produktionsmedel och ingenting annat." ("Das Kapital", II, 436. Ry. övers. 333)[17]
Egenskapen att vara "helt medveten" om sitt förhållande till produktionen har försvunnit i det kapitalistiska samhället till följd av den för detta samhälle kännetecknande fetischismen, som framställer människornas samhällsförhållanden i form av produktförhållanden, till följd av att varje produkt förvandlas till vara, framställd för en okänd konsument och avsedd att avyttras på en okänd marknad. Eftersom det inte spelar någon roll alls för den enskilde företagaren vad för slag av artiklar han producerar - varje produkt ger "inkomst" - så hade samma ytliga, individuella syn anammats av de teoretiska ekonomerna beträffande hela samhället och hindrade dem att förstå reproduktionen av hela samhällsprodukten i den kapitalistiska ekonomin.
Att produktionen - och följaktligen även hemmamarknaden - utvecklas företrädesvis tack vare produktionsmedlen förefaller paradoxalt och innebär utan tvekan en motsättning. Denna utvidgning av produktionen utan motsvarande utvidgning av konsumtionen utgör sannerligen en "produktion för produktionens egen skull". Men detta är inte en motsättning i doktrinen utan i det levande livet. Det är just en sådan motsättning som motsvarar kapitalismens själva natur och de övriga motsättningarna i detta samhällsekonomiska system. Denna utvidgning av produktionen utan motsvarande utvidgning av konsumtionen motsvarar just kapitalismens historiska mission och dess specifika samhällsstruktur. Den förra består i utveckling av samhällets produktivkrafter och den senare utesluter att befolkningen i sin massa tillgodogör sig dessa tekniska landvinningar. Mellan den obegränsade strävan att utvidga produktionen, som är utmärkande för kapitalismen, och folk massornas begränsade konsumtion (till följd av deras proletära status) existerar det utan tvekan en motsättning. Denna motsättning; konstateras just av Marx i de teser som narodnikerna så gärna citerar för att bekräfta sina åsikter om en krympande hemmamarknad, om att kapitalismen ej är progressiv o.s.v. o.s.v. Här följer några av dessa teser:
"Motsägelse i det kapitalistiska produktionssättet: Arbetarna är såsom varuköpare viktiga för marknaden. Men samtidigt har det kapitalistiska samhället en tendens att hålla priserna på den vara, som arbetarna har att sälja - arbetskraften - nere på ett minimum." ("Das Kapital", II, 303)[18]
"... betingelserna för att realisera ... begränsas ... av de olika produktionsgrenarnas proportionalitet och samhällets konsumtionsförmåga ... Men ju mer produktivkraften utvecklas, desto mer råkar den i strid med den trånga bas på vilken konsumtionsförhållandena vilar". (Ibid., III, 1, 225-226)[19]
"De gränser, inom vilka bevarande och förmering av kapitalvärdet kan röra sig och som beror på att den stora massan producenter exproprieras och utarmas, kommer därför ständigt i motsättning till de produktionsmetoder som kapitalet måste använda för sitt syfte, obegränsad ökning av produktionen, produktionen som självändamål, obetingad utveckling av arbetets samhälleliga produktivkrafter ... Det kapitalistiska produktionssättet är ett historiskt medel att utveckla den materiella produktivkraften och skapa den däremot svarande världsmarknaden, men samtidigt existerar en ständig motsägelse mellan denna historiska uppgift och de däremot svarande samhälleliga produktionsförhållandena." (III, 1, 232. Ry. övers. s. 194)[20]
"Den yttersta grunden till alla verkliga kriser förblir alltid massornas fattigdom och begränsade konsumtion i dess motsättning till den kapitalistiska produktionens drift att utveckla produktivkrafterna som om bara samhällets absoluta konsumtionsförmåga bildade dess gräns."[14*] (III, 2, 21. Ry. övers. 395)[21]
I alla dessa teser konstateras nämnda motsättning mellan en obegränsad strävan att utvidga produktionen och en begränsad konsumtion, och ingenting mer.[15*] Det finns ingenting absurdare än att av dessa ställen i Kapitalet dra slutsatsen att Marx ansåg det vara omöjligt att realisera mervärdet i det kapitalistiska samhället, att orsakerna till kriserna enligt honom skulle vara otillräcklig konsumtion o.s.v. I sin realiseringsanalys visade Marx att cirkulationen mellan konstant kapital och konstant kapital ändå definitivt begränsas genom den individuella konsumtionen.[23] Samma analys visade denna "begränsnings" verkliga värde, att konsumtionsartiklarna spelar en mindre roll än produktionsmedlen vid hemmamarknadens bildande. Dessutom finns det ingenting mer meningslöst än att av kapitalismens motsättningar sluta sig till dess omöjlighet, dess icke progressiva karaktär o.s.v. - det innebär att man från den otrevliga men otvivelaktiga verkligheten flyr till de romantiska drömmarnas fantastiska värld. Motsättningen mellan strävan efter obegränsad utvidgning av produktionen och en begränsad konsumtion är inte den enda motsättningen i kapitalismen, vilken överhuvudtaget inte kan existera och utvecklas utan motsättningar. Kapitalismens motsättningar vittnar om dess historiskt sett övergående karaktär, klarlägger förutsättningarna för och orsakerna till dess sönderfall och övergång i en högre form, men de utesluter ingalunda vare sig kapitalismens möjlighet eller dess progressiva karaktär jämfört med föregående samhällsekonomiska system.[16*]
Efter framställningen av den marxska realiseringsteorins huvudsatser måste vi dessutom i korthet påvisa dess stora betydelse för teorin om den nationella "konsumtionen", "fördelningen" och "inkomsten". Alla dessa frågor, särskilt den sista, har hittills varit den verkliga stötestenen för ekonomerna. Ju mer de talade och skrev om detta, desto större blev den förvirring som härrör ur Adam Smiths huvudfel. Här följer några exempel på denna förvirring.
Det kan t.ex. vara av intresse att Proudhon egentligen upprepade samma fel, fast han gav den gamla teorin en något annorlunda formulering. Han sade:
"A (härmed förstås alla ägare, företagare och kapitalister) startar ett företag med 10.000 franc. Med dem förskotterar han arbetarna som i stället måste tillverka produkter. Efter det att A sålunda omsatt sina pengar i varor måste han efter produktionen, t.ex. efter ett år, åter förvandla varorna i pengar. Vad har han då för köpare? Självfallet arbetarna, eftersom det finns bara två klasser i samhället: å ena sidan företagarna och å den andra arbetarna. Dessa arbetare, som för sina arbetsprodukter fått 10.000 franc i lön som täcker deras livsnödvändiga behov, måste emellertid nu betala ut mer än 10.000 franc, nämligen för den förtjänst som A erhåller i form av ränta och annan vinst som han räknade med i början av året. Dessa 10.000 franc kan arbetaren endast skaffa sig genom lån, varför hans skulder och armod bara kommer att växa. Endast två saker kan nu inträffa. Antingen kan arbetaren konsumera 9 samtidigt som han tillverkar 10 eller också överlämnar han hela sin lön som betalning till företagaren som emellertid då råkar i knipa och gör bankrutt, eftersom han inte erhåller den ränta på kapitalet som han trots allt måste betala." (Diehl, "Proudhon", II, 200. Citerat efter samlingsverket "Promysjlennost"[17*], artiklar ur "Handwörterbuch der Staatswissenschaften"[18*], Moskva, 1896, s. 101)
Som läsaren ser är detta samma svårighet - hur mervärdet skall realiseras - som herrar V. V. och N-on brottas med. Proudhon har endast uttryckt den i en något annorlunda form, vilket bara ytterligare närmar våra narodniker till honom. Precis som han ser de "svårigheten" just i realiserandet av mervärdet (ränta eller vinst enligt Proudhon) och förstår inte att den röra de tagit över från de gamla ekonomerna hindrar dem att förklara realiserandet inte bara av mervärdet utan också av det konstanta kapitalet, d.v.s. att deras "svårighet" i grund och botten går ut på att de inte förstår hela processen av produktens realiserande i det kapitalistiska samhället.
Marx anmärker sarkastiskt om denna Proudhons "teori":
"Proudhon röjer sin oförmåga att begripa meningen [hur produkten realiseras i det kapitalistiska samhället] med den inskränkta formeln: l'ouvrier ne peut pas racheter son propre produit (arbetaren kan inte återköpa sin egen produkt), emedan den ränta som tillkommer utöver prix-de-revient (självkostnadspris) är innesluten däri." ("Das Kapital", III, 2, 379. Ry. övers. 698, med fel)[24]
Vidare anför Marx en anmärkning riktad mot Proudhon av en vulgärekonom, en viss Forcade, som "helt riktigt generaliserar den svårighet som Proudhon talat om men bara från en begränsad synpunkt". Forcade påpekade att varupriset innehåller inte bara det överskott utöver lönen som profiten utgör utan också en del som ersätter det konstanta kapitalet. Alltså, sammanfattar Forcade mot Proudhon, kan inte heller kapitalisten med sin profit återköpa varan. (Forcade löste själv inte problemet, han förstod det inte ens.)
Inte heller Rodbertus har på något sätt bidragit till lösningen av denna fråga. Han betonade särskilt den tesen att "jordräntan, profiten på kapital och lönen bildar inkomsten"[19*] men redde inte ut för sig begreppet inkomst. När han framlägger vilka den politiska ekonomins uppgifter skulle vara om den följde en "riktig metod" (l.c., s. 26) nämner han också fördelningen av nationalprodukten:
"Den [d.v.s. den riktiga "vetenskapen om folkhushållet" - kurs av Rodbertus] borde visa på vilket sätt av hela nationalprodukten en del alltid skall ersätta det kapital som använts i produktionen eller utnötts medan en annan som nationalinkomst skall tillgodose samhällets och dess medlemmars direkta behov." (Ibid., s. 27)
Även om en verklig vetenskap skulle ha visat detta så gjorde inte Rodbertus' "vetenskap" det. Läsaren ser att Rodbertus endast ord för ord upprepar Adam Smith, tydligen utan att märka att det är just här som problemet börjar. Vilka arbetare är det som "ersätter" det nationella kapitalet och hur realiseras deras produkt? - det har han inte sagt ett ord om. När Rodbertus sammanfattar sin teori (diese neue Theorie, die ich der bisherigen gegenüberstelle, s. 32[20*]) i form av enskilda teser, tar han först upp fördelningen av nationalprodukten på följande sätt:
"Ränta [därmed förstod Rodbertus som bekant det som nu brukar kallas mervärde] och lön utgör följaktligen de delar i vilka produkten sönderfaller i den mån den utgör inkomst." (s. 33)
Denna mycket viktiga reservation borde ha lett honom fram till den allra väsentligaste frågan. Nyss hade han sagt att med inkomst förstås föremål som tjänar till att "tillgodose direkta behov". Alltså finns det produkter som inte tjänar till att tillgodose direkta behov. Hur realiseras de? Men Rodbertus märker ingen oklarhet här och glömmer snart denna reservation då han direkt talar om "produktens uppdelning i tre delar" (lön, profit och ränta). (s. 49-50 m.fl.) Egentligen upprepade således Rodbertus Adam Smiths lära inklusive dess huvudfel och förklarade rakt ingenting i frågan om inkomsten. Löftet om en ny, fullständig och bättre teori om fördelningen av nationalprodukten[21*] visade sig vara tomt prat. I själva verket har Rodbertus inte det minsta bidragit till att utveckla teorin i denna fråga. Hur oklar hans uppfattning om "inkomsten" var visar hans långa utläggningar i fjärde sociala brevet till von Kirchmann ("Das Kapital", Berlin, 1884) huruvida pengar bör hänföras till nationalinkomsten och lönen hämtas ur kapitalet eller ur inkomsten - utläggningar om vilka Engels sade att de "tillhör skolastiken". (Vorwort till andra bandet av Kapitalet, s. XXI[25])[22*]
Än idag härskar helt en fullständig förvirring bland ekonomerna beträffande uppfattningen om nationalinkomsten. Så finner Herkner i sin artikel "Kriser" i "Handwörterbuch der Staatswissenschaften" (nämnda samlingsverk, s. 81) på tal om produktens realiserande i det kapitalistiska samhället (i § 5 - "fördelning") att ett resonemang av K. H. Rau är "lyckat". Denne upprepar emellertid bara Adam Smiths fel genom att dela hela samhällsprodukten i inkomster. R. Meyer anför i sin artikel om "inkomsten" (sammaledes, s. 283f) de oklara definitionerna av A. Wagner (som också upprepar Smiths fel) och medger öppet att det är "svårt att skilja inkomst från kapital" och att "det allra svåraste är att skilja mellan behållning [Ertrag] och inkomst [Einkommen]".
Vi ser således att de ekonomer som pratat och pratar mycket om att klassikerna (och Marx) inte ägnat "fördelningen" och "konsumtionen" tillräcklig uppmärksamhet själva inte det minsta förmått förklara grundfrågorna vad beträffar "fördelningen" och "konsumtionen". Det förstår man också, eftersom man inte kan tala om "konsumtion" utan att ha kommit till klarhet om hur hela det samhälleliga kapitalet reproduceras och enskilda beståndsdelar av samhällsprodukten ersätts. Detta exempel bekräftade än en gång hur orimligt det är att särskilja "fördelning" och "konsumtion" som något slags självständiga delar av vetenskapen, vilka motsvarar något slags självständiga processer och företeelser i det ekonomiska livet. Den politiska ekonomin befattar sig inte alls med "produktionen" utan med de samhälleliga förhållandena mellan människorna i produktionen, med produktionens samhälleliga system. Har dessa samhälleliga förhållanden klarlagts och slutanalyserats, så har därmed också platsen i produktionen för varje klass och följaktligen också den andel av nationalkonsumtionen som tillfaller denna klass fastställts. Det problem, som den klassiska politiska ekonomin blev stående inför och vars lösning allehanda specialister på "fördelning" och "konsumtion" inte kommit det minsta närmare, har lösts av en teori som anknyter direkt just till klassikerna och som slutför analysen av produktionen av individuellt och samhälleligt kapital.
Frågan om "nationalinkomsten" och "nationalkonsumtionen", som det absolut inte gick att lösa när den ställdes självständigt och som endast medförde skolastiska resonemang, definitioner och klassificeringar, visar sig mycket väl gå att lösa när hela samhällskapitalets produktionsprocess genomanalyserats. Än mer, när nationalkonsumtionens förhållande till nationalprodukten och realiseringen av varje enskild del av denna produkt klarlagts, så existerar det inte längre en självständig sådan fråga. Det enda som återstår att göra är att ge en benämning, på dessa enskilda delar.
"För att undvika onödiga svårigheter, måste man skilja bruttoavkastning [Rohertrag] och nettoavkastning från bruttoinkomst och nettoinkomst.
Bruttoavkastningen eller bruttoprodukten är hela den reproducerade produkten ...
Bruttoinkomsten och den värdedel och del av bruttoprodukten [Bruttoprodukts oder Rohprodukts] som motsvarar denna är det som blir kvar när det investerade och förbrukade konstanta kapitalet ersatts. Bruttoinkomsten är alltså lika med arbetslönen (eller den del av produkten som är bestämd att åter bli inkomst för arbetaren) + profiten + jordräntan. Nettoinkomsten däremot är mervärdet och därmed merprodukten, som blir över efter avdrag av arbetslönen och i själva verket alltså representerar det av kapitalet realiserade mervärde, som ska delas med jordägarna, eller merprodukten som motsvarar detta mervärde ...
Betraktas hela samhällets inkomst, består nationalinkomsten av arbetslön plus profit plus jordränta, alltså av bruttoinkomsten. Men även detta är såtillvida en abstraktion som hela samhället på den kapitalistiska produktionens grundval utgår från en kapitalistisk ståndpunkt och därför bara ser den inkomst som upplöses i profit och jordränta som nettoinkomst." (III, 2, 375- 376. Ry. övers. s. 695-696)[26]
Klarläggandet av realiseringsprocessen har alltså också kastat ljus över frågan om inkomsten och därmed löst den svårighet som framför allt låg i vägen för att man skulle komma till klarhet med den frågan, nämligen: hur kan det "som är reveny[23*] för den ene" vara "kapital för den andre"?[27] Hur kan produkten, som består av artiklar för individuell konsumtion och som helt och hållet sönderfaller i lön, profit och ränta, dessutom inkludera den konstanta delen av kapitalet som aldrig kan utgöra inkomst? Realiseringsanalysen i andra bokens tredje avdelning av Kapitalet redde helt och fullt ut dessa frågor. För Marx återstod det endast att i slutavdelningen i tredje boken av Kapitalet, som handlar om "inkomst"-frågan, döpa de enskilda delarna av samhällsprodukten med hänvisning till denna analys i andra boken.[24*]
Beträffande den refererade teorin om produktens realiserande i ett kapitalistiskt samhälle kan man fråga sig om den inte strider mot tesen att en kapitalistisk nation inte kan klara sig utan yttre marknader.
Man måste komma ihåg att den anförda analysen av produktens realiserande i ett kapitalistiskt samhälle utgick från att ingen utrikeshandel förekommer. Denna förutsättning hade tidigare noterats och dess nödvändighet för en sådan analys påvisats. Import och export av produkter skulle uppenbart endast ha trasslat till det hela utan att underlätta ett klarläggande av frågan. Herrar V. V. och N-on gör fel just i och med att de hänvisar till utrikesmarknaden för att förklara realiserandet av mervärdet. Denna hänvisning förklarar ingenting samtidigt som den skyler över deras teoretiska fel. Detta å ena sidan. Å andra sidan gör den att de med hjälp av dessa felaktiga "teorier" kan slippa förklara den faktiska utvecklingen av hemmamarknaden för den ryska kapitalismen.[25*] "Utrikesmarknaden" är för dem endast en bortförklaring som suddar över kapitalismens (och följaktligen marknadens) utveckling inom landet, en bortförklaring som är desto bekvämare som den också besparar dem nödvändigheten att granska fakta som vittnar om att den ryska kapitalismen erövrar utrikesmarknader.[26*]
Det som nödvändiggör en utrikesmarknad för ett kapitalistiskt land är inte alls lagarna för samhällsproduktens (och bl.a. även mervärdets) realiserande utan, för det första, att kapitalismen kommer endast som ett resultat av en omfattande utveckling av varucirkulationen, som går utöver statsgränserna. Man kan därför inte tänka sig en kapitalistisk nation utan utrikeshandel. En sådan finns inte heller.
Som läsaren ser är denna orsak av historisk karaktär. Narodnikerna skulle inte ha kunnat kringgå den med hjälp av några mossbelupna fraser om att "kapitalismen omöjligen kan konsumera mervärdet". Om de verkligen ville ta upp frågan om utrikesmarknaden skulle de få studera utrikeshandelns historia, varucirkulationens historia. Men då skulle det naturligtvis inte gå att framställa kapitalismen som en slumpartad avvikelse från vägen. För det andra. Den jämvikt mellan enskilda delar av den samhälleliga produktionen (i värde och i naturaform), som med nödvändighet förutsattes av teorin om det samhälleliga kapitalets reproduktion och som i verkligheten endast upprättas som ett medelvärde av en rad ständiga fluktuationer, denna jämvikt rubbas hela tiden i det kapitalistiska samhället på grund av de enskilda producenternas isolering till följd av att de arbetar för en okänd marknad. Olika industrigrenar som tjänar som "marknad" för varandra utvecklas inte likformigt utan distanserar varandra, och en mer utvecklad industri söker en utrikesmarknad. Detta betyder inte alls att "en kapitalistisk nation omöjligen kan realisera mervärdet", som en narodnik djupsinnigt sluter sig till. Det tyder endast på de olika branschernas oproportionerliga utveckling. En annan fördelning av det nationella kapitalet skulle kunna göra det möjligt för samma mängd produkter att realiseras inom landet. Men för att kapitalet skall lämna ett industriområde för ett annat måste detta område drabbas av en kris. Och vad kan väl hålla tillbaka kapitalister som hotas av en sådan kris att söka sig en utrikesmarknad, att söka fä bidrag och premier för att underlätta exporten o.s.v.?
För det tredje. En lag för de förkapitalistiska produktionsmetoderna är att produktionsprocessen upprepas i den tidigare omfattningen, med den tidigare tekniska basen. Exempel på detta är godsägarnas dagsverkshushållning, böndernas naturahushållning, industriidkarnas hantverksproduktion. En lag för den kapitalistiska produktionen är tvärtom en ständig förändring av produktionsmetoderna och en obegränsad tillväxt av produktionens storlek. Med de gamla produktionsmetoderna kunde de ekonomiska enheterna existera i sekler, utan att förändras vare sig till karaktär eller till storlek, utan att överskrida gränserna för godset, byn eller landsbygdshantverkarnas och de små industriidkarnas (de s.k. hemarbetarnas) lilla lokala marknad. Ett kapitalistiskt företag går tvärtom oundvikligen utöver gränsen för byalaget, den lokala marknaden, guvernementet och därefter staten. Eftersom staternas isolering och slutenhet redan raserats av varucirkulationen, leder varje kapitalistisk industribranschs fullt naturliga strävan till att den med nödvändighet börjar "söka en utrikesmarknad".
Nödvändigheten att söka en utrikesmarknad bevisar alltså inte alls kapitalismens ohållbarhet, vilket de narodistiska ekonomerna gärna gör gällande. Den visar tvärtom åskådligt kapitalismens progressiva historiska arbete på att rasera de ekonomiska systemens gamla isolering och slutenhet (och följaktligen också det andliga och politiska livets snävhet), att sammanbinda världens alla länder till en ekonomisk helhet.
Härav följer att de två sistnämnda orsakerna till nödvändigheten av en utrikesmarknad också är av historisk karaktär. En analys av dem kräver en granskning av varje enskild industrigren, dess utveckling i landet och dess kapitalistiska förvandling - man måste kort sagt ta fakta om kapitalismens utveckling i landet. Det väcker ingen förvåning att narodnikerna griper tillfället för att undfly dessa fakta och ta betäckning bakom värdelösa (och meningslösa) fraser både om hemmamarknadens och utrikesmarknadens "omöjlighet".
Låt oss nu sammanfatta de ovan undersökta teoretiska grundsatser som direkt har att göra med frågan om hemmamarknaden.
1. Huvudprocessen för bildandet av en hemmamarknad (d.v.s. varuproduktionens och kapitalismens utveckling) är den samhälleliga arbetsdelningen. Denna går ut på att olika former för råvarans förädling (och olika operationer under denna förädling) en efter en avskiljs från jordbruket och att självständiga industrigrenar bildas, vilka utbyter sina produkter (nu redan varor) mot jordbruksprodukter. Jordbruket blir således självt en industri (d.v.s. varuproduktion) och kännetecknas av samma specialiseringsprocess.
2. Av föregående tes följer direkt den lag som gäller för varje i utveckling stadd varuekonomi och desto mer en kapitalistisk ekonomi, nämligen att industribefolkningen (d.v.s. den icke jordbrukande befolkningen) växer snabbare än den jordbrukande, att en allt större del av befolkningen dras över från jordbruket till förädlingsindustrin.
3. Den omedelbara producentens skiljande från produktionsmedlen, d.v.s. hans expropriation, vilket utmärker övergången från enkel varuproduktion till kapitalistisk (och utgör en nödvändig förutsättning för denna övergång), skapar en hemmamarknad. Denna skapelseprocess sker från två håll. Å ena sidan förvandlas produktionsmedlen, som småproducenten "befrias" från, till kapital i händerna på sin nye ägare, används till produktion av varor och blir följaktligen själva varor. Därmed kräver redan den enkla reproduktionen av dessa produktionsmedel att de köps (tidigare reproducerades de till största delen i naturaform och framställdes delvis i hemmen). Det bildas med andra ord en marknad för produktionsmedel och följaktligen förvandlas också den produkt som nu produceras med hjälp av dessa produktionsmedel till vara. Å andra sidan blir existensmedlen för denne småproducent sakliga element av det variabla kapitalet, d.v.s. den penningsumma som utbetalas av företagaren (oavsett om det är en jordägare, leverantör, skogsproducent, fabriksägare etc.) för att anställa arbetare. Dessa existensmedel förvandlas nu alltså också till vara, d.v.s. skapar en hemmamarknad för konsumtionsvaror.
4. Produktens realiserande i det kapitalistiska samhället (och följaktligen också realiserandet av mervärdet) kan inte förklaras om man inte inser att den samhälleliga produkten, liksom också den individuella, (1) till värdet sönderfaller i tre delar och inte i två (i konstant kapital plus variabelt kapital plus mervärde och inte bara i variabelt kapital plus mervärde som Adam Smith och hela den efterföljande politiska ekonomin före Marx lärde) och (2) till sin naturaform måste indelas i två stora avdelningar, nämligen produktionsmedel (som förbrukas i produktionen) och konsumtionsartiklar (som förbrukas individuellt). Genom att uppställa dessa teoretiska grundsatser kunde Marx fullständigt förklara hur produkten i allmänhet och mervärdet i synnerhet realiseras i den kapitalistiska produktionen och påvisade hur absolut oriktigt det var att dra in utrikesmarknaden i realiseringsfrågan.
5. Marx' realiseringsteori kastade också ljus över frågan om nationalkonsumtionen och nationalinkomsten.
Av det ovan sagda följer det självklart att frågan om hemmamarknaden överhuvudtaget inte existerar som en särskild, självständig fråga, utan samband med frågan om kapitalismens utvecklingsstadier. Därför ställer inte heller Marx' teori någonstans eller någonsin denna fråga isolerat för sig. Hemmamarknaden uppstår med varuekonomin, genom denna varuekonomis utveckling, och dess utvecklingsnivå bestäms av den samhälleliga arbetsdelningens grad. Den utvidgas i och med varuekonomins spridning från produkterna till arbetskraften, och först allt efter som den sistnämnda förvandlas till vara omfattar kapitalismen hela produktionen i landet och utvecklas huvudsakligen genom produktionsmedlen, som intar en allt viktigare plats i det kapitalistiska samhället. "Hemmamarknaden" för kapitalismen skapas genom kapitalismens egen utveckling, där den samhälleliga arbetsdelningen fördjupas och de omedelbara producenterna delas upp i kapitalister och arbetare. Hemmamarknadens utvecklingsnivå är kapitalismens utvecklingsnivå i landet. Det är fel att som de narodistiska ekonomerna ställa frågan om hemmamarknadens gränser skilt från frågan om kapitalismens utvecklingsgrad.
Därför utmynnar också frågan om hur hemmamarknaden för den ryska kapitalismen bildas i följande fråga: På vilket sätt och i vilken riktning utvecklas det ryska folkhushållets olika grenar? Vari består sambandet och det inte beroendet mellan dessa olika grenar?
I de följande kapitlen kommer vi just att granska de fakta som innehåller svaret på dessa frågor.
[1] Karl Marx, Kapitalet, Tredje boken, Bo Cavefors Bokförlag/Clarté, 1973, s. 571.
[2] Vestnik Jevropy (Europeiska budbäraren), en historisk, politisk och litterär månadstidskrift med borgerligt liberal inriktning. Utkom i Petersburg 1866-1918. I tidskriften publicerades artiklar mot de revolutionära marxisterna. Notisens författare (I. K-n) var professor I. I. Kaufman vid universitetet i Petersburg. Enligt Marx var notisen en av de bästa framställningarna av den dialektiska metoden.
[3] Karl Marx, Kapitalet, Tredje boken, Bo Cavefors Bokförlag/Clarté, 1973, s. 570.
[4] Karl Marx, Kapitalet, Första boken, Bo Cavefors Bokförlag/Clarté, 1970, s. 656.
[5] Se Karl Marx, Das Kapital, Erster Band, Dietz Verlag, Berlin 1965, s. 775. (I den sv. övers. av Kapitalet, Första boken, Bo Cavefors Bokförlag/Clarté, 1970, s. 657, saknas denna mening.)
[6] Mehrwert hos Marx. I arbeten på 1890-talet använde Lenin den ryska termen "sverchstoimost" vid sidan av "pribavotjnaja stoimost". Senare begagnade han endast den sistnämnda termen.
[7] Otetjestvennye Zapiski (Fosterländska anteckningar), en litterär och politisk tidskrift, som utgavs i Petersburg 1820-1884. Åren 1839- 1846 leddes tidskriften av V. G. Belinskij. Efter 1877 fick narodnikerna det dominerande inflytandet i tidskriften. Den utsattes oupphörligt för censurens förföljelser och förbjöds av tsarregeringen.
[8] Här och senare ett tillägg av Lenin. Andra upplagan gavs ut 1908.
[9] Karl Marx, Kapitalet, Andra boken, Bo Cavefors Bokförlag/Clarté, 1971, s. 410.
[10] Karl Marx, Kapitalet, Andra boken, Bo Cavefors Bokförlag/Clarté, 1971, s. 329.
[11] Karl Marx, Kapitalet, Första boken, Bo Cavefors Bokförlag/Clarté, 1970, s. 519.
[12] Se Karl Marx, Kapitalet, Första boken, Bo Cavefors Bokförlag/Clarté, 1970, s. 519.
[13] Karl Marx, Friedrich Engels, Werke, Band 23, Dietz Verlag, Berlin 1973, s. 214ff.
[14] Se Karl Marx, Kapitalet, Andra boken, Bo Cavefors Bokförlag/Clarté, 1971, s. 320f.
[15] Karl Marx, Kapitalet, Andra boken, Bo Cavefors Bokförlag/Clarté, 1971, s. 347.
[16] Karl Marx, Kapitalet, Tredje boken, Bo Cavefors Bokförlag/Clarté, 1973, s. 277.
[17] Karl Marx, Friedrich Engels, Werke, Band 24, Dietz Verlag, Berlin 1973, s. 436.
[18] Karl Marx, Kapitalet, Andra boken, Bo Cavefors Bokförlag/Clarté, 1971, s. 279.
[19] Karl Marx, Kapitalet, Tredje boken, Bo Cavefors Bokförlag/Clarté, 1973, s. 223.
[20] Karl Marx, Kapitalet, Tredje boken, Bo Cavefors Bokförlag/Clarté, 1973, s. 228.
[21] Karl Marx, Kapitalet, Tredje boken, Bo Cavefors Bokförlag/Clarté, 1973, s. 438f.
[22] Mir Bozjij (Guds värld), en skönlitterär och populärvetenskaplig månadstidskrift med liberal inriktning. Utgavs i Petersburg 1892-1906.
[23] Se Karl Marx, Kapitalet, Tredje boken, Bo Cavefors Bokförlag/Clarté, 1973, s. 277.
[24] Karl Marx, Kapitalet, Tredje boken, Bo Cavefors Bokförlag/Clarté, 1973, s. 746.
[25] Karl Marx, Kapitalet, Andra boken, Bo Cavefors Bokförlag/Clarté, 1971, s. 19.
[26] Karl Marx, Kapitalet, Tredje boken, Bo Cavefors Bokförlag/Clarté, 1973, s. 743f.
[27] Karl Marx, Kapitalet, Tredje boken, Bo Cavefors Bokförlag/Clarté, 1973, s. 748.
[28] Se Karl Marx, Kapitalet, Tredje boken, Bo Cavefors Bokförlag/Clarté, 1973, s. 746-749.
[1*] I A. Stebut särskiljer t.ex. i sina Grunder för åkerbruk de olika jordbrukssystemen efter den viktigaste marknadsprodukten. Huvudsystemen är tre: 1) åkerbruk (spannmålsodling enligt hr A. Skvortsov); 2) boskapsskötsel (med animalier som främsta marknadsprodukt) och 3) industriellt jordbruk (tekniskt enligt hr A. Skvortsov) med jordbruksalster för teknisk bearbetning som främsta marknadsprodukt. Se A. Skvortsov, Ångtransporternas inverkan på jordbruket, Warszawa 1890, s. 68f.
[2*] Livegenskapens upphävande 1861 - Red.
[3*] Just därför - Red.
[4*] Att de västeuropeiska romantikerna och de ryska narodnikerna har samma inställning till frågan om den växande industribefolkningen påvisade vi i artikeln Till karakteristiken av den ekonomiska romantiken. Sismondi och våra inhemska sismondister.
[5*] Loco citato, på anfört ställe - Red.
[6*] Särskilt häpnadsväckande är herr V. V:s djärvhet som överskrider alla gränser för det tillåtna för en skribent. Efter att ha framlagt sin lära och visat sig vara helt obekant med Kapitalets andra band, där just realiseringsfrågan behandlas, förklarar herr V. V. utan vidare att han "i sina konstruktioner använt" just Marx' teori!! ("Studier i teoretisk ekonomi" studie III: Den kapitalistiska lagen [sic!?!] för produktion, distribution och konsumtion, s. 162)
[7*] Så! (I betydelsen "så står det verkligen") - Red.
[8*] För dagens läsare kan det inte skada att påminna om att hr Bulgakov jämte hrr Struve och Tugan-Baranovskij, vilka rätt ofta citeras nedan, försökte vara marxister år 1899. Nu har de alla från att ha varit "kritiker av Marx" lyckligt och väl förvandlats till ordinära borgerliga ekonomer (Not till andra upplagan[8].)
[9*] Adam Smith, An Inquiry into the nature and causes of the wealth of nations (En undersökning av folkens välstånd, dess natur och orsaker - Red), 4:e uppl., 1801, vol. I, p. 75. Bok I: Om orsakerna till arbetets ökade produktivkraft och om den naturliga ordningen för arbetsproduktens fördelning mellan olika folkskikt, kap 6: Om varuprisernas beståndsdelar. Ry. övers. av Bibikov, S:t Petersburg 1886, b I, s. 171.
[10*] L.c., I, p. 78. Ry. övers. I, s. 174.
[11*] Ibid., v. I, p. 75-76. Ry. övers. I, s. 171.
[12*] Ricardo t.ex. påstod: "Hela produkten från marken och arbetet i varje land delas i tre delar: en går till lönen, en till profiten och en till jordräntan." (Verk, övers. av Ziber, S:t Petersburg 1882, s. 221)
[13*] Se Das Kapital, II. Band, III. Abschn., där ackumulationen, konsumtionsvarornas uppdelning i nödvändighetsvaror och lyxartiklar, penningcirkulationen, anläggningskapitalets utnötning o.s.v. analyseras ingående. För läsare som inte har tillgång till andra boken av Kapitalet kan vi rekommendera framställningen av den marxska realiseringsteorin i den tidigare citerade boken av hr S. Bulgakov. Hans framställning är bättre än hr M. Tugan-Baranovskijs (Industrikriser, s. 407-438), vilken gjorde synnerligen misslyckade avsteg från Marx vid konstruktionen av sina scheman och otillräckligt förklarade den marxska teorin. Den är också bättre än hr A. Skyortsovs framställning (Den politiska ekonomins grunder, S:t Petersburg 1898, s. 281-295), som liar en felaktig syn i flera mycket viktiga frågor rörande profit och ränta.
[14*] Just detta ställe citerades av den ryktbare (herostratiskt ryktbare) Eduard Bernstein i hans Förutsättningarna för socialismen (Die Voraussetzungen etc., Stuttg. 1899, s. 67). Vår opportunist, som svänger från marxismen till den gamla borgerliga ekonomin, hade naturligtvis bråttom att förklara, att detta är en motsägelse i den marxska kristeorin, att en viss åsikt hos Marx "inte skiljer sig så värst mycket från Rodbertus' kristeori". "Motsägelsen" finns emellertid endast mellan Bernsteins anspråksfullhet å ena sidan och hans absurda eklekticism och ovilja att sätta sig in i Marx' teori å den andra. Hur pass dåligt Bernstein förstod realiseringsteorin framgår av hans förvisso kuriösa resonemang om att den enorma tillväxten av merproduktens massa med nödvändighet måste medföra ett ökat antal välbärgade (eller högre levnadsstandard för arbetarna), eftersom kapitalisterna själva med förlov sagt och deras "tjänare" (sic! Seite 51-52) inte är i stånd att "konsumera" hela merprodukten!! (Fotnot till andra uppl.)
[15*] När hr Tugan-Baranovskij anser att Marx motsäger sin egen analys av realiserandet då han för fram dessa teser (Mir Bozjij[22] 1898, nr 6, s. 123, i artikeln Kapitalismen och marknaden), så har han fel. Någon motsägelse finns här inte, eftersom Marx i analysen av realiseringen också påvisade sammanhanget mellan produktionskonsumtionen och den individuella konsumtionen.
[16*] Jämför Till karakteristiken av den ekonomiska romantiken. Sismondi och våra inhemska sismondister.
[17*] Industri - Red.
[18*] Lexikon för statsvetenskaper - Red.
[19*] Dr Rodbertus-Jagetzow, Zur Beleuchtung der sozialen Frage (Till belysningen av den sociala frågan - Red.), Berlin 1875, s. 72ff.
[20*] Denna nya teori som jag ställer mot alla tidigare. - Red.
[21*] Ibid., s. 32: "... bin ich genötigt, der vorstehenden Skizze einer besseren Methode auch noch eine vollständige, solcher besseren Methode entsprechende Theorie, wenigstens der Verteilung des Nationalprodukts, hinzuzufügen". (... ser jag mig tvungen att till föreliggande beskrivning av en bättre metod anknyta även en fullständig, mot denna bättre metod svarande teori åtminstone om fördelningen av nationalprodukten. - Red.)
[22*] K. Diehl har därför alldeles fel när han säger att Rodbertus gav en "ny teori om inkomstfördelningen". (Handwörterbuch der Staatswissenschaften [Lexikon för statsvetenskaper - Red.], Art Rodbertus, B. V., s. 448)
[23*] Inkomst - Red.
[24*] Se Das Kapital, III, 2, VII. Abschnitt: Die Revenuen, kap 49: Zur Analyse des Produktionsprozesses (ry. övers. s. 688-706). Marx pekar här även på de omständigheter som hindrade tidigare ekonomer att komma till klarhet med denna process (s. 379-382. Ry. övers. s. 698- 700).[28]
[25*] Herr Bulgakov har i sin ovan citerade bok mycket riktigt påpekat: "Hittills har produktionen av bomullstyger för bondemarknaden ökat hela tiden. Den absoluta minskningen av den folkliga konsumtionen [som herr N-on pratar om] kan följaktligen tänkas endast teoretiskt." (s. 214f)
[26*] Volgin, Argumenteringen för narodismen i herr Vorontsovs arbeten, S:t Petersburg 1896, s. 71-76.