Skrivet: -
Publicerat: För första gången i Die Neue Zeit,
vol. 2, 1904-05.
Källa: Reminiscences of Marx and Engels.
Översättning: Roland Adlerberth
Digitalisering: Jonas Holmgren
Jag gjorde Engels' bekantskap år 1867, samma år som första bandet av Kapitalet sändes ut.
"Nu när du är förlovad med min dotter måste jag presentera dig för Engels", sade Marx till mig, och vi gav oss iväg till Manchester.
Engels bodde med sin hustru och hennes nièce, som då var sex eller sju år gammal, i ett litet hus i stadens utkant. Bara några steg till, och man var ute på fälten. Han var vid denna tid delägare i en firma som grundats av hans far.
Liksom Marx hade Engels emigrerat till London sedan revolutionen besegrats på kontinenten, och liksom denne ville han helst helt hänge sig åt politisk agitation och vetenskapliga studier.
Men Marx hade förlorat både sina och sin hustrus alla medel under revolutionens stormar och Engels hade heller ingenting att leva av. Därför måste Engels tacka ja till sin fars uppmaning och återvända till Manchester. Där återgick han till det kontorsarbete på faderns firma som han haft 1843, samtidigt som Marx nätt och jämnt lyckades få pengar till det allra nödvändigaste åt sin familj genom veckokorrespondenser till New York Daily Tribune.
Från denna tid och fram till 1870 levde Engels ett slags dubbelliv; alla söckendagar från 10 till 16 var han affärsmannen, vars viktigaste sysselsättning var att sköta om företagets korrespondens på flera olika språk och bevista börsen. Han hade en officiell bostad i stadens centrum där han underhöll sina affärsvänner, men det var i sitt lilla hus i utkanten som han tog emot sina politiska och litterära vänner, bland andra kemisten Schorlemmer och Samuel Moore, som senare översatte första bandet av Kapitalet till engelska.
Hans maka, som var av irländskt ursprung och brinnande patriot, stod i ständig kontakt med en mängd irländare i Manchester och var alltid mycket välinformerad om deras sammansvärjningar. Mer än en Sinn Feinare mottogs gästfritt i familjen Engels' hus, och det var tack vare fru Engels som ledaren för försöket att befria de dömda Sinn Feinarna på deras väg till avrättningsplatsen lyckades undkomma polisen. Engels var själv intresserad av Sinn Feinrörelsen och samlade dokument för att så småningom skriva en historik över det brittiska väldet på Irland. Han måste ha skrivit åtminstone en del av den, och den bör finnas bland hans efterlämnade papper.[1]
På kvällarna gick han efter slaveriet på firman hem igen som en fri man. Han deltog inte bara i Manchesterfabrikanternas affärsliv utan också i deras nöjesliv och deltog i deras sammanträden, middagar och sportsliga evenemang. Han var en utmärkt ryttare och hade egen hunter för rävjakten. När traktens godsägare och adel enligt gammal feodal sedvänja sände ut inbjudningar till samtliga ryttare i området, ställde Engels alltid upp. Och han var alltid den främste när det gällde att sätta över gravar, häckar och andra hinder. "Jag går i ständig oro för att en vacker dag få höra att han har råkat ut för en olycka", sade Marx en gång till mig ...
Jag vet inte om hans borgerliga bekanta var medvetna om hans andra liv - engelsmännen är rent ytterligt diskreta och visar sig aldrig nyfikna på sådant som inte angår dem. I vilket fall som helst visste de ingenting om den intellektuella storheten hos denne man, som de träffade dagligen, för Engels visade dem mycket litet av sitt vetande. För dem var denne man, som Marx betraktade som den lärdaste mannen i Europa, bara en trevlig kamrat som uppskattade ett glas gott vin ...
Engels tyckte mycket om att omge sig med ungdomar och var alltid en strålande värd. Många socialister från London, kamrater på genomresa och flyktingar från alla länder samlades vid hans gästfria bord på söndagarna. Efteråt lämnade de alltid hans hus efter en synnerligen angenäm kväll, där han varit själen i sällskapet genom sin munterhet, sin kvickhet och sitt aldrig sviktande goda humör.
Man kan inte ens tänka på Engels utan att omedelbart komma att tänka på Marx, och vice versa; deras liv var så intimt sammanvävda med varandra att de förefaller som ett enda liv. Ändå var de två männen mycket utpräglade personligheter och skilde sig från varandra inte bara till utseendet utan också i fråga om temperament, karaktär och sättet att tänka och känna.
De blev bekanta i slutet av november 1842, genom att Engels kom upp till Rheinische Zeitungs redaktion. Sedan censorn förbjudit Rheinische Zeitung gifte sig Marx och for till Frankrike. I september 1844 besökte Engels honom under några dagar i Paris. I sin biografi över Marx berättar Engels om hur de ända från den tid då de gemensamt gav ut Deutsch-Französische Jahrbücher hela tiden stod i brevkontakt med varandra. Det var då de inledde det samarbete som skulle fortsätta ända till Marx' död. I början av 1845 utvisades Marx ur Frankrike av regeringen Guizot, på preussiska regeringens begäran, och for då till Bryssel. Strax efteråt kom också Engels dit, och när 1848 års revolution blåste nytt liv i Rheinische Zeitung[2] stod Engels vid Marx' sida och skötte tidningen i hans ställe när han blev tvungen att ge sig iväg.
Trots sin andliga överlägsenhet lyckades Engels dock aldrig nå samma självklara auktoritet över sina kolleger i redaktionen - unga män som utmärkte sig genom sin begåvning, sitt revolutionära sinnelag och sitt mod i kampen. Marx har berättat för mig att han vid återkomsten från en resa till Wien fann redaktionen splittrad av meningsskiljaktigheter som Engels inte hade lyckats bilägga; motsättningarna var så starka att det föreföll som om de bara kunde avgöras genom en duell. Marx måste uppbåda hela sin diplomatiska förmåga för att återställa freden.
Marx var den borne ledaren och påverkade alla som kom i kontakt med honom. Engels var den förste att erkänna detta; han berättade ofta för mig om hur Marx alltsedan sin tidiga ungdom gjort intryck på alla genom klarheten och kraften i sin karaktär och underströk att han var en verklig ledare, som åtnjöt allas fulla förtroende till och med i sådana ting som låg helt utanför hans område, något som framgår av följande tilldragelse:
Wolff, den man som första boken av Kapitalet är dedicerad till, blev allvarligt sjuk i sitt hem i Manchester. Läkarna hade redan givit upp allt hopp, men Engels och hans vänner vägrade att acceptera deras fruktansvärda dom och bestämde sig enhälligt för att telegrafera till Marx och be honom komma och ge sin åsikt i saken ...
Engels och Marx hade för vana att arbeta tillsammans; men trots att Engels drev sitt krav på korrekthet till ytterlighetens gräns, kunde han ändå ibland bli otålig på den fruktansvärt noggranne Marx, som vägrade att sätta en mening på papperet förrän han kunde bevisa den på ett dussin olika sätt.
Efter det nederlag som drabbade 1848 års revolution måste de båda vännerna skiljas åt. Den ene for till Manchester, medan den andre stannade kvar i London. Men de fortsatte att leva vid varandras sida i tankarna och informerade varandra i tjugo års tid så gott som dagligen brevledes om sina intryck och synpunkter på dagens politiska händelser och sina fortsatta forskningar. Denna brevväxling finns fortfarande bevarad.
Så snart Engels äntligen kunde befria sig från affärsangelägenheternas börda lämnade han Manchester, skyndade till London och skaffade sig en bostad vid Regent's Park Road, endast tio minuters väg från Marx' bostad i Maitland Park. I fortsättningen hälsade han på Marx vid ettiden varje dag, och om vädret var vackert och Marx kände sig i humör för en promenad strövade de omkring en stund tillsammans ute på Hampstead Heath. Om Marx föredrog att stanna hemma samtalade de i en timme eller ett par, varvid de gick fram och tillbaka i Marx' arbetsrum, den ena längs den ena diagonalen i rummet och den andre längs den andra.
Jag kommer ihåg en diskussion dem emellan om albigenserna som varade i flera dagar. Marx studerade just då de judiska och kristna finansmännens roll under medeltiden. Mellan sammanträffandena studerade de den fråga de diskuterade för att söka nå fram till en gemensam åsikt i den. Ingen annan kritik av deras tankar och arbeten var så värdefull för dem som denna ömsesidiga kritik. De hyste en mycket hög tanke om varandra.
Marx tröttnade aldrig på att beundra själva omfattningen av Engels' vetande och den fantastiska andliga spänst som tillät honom att utan vidare kasta sig från ett ämne till ett annat, medan Engels å sin sida gärna och villigt erkände kraften i Marx' analys och syntes.
"Naturligtvis skulle man", sade Engels en dag till mig, "hur som helst ändå förr eller senare ha nått fram till insikten och blottläggandet av den kapitalistiska produktionsprocessen och avslöjat och förklarat dess lagar; men det skulle ha tagit lång tid och alltsammans skulle ha blivit ett lappverk. Marx, och han ensam, kunde emellertid följa alla de ekonomiska kategorierna i deras dialektiska rörelse, sammanlänka deras utvecklingsfaser med de bestämmande orsakerna, och rekonstruera hela den ekonomiska byggnaden i ett vetenskapligt monument, vars enskilda delar ömsesidigt stöder och determinerar varandra."
Och det var inte bara intellektuellt de var så samspelta på detta sätt. De hyste också en varm och innerlig vänskap för varandra. Den ene tänkte alltid först och främst på hur han skulle kunna glädja den andre, båda var mycket stolta över varandra. Det hände en dag att Marx fick ett brev från sin förläggare i Hamburg, som berättade att han haft besök av Engels, som framstått för honom som en av de mest sympatiska människor han någonsin träffat. "Jag skulle vilja se den människa", sade Marx högt medan han läste brevet, "som inte finner Fred lika sympatisk som lärd!"
Pengar, kunskaper - för dem var allt gemensam egendom. När Marx blev korrespondent för New York Daily Tribune höll han fortfarande på att lära sig engelska. Engels översatte hans artiklar, och när så erfordrades skrev han dem också. Och när Engels förberedde sin Anti-Dühring avbröt Marx det arbete han höll på med för att i stället skriva en nationalekonomisk essä som Engels, enligt vad han själv offentligt meddelat, delvis använde i sin bok.[3]
Engels vidgade sin vänskap till att omfatta hela Marx' familj. Dennes döttrar var som hans egna barn, och de kallade honom sin pappa nummer två. Och deras vänskap överlevde också själva döden.
Efter Marx' död var Engels den ende som kunde gå igenom hans efterlämnade papper och publicera de arbeten han lämnat efter sig. Då lade han åt sidan sin egen allmänna vetenskapsteori, som han arbetat på i över tio år och för vars skull han gjort en genomgång av samtliga vetenskaper och deras framåtskridande dittills,[4] för att helt ägna sig åt Kapitalets båda sista böcker.
Engels älskade att studera för studerandets egen skull; han var intresserad av allt. År 1849, efter revolutionens nederlag, for han från England till Genua ombord på ett segelfartyg, eftersom han ansåg det alltför farligt att fara dit över Frankrike och Schweiz. Han begagnade härvid tillfället att studera diverse nautiska problem. Under hela färden förde han noggrann dagbok där han registrerade förändringarna i solhöjden, vindriktningen, havets utseende osv. Dagboken i fråga måste fortfarande finnas bland hans papper, för den häftige och rastlöse Engels var innerst inne lika kinkigt metodisk som en gammal ungmö. Han bevarade allting och registrerade det med yttersta noggrannhet.
Filologin och krigsvetenskapen hade varit hans första kärlekar och han släppte aldrig kontakten med dem utan höll sig informerad om deras framåtskridande. Också de minsta och obetydligaste detaljer var viktiga för honom. Jag minns hur han för att lära sig det rätta spanska uttalet läste Romancero högt tillsammans med sin gode vän Mesa, som just hade kommit från Spanien.
Hans vetande på de europeiska språkens och till och med dialekternas område var direkt otroligt.
När jag efter kommunens fall träffade några medlemmar av internationalens nationella råd i Spanien, berättade de för mig att någon som de kallade "Angel" hade ersatt mig som generalförsamlingens sekreterare för Spanien och att han skrev perfekt kastilianska. "Angel" var Engels, med namnet uttalat på spanska. När jag kom till Portugal berättade portugisiska nationalrådets sekreterare Francia för mig att han fått brev från Engels på perfekt portugisiska - en fin prestation när man tänker på de många likheterna och de små skillnaderna mellan dessa båda språk inbördes och visavi italienskan, som han också talade flytande.
Engels satte en ära i att alltid skriva på brevmottagarens eget modersmål: han skrev till Lavrov på ryska, till fransmännen på franska, till polacker på polska osv. Han älskade böcker på lokala dialekter och beställde genast Bignamis populära arbeten, som är skrivna på den milanesiska munarten.
Till de sevärdheter på Ramsgate Beach som i hög grad uppskattades av londonborna hörde en skäggig dvärg i en brasiliansk generalsuniform. Engels tilltalade honom först på portugisiska och sedan på spanska, men fick inget svar. Till slut yttrade generalen ett par ord. "Vad nu då!" utbrast Engels, "Er general är tydligen irländare." Sedan tilltalade han mannen på hans egen dialekt och den stackars mannen formligen grät av glädje.
"Engels kan stamma på tjugo språk", skämtade en landsflyktig kommunard, med en anspelning på Engels' vana att stamma när hän blev upphetsad.
Inget område var Engels främmande; under sina sista år började han studera arbeten i gynekologi, därför att mrs Freyberger, som bodde i hans hus, förberedde sig för en medicinsk examen.
Marx förebrådde honom ibland för att han spred sina intressen över ett så vitt fält bara för sitt eget nöjes skull, "utan att tänka på att arbeta för mänskligheten". Varvid Engels replikerade: "Det skulle vara mig ett stort nöje att få bränna upp de ryska publikationer om jordbruket där som i åratal har fått hindra dig att avsluta Kapitalet."
Marx hade vid denna tid börjat studera ryska därför att Danielson, en av hans goda vänner i S:t Petersburg, hade sänt honom en rad omfångsrika rapporter om undersökningar av det ryska jordbrukets läge, rapporter vilkas publicering förbjudits av de ryska myndigheterna på grund av de fruktansvärda förhållanden de avslöjade.[5]
Engels' kunskapstörst var aldrig tillfredsställd förrän han bemästrade sitt ämne in i minsta detalj. Envar som alls vet något om vidden och mångfalden hos hans vetande och samtidigt tänker på det aktiva liv Engels förde, måste häpet fråga sig hur Engels, som minst av allt var någon länstolsforskare, kunde förmå magasinera sådana mängder av kunskaper i sin hjärna. Men med sitt lika säkra som omfattande minne och sin synnerligen snabba arbetstakt förenade han också en oerhörd lätthet att förstå.
Han arbetade snabbt och utan all ansträngning. I hans stora, väl upplysta arbetsrum, vilkas väggar kantades av bokhyllor, fanns det inte så mycket som en papperslapp på golvet, och alla böcker stod på sina rätta platser bortsett från det dussintal som låg på skrivbordet. Rummen föreföll mera som mottagningsrum än som en forskares arbetsrum.
Lika noggrann var han med sin egen yttre apparition. Han var alltid prydlig och skrupulöst ren, verkade alltid lika redo att omedelbart ställa upp för inspektion som han varit under det år då han tjänstgjorde som frivillig i preussiska armén. Jag har aldrig träffat någon som kunde bära samma kläder så länge utan att skrynkla till dem eller få dem att se sjabbiga ut. Han var mycket ekonomisk i allt som hade med hans egna privata behov att göra och godtog bara sådana utgifter som han betraktade som oundgängligen nödvändiga, men däremot kände hans frikostighet mot partiet och de partikamrater som vädjade till honom inga gränser.
När första internationalen grundades var Engels bosatt i Manchester. ... Han stödde internationalen ekonomiskt och gav bidrag till dess tidning The Commonwealth, som grundats av generalförsamlingen. Efter fransk-tyska krigets utbrott och sedan han själv flyttat till London,[6] ägnade han sig helt åt detta krig, med den entusiasm han städse visade upp i allt han företog sig.
Till en början var det i första hand den militära taktiken som intresserade honom i kriget. Han följde dag för dag de båda fientliga arméerna och förutsåg ofta exakt vilka åtgärder den tyska generalstaben skulle företa sig, något som framgår av hans artiklar i Pall Mall Gazette.[7] Två dagar före Sedan förutsåg han att Napoleons armé skulle inringas. Dessa profetior som, i förbigående sagt, kommenterades åtskilligt i den engelska pressen, fick Marx' äldsta dotter att döpa honom till "Generalen". Efter det franska kejsarrikets fall hade han bara en enda önskan och ett enda hopp - en seger för franska republiken. Engels och Marx hade inget fädernesland. Båda var de, för att använda Marx' eget uttryck, medborgare i världen.
[1] Engels' ofullbordade manuskript, A History of Ireland, och delar av det material han samlat publicerades i Marx-Engels Archives, bok X, 1948, sid. 59-263.
[2] Lafargue syftar här på Neue Rheinische Zeitung.
[3] Marx skrev kapitel X i avdelningen "politisk ekonomi" i Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskaperna. När verket offentliggjordes första gången i Vorwärts, tvingades Engels göra en del strykningar i detta kapitel, men i den 1894 utgivna tredje upplagan tog han med hela texten exakt sådan den hade skrivits av Marx.
[4] Engels' ofullbordade manuskript till Naturens dialektik utgavs år 1925 på tyska och ryska av det sovjetryska Institutet för marxism-leninism.
[5] Lafargue menar förmodligen de mycket omfattande Fiskala utskottets arbeten, som utgavs i begränsade upplagor för tjänstebruk.
[6] I september 1870.
[7] En Londontidning, som började komma ut 1865. Engels' artiklar om fransk-tyska kriget publicerades där under tiden juli 1870 till mars 1871.