Publicerat: mellan 1890-96 som en serie essäer i den brittiska tidskriften
Nineteenth Century; delvis som ett svar till "socialdarwinisterna" och då särskilt Thomas
Huxleys essä "The Struggle for Existence". Ffg i bokform oktober 1902.
Översättning: K.G. Ossian-Nilsson. Moderniserad och bearbetad av Jaak Talvend.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Om vi nu sammanfattar de lärdomar som kan dras av en analys av det moderna samhället, i kombination med de fakta som illustrerar vilken betydelse inbördes hjälp har haft för djurrikets och människosläktets utveckling, kan vi summera de avverkade kapitlen på följande sätt.
Vi har sett att i djurvärlden lever det stora flertalet arter i samhällen, och i denna organisation äger de det bästa vapnet i kampen för tillvaron: detta begrepp fattat i sin vidsträckta darwinistiska betydelse - inte som en kamp enbart om existensmedlen, utan som en kamp mot alla de naturförhållanden som är ogynnsamma för arten. De djurarter där individens kamp har reducerats mest och utövningen av inbördes hjälp har utvecklats längst är alltid de talrikaste, de mest mångsidiga och de mest utvecklingsbara. Det ömsesidiga skydd som man vinner i detta fall, möjligheten att uppnå hög ålder och rikare erfarenhet, en högre intelligensutveckling och uppkomst av sociala vanor tryggar artens bestånd, utbredning och framsteg. De arter som inte är sällskapliga är däremot dömda att dö ut.
Vi har funnit att människan redan i stenålderns gryning levde i klaner och stammar; vi har sett hur en hel mängd samhällsinstitutioner utvecklades redan på det lägre vildestadiet i klanen och stammen; och vi har funnit att stammens tidigaste seder och bruk utgjorde embryot till de institutioner som senare karakteriserat utvecklingen. Ur vildarnas klan växte bykommunen fram; och det utvecklades en ny, ännu vidare ram av sociala seder, bruk och inrättningar, av vilka många ännu lever kvar bland oss, enligt principen för gemensamt ägande av och gemensamt ansvar för ett område. Detta ägde rum i skydd av folkförsamlingens lagstiftning och inom det förbund av byar som tillhörde eller ansågs tillhöra en stam. Men nya behov ledde till en ny skapelse, staden, som utgjorde ett dubbelt nätverk av territoriella enheter (bykommuner) och av skrån - de senare uppstod ur en yrkesgemenskap eller för inbördes hjälp och försvar.
Och slutligen har de två sista kapitlen velat visa att trots att statens framväxt efter mönstret av Roms kejsarstat gjort ett våldsamt slut på de medeltida institutionerna för inbördes hjälp, kunde denna nya civilisationsfas inte bli långvarig. Staten, som bestod av lösa individaggregat och som försökt ersätta alla andra sammanhållande band, motsvarade inte sitt syfte. Inbördes-hjälp-tendensen knäckte till slut dess järnherravälde och förkroppsligades i en mängd sammanslutningar, som nu verkar vara på väg att utsträckas till att omfatta all mänsklig verksamhet och att ta hand om allt som människan behöver för att leva och för att ersätta de förluster som livet orsakar.
Fastän alltså inbördes hjälp är en av utvecklingens faktorer, utgör den emellertid bara en sida av förhållandena mellan människor; vid sidan om denna kraft finns och har alltid funnits en annan kraft - individens självhävdelse, inte bara i sin strävan att nå fördelar för sig själv eller sin klass, ekonomiska, politiska och andliga sådana, utan också i sin viktigare men mindre påtagliga funktion att bryta de alltför lätt stelnande former som stammen, bykommunen, staden och staten påtvingar individen. Där finns, med andra ord, en individens självhävdelse som utgör ett progressivt element.
Naturligtvis kan ingen skildring av utvecklingen vara fullständig om den inte tar med båda dessa krafter. Individens eller individgruppernas självhävdelse, deras tävlan om överlägsenhet och de strider som har följt av denna tävlan har analyserats, skildrats och prisats genom alla tider. Till denna dag är det i själva verket enbart denna kraft som har uppmärksammats av den episke skalden, krönike- och historieskrivaren och sociologen. Så som historien hittills har skrivits är den nästan enbart en skildring av de vägar och medel genom vilka teokrati, militärmakt, autokrati och senare de förmögnare klassernas välde gynnats, grundats och försvarats. Striderna mellan dessa makter utgör historiens innehåll. Vi kan alltså ta den individuella faktorn i historien för given - även om ämnet kunde behöva ett förnyat studium ur den synvinkel som nyss antytts; medan å andra sidan inbördes-hjälp-faktorn hittills totalt glömts bort; den har helt enkelt förnekats eller tom förhånats av denna och föregående generations författare. Det har därför framför allt varit nödvändigt att påpeka den ofantliga roll som denna faktor spelar i utvecklingen såväl i djurriket som i mänskliga samfund. Först sedan detta blivit helt fastslaget, blir det möjligt att jämföra de båda faktorerna.
Att med någon mer eller mindre statistisk metod göra ens ett ungefärligt överslag av deras inbördes betydelse är tydligen omöjligt. Ett enda krig kan - som vi alla vet - åstadkomma mer ont, omedelbart och efteråt, än den fritt fungerande inbördes-hjälp-principens verksamhet kan frambringa av gott under sekler. Men då vi ser i djurriket att framsteg och inbördes hjälp följs åt, medan inbördes kamp inom arten medför tillbakagång; när vi lägger märke till att för människan tom framgången i kamp och krig står i relation till den utveckling den inbördes hjälpen uppnått inom var och en av de kämpande nationerna, städerna, partierna eller stammarna, och att under utvecklingens gång kriget självt tagits i bruk (så långt detta kan ske) för att vidareutveckla och föra vidare bruket av inbördes hjälp inom nationen eller klanen - då får vi genast en aning om inbördes-hjälp-faktorns förhärskande inflytande som ett framstegselement. Men vi ser också att utövandet av inbördes hjälp och dess gradvisa utveckling skapat själva villkoren för samhällsliv, som har satt människan i stånd att utveckla sina färdigheter, sin kunskap och sin intelligens; och att de perioder då inbördes-hjälp-inrättningarna nådde sin högsta fulländning också utgjorde perioder av den mest fulländade utveckling inom yrkena, industrin och vetenskapen. Studiet av medeltidsstadens och de gamla grekiska städernas inre liv visar att kombinationen av inbördes hjälp, såsom den utövades inom skråt och den grekiska klanen, och det vidsträckta initiativ som av förbundsprincipen tillerkändes individen och gruppen skänkt människosläktet de två stoltaste epokerna i dess historia - de gamla grekiska städernas och medeltidsstadens epoker; medan de ovannämnda institutionernas undergång under de statsperioder som följde i historien i båda fallen innebar en snabb tillbakagång.
De plötsliga industriella framsteg som gjorts under vårt eget sekel och som vanligen tillskrivits individualism och konkurrens har säkerligen ett mycket djupare ursprung än så. Då 1400-talets stora upptäckter väl var fullbordade, särskilt den om atmosfärens tryck, understödda av en rad framsteg inom naturvetenskapen - och de gjordes under den medeltida stadsorganisationen - var upptäckten av ångkraften och hela den revolution som erövringen av en ny drivkraft innebar enbart en naturlig följd. Om medeltidsstäderna levt länge nog för att föra fram sina upptäckter till denna punkt, kunde denna revolutions etiska följder ha blivit annorlunda; men samma revolution inom teknik och vetenskap hade säkerligen ägt rum. Det förblir en öppen fråga om inte industrins allmänna förfall, som följde på stadsfrihetens undergång och som särskilt var märkbart i början av 1700-talet, rent av fördröjt ångmaskinens framträdande liksom den följande revolutionen inom hantverket. När vi betraktar den förvånande snabbheten i industrins framsteg från 1100-talet till 1400-talet - inom vävnad, metallarbete, arkitektur och sjöfart, och minns vilka vetenskapliga upptäckter detta industrins uppsving följdes av mot slutet av 1400-talet - måste vi fråga oss om inte människosläktets fullföljande av dessa erövringar försenades när den allmänna nedgångsperioden inom hantverk och industrier i Europa åtföljde medeltidskulturens förfall. Den industriella revolutionen gynnades säkerligen inte genom försvinnandet av den konstnärlige hantverkaren eller genom förstörandet av stora städer och avbrytandet av samfärdseln mellan dem; och vi vet att James Watt använde tjugo år eller mer av sitt liv för att göra sin uppfinning användbar, därför att han i sitt sekel inte kunde finna det som han lätt hade funnit i medeltidens Florens eller Brugge, nämligen hantverkare som var i stånd att utföra hans planer i metall och att ge dem den konstnärliga fulländning och noggrannhet som ångmaskinen fordrar.
Att därför ge det allas krig mot alla, som vårt århundrade har utropat, äran av vår tids industriella framsteg är att göra som en människa som i sin okunnighet om orsakerna till regn tror att det offer som hon nyss burit fram till sin avgud haft en sådan verkan. För industriella framsteg liksom för varje annan seger över naturen är inbördes hjälp och goda kommunikationer säkerligen, idag liksom tidigare, mycket fördelaktigare än inbördes kamp.
Dock är det särskilt på det etiska området som inbördes-hjälp-principens betydelse framträder tydligast. Att inbördes hjälp är den verkliga grundvalen för våra etiska begrepp verkar helt klart. Men vad man än har för åsikter om inbördes-hjälp-känslans eller -instinktens första ursprung - vare sig man tillskriver den en biologisk eller övernaturlig orsak - måste man spåra dess förekomst så långt tillbaka som på de lägsta stadierna inom djurriket; och från dessa stadier kan vi följa dess oavbrutna utveckling i dess motsättning till ett antal stridiga makter genom alla mänskliga kulturstadier ända fram till vår egen tid. Även de nya religioner som uppstått då och då - alltid under perioder då inbördes-hjälp-principen råkat i förfall, i österns teokratier och despotier eller vid romarrikets fall - har bekräftat denna princip. De fick sina första anhängare längst ner på rangskalan, i samhällets lägsta, mest förtryckta skikt, där inbördes-hjälp-principen är en nödvändig grundval för det dagliga livet; och de nya samfundsformer som infördes i de första buddhistiska och kristna församlingarna, i de mähriska brödraskapen etc., hade karaktären av ett återvändande till det som var bäst inom den inbördes hjälpen i det tidiga stamlivet.
För varje gång som ett försök gjordes att återvända till denna gamla princip, vidgades emellertid dess grundläggande idé. Från klanen utsträcktes den till stamförbundet, till nationen och slutligen - åtminstone i form av ett ideal - till hela människosläktet. Den förädlades samtidigt. I den första buddhismen, i den första kristendomen, i några av de museimanska lärarnas skrifter, i den tidiga reformationsrörelsen och särskilt under förra seklets och vår egen tids etiska och filosofiska rörelser har man allt kraftigare betonat det fullständiga övergivandet av hämnd- eller "vedergällnings"-principen - av gott för gott och ont för ont. Den högre uppfattning - "ingen hämnd för oförrätt" - som ålägger oss att frivilligt ge mera åt vår nästa än vi väntar oss i gengäld av henne, proklameras nu såsom moralens egentliga princip - en princip av högre värde än vedergällning, billighet eller rättvisa och mer ägnad att leda till lycka. Och människan åläggs att i sina handlingar låta sig ledas inte av kärlek, som alltid är personlig eller begränsad till släkten, utan av idén om sin samhörighet med varje mänsklig varelse. I utövandet av inbördes hjälp, som vi kan spåra från utvecklingens tidigaste stadium, finner vi således det positiva och otvivelaktiga ursprunget för våra etiska begrepp; och vi kan påstå att i människans etiska framåtskridande är det inbördes hjälp - inte inbördes kamp - som har spelat huvudrollen. Om denna princip kan spridas och tillämpas i största möjliga mån idag och i framtiden, har vi häri vår bästa garanti för vårt släktes vidare framsteg och utveckling.