Skrivet: 1930
Originalets titel: "Der gegenwärtige Stand des
Problems 'Marxismus und Philosophie'. Zugleich eine Antikritik."
Översättning: Gunnar Gunnarsson
Digitalisering: Jonas Holmgren
Habent sua fata libelli. En år 1923 publicerad skrift om det "teoretiskt och praktiskt högst viktiga problemet om förhållandet mellan marxism och filosofi", som trots sin strängt vetenskapliga karaktär ingalunda dolde ett praktiskt sammanhang med de samtida, till det yttersta tillspetsade striderna, måste vara beredd på att även teoretiskt möta fördomar och förkastelse från den riktning, den praktiskt bekämpade. Däremot kunde den också som teori vänta sig en förutsättningslös och rentav välvillig prövning av den riktning, vars praktiska tendens den teoretiskt och med teorins medel representerade. Men i verkligheten skedde motsatsen. Den borgerliga filosofins och vetenskapens kritik av Marxism och filosofi har i stället - i det den vek undan för de däri hävdade tesernas praktiska förutsättningar och konsekvenser och även uppfattade de teoretiska teserna själva ensidigt - ställt sig positiv till skriftens på detta sätt förvanskade teoretiska innehåll. I stället för att konkret framställa och kritisera det verkliga, tillika teoretiskt och praktiskt revolutionära resultat, som alla undersökningar i denna skrift utvecklar och bevisar, har den ensidigt poängterat undersökningens för den borgerliga ståndpunkten föregivet "goda" sida - erkännandet av andliga verkligheter - gentemot den för den borgerliga ståndpunkten faktiskt dåliga sidan - proklamerandet av det fullständiga krossandet och upphävandet av dessa andliga verkligheter och deras materiella basis genom den revolutionära klassens tillika materiella och andliga, praktiska och teoretiska aktion - och hälsat detta delresultat som ett vetenskapligt framsteg.[1*] Däremot har de tongivande företrädarna för de båda huvudriktningarna inom den för tillfället officiella "marxismen" i den anspråkslösa skriften genast och med säker instinkt vädrat en kättersk opposition mot vissa dogmer som trots alla skenbara motsättningar ännu i dag är gemensamma för den gamla marxortodoxa kyrkans båda konfessioner, och de har alltså inför församlat koncilium genast fördömt de i skriften framförda åskådningarna som en avvikelse från den godkända läran.[2*]
Vad som vid en första anblick slår en då man betraktar de kritiska argument, varmed 1924 års båda partikongresser genom sina ideologiska företrädare "teoretiskt" motiverade sina kättardomar, är deras med hänsyn till upphovsmännens annars påfallande teoretiska och praktiska oenighet en smula oväntade, fullständiga innehållsliga överensstämmelse. Det rörde sig bara om en terminologisk skillnad, då socialdemokraten Wels fördömde "professor Korschs" åskådningar som ett "kommunistiskt" och kommunisten Sinovjev fördömde dem som ett "revisionistiskt" kätteri. Bakom alla de argument, som dels direkt, dels indirekt (i samband med den längre fram behandlade kättardomen över Georg Lukács!) framförts mot mina åskådningar av Bammel och Luppol, Bucharin och Deborin, Béla Kun och Rudas, Thalheimer och Duncker och andra partikommunistiska kritiker, döljer sig ingenting annat än en upprepning och vidareutveckling av samma argument som för länge sedan kommit på tapeten genom den ledande företrädaren för den andra fraktionen inom den officiella marxismen, den socialdemokratiske partiteoretikern Karl Kautsky, i hans utförliga recension av mitt arbete i den tyska socialdemokratins teoretiska tidskrift.[3*] Medan Kautsky alltså då han bekämpade min skrift trodde sig bekämpa "kommunismens alla teoretiker", går frontlinjen i denna diskussion i verkligheten helt annorlunda; i den efter alla tecken att döma nu inledda principiella diskussionen om marxismens totala läge i dag kommer trots alla sekundära och övergående husliga tvistigheter i alla stora och avgörande frågor Karl Kautskys gamla Marx-ortodoxi och den ryska eller "leninistiska" marxismens nya Marx-ortodoxi å ena sidan att stå emot alla kritiska och progressiva tendenser i den teori som utbildas av dagens arbetarklass och dess rörelse å andra sidan.
Den helhetsposition som dagens marxistiska teori intar ger också förklaringen till att det övervägande flertalet av mina kritiker i långt mindre utsträckning sysslat med den trängre problemkrets skriftens titel Marxism och filosofi avgränsar, än med två andra problem, som denna skrift ingalunda behandlar med någon utförlighet utan blott snuddar vid. Det gäller å ena sidan den uppfattning av marxismen själv, som ligger till grund för alla resonemangen i mitt arbete, å andra sidan den mer generella fråga, vari specialundersökningen över förhållandet mellan marxism och filosofi till slut utmynnar, det vill säga det marxistiska ideologibegreppet eller förhållandet mellan medvetande och vara. Vad rör den sistnämnda frågan har min ståndpunkt i Filosofi och marxism åtskilligt gemensamt med de på långt bredare filosofisk grundval uppbyggda resonemang, som ungefär samtidigt framlades av Georg Lukács i hans dialektiska studie Geschichte und Klassenbewusstsein[1] I en "efterskrift" förklarade jag mig principiellt ense med dessa och förbehöll mig att senare återkomma med ett utförligt ställningstagande till de innehållsliga och metodologiska skiljaktigheter som i enskilda fall ännu kunde bestå mellan oss. Särskilt partikommunistiska kritiker har sedan falskeligen tolkat denna förklaring som ett konstaterande av en fullkomlig överensstämmelse - och jag var själv vid den tiden ännu inte tillräckligt klar över räckvidden av de meningsskiljaktigheter, som faktiskt och inte bara "i enskilda fall" jämte mycket till teoretisk tendens gemensamt, fanns mellan oss. Av detta skäl och även av andra som jag här inte vill ta upp, tillmötesgick jag på den tiden inte de uppmaningar som mina partikommunistiska angripare gång på gång ställde till mig att "avgränsa" mina uppfattningar från Lukács', och lät hellre den av mina kritiker omtyckta blinda sammanblandningen av mina och Lukács' "avvikelser" från den allena saliggörande "marxistisk-leninistiska läran" gå ut över mitt huvud. Även i dag, då jag inte längre till den oförändrade andra upplagan av min skrift kan foga någon sådan principiell enighetsförklaring med Lukács' åskådningar, och då även alla andra orsaker bortfallit som tidigare avhållit mig från en uttrycklig redovisning av våra meningsskiljaktigheter, tror jag ändå att jag objektivt sett ännu i dag i huvudsaken: i den kritiska inställningen till den gamla och den nya, den socialdemokratiska och den kommunistiska marxortodoxin, intar samma frontställning som Lukács.
Det första dogmatiska motangrepp, som de marxortodoxa kritikerna av den gamla och den nya skolan riktat mot den i Marxism och filosofi företrädda, fullständigt odogmatiska och antidogmatiska, historiska och kritiska och alltså i egentlig mening materialistiska uppfattningen av marxismen, således i grund och botten mot användningen av den materialistiska historieuppfattningen på den materialistiska historieuppfattningen själv, kläder sig i den ytterst "historiska" och skenbart visst inte "dogmatiska" förebråelsen att jag i denna skrift visat en sakligt ogrundad förkärlek för den "primitiva" form, vari Marx och Engels under sin första period motiverat sin nya dialektiskt materialistiska åskådning som en med den revolutionära praktiken omedelbart sammanhängande revolutionär teori. Härigenom har jag inte gjort rättvisa åt den positiva vidareutveckling av Marx' och Engels' teori, som den andra internationalens teoretiker åstadkommit och därtill helt och hållet förbisett att även Marx och Engels själva senare i väsentliga stycken vidareutvecklat sin ursprungliga teori och först så utbildat den till dess fullständiga historiska gestaltning.
Som man ser upptas här en för den historiematerialistiska uppfattningen av den marxska teorin ytterst viktig fråga - nämligen frågan om de på varandra följande utvecklingsfaser, som marxismen genomgått från sin ursprungliga fattning till sin nuvarande, redan i olika historiska gestaltningar brutna företeelseform, om förhållandet mellan dessa olika faser sinsemellan och om deras betydelse för den historiska utvecklingen av den moderna arbetarrörelsens teori.
Självklart är att dessa olika historiska utvecklingsfaser måste bli bedömda helt olika beroende på den dogmatiska ståndpunkt som hävdas av de enskilda "marxistiska" riktningar som i dag konkurrerar med varandra inom den socialistiska arbetarrörelsen och även teoretiskt bekämpar varandra med den största hätskhet. Både ur Första Internationalens sammanbrott på 60-talet och ur det genom världskriget utlösta sammanbrottet av den Andra Internationalens hittillsvarande historiska gestalt har framgått inte en, utan flera skilda rörelser, som alla åberopar sig på Marx och sinsemellan strider om besittningen av "den äkta ringen", om arvtagarskapet till den rätt förstådda "marxismen". Men även om man hugger av dessa dogmatiska tvistigheters gordiska knut och ställer sig på grundvalen av den dialektiska kunskap, som finner sitt symboliska uttryck i ordet att den äkta ringen gick förlorad - om man alltså inte längre dogmatiskt frågar efter de ifrågavarande marxistiska varianternas större eller mindre överensstämmelse i olika frågor med något slags "ren och oförfalskad läras" kanon, utan blott historiskt materialistiskt och dialektiskt betraktar alla dessa förra och nuvarande marxistiska ideologier som produkter av en historisk utveckling, kommer man fortfarande, allt efter den synpunkt man utgår från vid denna historiska analys, att nå fram till helt olika bestämningar av de enskilda faserna i denna utvecklingsprocess och deras förhållande till varandra. I den föreliggande skriften, där det ju rörde sig om den speciella frågan om marxismens förhållande till filosofin, har jag för detta bestämda ändamål särskilt tre stora utvecklingsperioder, som marxismens teori genomgått efter sin ursprungliga uppkomst och vari dess förhållande till filosofin varje gång förändrats på ett egenartat sätt.[4*] Denna särskilda synpunkt, som bara gäller för marxismens och filosofins historia, rättfärdigar den under andra synpunkter inte tillräckligt differentierade avgränsningen av den andra av dessa utvecklingsperioder, som jag låter börja med junislaget 1848 och den därpå följande epoken av ett dittills osett nytt kapitalistiskt uppsving med samtidigt krossande av alla de i de föregående historiska epokerna redan uppkomna organisationerna och frigörelsedrömmarna hos femtiotalets arbetarklass, och som jag låter räcka till tiden omkring sekelskiftet.
Man kan nu naturligtvis tvista om huruvida det inte är ett alltför abstrakt förfaringssätt också för framställningen av förhållandet mellan marxism och filosofi att så som här skett sammanfatta en så lång tidsperiod och utelämna så många för arbetarklassens och dess rörelses helhetsutveckling betydelsefulla historiska vändpunkter. Det är visserligen en obestridlig historisk sanning, att aldrig senare en så avgörande viktig förändring i förhållandet mellan marxism och filosofi ägt rum som filosofins totala utdöende, som berört hela den tyska bourgeoisin och i förändrad form också den tyska arbetarklassen, och som tidsmässigt kan dateras ungefär till århundradets mitt. Men en utförlig historisk framställning av relationerna mellan den marxistiska teorin och filosofien - som inte inskränkte sig till att blott och bart teckna de allmänna konturerna av detta historiska skeende - måste helt naturligt ännu i hög grad differentieras. Här lämnar min skrift faktiskt en rad frågor öppna, frågor som vad jag vet inte heller tagits upp från något annat håll. Så vore exempelvis den berömda sats med vilken Friedrich Engels 1888 i slutet av sin skrift om Ludvig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut betecknade den tyska arbetarrörelsen som "den klassiska tyska filosofins arvtagare" inte bara att uppfatta som ett första förebud om annalkandet av denna tredje utvecklingsperiod, vari relationerna mellan marxism och filosofi - i sammanhang med den av Engels själv i hans förord nämnda "pånyttfödelsen av den tyska klassiska filosofin i utlandet, framför allt i England och Skandinavien, och till och med i Tyskland" - återigen blir positiva, om också närmast blott och bart i den marxistiska teorins övertagande av det borgerliga skriandet "Tillbaka-till-Kant!" genom de revisionistiska kantianska marxisterna. Snarare vore det en uppgift att för de mellanliggande fyra årtiondena 1850-1890 genom en återblick klargöra, i vilka bestämda former den i sig ännu filosofiska "antifilosofin" - ty så har vi karakteriserat Marx' och Engels' materialistiskt-dialektiska, kritiska och revolutionära teori på fyrtiotalet - på ett splittrat sätt utvecklat sig under den följande historiska perioden: å ena sidan som den "positiv" vordna socialistiska "vetenskapens" gradvisa avståndstagande från all filosofi överhuvudtaget; å andra sidan som en denna utveckling skenbart motsatt, men i verkligheten polärt kompletterande filosofisk utveckling, som sedan slutet av femtiotalet kan spåras närmast hos Marx och Engels själva, sedan också hos deras bästa lärjungar - Antonio Labriola i Italien, Plechanov i Ryssland - och vilken till sin teoretiska väsensart kan betecknas som ett slags återvändande till Hegels filosofi, och inte blott och bart till den till hela sitt väsen kritiska och revolutionära "antifilosofi" som omfattades av vänsterhegelianerna under fyrtiotalets Sturm und Drang.[5*]
Denna under den marx-engelska teorins senare utveckling framträdande filosofiska tendens visar sig inte bara direkt i den av Engels' Feuerbach omvittnade förändrade inställningen till filosofin. Den har också bestämda följdverkningar för den marxistiska ekonomins vidareutveckling (varav Marx' Till kritiken av den politiska ekonomin från 1859 och Kapitalet uppvisar tydliga spår) och i än högre grad för de företrädesvis till Engels' departement hörande naturvetenskapliga arbetena (så som de utformats i Engels' manuskript över naturens dialektik och i pamfletten mot Dühring). Blott i den mån den tyska arbetarrörelsen på den tiden, den tid då Andra Internationalen grundades, i dess helhet "tillägnat sig" den marx-engelska teorin kan den dåvarande "tyska arbetarrörelsen" betraktas som "arvtagaren till den tyska klassiska filosofin".
Men det är inte om dessa frågor det rör sig då mina kritiker går till angrepp mot min särskillnad av tre stora utvecklingsperioder av marxismen. De gör inte ens något försök att visa att denna åtskillnad är oanvändbar även för det speciella ändamålet med min undersökning. De pådyvlar mig fastmer tendensen att inte blott med hänsyn till förhållandet mellan marxism och filosofi, utan helt allmänt och ur alla synpunkter, framställa marxismens historiska utveckling i dess helhet under andra hälften av 1800-talet rent negativt, som en enda rätlinjigt och entydigt fortskridande process av teoretisk urartning av Marx' och Engels' ursprungliga revolutionära teori.[6*] De polemiserar nu med största iver mot denna uppfattning, som jag aldrig och ingenstädes gett uttryck för, hetsar upp sig över dårskapen i det av dem själva uppfunna och mig pådyvlade påståendet, att Marx och Engels själva skulle bära "skulden" till förflackningen och utarmningen av sin egen teori, bevisar ännu en gång den av mig aldrig bestridda positiva karaktären av den utveckling, som från den ursprungliga revolutionära kommunismen i Manifestet från 1848 lett till "den Första Internationalens marxism" och därifrån till Kapitalets och de senare marx-engelska skrifternas marxism, och hamnar på detta sätt slutligen nästan omärkligt därhän att de tar denna samma "positiva förtjänst" om den marxistiska teorins vidare utveckling, som ingen frånkänt den senare Marx och Engels, i anspråk också för "den Andra Internationalens marxister". På denna punkt framträder nu emellertid helt synligt den dogmatiska tendens, som redan från början dolt sig bakom dessa angrepp i deras helhet, angrepp som skenbart vänt sig mot den historiska sanningen i min framställning av marxismens utvecklingshistoria under andra hälften av 1800-talet. Det rör sig om ingenting annat än det dogmatiska försvaret av den traditionella marxortodoxa tesen om den principiellt marxistiska karaktär, som Andra Internationalens teori skall ha bevarat, enligt en sidas uppfattning till den dag som i dag är, enligt den andras åtminstone intill "syndafallet" den 4 augusti 1914 (de partikommunistiska teoretikerna).
Tydligast framträder denna marxortodoxins partiska bundenhet då det gäller marxismens verkliga historiska utveckling hos Kautsky. För honom är det inte först den senare förändringen av Marx och Engels' teori, som sker genom Andra Internationalens marxister av olika schatteringar, som kommer i fråga, utan också redan den av Marx och Engels "med inauguraladressen (1864) inledda och med Engels' förord till den nya upplagan av Marx' Klasstriderna i Frankrike avslutade vidareutvecklingen av marxismen" innebar tillika "utvidgningen" av denna teori från en teori för proletariatets sociala revolution till "en icke blott för revolutionens stadium, utan även för ickerevolutionära tider användbar teori" (a.a.o., s. 313). Och om Kautsky här till en början endast berövar Marx' och Engels' teori dess väsentligt revolutionära karaktär och dock ännu kallar den en "klasskampens teori", så har han sedan dess snart nog gått utöver denna ståndpunkt och i sitt senaste stora verk Die materialistische Geschichtsauffassung också strukit den för den marxistiska teorin väsentliga relationen till den proletära klasskampen. Hans protest mot min - föregivna - "beskyllning" mot den senare Marx och Engels för utarmning och förflackning av marxismen tycks alltså bara vara en täckmantel för hans eget försök att ända in i det sista skolastiskt och dogmatiskt stödja egna och andras prisgivande av de sista och redan längesedan ända till oigenkännlighet vanställda resterna av den en gång i ord accepterade marx-engelska teorin, på Marx' och Engels' "auktoritet".
Men till och med på denna punkt står sig ännu den fulla teoretiska solidariteten mellan den nya kommunistiska och den gamla socialdemokratiska marxortodoxin. Även bakom de partikommunistiska kritikernas klagan över att i min skrift "sådana begrepp som 'den Andra Internationalens marxism' genom en ovanligt långt driven abstrakthet och schematisering fördunklar den allmänna frågeställningen" (Bammel, a.a.o., s. 13), döljer sig i verkligheten ingenting annat än försöket att dogmatiskt försvara denna "den Andra Internationalens marxism", vars andliga arv Lenin och hans anhängare - många i stridens hetta fällda ord till trots - i grunden aldrig avvisat. Som i dylika fall vanligt är bland de partikommunistiska "teoretikerna" undviker den kommunistiske kritikern även nu att på eget ansvar fullfölja den åsyftade äreräddningen av Andra Internationalens marxism, utan döljer sig i Lenins breda skugga. För att för läsaren klargöra meningen med sin klagan över det föregivet "abstrakta och schematiska" sätt varpå begreppet "den Andra Internationalens marxism" fördunklas i skriften Marxism och filosofi citerar han enligt hävdvunnet skolastiskt manér en sats, varmed den store taktikern Lenin en gång i en speciellt komplicerad taktisk situation erkände "den Andra Internationalens historiska förtjänst", visserligen inte om den teoretiska men väl om den moderna arbetarrörelsens praktiska vidareutveckling.[7*] Men sedan fastnar den kommunistiske teoretikern helt och hållet, och i stället för att gå vidare och med en klar slutledning överföra den honom föresvävande tillämpningen av denna leninska hyllning till de goda sidorna i den socialdemokratiska praktiken också till teorin, framstammar han bara på ett i sanning "ovanligt abstrakt och dunkelt" sätt något om att "det inte vore svårt att visa att det vore alltigenom möjligt att till en viss grad säga detsamma om marxismens teoretiska motivering" (a.a.o., s. 14).
Den verkliga historiska sanningen om "den Andra Internationalens marxism" - till vars klarläggande jag sedan dess på annat ställe lämnat ett bidrag - är att det föregivna anammandet av marxismen i dess helhet genom den under förändrade historiska betingelser återuppvaknande och styrkta socialistiska rörelsen i verkligheten aldrig ägt rum.[8*] Den Marx-reception, som enligt de ortodoxa marxisternas ideologi och enligt deras på samma dogmatiska och ideologiska grund stående motståndare skulle ha ägt rum i denna nya fas av den moderna arbetarrörelsens historiska utveckling och teoretiskt och praktiskt skulle omfattat hela marxismen, omfattade i verkligheten också teoretiskt blott och bart enskilda ekonomiska, politiska och sociala "teorier", som skilts ut från den revolutionära marxska åskådningens helhetssammanhang och redan därigenom förändrats till sin allmänna betydelse, men som till på köpet förfalskats och stympats till sitt speciella innehåll. Och betonandet och det ständiga framhållandet av den strängt "marxistiska" karaktären hos rörelsens program och hela teori daterar sig inte heller alls från den tid då denna nya socialdemokratiska rörelse i sin praxis kommit närmast den marxska teorins revolutionära klasskampskaraktär och "de båda gamla i London", respektive efter Marx' död 1883 Friedrich Engels ensam, ännu omedelbart arbetade med i rörelsen. Den daterar sig snarare paradoxalt nog från den senare period, då dessa nya tendenser, som i den påföljande tiden funnit sitt ideologiska uttryck i den s.k. "revisionismen", redan slagit igenom i den fackliga och politiska verksamheten. Just under den tid då rörelsens praktiska tendens under efterverkningarna av 70-talets kris- och depressionsperiod, under trycket av den reaktion som följde på Pariskommunens nederlag 1871, under inverkan av socialistlagen i Tyskland, undertryckandet av den uppåtsträvande socialistiska rörelsen i Österrike och det våldsamma kuvandet av åttatimmarsdagsrörelsen i USA 1886, var som mest revolutionär, var dess teori i allt väsentligt "folkparti"-mässigt remokratisk, lassalleansk, dühringiansk, men blott helt sporadiskt "marxistisk".[9*] Och först under den senare period, då affärerna började blomstra igen i Europa på 90-talet och i synnerhet i Tyskland och med amnestin för kommunkämparna i Frankrike 1880 och socialistlagens upphörande i Tyskland 1890 de första förebuden till ett "demokratiskt" handhavande av statsmakten på den europeiska kontinenten började framträda, uppstod ur dessa helt förändrade betingelser som ett slags teoretiskt motvärn och metafysisk tröstegrund den formella bekännelsen till marxismen i dess helhet. I denna mening kan man formligen vända på förhållandet mellan Kautskys "marxism" och den bernsteinska "revisionismen" sådant det vanligen uppfattas, och fastmer beteckna den till Kautsky knutna marxortodoxin som den andra sidan av, motspelet och det polära supplementet till den bernsteinska revisionismen.[10*]
Mot bakgrunden av detta faktiska historiska läge ter sig alla marxortodoxa kritikers klagan över att jag skulle ha föredragit den "primitiva" formen av den marx-engelska teorins historiska gestalt och försummat den positiva vidareutvecklingen av denna marxismens ursprungliga form, såväl genom Marx och Engels själva som genom de senare marxisterna under andra hälften av 1800-talet, inte bara ogrundad, utan också objektlös. "Den Andra Internationalens marxism", som utgetts för att vara en positiv vidareutveckling av den ursprungliga marx-engelska teorin, är i verkligheten en ur de förändrade praktiska betingelserna för klasskampen i en ny historisk epok framgången, ny historisk form av den proletära klassteorin, som står i ett långt mer komplicerat förhållande till den marx-engelska teorin såväl i dess ursprungliga som i dess senare, vidareutvecklade gestalt än de föreställer sig, som talar om en positiv fortbildning, eller tvärtom om ett formligt stillastående, om ett förfall eller ett borttynande av den marxska teorin i "den Andra Internationalens marxism". Marx' och Engels' marxism är alltså inte, som Kautsky påstår (formellt bara om dess ursprungliga gestalt, "det Kommunistiska Manifestets primitiva marxism", men sakligt också om alla revolutionära beståndsdelar i den senare marx-engelska teorin), en från arbetarrörelsens i dag uppnådda ståndpunkt sedd "föråldrad" socialistisk teori. Lika litet är Marx' och Engels' marxism - så som företrädarna för de revolutionära tendenserna inom den socialdemokratiska marxortodoxin vid början av den tredje utvecklingsperioden kring sekelskiftet stundom påstått och som många marxister påstår ännu i dag - en teori som på något slags underbart sätt föregripit arbetarklassens och dess rörelses kommande utveckling under en ännu oöverskådlig tid, så att alltså arbetarklassens senare praktiska rörelse så att säga kommit i efterhand i förhållande till denna sin teori och först i sin kommande utveckling undan för undan kommer att utfylla den av denna teori förutbestämda ramen.[11*] Fastmer förklaras det missförhållande mellan den högutvecklade revolutionära "marxistiska" teorin och en långt bakom denna revolutionära teori eftersackande och delvis denna direkt motsägande praxis, som faktiskt fanns i Tysklands socialdemokratiska arbetarparti sedan dess utveckling till ett "marxistiskt" parti (en utveckling som fullbordades ungefär med Kautskys och Bernsteins Erfurtprogram 1891) och som i den nu följande perioden kändes alltmer pinsam för alla levande höger- som vänsterkrafter inom partiet, och som bara förnekades av den centristiska marxortodoxin, helt enkelt därur att "marxismen" under denna historiska fas för den arbetarrörelse, som formellt omfattade den, från början inte varit någon verklig teori, det vill säga "blott allmänt uttryck för den faktiskt försiggående historiska rörelsen" (Marx), utan ständigt blott en "utifrån", fix och färdig antagen "ideologi".
Det innebär blott att ur tidens nöd göra en dygd för evigheten när i denna situation sådana "ortodoxa marxister" som Kautsky och Lenin med stor energi förfäktar den uppfattningen, att socialismen bara kan föras in i arbetarrörelsen "utifrån", genom de borgerliga intellektuella som ansluter sig till rörelsen,[12*] och när till och med sådana vänsterradikaler som Rosa Luxemburg försöker förklara det "stillastående inom marxismen" som de kan fastställa med att, å ena sidan, Marx varit ett geni med tillgång till sin tids alla den borgerliga klassbildningens hjälpkällor och med, å andra sidan, de för hela den kapitalistiska epoken oförändrat bestående "sociala betingelserna för proletariatets tillvaro i det nuvarande samhället".[13*] Den materialistiska förklaringen på denna helt skenbara motsägelse mellan teori och praktik i den "marxistiska" Andra Internationalen och tillika den rationella lösningen på alla de mysterier som den dåvarande marxortodoxin spunnit för att förklara denna motsägelse ligger i det historiska faktum att den dåtida arbetarrörelsen, som formellt i sig upptagit "marxismen" som ideologi, i sin verkliga praxis på sin breddade basis ännu på långa vägar inte återuppnått den höjd i fråga om sin allmänna och alltså även teoretiska utveckling, som hela den revolutionära rörelsen och därmed också proletariatets klasskamp redan en gång hade uppnått i den sista fasen av den vid seklets mitt avslutade första cyklen av den kapitalistiska utvecklingen, och detta på den dåvarande smalare basen. Då den i den föregående historiska epoken redan till ett högt utvecklingsstadium komna arbetarrörelsen i mitten av århundradet tillfälligt stagnerade och även i det följande - under de förändrade objektiva betingelserna - endast långsamt levde upp igen, då kunde även Marx och Engels blott som teori vidareutveckla sin ursprungligen i omedelbart sammanhang med den praktiska revolutionära rörelsen koncipierade revolutionära teori. Och så säkert det än är att även denna senare vidareutveckling av den marx-engelska teorin aldrig varit blott och bart en produkt av "rent teoretiska studier", utan alltid tillika förblivit ett teoretiskt nedslag av den i skilda former på nytt uppblossande klasskampens nya praktiska erfarenheter, lika visst är det ändå å andra sidan att denna till allt högre teoretisk fulländning vidareutvecklade marx-engelska teori nu inte längre är omedelbart förbunden med den samtida arbetarrörelsens praxis, utan att båda dessa processer, vidareutvecklingen av den i en förgången historisk tidsperiod uppkomna gamla teorin och arbetarrörelsens nya praktik framskrider relativt självständigt jämte varandra. Detta förklarar också den i ordets fulla mening "otidsenligt" höga nivå, som den marxistiska teorin nu också i denna period - såväl som helhet som i sin filosofiska aspekt - upprätthållit och stegrat hos Marx och Engels själva och ett fåtal av deras lärjungar. Men detta förklarar därtill å andra sidan också omöjligheten i att den sedan sista tredjedelen av 1800-talet på nytt insättande praktiska proletära rörelsen i sig skulle kunna verkligt, och inte bara formellt, uppta denna högtutvecklade marxistiska teori.[14*]
Den andra huvudangreppspunkt, som de marxortodoxa kritikerna av socialdemokratisk och kommunistisk observans har att komma med, rör den i Marxism och filosofi framförda uppfattningen om den uppgift, som nu - i marxismens tredje utvecklingsperiod, vilken började kring sekelskiftet och ännu varar - måste uppfyllas genom att man på nytt tar upp problemet marxism och filosofi. Därigenom att skriften Marxism och filosofi gentemot den försummelse och ringaktning av den marx-engelska lärans filosofiska innehåll, som under den föregående perioden visats av marxismens olika riktningar, låt vara i olikartad form, men med samma resultat, såg denna uppgift i ett återupplivande av denna marxismens filosofiska sida, trädde den i motsättning till alla de riktningar i tysk och internationell marxism, som under den föregående perioden uppträtt som medvetet kantianska, machistiska eller andra försök till revision av marxismen, och till den härskande centristiska riktning inom den socialdemokratiska marxortodoxin, som mer eller mindre lett till en filosofifrämmande, positivistisk vetenskaplig uppfattning av marxismen och som dåförtiden även sådana revolutionärt ortodoxa som Franz Mehring avlade sin tribut till i form av öppet torgfört förakt för alla filosofiska "griller". Denna formulering av den revolutionära uppgift, som nu var aktuell inom filosofin, stod emellertid också, som det snart skulle visa sig, i en om möjligt ännu skarpare motsats till en tredje tendens, som under den senast tilländalupna perioden utbildats huvudsakligen i den ryska marxismens två dåvarande fraktioner och som i den nuvarande utvecklingsfasen särskilt representeras av den nya, bolsjevistiska "marxismen-leninismens" teoretiker.
Det utomordentligt krigiska mottagande som så snart de blivit bekanta i den ryska och internationella kommunistiska partipressen, bereddes Georg Lukács' 1923 publicerade marxistiskt-dialektiska studier och den samtidigt utgivna första upplagan av min skrift, finner till största delen sin förklaring i det faktum, att just då, i den period då efter Lenins död diadokernas redan under hans livstid påbörjade kamp om det leninska arvet fortsatte med stegrad häftighet och då den internationella kommunismen i väster genom händelserna i Tyskland i oktober och november 1923 i sin politiska praktik lidit ett svårt nederlag, den dåvarande ledningen för det ryska kommunistpartiet under lösenordet "propaganda för leninismen" hade påbörjat kampen om den även ideologiska "bolsjeviseringen" av alla till den kommunistiska internationalen anslutna utomryska partier.[15*] Till denna "bolsjevistiska" ideologi hörde som ett principiellt moment också en strikt filosofisk ideologi, som utgav sig själv för att vara återställandet av den sanna och oförfalskade marxistiska filosofin och som på denna grundval försökte uppta kampen mot alla andra inom den moderna arbetarrörelsen uppträdande filosofiska tendenser.
I det att nu denna mot väster framstötande leninistisk-marxistiska filosofi i skrifter av Lukács, mig och andra "västeuropeiska" kommunister påträffade en motsatt filosofisk tendens inom den kommunistiska internationalen själv, stötte här i själva verket redan då de båda inom den socialdemokratiska internationalen under förkrigstiden utbildade och i den kommunistiska internationalen från början blott till det yttre förenade revolutionära tendenserna, som dittills bara tvistat om politiska och taktiska frågor,[16*] för första gången samman i en direkt filosofisk diskussion. Och även om denna filosofiska diskussion på grund av bestämda historiska orsaker - till vilka jag strax återkommer - blivit blott och bart en svag efterklang av de några år tidigare, från båda sidorna med långt större kraft förda politiska och taktiska diskussionerna och snart åter trängdes i bakgrunden av de sedan 1925 förnyade och i alla kommunistiska partier allt häftigare utkämpade politiska fraktionsstriderna, hade den dock en inom ramen av helhetsutvecklingen icke ringa transitorisk betydelse som ett första försök att genombryta denna "ömsesidiga ogenomtränglighet", som enligt en om den teoretiska situationen i båda lägren ovanligt välunderrättad rysk kritiker dittills hade rått mellan den ryska och den västliga kommunismens ideologi i dess helhet.[17*]
Vill man finna en kort formel för denna 1924 års filosofiska strid utan att tillsvidare bryta igenom den ideologiska form, som denna strid då för tiden antog i deltagarnas medvetande, kan man säga att det rörde sig om en uppgörelse mellan den då i Ryssland formellt kanoniserade leninska tolkningen av den marx-engelska materialismen[18*] och de åskådningar, som företräddes av Georg Lukács och ett antal andra teoretiker ur de ungerska och tyska kommunistpartierna, som med mer eller mindre rätt betraktades som hans "anhängare", och som uppgavs "avvika" från denna kanon i riktning mot idealismen, mot Kants filosofiska kunskapskritik eller Hegels idealistiska dialektik.[19*] Vad beträffar Marxism och filosofi grundades denna anklagelse för "idealistisk avvikelse" till en del på att man pådyvlade författaren åsikter som han överhuvud taget inte yttrat och till dels uttryckligt avvisat, särskilt den föregivna förnekelsen av Engels Dialektik der Natur.[20*] Till en annan del däremot riktades angreppen också mot åsikter som verkligen finns i Marxism och filosofi, och därvid i synnerhet mot det dialektiskt motiverade avvisandet av den "naiva realism", varmed "det så kallade sunda människoförståndet, denna den värsta av metafysiker" och med detta också det borgerliga samhällets vanliga "positiva vetenskap" och tyvärr också dagens på allt filosofiskt tänkande utblottade vulgärmarxism "drar en skarp skiljelinje mellan medvetandet och dess föremål" och som "accepterar medvetandet" (som Engels ännu år 1878 förebrår Dühring) "som något givet, något a priori varat, naturen motsatt".
Med denna som det då föreföll mig för varje materialistisk dialektiker och revolutionär marxist självklara, och därför av mig snarare förutsatta än utförligt motiverade, kritik av det primitiva, fördialektiska och rentav förtranscendentala sättet att uppfatta förhållandet mellan medvetande och vara, hade jag utan att själv veta det angripit varken mer eller mindre än huvudpunkten i den egendomliga "filosofiska" världsåskådning, som då från Moskva ut över hela den kommunistiska världen i väst skulle propageras och utbredas som den egentliga grundvalen för den så kallade "marxismen-leninismens" nya ortodoxa lära. Och med en naivitet, som utifrån den korrupta "västliga" ståndpunkten bara kan karakteriseras som ett filosofiskt "oskuldstillstånd", svarade nu de kompetenta exponenterna för den nya ryska "marxism-leninismen" med sitt "materialistiska" alfabets inlärda begynnelsebokstäver.[21*]
Trots många groteska inkonsekvenser och skriande motsägelser i hela denna Lenins till dags dato av de leninska epigonerna i Sovjetryssland formellt vidhållna materialistiska filosofi förefaller den egentliga teoretiska uppgörelsen med den här som en sekundär uppgift, därför att även Lenin själv under sin livstid inte i första rummet motiverade denna sin filosofi teoretiskt, utan försvarade den på praktiskt politiska grunder som den för det revolutionära proletariatet enda "nyttiga" filosofin gentemot de för proletariatet "skadliga" kantska, machistiska och andra idealistiska filosofiska riktningarna. Denna inställning tar sig helt klart och otvetydigt uttryck i den intima brevväxling i dessa "filosofiska" frågor som Lenin förde med Gorkij under perioden efter den första ryska revolutionen 1905. Gång på gång försöker Lenin göra klart för sin personlige vän men filosofipolitiske vedersakare att "en partimänniska som blivit övertygad om en bestämd läras felaktighet och skadlighet också är förpliktad att bekämpa den", och att det yttersta han i fall av en sådan "absolut oundviklig kamp" ännu kan göra är att vid kampens genomförande "ge akt på att det praktiska partiarbetet inte kommer att lida därav".[22*] Och på motsvarande sätt består den verkliga betydelsen av Lenins viktigaste filosofiska verk ingalunda i de filosofiska argument med vilka Lenin teoretiskt bekämpat och "vederlagt" de olika tendenser inom den moderna borgerliga filosofin, vilka som kantianism vunnit inflytande på den revisionistiska, som machistisk "empiriokriticism" påverkat den centristiska riktningen av den dåvarande socialistiska rörelsen, utan fastmer i den yttersta konsekvens, varmed han försökt praktiskt bekämpa och förstöra dessa samtida filosofiska tendenser som "partimässigt falska ideologier".
Så är upphovsmannen till detta föregivna återställande av den sanna marx-engelska materialistiska filosofin - för att bara påpeka en av de viktigaste punkterna[23*] - fullkomligt på det klara med att Marx och Engels, sedan de på 40-talet en gång för alla blivit färdiga med Hegels och hegelianernas idealism, under hela den följande tiden inskränkte sitt teoretiska arbete[24*] "på kunskapsteorins område till att korrigera Feuerbachs misstag, skratta ut materialisten Dührings trivialiteter, kritisera Büchners fel och betona vad som i synnerhet saknades hos dessa i arbetarkretsar mest spridda och populära författare, nämligen dialektiken". "Marx, Engels och J. Dietzgen gjorde sig inga bekymmer om de materialismens ABC-sanningar, som kolportörerna i dussintals av upplagor ropade ut i världens alla hörn; de inriktade sin uppmärksamhet på att dessa ABC-sanningar inte vulgariserades, inte alltför mycket förenklades, inte ledde till stagnation i tanken ('materialism därnere, idealism där uppe') inte ledde därtill att de idealistiska systemens värdefulla frukt, den hegelska dialektiken, glömdes bort - denna äkta pärla som vädertuppar som Büchner, Dühring och kompani (samt Leclair, Mach, Avenarius o.s.v.) inte förmått plocka fram ur den absoluta idealismens dynghög." Kort sagt, de har utifrån de då för deras filosofiska arbete givna historiska betingelserna "mer avgränsat sig från vulgariseringen av materialismens ABC-sanningar än de försvarat dessa sanningar själva", på samma sätt som de ju också i den politiska kampen "mer avgränsat sig från vulgariseringen av den politiska demokratins grundläggande krav än försvarat dessa krav själva". Däremot anser Lenin att det under de i dag givna, enligt hans mening på denna punkt helt förändrade historiska betingelserna, är den första och främsta uppgiften för honom och alla andra revolutionära marxister och materialister, visserligen inte att på politikens område uppfylla den politiska demokratins (?) grundläggande krav, men väl att på filosofins område försvara "den filosofiska materialismens ABC-sanningar" mot deras moderna angripare ur det borgerliga lägret och dessas hantlangare i arbetarklassens eget läger, och därtill att i medveten anknytning till 1600- och 1700-talets revolutionära borgerliga materialism utbreda dem bland Rysslands, Asiens och hela världens miljoner och åter miljoner av bönder och i övrigt efterblivna massor.[25*]
Som man ser rör det sig för Lenin i hela denna fråga i grund och botten inte alls om den teoretiska frågan om den av honom företrädda materialistiska filosofins sanning eller osanning, utan om den praktiska frågan om dess nytta för arbetarklassens revolutionära kamp resp. - i de ännu inte genomkapitalistiska länderna - för arbetarklassen och alla andra undertryckta klasser. Och fördenskull framträder Lenins "filosofiska" ståndpunkt i grund och botten bara som en speciell, egendomligt förklädd form av den ståndpunkt, som i en annan framtoning redan behandlats i första upplagan av Marxism och filosofi och vars grundläggande brist med vederbörlig skärpa karakteriserats av den unge Marx i hans uttalande mot "det praktiska politiska parti som inbillar sig att det kan (praktiskt) upphäva filosofin utan att (teoretiskt) förverkliga den". I det att Lenin nu tar ställning till de av filosofin behandlade frågorna endast med hänsyn till deras utomfilosofiskt givna motiv och verkningar och inte tillika också till deras teoretiskt-filosofiska innehåll, begår han samma fel som med Marx' ord det dåvarande "praktiskt-politiska partiet i Tyskland" begick, i det att detta parti trodde sig kunna förverkliga den av dem med rätta fordrade "negationen av all filosofi" (hos Lenin all idealistisk filosofi!) därigenom att det "vänder ryggen till filosofin och med bortvänt huvud mumlar några harmsna och banala fraser över den".[26*] Med denna Lenins inställning till filosofin liksom till ideologin i dess helhet, framträder som den första frågan - på vilken bedömningen av den särskilda, av Lenin företrädda "materialistiska filosofin" närmast måste hänga - även enligt Lenins egen principiella ståndpunkt den historiska frågan, om då denna av Lenin hävdade förändring i hela det idéhistoriska läget, som skall göra det nödvändigt att i dag i den dialektiska materialismen inte längre framhäva dialektiken gentemot den borgerliga vetenskapens vulgära, fördialektiska och delvis också medvetet odialektiska och antidialektiska materialism, utan i stället betona materialismen gentemot den borgerliga filosofins framträngande idealistiska tendenser - om alltså den förändring som skall göra detta nödvändigt också består i den faktiska historiska situationen? Det är enligt min uppfattning ingalunda fallet. Fastmer måste man - trots många motsägande företeelser på ytan av det nuvarande borgerliga filosoferandet och vetenskapandet och trots vissa faktiska motströmningar - ändå som den härskande grundriktningen i den borgerliga filosofin och i de borgerliga natur- och humanistiska vetenskaperna i dag - liksom före 60- eller 70-talen - betrakta den riktning som inte utgår från en idealistisk utan från en naturvetenskapligt färgad materialistisk åskådning.[27*] Lenins motsatta uppfattning, som står i ett intimt ideologiskt sammanhang med hans politiskt ekonomiska "imperialism"-teori, har liksom denna till stor del sina materiella rötter i Rysslands speciella ekonomiska och samhälleliga läge och i de därigenom också i de för den ryska revolutionen skenbart för en viss, snävt begränsad tidrymd också faktiskt ställda, praktiskt-politiska och teoretiskt-politiska uppgifterna. Hela denna "leninistiska" teori är emellertid inte ett tillräckligt teoretiskt uttryck för de praktiska behoven på den internationella proletära klasskampens nuvarande utvecklingsstadium, och av denna orsak är inte heller den ideologiska grundvalen för den leninistiska teori, som tjänar Lenins materialistiska filosofi, proletariatets till detta nuvarande utvecklingsstadium svarande revolutionära filosofi.
Till detta historiska och praktiska läge svarar också den leninska materialistiska filosofins teoretiska karaktär. I strikt motsats till den visserligen ännu oundvikligt "filosofiska" men dock i sin målsättning och aktuella tendens redan på filosofins totala upphävande inriktade, materialistiskt-dialektiska åskådning, som Marx och Engels grundade under sin första revolutionära utvecklingsperiod, och vars förnyelse på en högre utvecklingsnivå även nu är den enda revolutionära uppgift som återstår att genomföra på det filosofiska området, vill filosofen Lenin - alldeles som hans filosofiska mentor Plechanov och dennes andre filosofiske lärjunge L. Axelrod-Ortodox - som marxist på fullt allvar ändå förbli hegelian. Han föreställer sig faktiskt övergången från den hegelska idealistiska dialektiken till Marx' och Engels' dialektiska materialism som blott och bart ett utbyte av den till grund för den dialektiska metoden hos Hegel liggande idealistiska världsåskådningen mot en annan, inte längre "idealistisk" utan "materialistisk" filosofisk världsåskådning, och han tycks inte ha en aning om att en sådan "materialistisk omstjälpning" av den hegelska idealistiska filosofin i bästa fall bara kan medföra en terminologisk förändring, bestående i att det absoluta inte längre benämnes "ande" utan "materia". Men faktiskt rör det sig med denna leninska materialism om något ännu värre. Genom den annulleras inte bara den yttersta materialistiska omvälvningen av den hegelska dialektiken, som Marx och Engels företog, utan hela den diskussion som förts mellan materialism och idealism förs tillbaka till en tidigare historisk utvecklingsnivå, som redan övervunnits genom den idealistiska tyska filosofin från Kant till Hegel. Redan i och med upplösningen av den Leibniz-Wolffska metafysiken, som påbörjats med Kants transcendentala filosofi och slutfördes med den hegelska dialektiken, hade "det absoluta" slutgiltigt bannlysts ur både "andens" och "materiens" vara och förlagts till "idéns" dialektiska rörelse. Marx' och Engels' materialistiska omstjälpning av denna Hegels idealistiska dialektik bestod nu blott och bart däri, att de befriade denna hegelska dialektik från dess sista mystifierande hölje, i idéns "dialektiska självrörelse" upptäckte den därunder förborgade verkliga historiska rörelsen och proklamerade den som det enda övrigt blivande "absoluta".[28*] Däremot återvänder nu Lenin till de redan genom Hegel dialektiskt övervunna absoluta motsättningarna mellan "tänkande" och "vara", "ande" och "materia", varom en gång upplysningens båda riktningar filosofiskt och delvis också religiöst tvistade under 1600- och 1700-talen.[29*] Naturligtvis är en sådan materialism, som utgår från den metafysiska föreställningen om ett absolut givet vara, trots alla formella bedyranden i verkligheten heller inte längre en allsidigt dialektisk eller rentav materialistiskt dialektisk uppfattning. I det att Lenin och hans anhängare ensidigt förlägger dialektiken till objektet, naturen och historien, och betecknar kunskapen som en blott och bart passiv återspegling och avbildning av detta objektiva vara i det subjektiva medvetandet, förstör de faktiskt varje dialektiskt förhållande mellan varat och medvetandet, och som en nödvändig konsekvens härav också det dialektiska förhållandet mellan teori och praktik. Inte nog med att de ger den av dem så häftigt bekämpade kantianismen en ofrivillig tribut, då de reducerar den redan genom den hegelska dialektiken och först på allvar av Marx och Engels i en långt vidare mening ställda frågan om förhållandet mellan det historiska varat i dess helhet och alla historiskt givna medvetandesformer, till den mycket trängre, kunskapskritiska eller "gnoseologiska" frågan om förhållandet mellan kunskapens objekt och dess subjekt. De uppfattar därtill denna kunskap som en principiellt motsägelselöst fortskridande evolutionär process och som en oändlig progress i närmandet till den absoluta sanningen. Likaledes går de också i sina föreställningar över det förhållande, som såväl i allmänhet som i den revolutionära rörelsen råder mellan teori och praxis, tillbaka från den marxska materialistiskt-dialektiska uppfattningen och till en alltigenom abstrakt motsatsställning mellan en ren teori, som upptäcker sanningarna, och en ren praxis, som tillämpar dessa äntligen funna sanningar på verkligheten. "Den verkliga enheten mellan teori och praktik förverkligas genom den praktiska förändringen av verkligheten, genom den revolutionära rörelsen, som stöder sig på verklighetens teoretiskt utvunna utvecklingslagar" - i denna dualism, som svarar mot den plattaste borgerliga idealism, sönderfaller hos en av Lenins från ingen enda i-prick i mästarens lära avvikande tolkare den storartade dialektiskt-materialistiska enheten i Marx' "omvälvande praxis".[30*]
Ytterligare en oundviklig följd av denna accentförskjutning från dialektiken till materialismen är att denna materialistiska filosofi härigenom blir ofruktbar för vidareutvecklingen av de empiriska vetenskaperna om natur och samhälle. Hur mycket än den i den västliga marxismen ofta till mode vordna motsatsställningen mellan den materialistiska "metoden" och de genom dess användning vunna innehållsliga resultaten inom filosofi och vetenskap strider mot dialektikens anda och i synnerhet mot den materialistiska dialektikens anda - eftersom för den dialektiska uppfattningen metod och innehåll oskiljaktigt hör samman och med Marx' bekanta ord "formen saknar värde om den inte är sitt innehålls form"[31*] - så ligger trots allt till grund för denna överdrift den alldeles riktiga insikten, att den betydelse, som den dialektiska materialismen sedan mitten av 1800-talet haft för vidareutvecklingen av de empiriska vetenskaperna om natur och samhälle, framför allt legat i dess metod.[32*]
Sedan en gång med den praktiska revolutionära rörelsens stillastående sedan 50-talet filosofi och positiva vetenskaper, teori och praxis återigen hade skilts åt i sin utveckling - så som skildrats i Marxism och filosofi - var för en lång period den viktigaste formen för fortexistens och vidareutveckling av Marx' och Engels' nya materialistiskt-dialektiska och revolutionära åskådning dess användning som materialistisk-dialektisk metod på hela området för de empiriska natur- och samhällsvetenskaperna. Från denna period härstammar också alla de uttalanden, vari särskilt den äldre Engels formligen proklamerar de enskilda vetenskapernas oberoende av "varje filosofi", och därmed hänvisar den "ur natur och historia fördrivna" filosofin till "läran om tänkandet och dess lagar - den formella logiken och dialektiken", som dess enda kvarstående verksamhetsfält - d.v.s. i verkligheten degraderar den så kallade "filosofin" till en empirisk specialvetenskap jämte och inte över de andra specialvetenskaperna.[33*] I hur hög grad än Lenins senare ståndpunkt till det yttre tycks besläktad med denna Engels' uppfattning, skiljer den sig dock från den som dag från natt genom den omständigheten att Engels ser den materialistiska dialektikens egentliga uppgift i "att ur den tyska idealistiska filosofin rädda över den medvetna dialektiken i den materialistiska uppfattningen av natur och historia",[34*] medan Lenin omvänt anser denna uppgift vara att upprätthålla och försvara den i grund och botten av ingen angripna materialistiska positionen själv. På detta sätt kommer Engels fram till sin förklaring - som helt svarar mot vetenskapernas progressiva utveckling - att den moderna, på natur och historia tillämpade materialismen "i båda fallen är väsentligen dialektisk och inte längre har användning för någon över de andra vetenskaperna stående filosofi", medan Lenin alltfort tjatar om de "filosofiska avvikelser" som han letat fram inte bara hos sina politiska vänner och motståndare, utan också hos de mest produktiva naturvetenskapliga forskarna[35*] och tar i anspråk något slags högsta domarämbete i förhållande till alla föregående, nuvarande och tillkommande resultat av den specialvetenskapliga forskningen.[36*] Den av Lenins epigoner ända in i dess mest absurda konsekvenser fortsatta vidareutvecklingen av detta materialistiskt "filosofiska" förmynderskap över alla vetenskaper - naturvetenskaper lika väl som samhällsvetenskaper - och likaså över hela den övriga utvecklingen av medvetandet på det kulturella området inom litteratur, teater, bildande konst o.s.v., ledde i fortsättningen till utbildandet av denna på ett egenartat sätt mellan revolutionärt framåtskridande och den svartaste reaktion pendlande ideologiska diktatur, som i dagens Sovjetryssland i den s.k. marxismen-leninismens namn utövas över hela det andliga livet inte bara inom den härskande partiorden utan över hela arbetarklassen och som man nu senast också försökt utsträcka över Sovjetrysslands gränser till alla kommunistiska partier i väst och hela världen. Men vid detta försök visade sig också de gränser som oundgängligen är satta för det konstlade genomförandet av en sådan diktatur på den internationella arenan, där den inte längre direkt kan understödjas av statliga tvångsmedel. Medan ännu den kommunistiska internationalens femte kongress 1924 i sitt utkast till internationellt kommunistiskt program hade upptagit den "konsekventa kampen mot den idealistiska och mot all icke materialistisk-dialektisk filosofi", talar den fyra år senare av den sjätte kongressen slutgiltigt antagna formuleringen av programmet redan mycket mer obestämt om en kamp mot "alla varianter av den borgerliga världsåskådningen" och betecknar "Marx' och Engels' dialektiska materialism" inte längre som en materialistisk filosofi, utan blott som en "revolutionär metod (!) att nå kunskap om verkligheten i syfte att revolutionärt omgestalta den".[37*]
Även om man i detta här sist nämnda faktum redan kan iaktta början till en uppgivelse från den nya "marxismen-leninismens" sida av de anspråk den ännu för helt kort tid gjort gällande, så är därigenom ändå ingalunda det djupare liggande problemet med denna Lenins och marxismen-leninismens "filosofi" bragt ur världen. Den verkliga uppgift, som måste lösas sedan nu problemet marxism och filosofi och den allmännare frågan om förhållandet mellan ideologin i dess helhet och den revolutionära arbetarrörelsens praxis med avseende på den kommunistiska "marxism-leninismen" rullats upp på nytt, består i att hänsynslöst använda samma materialistiska, d.v.s. historiska, kritiska och fullständigt odogmatiska betraktelsesätt, varmed vi bestämt andra internationalens "kautskyanska" ortodoxis historiska karaktär, på även den tredje internationalens "leninistiska" marxortodoxi och - allmänt talat - på hela den ryska marxismens historiska utveckling i dess förhållande till den internationella marxismen, varav den nuvarande "marxismen-leninismens" historia bara utgör den sista historiska utlöparen. En sådan materialistisk undersökning av den ryska och internationella marxismens verkliga historiska utveckling - som här inte kan i mer konkret form genomföras utan måste stanna vid en ungefärlig konturteckning - för till det nyktra resultatet, att denna i förhållande till den tyska marxortodoxin om möjligt än mer ortodoxa ryska marxism tillika i alla sina historiska utvecklingsfaser haft en om möjligt än mer ideologisk karaktär och stått i en om möjligt ännu skarpare motsägelse till den verkliga historiska rörelse, som vars ideologi den uppträtt.
Det gäller redan för denna första historiska fas, varunder - enligt Trotskijs träffande analys från 1908 - just den marxistiska läran tjänade som ett verktyg för att försona den hittills "i den bakuninistiska andan av naken förnekelse av den kapitalistiska kulturen" fostrade ryska intelligensen med den kapitalistiska utvecklingen.[38*] Men det gäller likaså även för denna andra utvecklingsfas, som uppnådde sin höjdpunkt i den första ryska revolutionen 1905. Då på den tiden alla revolutionära ryska marxister, inte minst Lenin och Trotskij, förklarade sig vara "av samma kött och blod" som den dåvarande internationella socialismen - och det betydde för dem som den ortodoxa marxismen - då omvänt Karl Kautsky och hans Neue Zeit då för tiden i alla teoretiska frågor gick samman med den ryska marxortodoxin och då i synnerhet vad gäller marxismens filosofiska grundvalar den tyska marxortodoxin i förhållande till den ryska stod under ett dominerande inflytande av den ryske teoretikern Plechanov och snarare var den mottagande än den givande parten, så bestod dock huvudorsaken till att denna stora internationella marxortodoxa enhetsfront så ostört kunde upprätthållas i just det historiska faktum, att den i verkligheten här som där, och i Ryssland rentav i högre grad än i Mellan- och Västeuropa, blott behövde bestå i ideologin och som ideologi. Samma ideologiska karaktär och samma därmed oundvikligt förbundna motsägelse mellan den anammade "ortodoxa" teorin och rörelsens verkliga historiska karaktär häftar emellertid också vid den ryska marxismen i dess tredje utvecklingsfas, där den funnit sitt mest imposanta uttryck i den ortodoxt marxistiska teorin och revolutionären Lenins helt oortodoxa praktik[39*] samt sin groteska karikatyr i de grälla motsägelserna mellan teori och praxis i dagens "sovjetmarxism". En ofrivillig bekräftelse på denna den ryska marxismens ända in i dagens "sovjetmarxism" principiellt oförändrade helhetskaraktär innebär också den ställning, som en sådan politisk motståndare till Sovjetrysslands härskande bolsjevikiska parti som den redan flera gånger nämnde Schifrin intar till denna "sovjetmarxisms" världsåskådningsmässiga grundvalar. Bakom hans skenbart så skarpa angrepp på "sovjetmarxismen" i Gesellschaft IV, 7 döljer sig nämligen världsåskådningsmässigt sett snarare ett försvar för denna "sovjetmarxism", "som helt uppriktigt vill bygga upp marxismen i dess mest konsekventa och ortodoxa form" (a.a.o., s. 43), mot till följd av dess svåra läge hotande "subjektivistiska" och "revisionistiska" urartningstendenser (t.ex. mot "förbiseendet av till och med de viktigaste av lärarnas yttranden", s. 53). Och ännu starkare framträder detta drag i en följande artikel, som samme författare helt nyligen, i augusti 1929, publicerat i Gesellschaft, VI, 8. Då Schifrin i denna nya artikel trots en ytterst skarp kritik av enskilda ståndpunktstaganden av författaren, ändå emfatiskt hälsar det senaste arbetet av den ledande företrädaren för den tyska marxortodoxin, Karl Kautsky, som början till "återställandet av marxismens integritet" och tilldelar det "den ideologiska missionen" att övervinna den på sistone såväl i väst som inom "den sovjetiserade ryska marxismen" i olika former framträdande "subjektivistiska upplösningen av marxismen"[40*] och därmed också övervinna den inom vår tids marxism i dess helhet framkallade "ideologiska krisen" - ja, då träder här den ända till dags dato fortlevande världsåskådningsmässiga solidariteten inom hela den internationella marxortodoxin med utomordentlig skärpa i dagen. Schifrin förbiser, både då han kritiserar dagens sovjetmarxistiska "leninism" och när han tar ställning till den nuvarande "kautskyanismen", helt och hållet, att dessa båda ur den gamla ryska och internationella marxortodoxin framsprungna former av den ortodoxa marxismen i dag inte är någonting annat än bortvikande historiska gestalter ur en förgången period av den moderna arbetarrörelsens historia. Så består också här, vid bedömningen av den så kallade "marxismen-leninismens" eller "sovjetmarxismens" historiska karaktär, den fullständiga och principiella överensstämmelsen mellan den gamla och den nya, mellan den socialdemokratiska och den kommunistiska skolan inom den nuvarande marxortodoxin. Liksom vi tidigare såg de kommunistiska teoretikerna mot den i Marxism och filosofi framlagda uppfattningen träda upp till försvar för den positiva och progressiva karaktären av den Andra Internationalens marxism, så ser vi här den mensjevikiske teoretikern i den tyska socialdemokratins tidskrift gå i bräschen för de "allmängiltiga" och "förpliktande" världsåskådningsmässiga dragen i den Tredje Internationalens marxism.
Härmed har vi nått slutet av vår framställning av hur problemet "marxism och filosofi" ligger till för närvarande och så som det i många avseenden genom nya teoretiska och praktiska erfarenheter förändrats sedan 1923. Då härigenom också den vidareutveckling, författarens dåvarande uppfattningar genomgått under mellantiden tillräckligt klarlagts i sina allmänna grunddrag, avstår vi från att i alla enskilda punkter korrigera våra dåtida uppfattningar med hänsyn till vår nuvarande ståndpunkt. Blott i ett avseende förefaller det oss nödvändigt. Det i Marxism och filosofi (s. 70, 1 uppl.) uppställda kravet på en under den revolutionära processens fortgång också på ideologins område upprättad "diktatur" har ofta missförståtts, framför allt av Kautsky, som i sin recension av min skrift a.a.o., s. 312 o.f., dokumenterat sitt missförstånd av mina avsikter och därtill sina egna illusioner rörande de i Ryssland verkligen rådande förhållandena på så sätt, att han ännu 1924 förklarade att någonting som "diktatur i idéernas rike" hittills "inte fallit någon annan in, inte en gång Sinovjev och Dsjersjinskij!" Den förefaller också oss på vår nuvarande ståndpunkt i denna abstrakta form lätt att missförstå. Vi vill därför uttryckligt understryka att den i Marxism och filosofi som ideologisk diktatur betecknade fortsättningen av den proletära klasskampen i tre hänseenden skiljer sig från det system av andligt förtryck, som upprätthålles i dagens Ryssland i namn av en föregiven "proletariatets diktatur". För det första är den en proletariatets diktatur och inte en diktatur över proletariatet. För det andra är den en klassens diktatur och inte en partiets eller partiledningens. För det tredje och framför allt är den en revolutionär diktatur, en enkel beståndsdel i den radikala samhälleliga omvälvningsprocess, som med avskaffandet av klasserna och klassmotsättningarna skapar förutsättningarna för "statens bortdöende" och upphörandet av varje ideologiskt tvång. Den väsentliga uppgiften för en "ideologisk diktatur" i denna mening består alltså däri att den upphäver sina egna materiella och ideologiska orsaker och därmed gör sig själv överflödig och omöjlig. Och redan från första dagen kommer denna äkta proletära diktatur att skilja sig från alla falska efterapningar därigenom, att den inte bara för "alla" utan också för "varje enskild" arbetare skapar förutsättningarna för en andlig frihet, som i verkligheten trots all föregiven "demokrati" och "tankefrihet" aldrig och ingenstädes existerat för de fysiskt och andligt undertryckta löneslavarna i det borgerliga samhället. Med denna konkretisering av Marx' begrepp om den revolutionära proletära klassdiktaturen försvinner den motsägelse som utan denna precisering tycks bestå mellan kravet på "ideologisk diktatur" och den materialistisk-dialektiska metodens och den kommunistiska världsåskådningens till hela sitt väsen kritiska och revolutionära princip. Socialismen är till sitt mål och på hela sin väg en kamp för frihetens förverkligande.
[1] Sv. övers.: Georg Lukács: Historia och klassmedvetande. Översättning av Tomas Gerholm.
[1*] Jfr t.ex. "Politische Literaturberichte der deutschen Hochschule für Politik", band 1, nr 2: "Särskilt anmärkningsvärd är oppositionen mot den vulgärmarxistiska uppfattningen att den andliga (ideologiska) samhällsstrukturen är en skenverklighet. Grundprinciperna i det marxistiska tänkandet leder till slutsatsen att denna struktur har stor betydelse för verkligheten." Eller slutsatsen i den utförliga och djuplodande recensionen av Lázló Radványi i "Archiv für Sozialwissenschaften" LIII:2, s. 527 o.f.: "Även den som inte delar författarens grundövertygelse, måste av hans bok vinna insikten att den ursprungliga marxismen inte är någon panekonomism. Den betraktar icke den ekonomiska strukturen som det enda helt verkliga, utan erkänner också de andliga områdena som verkliga och konstitutiva delar av det sociala livet" (ibid. s. 535).
[2*] Se partiordföranden Wels' öppningstal på den socialdemokratiska partikongressen 1924, återgivet i den tyska socialdemokratins huvudorgan ("Vorwärts" 12 juni 1924); och ordföranden för den kommunistiska internationalen, Sinovjevs, öppningstal vid internationalens femte världskongress, som ägde rum samtidigt ("Internationale Pressekorrespondenz", IV. Jahrg. nr 76 av 28.6.1924, s. 931 o.f. och nr 79 av 2.7.1924, s. 965 o.f.).
[3*] Jfr "Die Gesellschaft" I, 3 juni 1924, s. 306 o.f. - De stereotypa argument som framfördes av alla de partikommunistiska kritikerna finns samlade i G. Bammels kritiska inledning till en rysk översättning av "Marxismus und Philosophie" från 1924, publicerad av förlaget "Oktober des Geistes" (en annan, okommenterad översättning utgavs av "Kniga", Leningrad och Moskva 1924).
[4*] Kautsky (op. cit. s. 312) anser att jag och de andra kommunistiska teoretikerna bara räknar med de verk som Marx och Engels skrev innan de var 30 år som "primitiv marxism", och Bammel följer utan vidare Kautsky på de flesta punkterna av sin kritik (op. cit. s. 13 o.f.). Med falsk lärdom säger han på s. 14 att det är ett tecken på obildning då jag "låter Marx' intellektuella biografi börja med 'Kritik det hegelschen Rechtsphilosophie' från 1843". Gentemot båda räcker det att påpeka att jag uttryckligen talade om de tre perioder som Marx' teori genomgått efter sin ursprungliga uppkomst och att jag betraktade icke "förstlingsverken" utan de efter kritiken av den hegelska rättsfilosofin författade skrifterna som det ideologiska uttrycket för den första av dessa tre perioder.
[5*] Beträffande Marx' och Engels' andra "vändning" till Hegel i slutet av femtiotalet jfr några intressanta anmärkningar av Rjasanov, "Marx-Engels-Archiv", II, s. 122 o.f. Denna filosofiska linje från Hegel fortsättes av Labriola och Plechanov, något som klart framgår av varje rad i deras skrifter och utvecklas vidare i en bestämd form av Plechanovs filosofiske lärjunge Lenin.
[6*] Kautsky citerar som belägg för detta påstående utförligt men lösryckt ur sitt konkreta sammanhang två formuleringar från fotnoterna 30 och 68, men undanhåller den sats som visar min verkliga inställning till detta problem. Jag har helt otvetydigt sagt att den senare vetenskapliga socialismen, sådan den föreligger i Marx' och Engels' skrifter från 1867 till 1894, är ett uttryck för en marxistisk helhetsteori som på många sätt förändrats och vidareutvecklats i förhållande till den omedelbara revolutionära kommunismen i den föregående perioden. - Ett annat bevis för min mycket positiva inställning till den senare - vidareutvecklade - formen av Marx' och Engels' teori kan man finna exempelvis i min inledning till Marx' av mig 1922 utgivna "Randglossen zum Programm der Deutschen Arbeiterpartei" från 1875 och vidare i min artikel "Der Marxismus der Ersten Internationale" i tidskriften "Die Internationale", Jahrg. 1924, s. 573 o.f.
[7*] Satsen härstammar från en text Lenin skrev för Bern-Internationalens kongress i Luzern i juli 1919 som svar på en artikel av den då ännu vänstersocialistiske arbetarledaren Ramsay MacDonald om den tredje internationalen - som just då nätt och jämnt framträtt inför offentligheten med sitt grundläggande manifest. Artikeln finns publicerad på tyska i tidskriften "Die Kommunistische Internationale" nr 4 och 5, s. 52 o.f., som på den tiden utgavs av den kommunistiska internationalens västeuropeiska sekretariat. Den av Bammel som "auktoritativ" för motiveringen av ett helt annat påstående framdragna "stället" har i det konkreta sammanhang, vari det ingår hos Lenin, överhuvud taget ingenting att göra med den andra internationalens marxistiska teori; vad Lenin kallar den andra internationalens "historiska förtjänst" och "varaktiga resultat" och "som en klassmedveten arbetare aldrig kommer att förneka" gäller endast rent praktiska ting som "organisation av arbetarmassorna, skapandet av kooperativa, fackliga och politiska massorganisationer, utnyttjandet av den borgerliga parlamentarismen och andra inrättningar av den borgerliga demokratin jämte annat sådant" (a.a.o., s. 60).
[8*] Jfr min skrift "Die materialistische Geschichtsauffassung. Eine Auseinandersetzung mit Karl Kautsky", särskilt i det sista avsnittet om "Die geschichtliche Bedeutung des Kautskyanismus".
[9*] Jfr min utgåva av Marx' och Engels' korrespondens från denna tid, avtryckt i Marx' "Randglossen zum Programm der Deutschen Arbeiterpartei", och de härtill knutna anmärkningarna i inledningen till detta arbete, s. 6 o.f. Ett annat viktigt bidrag till klarläggandet av detta förhållande är Engels' brev till Bernstein från 1881 till 1895 (Berlin 1925).
[10*] Jfr härtill Kautskys och Bernsteins sinsemellan överensstämmande skildringar av den förändring som vid denna tid inträdde i bådas inställning till den marxistiska teorin och i deras förhållande till varandra då det gällde teoretiska frågor. Dessa skildringar korrigerar tämligen eftertryckligt legenden om att den socialdemokratiska teorin hade en utpräglat marxistisk karaktär innan Bernstein "reviderade" den (se Meiners "Volkwirtschaftslehre in Selbstdarstellungen", Leipzig 1924, s. 12 o.f. [Bernstein], och s. 13 o.f. [Kautsky] ).
[11*] Trots Marx' bekanta uttalande att han "inte var någon marxist" har inte heller han alltid undsluppit denna dogmatiska och idealistiska uppfattning av förhållandet mellan hans egen marxistiska teori och den senare utvecklingen inom arbetarrörelsen. Jfr exempelvis hans upprepade klagomål i "Randglossen zum Programm der Deutschen Arbeiterpartei" att detta utgjorde "ett upprörande steg tillbaka i förhållande till tidigare kunskaper", att författarna till utkastet begår "ohyggliga övergrepp mot de insikter som finns utbredda bland arbetarmassorna". Men de senare vänsterradikala bekämparna av revisionismen och den centristiska marxortodoxin gjorde formligen denna uppfattning till ett system, med vars hjälp de sökte förklara "stillaståendet" i marxismens teoretiska utveckling. På fullt allvar hävdar till exempel Rosa Luxemburg i en artikel i "Vorwärts" den 14 mars 1903 att det nuvarande "teoretiska stillaståendet" icke kan skyllas på "att vi har skridit utöver Marx i den praktiska kampen, utan tvärtom att Marx i sin vetenskapliga produktion på förhand har skridit utöver oss som praktiskt kampparti. Det kan icke skyllas på att Marx inte längre täcker våra behov, men på att våra behov ännu icke är tillräckligt utvecklade för att dra nytta av Marx' tankar." Den lärde marxisten Rjasanov har utgett denna artikel på nytt i sin samlingsvolym "Karl Marx als Denker, Mensch und Revolutionär" (1928). Till denna artikel, som Rosa Luxemburg skrev trettio år tidigare, tillfogade han endast följande anmärkning: "Den ryska revolutionen har visat att varje nytt och högre stadium i proletariatets klasskamp kan hämta vapen i den marxistiska teorins outtömliga skattkammare: vapen som är av nöden på varje ny nivå av arbetarklassens emancipationskamp" (a.a.o., s. 7). Man kan inte påstå att härmed det av Rosa Luxemburg på huvudet ställda förhållandet mellan teori och praxis ställts på fötter igen.
[12*] Jfr Kautskys polemik i "Neue Zeit" (XX, I, s. 68 o.f.) mot utkastet till ett nytt Hainfeld-program, förelagt partikongressen i Wien 1901. I detta programutkast heter det på ett ställe att proletariatet kommer till medvetande om socialismens möjlighet och nödvändighet genom de strider som påtvingas det under kapitalismens utveckling. Träffande omskriver Kautsky denna sats genom att säga att "i detta sammanhang tycks den socialistiska medvetenheten vara det nödvändiga och direkta resultatet av proletariatets klasskamp", och han fortsätter ordagrant: "Men detta är felaktigt. Socialismen som lära och proletariatets klasskamp har båda sina rötter i de ekonomiska förhållandena i dag. Båda härrör ur den fattigdom och det elände som kapitalismen förorsakar bland massorna. Men båda uppstår jämte varandra, icke utav varandra, och utifrån skilda förutsättningar. Den moderna socialistiska medvetenheten kan bara uppstå på grundvalen av en djup vetenskaplig insikt. Den ekonomiska vetenskapen av i dag är i lika hög grad en betingelse för socialistisk produktion som den moderna tekniken, men proletariatet kan inte med bästa vilja i världen skapa några av dessa förutsättningar: de frambringas båda av den sociala processen i vår samtid. Bäraren av vetenskap är emellertid icke proletariatet, utan den borgerliga intelligensen. Den moderna socialismen har också uppstått hos enskilda medlemmar av detta skikt, och genom dem har de meddelats till de mest framskridna inom proletariatet. Dessa för in den i proletariatets klasskamp där förhållandena så tillåter. Den socialistiska medvetenheten har alltså bibragts proletariatet utifrån - den har icke naturligt uppkommit inom proletariatet. Följaktligen säger också det gamla Hainfeld-programmet mycket riktigt att det hör till socialdemokratins uppgifter att uppfylla proletariatet med medvetandet om sin situation och sin uppgift. Detta skulle inte vara nödvändigt om detta medvetande av sig självt sprang fram ur klasskampen" (a.a.o., s. 79 o.f.). I sin berömda politiska programskrift "Vad är att göra?" ansluter sig Lenin till Kautskys uppfattningar. Han återger ordagrant "Kautskys mycket träffande och betydelsefulla ord" (s. 169 o.f. i "Sämtliche Werke" IV, del 2, tyska uppl. 1929). Han drar den slutsatsen att "det inte kan vara tal om att arbetarmassorna i loppet av sin utveckling själva skulle kunna utforma en egen ideologi" (s. 172). På samma sätt uttrycker han sig också annorstädes i boken, exempelvis s. 159-160, där vi finner dessa otvetydiga satser: "Alla länders historia bär vittne om att arbetarklassen av egen kraft bara är i stånd att utveckla ett tradeunionistiskt medvetande, det vill säga en övertygelse att det är nödvändigt att sluta sig samman i föreningar, föra kamp mot arbetsgivarna, i arbetarnas intresse kräva den eller den lagen av regeringen och så vidare. Den socialistiska läran däremot kommer från de filosofiska, historiska och ekonomiska teorier som skapats av de bildade företrädarna för den härskande klassen, de intellektuella."
[13*] A.a.o., s. 63 o.f. - En egendomlig upprepning och vidareutveckling av Rosa Luxemburgs tes att arbetarklassen "kommer att vara i stånd att skapa en egen vetenskap och konst först sedan den frigjort sig från sin nuvarande klassmässiga situation" och att det är först i det socialistiska samhället - när proletariatet upphört att existera som proletariat - som Marx' forskningsmetod kan bli proletariatets metod, finner vi i Trotskijs verk "Litteratur och revolution" (på ryska 1923).
[14*] Utförligare om detta se min "Auseinandersetzung mit Kautsky", a.a.o., s. 119 o.f.
[15*] Jfr härtill min programmatiska artikel "Lenin und die Komintern", publicerad före den kommunistiska internationalens femte världskongress i det tyska kommunistpartiets vetenskaplig tidskrift "Die Internationale", Jahrg. 1924, s. 320 o.f.
[16*] Må man här tänka på den skarpa kritik som Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht övade mot bolsjevikernas politik och taktik under den ryska revolutionens första period, före det formella grundandet av den kommunistiska internationalen, liksom på konfrontationen mellan den vänsterradikala riktning som stod under ledning av de holländska kommunisterna Pannekoek och Gorter, och den ryska bolsjevikiska riktningen under Lenins ledarskap. Dessa stridigheter nådde sin höjdpunkt under åren 1920 och 1921.
[17*] Jfr den utförliga och genom sitt utnyttjande av dokument som bara är tillgängliga på ryska för ickeryska läsare särskilt värdefulla och informativa studien av Max Werner (A. Sjifrin) över "sovjetmarxismen" i "Die Gesellschaft" IV, 7, s. 42 o.f., i synnerhet s. 60 o.f. Även om denna kritiska konfrontation mellan den ryska och den västliga kommunismen härstammar från en politisk motståndare till det härskande partiet i Sovjetunionen står författaren dock som ortodox anhängare av Plechanov världsåskådningsmässigt på den ryska marxismens sida. Hans kritik riktar sig inte heller mot sovjetmarxismen i dess helhet, utan bara mot dess karikerade former på den senaste tiden. Dessa utgör inte "en fortsättning och vidareutveckling" av den ryska marxismens teoretiska traditioner, utan "ett vanställande och en urartning" av dem ("Plechanov har självfallet inte något ansvar för sovjetmarxismen"). Han har därför också bara en ideologisk och ytlig förklaring på det förhållandet, att det "för västeuropeiska kommunister är en komplicerad och nästan omöjlig uppgift att komma fram till en intellektuell förståelse av sovjetmarxismen. Detta gäller också - i vidare mening - för alla europeiska vänstermarxister och för alla som fostrats ideologiskt i Rosa Luxemburgs och Franz Mehrings teoretiska traditioner". Å ena sidan förklarar han detta fenomen rent ideologiskt genom att påstå att denna västliga, vänsterradikala marxism icke har "den ryska marxismens upplysningstraditioner" bakom sig, å andra sidan söker han ytligt nog dess orsak i att sovjetmarxismen är "utformad som en statsideologi med särskild hänsyn tagen till Sovjetunionens speciella uppgifter". S. 63 o.f. anför han historiska och klassmässiga orsaker som förklaring till motsättningarna mellan den västeuropeiska kommunismens och vänstersocialismens politiska teori och den ryska bolsjevismens, men förstår inte att just dessa samma historiska och klassmässiga förhållanden är de djupare orsakerna till de teoretiska och ideologiska motsättningarna mellan den ryska och den västeuropeiska revolutionära marxismen.
[18*] Jfr A. Deborins två små skrifter från 1924: "Lenin der kämpfende Materialist" och "Lenins Briefe an Maxim Gorki 1908-1913", samt den först med treårig försening postumt utgivna tyska översättningen av det leninska programverket "Materialismus und Empiriokritizismus. Kritische Bemerkungen über eine reaktionära Philosophie" (I. W. Lenins "Sämtliche Werke", XIII, Wien och Berlin 1927). - En eftersläntrare till hela denna litteratur utgör den 1929 publicerade boken av J. Luppol: "Lenin und die Philosophie" - ett jämmerligt machverk.
[19*] Jfr exempelvis A. Deborins då publicerade antikritik av Lukács' bok "Geschichte und Klassenbewusstsein" ("Lukács und seine Kritik des Marxismus" i "Arbeiterliteratur" nr 10, s. 615 o.f. [Wien 1924, Verlag fur Literatur und Politik]) och den där, s. 618, givna framställningen av läget, så som det då återspeglades i den filosofiska "leninismens" ledande huvuden: "Lukács har redan sina lärjungar och är i viss mening ledaren för en hel riktning: bland dem som tillhör den återfinnes kamraterna Korsch (se hans bok 'Marxismus und Philosophie'), Fogarasi, Révai och andra. Vid ett sådant tingens läge är det omöjligt att ignorera dem. Vi måste åtminstone underkasta grundprinciperna för denna nya strömning i marxismen en kritik." Jfr de liknande utläggningarna i "Pravda" den 25 juli 1924: "Lukács' bok måste tilldra sig en teoretikers uppmärksamhet, därför att bakom Lukács står en hel rad kommunister: K. Korsch, Révai, Fogarasi och andra." Och vidare heter det: "K. Korsch tillhör en grupp tyska kommunistiska kamrater som kamrat Sinovjev på femte världskongressen betecknade som avvikare från den ortodoxa marxistiska linjen i filosofin." Och likadant låter det också hos de flesta andra teoretiker som deltog i den då i hela den kommunistiska dags- och tidskriftspressen förda kampanjen mot denna nya "avvikelse".
[20*] Så heter det ordagrant i artikeln i "Pravda" den 25 juli 1924; de flesta partikommunistiska kritiker uttalar sig på liknande sätt. Jfr häremot den i "Marxismus und Philosophie" givna framställningen, där en uppfattning hävdas som är helt motsatt den som tillskrives mig. På samma sätt förhåller det sig med det stereotypt upprepade påståendet från de partikommunistiska kritikerna att jag skulle på denna punkt hävda en väsentlig skillnad mellan Marx' och Engels' åskådning: jag menar icke - som Lukács och Révai - att de hade avvikande uppfattningar. Mitt arbete är lika litet ensidigt som det använder de ortodoxas dogmatiska och ovetenskapliga förfaringssätt - för de ortodoxa är det en orubblig trossats att envar teori måste fullständigt och absolut stämma överens med båda kyrkofädernas "lära".
[21*] "Den marxistiska filosofins ABC, bestämmandet av sanningen såsom överensstämmelsen mellan föreställningen och de utanför denna befintliga objekten, kallar Korsch 'det borgerliga sunda människoförståndets naivt metafysiska ståndpunkt'. Han förstår eller vill icke förstå att hans inställning till detta problem är borgerlig - en idealistisk blandning av identitetsfilosofi och machism" ("Pravda" den 25 juli 1924). - På samma sätt också utgivaren och den kritiske kommentatorn av den ryska översättningen av "Marxismus und Philosophie", G. Bammel, som i sin inledning s. 19 ordagrant citerar vad jag säger om konsekvenserna av det borgerliga människoförståndets naivt metafysiska ståndpunkt för de s.k. "högre ideologierna" och deras teoretiska och praktiska ställning och därefter säger att denna sats och alla de efterföljande betraktelserna är "fullständigt obegripliga" och ställer följande fördomsfulla fråga: "Räknar kamrat Korsch sig till de materialistiska marxisterna då han gör gällande att man ställer sig på 'det borgerliga förståndets naivt metafysiska ståndpunkt' om man definierar sanning som överensstämmelsen mellan föreställningen och det 'avbildade objektet'? Måste man först påpeka att hans ståndpunkt i denna fråga innebär en kapitulation för den idealistiska kunskapsteorin?" Då man emellertid på denna förintande fråga med rätta skulle kunna ställa motfrågan: "Varför då överhuvud taget först publicera ett sådant idealistiskt machverk?" så besinnar sig den skarpe kritikern snabbt på sitt ansvar som utgivare och pläderar förmildrande omständigheter: "Emellertid ligger frågans kärnpunkt däri att kamrat Korsch då det gäller det problem som här intresserar honom inte känner till de gnoseologiska frågorna."
[22*] De citerade satserna är hämtade ur ett brev från Lenin den 24 mars 1908 (de kursiverade ställena Lenins understrykningar). Av detta och alla följande brev kan man se att "partimänniskan" Lenin hänsynslöst sätter partiintressena högre än alla teoretiska spörsmål, men att det å andra sidan är en efterkonstruerad legendbildning då den ryske utgivaren av den tyska översättningen av "Materialism och empiriokriticism" framställer det hela som om det skulle ha bestått "en principiell skillnad" mellan den taktiska ståndpunkt Lenin intog utåt i filosofiska frågor och den hållning andra ortodoxa marxister intog - exempelvis Karl Kautsky. Deborin stöder sitt påstående på det brev från Lenin till Gorkij (a.a.o., XIX o.f.) som vi just citerat, men detta brev slutar inte med en öppen krigsförklaring utan med ett diplomatiskt förslag om "betingad neutralitet", betingad i den meningen att man måste "skilja denna tvist från fraktionen" (a.a.o., s. 29-31) Och vi har redan i den första upplagan av "Marxismus und Philosophie" i not 7 anfört denna egendomliga motförklaring, som vid samma tid redaktionen för den ryske "Proletären" (Lenin) fått införd i den av Kautsky redigerade "Neue Zeit" (den 10 mars 1908 [XXVI, 1, s. 898] ) och som berör en i ett föregående nummer införd kritisk anmärkning rörande dessa filosofiska differenser inom det ryska socialdemokratiska partiet. Då Lenin vid denna tid i de ryska bolsjevikernas namn uttryckligen förklarar: "Denna filosofiska strid (det vill säga om marxismen kunskapsteoretiskt står i överensstämmelse med Spinoza och Holbach eller Mach och Avenarius) utgör i verkligheten inte något fraktionsspörsmål och kan inte heller enligt redaktionens mening bli det. Varje försök att framställa dessa meningsskiljaktigheter som tecken på fraktionsdelning inom partiet är felaktigt. Inom båda fraktionerna finns det både anhängare och motståndare till Mach och Avenarius" - så intar han formellt samma ståndpunkt som den föregående kritiska kommentaren i "Neue Zeit" den 14 februari 1908 gav uttryck åt; kommentaren karakteriserade denna filosofiska tvist som en onödig skärpning av "de mycket allvarliga taktiska differenserna mellan bolsjeviker och mensjeviker". Och när Deborin häftigt polemiserar mot "det för varje marxist uppenbart orimliga" i det råd som Kautsky ett år senare upprepade i ett brev till den ryske emigranten Bendianitse (26.3.1909), och som gick ut på att machismen i partiet skulle förklaras för "privatsak", så måste den förutsättningslöse historikern mot detta fastställa, att Lenin i de båda redan citerade uttalandena från året förut förklarat machismen för "privatsak" inte bara i partiet utan i fraktionen. Och ännu ett år senare, då det på "Proletärens" "utvidgade redaktions" konferens i Paris inte minst på grund av dessa filosofiska frågor kommit till en splittring inte bara mellan de bolsjevikiska och mensjevikiska fraktionerna, utan till och med inom den bolsjevikiska fraktionen själv, förklarade Lenin i en officiell motförklaring till Bogdanovs splittringsförklaring, att denna episod visserligen betydde att Bogdanov skildes från den bolsjevikiska fraktionen, men däremot inte från partiet, ty fraktionen är inte något parti, ett parti kan inom sig förena en hel skala av schatteringar, av vilka de mest extrema rentav kan vara absoluta motsatser" (meddelat i band II, s. 329, fotnoten i den av utgivaren P. Pascal omsorgsfullt kommenterade franska upplagan av Lenins valda arbeten [V. I. Lénine, "Pages choisies", I-II, Paris 1926, 1927]). I verkligheten har alltså även nu Lenin och Kautsky formellt tagit samma ställning till denna fråga, och det är först den senare utvecklingen som hos dem båda bragt i dagen den stora skillnaden i grundåskådning.
[23*] Jfr till det som följer "Materialismus und Empiriokritizismus", s. 236 o.f., avsnittet om "två slag av kritik mot Dühring", som behandlar denna fråga - alla citerade satser är från detta avsnitt och kursiveringarna av Lenin.
[24*] Lenin indelar inte Marx' och Engels' utveckling i skilda perioder, så som jag gör i texten, utan talar allmänt om den tid "då både Marx och Engels och J. Dietzgen trädde in på den filosofiska arenan" (a.a.o., s. 241) - härvid tänker han uppenbart på deras senare inställning, från slutet av femtiotalet. Men vid värderingen av de olika marx-engelsska citaten är skillnaderna i tid icke lika avgörande som att de hade skildra adressater, något som konkret påvisats i "Marxismus und Philosophie".
[25*] Jfr över denna positiva sida av den leninska propagandan för materialismen Lenins uppslagsrika artikel i det i mars 1922 utkomna tredje häftet av första årgången av den ryska tidskriften "Under marxismens banér", en artikel som är särskilt viktig för den rätta värderingen av den leninska materialismens historiska betydelse, och som publicerades på tyska i "Kommunistische Internationale" nr 21 och senare återigen avtrycktes i Jahrg. I, första häftet av den tyska upplagan av "Unter dem Banner des Marxismus" (mars 1925).
[26*] "Kritik der hegelschen Rechtsphilosophie", Mehrings utgåva av Marx' och Engels' efterlämnade skrifter från 1841-1850, band I, s. 390. - Vi skall här inte närmare gå in på det förhållandet att de flesta av Lenins argument mot den idealistiska filosofin faller under den av Marx här karakteriserade kategorin. Vi nöjer oss med att som illustration anföra ett argument, genom vilket Lenin "vederlägger" den transcendentalfilosofiska läran om förhållandet mellan kunskapens subjekt och objekt genom att hänvisa till att jorden en gång befann sig i ett glödande och flytande tillstånd: till detta tillstånd kunde det inte finnas några motsvarande subjektiva föreställningar. Detta i någon mån egendomliga filosofiska argument återupprepas i ett flertal variationer i ett av bokens avsnitt ("Har naturen existerat före människan?"). Det spelar också en roll hos hans materialistiskt-filosofiske föregångare, Plechanov. I stället för "glödande, flytande jord" använde han emellertid de moderna uttrycken "sekundärtid" och "ichtyosaurens subjektiva föreställningar". Gör man en ensidig utläggning kan man till denna räcka också lägga Engels' kända "alisarin-argument" mot "Kants obegripliga ting i sig" (andra avsnittet av "Ludvig Feuerbach"). Se Lenin a.a.o., s. 68, där Lenin citerar Plechanov och Engels.
[27*] Jfr härtill den mer utförliga framställningen i min "Auseinandersetzung mit Kautsky", s. 29 o.f., och i Grünbergs "Archiv für die Geschichte des Sozialismus und der Arbeiterbewegung" XIV, s. 205 o.f. Jfr också Engels' "Einleitung zur englischen Uebersetzung der Entwicklung des Sozialismus von der Utopie zur Wissenschaft" (1893), som Lenin flera gånger åberopar för att finna orsaker till att den tidigare borgerliga materialismen svängde över till idealism och agnosticism. I sin utmärkta skrift säger Engels att han icke anser denna nya borgerliga idealism och agnosticism vara någon större fara för den revolutionära arbetarrörelsen - han karakteriserar den i stället som en "skamsen materialism" och avhånar med suveränt förakt de förhoppningar som borgerskapet kan knyta till dylika ideologiska förskansningar.
[28*] Jfr härtill dels det välkända stället i efterordet till "Kapitalets" andra upplaga, dels Engels' uppfattning om "den sanna betydelsen och den revolutionära karaktären" hos Hegels filosofi, som han betraktar som "avslutningen av hela den från Kant utgående rörelsen", i inledningen till "Ludwig Feuerbach": "Denna åskådnings konservatism är relativ, dess revolutionära karaktär är absolut - det enda absoluta som den låter gälla". Det skulle inte vara nödvändigt att poängtera att ordet "absolut" hos Engels lika väl som i vår text bara har en bildlig betydelse, om inte Lenin och hans anhängare friskt satte igång att prata om absolut vara och absolut sanning!
[29*] Jfr Hegels trots all oundviklig idealistisk mystifikation storartade kritik av de två riktningarna inom det sjuttonde och adertonde seklets upplysningsfilosofi i "Phänomenologie des Geistes", Lassons utgåva, andra upplagan: "För den ena riktningen inom upplysningen är det absoluta väsendet det predikatslösa absoluta, som är hinsides det verkliga medvetandet i tänkandet, varifrån man utgick; - den andra kallar det materien. Om den differentierades som Natur och Ande eller Gud, så skulle den medvetandeslösa verksamheten i sig själv, för att vara natur, sakna det utvecklade livets rikedom, Anden eller Gud ett i sig avgränsande medvetande. Båda är som vi sett helt enkelt samma begrepp: skillnaden ligger icke i saken, men uteslutande i de båda riktningarnas skilda utgångspunkter och i, att båda blir stående på sin egen punkt i tänkandets rörelse. Om de kunde komma därutöver, skulle de sammanfalla och i det som den ena kallar en styggelse och den andra en dårskap igenkänna ett och detsamma" (s. 374). Jfr Marx' kritik, inte av Hegels framställning av materialismen och teismen som "de båda parterna i ett och samma grundbegrepp", utan av Bruno Bauers förtunnade version av den i "Die heilige Familie", Mehrings utgåva II, s. 231 o.f. - särskilt s. 241.
[30*] Jfr dels Marx' Feuerbach-teser från 1845, dels Deborins framställning av "det dialektiska förhållandet mellan revolutionär teori och praktik" i antikritiken av "Lukács und seine Kritik des Marxismus" a.a.o., s. 640. - Förenklingen av marxismen till en odialektisk teori framträder så tydligt och klart i Lenins filosofiska verk att enskilda belägg här inte är nödvändiga. Det må bara hänvisas till det förhållandet att Lenin i detta verk, som på 370 sidor sysslar med förhållandet mellan vara och medvetande, genomgående behandlar detta förhållande från den abstrakta kunskapsteoretiska ståndpunkten, utan att någon enda gång undersöka kunskapen inlemmad i de övriga historiskt-samhälleliga formerna av medvetande, alltså som en historisk företeelse, som ideologisk "överbyggnad" till samhällets förhandenvarande ekonomiska struktur (jfr Marx' förord till "Till Kritiken av den politiska ekonomin"), eller som blott och bart "allmänt uttryck för en existerande klasskamps förhållanden" ("Kommunistiska Manifestet").
[31*] Jfr Mehrings utgåva av de efterlämnade skrifterna, I, s. 319.
[32*] Detta faktum har i förbigående också erkänts av Lenins filosofiska lärare, Plechanov, den under en bestämd historisk period av hela den västliga och östliga marxortodoxin hyllade auktoriteten för alla marxismens filosofiska frågor. Som exempel kan nämnas den förklaring, varmed han i sina "Grundprobleme des Marxismus" övergår från att behandla den materialistiska filosofin till att dryfta den materialistiskt-dialektiska metoden och dess användning i natur- och samhällsvetenskaperna: "Den materialistiska historieuppfattningen har sålunda framför allt (!) en metodologisk betydelse". Genomgående är förhållandet mellan Plechanov och Lenin på detta filosofiska område sådant att lärjungen i de flesta principiella spörsmål blint övertagit mästarens lära och hänsynslöst drivit den igenom. I sin senare period företog Plechanov tillsammans med sin lärjunge Axelrod-Ortodox en "revision" av sina förutvarande filosofiska åskådningar "som till viss grad måste förstås som ett närmande till Kant", men det är historiskt falskt att - som man gjort inte bara från bolsjevikisk sida utan också från den mensjevikiske teoretikern Sjifrins - anse detta som en följd av att Plechanov under kriget blev socialpatriot (jfr Sjifrins förut nämnda kritiska studie av sovjetmarxismen, s. 46, och fotnoten nr 6). I verkligheten ligger det till så att Plechanov långt tidigare, särskilt i första (1902) och andra (1905) upplagorna av sin översättning av Engels' bok om Feuerbach kommit i nära grannskap till några moderna naturvetenskapsmäns kantianskt präglade kunskapsteori, mycket mer nära än Lenin någonsin gjorde. Jfr anm. 7 i den tyska upplagan av Lenins "Materialism och empiriokriticism", där man kan finna båda versionerna av Plechanovs "hieroglyfteori". Författaren av denna anmärkning, L. Rudas, upprepar slaviskt Lenins taktiskt motiverade uppfattning att den andra av dessa formuleringar innebär ett beriktigande av den första, vilseledande formuleringen, men en fördomsfri vetenskaplig jämförelse av båda versionerna ger vid handen att de båda i leninsk mening är lika "agnosticistiska"; 1905 hävdade Plechanov att tingen i sig själva "inte har någon form" utanför vårt medvetande; 1902 hade han gjort gällande att våra sinnesintryck är "ett slags hieroglyfer", som visserligen icke liknar företeelserna, men ändå "fullkomligt riktigt återger såväl företeelserna själva som - vilket är det viktigaste - relationerna mellan dem". Den enda fördelen med den senare formuleringen i jämförelse med den förra är att "den inte ger de filosofiska motståndarna några medgivanden", och att därmed det totala missförståndet av den kunskapsteoretiska frågeställningen som ligger till grund för hela hieroglyfteorin inte så grällt träder i dagen. Till frågan i dess helhet har jag utförligare tagit ställning i min "Auseinandersetzung mit Kautsky", s. 111 o.f.
[33*] Se särskilt slutavsnittet av Engels "Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut", vari författaren uttryckligt förklarar att den materialistiskt-dialektiska uppfattningen gör all filosofi "onödig och omöjlig" både när det gäller historia och natur, samt de allmänna utläggningarna i inledningen till "Anti-Dühring", där det heter att utifrån den moderna dialektiska materialismen "envar enskild vetenskap om helhetssammanhang är överflödig", eftersom denna väsentligen dialektiska materialism av varje specialvetenskap kräver klarhet över dess ställning i helheten.
[34*] Förordet till andra upplagan av "Herrn Eugen Dührings Umwälzung der Wissenschaft", 1885.
[35*] Jfr exempelvis Lenins egendomliga "filosofiska" kommentar till Helmholtz" "Handbuch der physiologischen Optik", där Helmholtz på en och samma sida säger att sinnesförnimmelserna för det första är "symboler för förhållanden i omvärlden, utan något slags likhet eller identitet med det som de betecknar", och för det andra att de är "verkningar av de föreställda objekten på vårt nervsystem"; till det första påståendet tillfogar nu Lenin: "Det är agnosticism!" och till det andra: "Det är materialism!", men märker inte att det inte finns någon motsättning mellan de båda versionerna: en verkan behöver ju inte ha någon likhet eller identitet med sin orsak. Den påstådda inkonsekvensen i denna naturforskarens vetenskapliga utläggning kommer till först genom den "filosofiske" kritikern, som inte kräver någon vetenskap av honom utan bara en konsekvent "bekännelse" till den ena eller den andra metafysiska ståndpunkten.
[36*] I utövandet av sitt materialistiskt-filosofiska domarkall hyste Lenin en kritiklös beundran för den mycket abstrakta och odialektiska materialism som bredde ut sig under andra hälften av 1800-talet och som inte en gång uppträdde med öppet visir, och i det avseendet råder en oerhörd skillnad mellan Lenins "filosofiskt" draperade materialism och den konkreta historiska materialismen - något som klart framträder om man exempelvis jämför slutavsnittet av Lenins verk, som handlar om "Ernst Haeckel och Ernst Mach", med den vänsterradikale Mehrings kritik av Haeckels "Welträtsel" i "Neue Zeit" XVIII, 1, s. 417 o.f. Den helt otillfredsställande ensidighet som kännetecknar Lenins materialistiska ståndpunkt sammanfattas slående i en av Lenin själv citerad - sid. 265 - sats av Mehring: "Med sina mindre goda såväl som mycket bra sidor är Haeckels verk utomordentligt väl ägnat att bringa klarhet i de inom det marxistiska partiet synbarligen en smula förvirrade åsikterna om vad det äger i fråga om historisk materialism lika väl som i historisk materialism" - eller i en annan sammanfattande sats: "Den som riktigt vill få ett begrepp om hur oduglig den begränsade naturvetenskapliga materialismen är då det gäller att säga något förnuftigt om samhället, den som verkligen vill bli övertygad om att den naturvetenskapliga materialismen måste utvidgas till historisk materialism om den verkligen vill bli ett vapen till upprensning, oemotståndligt i mänsklighetens stora frihetskamp - den må läsa Haeckels bok!" (Mehring a.a.o., s. 418 och 419). I detta sammanhang bör man också ta del av den träffande kritik som Engels i manuskripten om "Naturens dialektik" övade mot den av Mehring såväl som Lenin positivt värderade materialistiske naturforskaren Haeckel ("Marx-Engels-Archiv" II, särskilt s. 177, 234 ["Promammale Haeckel"!], 259 och 260). Lenin däremot talar helt positivt om den berömde naturforskaren - utan citationstecken! - Haeckel och hans "allsmäktiga materialism".
[37*] Jfr om de olika utformningarna av programmet "Internationale Pressekorrespondenz", 4. Jahrg. nr 136 från den 18 Okt. 1924, s. 1796, och 8. Jahrg. nr 133 från den 30 nov. 1928, s. 2630; vidare Bucharins programtal på de femte och sjätte världskongresserna ("Internationale Pressekorrespondenz", 1924, s. 989 och 1170, 1928, s. 1520 och 1682).
[38*] Jfr Trotskijs artikel till "Neue Zeits" tjugofemårsjubileum (XXVI, 1, s. 7 o.f.). Andra slående belägg för den marxistiska ideologins motsägelsefulla utveckling och den verkliga rörelsen i Ryssland både för denna första utvecklingsfas och för de följande se Sjifrin: "Zur Genesis der sozialökonomischen Ideologien in der russischen Wirtschaftswissenschaft" ("Archiv für Sozialwissenschaft und Sozialpolitik", band 55, s. 720 o.f.); vidare utgivaren Kurt Mandelbaums utmärkta inledning till den tyska utgåvan av "Briefe von Marx und Engels an Nikolai-on" (Leipzig 1929, s. V-XXXIV).
[39*] Jfr min ovan nämnda artikel "Lenin und die Komintern".
[40*] A.a.o., s. 149 o.f. Schifrins kursiveringar.