Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Vad är den politiska innebörden av människors sätt att tala om vetenskap? Med andra ord, vilket är förhållandet mellan officiella uttalanden om vad vetenskap är - och den världsuppfattning de förmedlar - och de talandes politiska målsättningar.
I denna artikel argumenteras det för att det inte är någon tillfällighet att bestämda föreställningar om vetenskap, t.ex. att den utgörs av samhällsneutral kunskap om den materiella världen eller dess representation av världen i matematiskt kvantifierbara termer, spelar en central roll i den dominerande ideologin i den kapitalistiska västvärlden. Med andra ord så vill jag föreslå att en härskande kapitalistklass har politiska motiv för att ansluta sig till och reproducera en bestämd föreställning om vetenskap, utöver de eventuella bidrag till teknologisk utveckling som vetenskapen kan ge. Detta p.g.a. att vetenskap ger uttryck åt denna klass bestämda form av maktutövning. Vetenskaplig kunskap är ett konstitutivt element i förtryck och kontroll av arbete i kapitalets intresse.
Detta som följd av att den kapitalistiska arbetsprocessen kräver att både ting (som abstrakta varor) och människor (som abstrakt arbetskraft) presenteras i former som kan manipuleras i syfte att utvinna maximalt mervärde (eller profit). Ehuru närvarande i viss utsträckning i all dominerande kulturpraxis i ett kapitalistiskt samhälle så är dessa föreställningsformer speciellt i överensstämmelse med de föreställningsformer som hör till modern vetenskap efter 1600-talet. Därför argumenteras det för att vetenskapens kulturella roll i ett sådant samhälle kan tolkas som ett viktigt element i den härskande klassens fortsatta kamp för politisk hegemoni. Den härskande klassen måste utveckla och reproducera dessa föreställningsformer för att kunna behålla sin kontroll över en arbetsprocess, som utgör grunden både till klassens ekonomiska rikedom och politiska makt.
Kampen mellan arbete och kapital, baserad som den är på intressemotsättningen mellan ägarna av och producenterna av rikedom, har karakteriserat det kapitalistiska samhället från dess första stund. Denna artikel uppmärksammar 1600-talet, perioden då kapitalismen som politiskt system föddes i England. Mitt syfte är dock inte i första hand historiskt. Jag koncentrerar mig snarare på 1600-talet därför att perioden bevittnade den parallella utvecklingen av dels den moderna vetenskapliga världsåskådningen till kulturell dominans, dels av en klass vars makt vilade på kontroll över arbetsprocessen till politisk dominans. En förståelse av dessa två faktorers gemensamma ursprung är ett sätt att förstå den nära förbindelsen dem emellan.
Vetenskapshistoriker, även många marxistiska, negligerar ofta det faktum att 1600-talets vetenskapliga revolution ägde rum mot bakgrund av en intensiv samhällelig och politisk konflikt på två klart avgränsade nivåer[1]. Mest påfallande var konflikten mellan den gamla adeln och den nya kapitalistklassen, en konflikt som kulminerade i det engelska inbördeskriget 1642-1648. Konflikten var ett uttryck för den framväxande borgarklassens med tiden framgångsrika försök att befria sig från de institutionella och politiska hindren - ex.vis systemet med feodala förläningar - som kvävde klassens ekonomiska expansion. 1600-talets borgerliga revolution representerade ett politiskt maktskifte från en feodal klass med sin makt grundad på direkt uttryck av fysiskt våld, till en klass som baserade sina maktanspråk på sin kontroll över produktionen, uttryckt huvudsakligen i ekonomiska termer.[2]
En bikonflikt löper dock jämsides med huvudkonflikten under hela 1600-talet. Också denna var en kamp mot feodalismens skrankor men dess förkämpar slogs inte för egen ekonomisk vinst, utan för en allmän frigörelse för alla utan avseende på härkomst eller förmögenhet. I denna kamp var framgångarna starkt begränsade. Dess anhängare utgjorde många av ideologerna i rörelsen för parlamentarismen, likväl som fotfolket i Cromwells "Model Army". Men så snart den nya kapitalistklassen hade lyckats störta den gamla regimen, vände den sig mot de som tidigare hade varit dess anhängare, eftersom dessa nu behövdes för andra ändamål. De skulle utgöra en välordnad och disciplinerad källa till arbetskraft, som kunde organiseras och kontrolleras i det privata kapitalets intresse. Radikala sekter som "Levellers" och "Diggers", vilka hade stått för mycket av den populistiska glöd, som hade bidragit till att Charles I störtades, undertrycktes systematiskt även under Cromwells regim.[3] De delar av den gamla feodala aristokratin däremot, som var beredda att acceptera de nya politiska och ekonomiska institutionerna, välkomnades dock efterhand tillbaka in i kapitalistklassens led. När Cromwell dog återupprättades Stuart-monarkin, om än med drastiskt beskurna befogenheter, i ett försök att befästa den nya klassalliansen. Så småningom skapades en ny regim, med den protestantiska Vilhelm av Oranien och en ny "liberal" politisk ideologi för att den nya klassalliansens politiska herravälde över den "fria" arbetskraften skulle kunna bibehållas.
Sådana var 1600-talets politiska konturer i England, variationer på temat kom med tiden att upplevas av andra europeiska nationer. Ur ekonomisk synvinkel sett, ägde den väsentliga förändringen rum inte så mycket i produktionsteknologin, som i organisationen av och kontrollen över arbetsprocessen (en förändring som i sin tur kom att utgöra den väsentliga grundvalen till de teknologiska innovationerna som utvecklades under 1700-talets industriella revolution). Tidigare hade produktionen legat antingen under de direkta producenternas egen kontroll - överskottet exproprierades av feodalherrarna - och i städerna under hantverksskrånas kontroll. Handelns expansion innebar att både feodalgodsets produktion och skrånas produktion blev allt mer dominerad av kommersiella intressen och därigenom bestämd av de handelsmän som kontrollerade handeln. Dessa handelsmän var dock i första hand inriktade på arbetsprocessens produkter - för vilka de försökte maximera skillnaden mellan inköps- och försäljningspris. Det som karakteriserade den klass som från slutet av 1500-talet så envetet kämpade mot det alltmer hämmande och restriktiva systemet av handelsmonopol var att deras förmögenheter inte blott baserades på en kontroll av varorna, utan på kontroll av själva produktionsprocessen.[4] Parlamentarismens anhängare utgjordes av mindre handelsmän, hantverksmästare och självägande bönder. Dessa utmärktes inte så mycket genom omfånget av den verksamhet de bedrev utan formen som verksamheten hade antagit; de exproprierade ett mervärde producerat av arbetare som hade "sålt" sin arbetskraft. I tilltagande omfattning främjade denna klass sina egna ekonomiska intressen genom att använda sig av andras arbetstid, i utbyte mot en "lön" som låg avsevärt under värdet av det utförda arbetet. Detta kontrollmönster utsträcktes till distributionen av teknologiska innovationer. Mellan åren 1660-1727 påstås till exempel antalet stickmaskiner i England ha ökat från 600 till 8.000. De flesta av dessa uthyrdes dock via handelsmän i London. Arbetare som ägde egna stickmaskiner bojkottades i allmänhet och berövades på så vis sina arbetstillfällen. Enligt Maurice Dobb: "Produktionens underkastelse under kapitalet och uppkomsten av detta klassförhållande mellan kapitalist och producent kan därför betraktas som den avgörande vattendelaren mellan det gamla och det nya produktionssättet".[5]
Intressekonflikten mellan de som ägde/kontrollerade rikedomen och de som producerade den är roten till det kapitalistiska samhällets inneboende klasskamp. Kapitalismens samhälleliga relationer uppfanns inte i 1600-talets England; de hade redan funnits överallt där produktionen organiserades på lönearbetets grundvalar och inriktades på att maximera mervärdet (t.ex. i verkstäderna under renässanstidens Florens eller i medeltidens centra för textilproduktion). Det utmärkande draget för 1600-talets politiska förändringar var att de var ett uttryck för framväxten till dominans av en klass definierad genom sin roll som arbetsprocessens kontrollanter. Med andra ord så utgjorde kapitalismens samhälleliga relationer, karakteriserad genom direkt kontroll över både produktionens tekniska förutsättningar och producenternas arbetskraft, en inträdesbiljett till politisk makt.
Föreställningar om vetenskap kom i förgrunden vid två åtskilda stadier av dessa politiska förändringar., Först under de år som var inledningen till inbördeskriget - och även under krigsåren - då Francis Bacons idéer blev ett av de mest inflytelserika manifesten hos de förmenta samhällsreformatorerna.[6] Bacons Novum Organum, t.ex. visade på möjligheten av och metoden för att uppnå ett i det närmaste jordiskt himmelrike i materiellt hänseende (eller som Bacon själv uttryckte det, "the effecting of all things possible"). Hans skrifter följde många radikala puritaner ända in i striden och blev närmast en andra bibel; baconismen var nästan lika inflytelserik som puritanismen själv i att erbjuda slagkraftig ideologi för den parlamentariska saken,[7] en ideologi som gav eko både genom sina propagandapamfletter och sina populära debatter - och så småningom under Cromwells protektorat, utgjorde grundvalen i några av de tidigaste försöken till samhällsplanering.
Den andra perioden under vilken föreställningar om vetenskap kom att spela en framträdande roll i den ideologiska debatten var under åren direkt efter reformationen. Den mest uppenbara manifestationen av detta t.o.m. på många sätt dess höjdpunkt, var grundandet av "The Royal Society" 1662, under Charles II:s kungliga beskydd. Återigen var Francis Bacons inflytande centralt, många som tidigare hade förespråkat en sådan institution var ivriga anhängare till Bacon och det görs ofta gällande att Bacons "House of Solomon" användes som förebild. Vidare, så spelade Bacons vetenskapliga metodologi en viktig roll i idéutvecklingen hos politiska filosofer som Thomas Hobbes och John Locke. Ytligt sett låg dock vetenskapens dragningskraft inte primärt i dess förmåga att fungera som politisk samlingsappell - politisk debatt var explicit bannlyst inom "Royal Society" - utan snarare i att den pekade framåt mot teknologisk och ekonomisk utveckling.
Den konventionella tolkningen av den framträdande rollen föreställningar om vetenskap spelade i de ideologiska debatterna under bägge perioderna är, att det rörde sig i huvudsak om ett erkännande av den vetenskapliga kunskapens instrumentella roll i en ökning av ekonomisk rikedom. Attityden att 1600-talets "vetenskapliga revolution" egentligen rörde sig om en ökning av samhällsnyttig kunskap sammanfattas i titeln till Benjamin Farringtons biografi, Francis Bacon: Philosopher of Industrial Science. Sådan är den tolkning som har spelat en central roll i den funktionalistiska - ofta även marxistiska - vetenskapshistorien.[8]
Det finns ytterligare ett sätt att förstå betydelsen av föreställningar om vetenskap på, nämligen som en del av en ideologi alstrad för explicita politiska ändamål. I bägge av de ovan beskrivna fallen, stimulerades diskussionen om vetenskapens relevans och vetenskaplig metodologi som ett led i en strävan efter politisk makt. I det första fallet var det ett led i ett försök att måla upp typbilden av ett alternativsamhälle, som kunde uppnås när feodalismens politiska institutioner hade kastats omkull. I det andra fallet ingick det i strävandena att upprätthålla och rättfärdiga den nya (men fortfarande icke-stabila) härskande klassens politiska dominans. Vi har redan sett att dessa var de två separata momenten i övergången från det feodala till det kapitalistiska produktionssättet som ägde rum i 1600-talets England. Francis Bacons filosofi menar jag, var attraktiv inte bara därför att den erbjöd en metod att nå användbar kunskap, utan därför att metoden var en avbild av den kapitalistiska arbetsprocessen, både med tanke på Bacons förslag till hur vetenskap som samhällelig aktivitet borde bedrivas och i det speciella sätt på vilket både ting och människor inordnades. Dessa former utgjorde betingelserna för ett specifikt kapitalistiskt innehåll och gör så än idag.
Det finns fem principiella sätt på vilka parallellerna mellan Bacons vetenskapliga metod och den kapitalistiska arbetsprocessen kan antydas. För det första så ser man i bägge på arbetsprocessen som en kollektiv verksamhet, som kräver samordnad aktivitet mellan ett antal individer (i motsats till produktion under feodalismen - bortsett från vissa aktiviteter som gruvarbete och katedralbyggen, där en större arbetsstyrka behövdes - där de flesta produktiva verksamheterna bedrevs på individuell basis.) Alkemister och matematiker, som arbetade inom tidigare traditioner av renässansvetenskap tenderade att studera i avskildhet, de anslöt sig till föreställningen om vetenskapsmannen som ensam upptäcktsresande i gränslandet till det okända. Bacon däremot såg vetenskap som en kollektiv verksamhet. Han argumenterade för att "all works are overcomen ... by conjunction of labours" som "supplieth the frailty of man". Han påstod att det var den kollektiva aspekten som tillät 1600-talets naturfilosofer att överskrida tidigare generationers visdom.
En andra aspekt av Bacons vetenskapliga metod - och här bör vi komma ihåg att det var denna metod, snarare än något speciellt resultat, som huvudsakligen attraherade de som drogs till hans filosofi - var att den, liksom den kapitalistiska arbetsprocessen, skulle vara hierarkiskt organiserad. Även om fakta skulle samlas av ett stort antal vetenskapliga arbetare, behövde de alla "uttalad vägledning". I hans "House of Solomon", har tre vetenskapsmän speciellt ansvar för "att efter åtskilliga möten och konsultationer med oss alla, begrunda de tidigare arbetena och slutsatserna ... och ur dessa visa vägen till nya experiment, av högre dignitet för att tränga djupare in i naturen än de tidigare experimenten". Och i planerna för en vittomfattande naturalhistoria - ett av de få baconska experimenten som Royal Society direkt försökte genomföra, om än med liten framgång - understryker han att experimentens genomförande behöver ordning och vägledning, och att "alltihop måste samlas samman under en mans kunskap".
För det tredje, fordrar Bacons metod fragmentering, både av studieobjektet och följdriktigt av de skilda operationerna som krävs för att förstå det, där varje operation ligger under skilda individers ansvar. Just som under den kapitalistiska arbetsprocessen. Varuproduktionen - av t.ex. en transistorradio - bryts ned via det löpande bandet till dess grundläggande processer, av vilka var och en är under en individs ansvar, där delprocesser har litet att göra med slutprodukten. Enligt Bacon, så fordrar vetenskapen "en form av induktion som skall analysera erfarenheten och bryta ned den i delar", där varje del av erfarenheten blir analyserbar oberoende av det övriga.
En fjärde parallell mellan den vetenskapliga metoden, som den beskrevs av Bacon, och den kapitalistiska arbetsprocessen, en parallell som följer direkt av de tidigare två, är separationen mellan arbetarens manuella och intellektuella ingripanden. Hans eller hennes arbete blir snarare att utföra en på förhand bestämd uppgift, utan intellektuellt engagemang (exklusive säkerställandet att uppgiften utförs i enlighet med bestämmelserna). Bacons metod reducerar upptäckter till en rent formell procedur; allt vad som krävdes av vetenskapsmannen var att han följde denna procedur korrekt. "Med avseende på bedömningar via induktion, finns det inget som står i vägen för oss, att samma handling av medvetandet vilket upptäcker tinget ifråga också bedömer det; och handlingen utförs inte via några hjälptermer, utan direkt nästan på samma sätt av samma sinne", skriver Bacon. På andra ställen påstår han att. en common-sense-förmåga faktiskt inte är önskvärd, eftersom den skulle ge medvetandet en roll i organiseringen, snarare än blott mottagande, av sinnenas förnimmelser.
Slutligen, trots Bacons tillbakavisande av aristotelisk dogmatik - faktiskt av all kunskap som inte baseras direkt på sinneserfarenhet - i stor omfattning hyllats som ett tillbakavisande av godtyckliga auktoriteter, fortsätter han att framhålla att framgång med hans metod kan endast uppnås genom att iakttaga strikt disciplin. Bacon påstår i Novum Organum att hans metod "lämnar lite till individuell briljans; eftersom den utför allting med de säkraste regler och demonstrationer"; senare skriver han att "människorna är mycket långt från att förstå hur strikt och disciplinerat en sak utforskas till sanning och natur, och hur litet den lämnar till omdömen". Mycket sällan blir hans önskan om den välordnade ledningen av samhälleliga frågor ett explicit politiskt omdöme; således hänvisar han i en av sina beskrivningar av antikens myter till "pöbeln" vilken "alltid är rebellisk och illvillig gentemot myndigheterna".
Naturligtvis är alla dessa aspekter nära relaterade till varandra. Till exempel, om arbetet är fragmenterat och arbetaren berörs blott av uppfyllande av hans eller hennes tilldelade roll, måste övergripande koordination åstadkommas via någon form av hierarkisk kontroll och vidmakthållas genom strikt disciplin. Vad jag emellertid vill framhäva, är den formella likheten mellan Bacons vetenskapliga metod och den kapitalistiska arbetsprocessen. En likhet i villkoren för deras praktiska möjlighet. I synnerhet, båda fungerar genom användandet av ett system av disciplin och kontroll vilket, även om det appliceras ovanifrån, vidmakthålls inte direkt av tvång, utan genom att kräva att individen utför hans eller hennes uppgift på ett noggrant definierat sätt. Definitionen av uppgiften, med andra ord, förmedlar den samhälleliga relationen mellan ägaren och producenten av rikedom.[9]
Bacon hade redan ett antal modeller att arbeta utifrån på det vetenskapliga området. Kanske den mest åskådliga var den astronomiska fabrik, vilken den danske astronomen Tycho Brahe etablerade på ön Ven. Brahe var av födsel adelsman och använde sitt inflytande på kung Fredrik till att 1576 bygga en av den nutida världens första vetenskapliga institutioner. Från denna genomförde han noggranna astronomiska observationer, vilka kom att visa sig ha stor betydelse för de mer teoretiska studierna av Johannes Kepler (en gång assistent åt Brahe) och Galileo Galilei. Brahes vetenskapliga område - vilket sträckte sig från kemiska laboratorier, konstgjorda fiskdammar till astronomiska observatorier - var organiserat via en strikt disciplin mer besläktad med den kapitalistiska fabriksägaren än med den feodala adelsman han var; en framträdande orsak till Brahes konflikt med den danska kyrkan, vilken ledde till att han lämnade Danmark vid slutet av sitt liv, var anklagelsen att han hade försummat sina feodala förpliktelser, gentemot de vars arbete producerade resultaten för vilka han blev berömd.
Trots den noggranna disciplinerade kontrollen Brahe utövade, som en form av social organisation, finns en mer allmänt känd och inflytelserik föregångare i det kalvinistiska Genève. Centret för militant puritanism - från vilket många av de religiösa idéerna kom, som spred sig över Europa under 1600-talet - Genève var från 1541 och framåt organiserat under Kalvins ledning genom ett detaljerat schema av kommunalt styre som täckte alla aspekter av socialt liv; från regleringen av marknader, byggnader och handel, till kontrollen av priser, inkomster och räntor. Den sammanhållande faktorn för detta var en straffkod känd för dess hårdhet; ett barn kunde halshuggas för att ha slagit sina föräldrar och under 60 år brändes 150 kättare på bål i staden.
Kalvin beskrev disciplin som religionens kraft. Och centralt i detta var disciplineringen av det produktiva arbetet. Kalvin citerar Paulus ord: "Den som icke arbeta, skall heller icke äta". Kalvinisterna skapade ett schema för omorganiseringen av Zürich, vars grundläggande bas var plikten gentemot industrin och faran av att släppa efter på incitamentet till att arbeta: "I detta liv, är arbetaren mest lik Gud". Och den konstanta pressen från de teologiska dogmerna, med obligatoriska regelbundna kyrkobesök, innebar att den noggranna disciplineringen av arbetskraften inte ständigt behövde upprätthållas genom direkt fysiskt våld (även om det alltid fanns närvarande som en sista utväg), utan uppnåddes genom att kräva anslutning till en strikt praktisk kod, med ansvar överlämnad till individen att lyda de sanktionerade beteendenormerna.
Det kalvinistiska Genèves sociala organisation, framför allt dess hårdhet, hade många beundrare bland dem som sökte att förena vetenskap med social planering. T.ex. publicerade Johann Valentin Andreae - en luthersk pastor med ett liberalt intresse för kalvinism - 1619 Republicae Christianopolitanae Descriptio. Ett arbete i den utopiska traditionen, i vilket han beskriver en imaginär stad där extrem fromhet råder, där det sociala livet är noggrant organiserat och där kulturen företrädesvis är vetenskaplig. Skisserad utifrån Gampanellas "Solstaden", får i Andreaes stad matematiken stor betydelse (stadsplanen baseras på kvadraten och cirkeln); vetenskapliga studier är en religiös dygd, och stadens framgångar inom de mekaniska konstgrenarna - inklusive kommunikationer, maskineri och mekanik - är alla kopplade till matematikens praktik.[10]
Kalvins idéer fann en ivrig lyssnarskara bland många av de mer militanta anhängarna av den parlamentariska saken under perioden av konfrontation med Charles I, som var upptakten till inbördeskriget. I synnerhet många av dem som hade pressat på hårdast för införlivandet av Bacons idéer i parlamentariska manifest - sådana som John Dury, Theodore Haak, Samuel Hartlib och den böhmiske biskopen och eleven till Andreae, John Amos Comenius - hade nära förbindelser med kalvinism, vilken hade t.ex. etablerats i Nederländerna i slutet av 1500-talet. En strikt arbetsdisciplin var ofta kärnpunkten i deras reformistiska iver. Hartlib - en holländsk köpman, som senare fortsatte med en aktiv karriär som propagandist och pamflettmakare under den revolutionära perioden - skrev på ett ställe att "sådana personer som lever oorganiserat, och som inte kan bringas till säkra anställningar, bör utvisas från staten, på samma sätt som ogräs dras upp och kastas ut ur en blomstrande rabatt".
Rättfärdigandet av idéerna om behovet av en strikt men "själv-upprätthållen" disciplin kom med segern för Cromwells "New Model Army". Cromwell hatade för egen del anarki och skrev efter en seger att "från sinnenas bröder söker vi inget annat tvång, än det från upplysning och förnuft". Och denna idé om förnuft som en bas för disciplin blev snart utbredd. I Holland skrev John Robinson, pastor till pilgrimsfäderna, att "ministrar skulle inte alls lydas på grund av ledarens auktoritet, utan på grund av ledarskapets förnuft". Och i England, efter framgången för den parlamentariska saken i inbördeskriget, kom försvararna av de baconska socialreformerna att inta betydelsefulla roller i byråkratin och administrationen av den nya staten, vilket - trodde man - snart skulle leda till förverkligandet av Bacons drömmar.[11] (Hartlibs förslag att ett jordbrukskollegium skulle organiseras och skötas strikt längs de baconska linjerna, var en av de mer ambitiösa illustrationerna av detta angreppssätt.)
Ännu medan detta pågick fann de, som hade slagit sig fria från den hårda disciplineringen av feodala förpliktelser, sig stående inför en ökande ny disciplinering, som utövades via kapitalistens börs; och detta innebar lydnad mot staten, vilken nu hade kommit att representera kapitalistens intressen. Således var John Wilkins - som senare blev en av de mest aktiva förkämparna för "Royal Society" - bidragande i försvaret av Oxford mot "levellerna" i deras utmaning mot centralisationen av statskontrollen. Och Hugh Peters - en eldig baconiker - sade i parlamentet 1646 att staten skulle gynna "den nya experimentella filosofin" och argumenterade kraftigt emot decentralisationen av ekonomiska aktiviteter, och arbetade hårt för att eliminera Levellers inflytande på armén. I skisserandet av nya planer för flottan hävdade Peters att det vore möjligt att göra tvångsvärvningen överflödig, eftersom sjömän alltid attraheras av regelbunden och punktlig betalning.
På samma sätt som "House of Solomon" hade kontrollerat hela den sociala ordningen, sammanföll de byråkratiska målen för de baconska intellektuella direkt med de som önskade att bevara en centraliserad social och ekonomisk planering. En del av den roll staten påtagit sig var att upprätthålla disciplin, egentligen arbetskraftens trohet till de krav som restes av den klass som ledde denna planering; Cromwell hävdade vid ett tillfälle, hänvisande till sitt undertryckande av upproret på Irland, att "det engelska kapitalet har lärt irländarna att arbeta". Snart blev emellertid konflikten för stor mellan försöken att etablera strikt statskontroll av de ekonomiska aktiviteterna och de som önskade att förverkliga deras intresse med ett minimum av ingripande. Och allt eftersom den senare tendensen kom att få dominans över den förra - som slutligen ledde till övergivandet av protektoratet och återupplivandet av monarkin - ändrades de nya formerna av organisation och kontroll av produktivt arbete från det offentliga till det privata området. Denna förändring styrdes inte mot ett allmänt socialt välmående, utan mot ett ökande välstånd för de till vilka arbetet hade "sålts".
Men även om sammanhanget hade förändrats, förblev Bacons idéer (och Kalvins disciplin) relevanta. De som hade behandlat dem som en plattform för en bred social förändring föll snart i vanrykte (utom de vilka liksom Wilkins och William Petty snabbt förändrade sina politiska allianser). Comenius hade lämnat England 1642 och Hartlib förlorade sina anhängare och sin förmögenhet genom reformationen. De "nya baconisterna" hade ekonomiska intressen som identifierade dem som medlemmar i den klass som först hade tillbakavisat begränsningarna för Tudormonopolen, och hade senare tillbakavisat statsplaneringen för kolonierna. John Wilkins och Seth Ward t.ex., förenades i en attack mot de radikala arbetarklassföreträdarnas åsikter om reformen på universiteten.
Ett tydligare exempel på relationen mellan ekonomiska intressen, tron på den baconiska vetenskapen och en önskan att vidmakthålla kontrollen över arbetsprocessen, ges av Robert Boyle. Han var en framträdande finansiell stödjare av Royal Society - Boyle var sonen till en rik landägare med stora investeringar i spinning, vävning och järnhantering på Irland. Som ung pojke besökte Boyle det kalvinistiska Genève och senare skrev han att "under de två, tre eller fyra månader som jag tillbringade i själva staden Genève, fann jag aldrig att folk var missnöjda med deras egen religiösa ledning (detta ok vars plåga är den stora fågelskrämma som skrämmer oss här)". Boyle var mer intresserad av sin karriär som vetenskapsman än som industriledare, men mycket av det han uppnådde byggde på det som han med hjälp av sin ärvda förmögenhet kunde anställa som lönearbetare. Även om han betraktades som en experimentator, t.ex., kunde Boyle skriva att "mina omständigheter, Gud vare lov, gör det möjligt för mig att göra experiment via andras händer". Boyle argumenterade för att det disciplinerade studiet av naturen skulle öka självdisciplineringen; han påstod en gång att algebraiska beräkningar, särskilt utdragandet av kvadratrötter och kubikrötter" var den bästa disciplineringen av "sinnets oro". Och det har t.o.m. påståtts att hans övergång till ordningen i den korpuskulära teorin om gaser berodde delvis på det sätt som han såg på de revolter som pågick omkring honom (särskilt på Irland), vilka underminerade de existerande auktoriteternas makt.
Kanske finns den tydligaste illustrationen av ett försök att använda de former för social organisation och kontroll som inbegrips i Bacons vetenskapliga metod i praktiken, som basen för storskalig och hierarkiskt ledd arbetsprocess, hos Boyles kollega och medskapare av "Royal Society", William Petty. Petty hade besökt Holland som ung man och hade särskilt blivit imponerad av den högt utvecklade arbetsdelningen i den holländska industrin, vilken han fann delvis vara orsaken till landets överlägsenhet inom handel. Senare, i ord som föregrep Adam Smiths berömda recept för nåltillverkning, beskrev han metoden för att tillverka en klocka på följande sätt: "Varje manufaktur skall delas upp i så många delar som möjligt, varvid arbetet av varje hantverkare kommer bli enkelt och lätt; som t.ex. vid tillverkningen av en klocka. Om en man gör hjulen, skall en annan göra fjädern, en tredje gravera urtavlan och en fjärde göra fodralen. Då kommer klockan vara både bättre och billigare än om hela arbetet utförts av en enda man."[12]
Efter medicinsk utbildning vid Oxford blev Petty utnämnd till chefsläkare vid Cromwells armé på Irland, vilken hade brutalt slagit ned ett uppror av katolikerna. Som en belöning tilldelades de segerrika soldaterna land som beslagtagits från upprorsmännen. Och Petty utvaldes, på grund av ett förslag han framlagt, att genomföra en av de största administrativa bedrifterna under 1600-talet; en undersökning av hela ön, känd som Down Survey.
Petty var, liksom Boyle, en hänförd beundrare av Bacons idéer. I ord som var ett eko av Bacons beskrivning av den vetenskapliga metoden, trodde Petty att fotsoldaterna i Cromwells armé - vilka han använde för att genomföra undersökningen - kunde klara sig lika bra som "personer med förnäm och liberal utbildning, utrustade med komplexa regler och instrument", om de var ordentligt ledda. En viktig aspekt av hans angreppssätt var att han ändrade utformningen på undersökningsinstrumenten så att de, till skillnad från de traditionella instrumenten som användes av professionella undersökare, kunde användas av personer med liten utbildning och uppövning. Trots detta var hans huvudsakliga innovation, det sätt som han använde arbetskraften som fanns till hans förfogande. Petty tog den stela, hierarkiska arbetsdelningen som existerad i Cromwells "Model Army" för att nå maximal användning av tillgången på professionellt kunnande som fanns till hans förfogande, genom att sysselsätta de oskolade fotsoldaterna med att genomföra det faktiska arbetet med mätningen, medan de som var tränade i undersökningsteknik blott kontrollerade vad soldaterna gjort. Soldaterna, vars arbete förde dem genom fysiskt och politiskt fientligt landskap,[13] betalades på basis av ackord, för att uppmuntra produktiviteten, medan övervakarna betalades med årslön för att stävja fusk. Vidare; soldaterna betalades i enlighet med de linjära mått som tagits, men Petty själv betalades för den undersökta arealen; alltså skulle en fördubbling av produktiviteten förökat Pettys vederlag fyrfaldigt.
Två kännetecken framträder tydligt i Pettys ledningsfilosofi. Det första är att Petty, liksom fabriksägaren i den industriella revolutionen, huvudsakligen värderade arbetaren som källan till abstrakt arbetskraft; han påstod att eftersom en sjöman tjänade 12 shilling per vecka jämfört med arbetarens 4 shilling, "är en sjöman i verkan tre lantmän". Arbete var emellertid bara av värde om det kunde disciplineras: "Det har ingen betydelse om (arbetare) anställs för att bygga en oanvändbar pyramid på Salisburyslätten; för det skulle åtminstone leda deras sinnen mot disciplin och lydnad och deras kroppar i behov till mer profitabelt arbete när behovet påkallar det." Men det fanns undantag. "Omkring en tiondel av hela folket är sådana p.g.a. sina stora egendomar, titlar, värdighet, anställningar eller yrken, som är undantagna från detta slag av (produktivt) arbete vi nu talar om; deras uppgift är att leda, att reglera och styra andras arbete och aktivitet." Det är svårt att hitta ett tydligare uttalande om de klassförhållanden som dominerade det engelska samhället under de efterföljande århundradena och om dess rötter i det samhälleliga förhållandet i arbetsprocessen.
Den andra viktiga poängen är att, bortsett från alla påståenden om allmännyttan av de tidiga medlemmarna i "Royal Society", var Pettys Political Arithmetic praktiskt taget det enda bidraget som hade någon påtaglig betydelse.[14] Ytligt sett berörde boken, liksom John Graunts Bills of Mortality (1662), huvudsakligen det ekonomiska värdet av statistik. Men Petty var också intresserad av vidmakthållandet av den samhälleliga ordningen. Det viktiga i att analysera mänskliga relationer var att undanröja hindren som "hämmade myndigheternas operationer". Matematik var en integrerad del av uppnåendet av detta politiska syfte. Petty föreslog ett system av arbetshus för alla barn över sju år i vilka "aritmetik och geometri skulle studeras på grund av deras nyttighet och bidrag till mental disciplin".
På liknande sätt argumenterade han för att hans politiska aritmetik kunde ge "industrin enhet och lydnad" bland dess praktiker; och på andra ställen krävde han, speciellt med hänsyn till konflikten på Irland, att sociala och politiska institutioner skulle ombildas för att få dem i överensstämmelse med de matematiska resonemangens föreskrifter.[15].
Vi har redan antytt att Bacons förslag till vetenskaplig metod uppenbarar många av den kapitalistiska arbetsprocessens formella karakteristika. William Pettys erfarenheter, i synnerhet Down Survey, kan översättas nästan direkt till den moderna fabrikens organisation och kontroll. På 1800-talet beskrev Andrew Ure, ärkeapologeten för fabrikssystemet, fabriken som ett begrepp vilket "förmedlar idén om, en väldig automat sammansatt av mångfaldiga mekaniska och intellektuella organ som verkar tillsammans och utan avbrott, gentemot ett och samma mål". Faktiskt kan samma beskrivning ges till Bacons schema för uppnående av vetenskaplig kunskap, i synnerhet hans "House of Solomon" och hans planer för en naturalhistoria (från vilket schemat för Down Survey delvis togs). Bacons påstående att hans metod "lämnar litet till individuell briljans" har ett eko i Ures uttalande att "det stora objektet för den moderna manufakturen är, genom unionen mellan kapital och vetenskap, att reducera uppgiften för dess arbetsfolk till att utöva påpasslighet och händighet ... lagom lämpat för ett barn". Och omfattningen av fabriksarbetarnas fullständiga underordnande under maskinernas rörelser förebådas med Bacons ord i introduktionen till Novum Organum: "Det finns endast en väg för säker och hälsosam aktivitet ... att tankarna redan från början ingalunda får lämnas åt sig själva, utan det skall ständigt läggas band på dem; och uppgiften skall genomföras såsom av ett maskineri" (D. D. kurs.).
Det är denna nära släktskap mellan den sociala praktiken föreslagen i Bacons skrifter, och de former av praktik krävda av den kapitalistiska arbetsprocessen, som gör sådana sentenser så populära på 1600-talet. Både den engelska revolutionens militanta puritanister och den nya kapitalistklassen som förnekade militansen och i slutet av århundradet kom i maktposition, var intresserade av att störta feodalismens institutioner och praktiker. Men där de militanta sökte applicera deras nya organisationsmetoder till samhället som helhet, reducerade deras efterträdare applikationen till den mer begränsade sfären av privat produktion.
Under alla omständigheter, försökte baconianerna genomföra den form av ordning på den "odisciplinerade massan" som skulle göra dem mottagliga för vad som faktiskt var kapitalistiska produktionsförhållanden. I denna mening var Francis Bacons skrifter huvudsakligen bidragsgivande, inte som teknisk manual, utan som en ledningsfilosofi, och baconianerna kan i varje enskild period ses agera som, vad Gramsci kallar "organiska intellektuella", sysselsatta med att hjälpa till med att uppnå eller vidmakthålla den klass' hegemoni, till vilken de är knutna. Robert Boyle beskrev Royal Societys funktion som "att möjliggöra för gentlemen att bedriva kommers med handelsmän och hantverkare för deras ömsesidiga fördel"; alltså måste vi se detta som skapande av, inte en neutral mötesplats mellan oppositionella klasser, utan som manifestationen av en klassallians mellan två grupper vilka, i slutet av 1600-talet, delade ett gemensamt mål: nämligen ekonomisk expansion genom underkastande av arbete under kapitalets disciplin.
Hittills har jag koncentrerat mig på beskrivningar av vetenskapen som en arbetsprocess. Jag skall nu vända mig från praktikens sfär, mot den till denna relaterade idésfären. I artikelns andra del skall jag undersöka analogin mellan det sätt på vilket den materiella världen - inklusive både de overksamma objekten och de människor som befinner sig i interaktion med dem i arbetsprocessen - framställs av å ena sidan vetenskapen efter 1600-talet och av å andra sidan det kapitalistiska produktionssättet. Jag kommer argumentera för att det finns en signifikant överensstämmelse mellan förändringen i de metafysiska antagandena som spelade en sådan väsentlig roll i den vetenskapliga revolutionen, och sättet att framställa saker på, som determineras av den kapitalistiska arbetsprocessen. Och denna överensstämmelse förklarar delvis varför de som kämpar för att uppnå hegemoni över den senare sympatiserade med idéerna hos dem som predikade den förra. Det sätt på vilket den materiella världen framställs av kapitalismen beskrivs av Marx genom begreppet fetischism. I Kapitalets första band beskriver han hur arbetsprodukterna antar en a-social framträdelse som "varufetischismen", vilken vilseleder ekonomer (och andra), så att "ett bestämt samhälleligt förhållande mellan människor ... antar för dem själva den fantastiska formen av ett förhållande mellan ting". Marx talar också om produktivkrafternas fetischism, och hävdar att under kapitalismen "är de objektiva förhållanden som är väsentliga för realiserandet av arbetet alienerade från arbetaren och manifesterar sig som fetischer, begåvade med en egen själ och en egen vilja". Resultatet blir att "individer nu behärskas av abstraktioner, medan de tidigare var beroende av varandra. Abstraktionen, eller idén, är emellertid inget annat än det teoretiska uttrycket för de materiella förhållanden som är deras herre och husbonde".
Utifrån vårt resonemang sett, så är den viktiga aspekten av denna process den, att under kapitalismen så är produktionen av mervärde genom arbetsprocessen planerad, organiserad och kontrollerad genom manipulation av sociala relationer i deras abstrakta, fetischerade form. Dessa faktorer som ingår i ledningens argument och beräkningar när de försöker att organisera arbetsprocessen - t.ex. för att öka effektiviteten hos en viss produktionskedja, eller för att förbereda för introduktionen av en teknisk nyhet - är just dessa karakteristika som kapitalet igenkänner i en vara (eller i arbetet) i denna abstrakta form. De enda egenskaper som ingår i dessa argument är de som kan användas för att uppnå en högre profit; beaktandet av faktorer som inte har betydelse för detta mål - t.ex. de ekologiska skador som den aktuella produktionsprocessen orsakar, skador på arbetarnas hälsa, eller ens den exploatering som innefattas i hans eller hennes relation till fabriksägaren - reduceras till ett minimum, om det inte helt kan ignoreras.
Om vi återvänder till 1600-talet, så är det möjligt att identifiera fyra enskilda aspekter av den metafysiska förändringen vi nämnt ovan. Den första är det primat som matematiken erhåller, både som grundval för sanning och visshet, och genom att tillhandahålla den dominerande tekniken varigenom man kan upptäcka sanningen. Den andra är den s.k. "mekaniska filosofin", idén att hela naturen består av trög materia i rörelse, och att den kan förstås i termer av matematiska samband som styr dessa rörelser, vilka det är naturvetenskapens uppgift att upptäcka. För det tredje, så bevittnade 1600-talet uppkomsten av ett begrepp för naturlagar, inte som gudomlig befallning, utan som stränga matematiska samband vilka bestämde det sätt på vilket materian kunde eller inte kunde bete sig. Slutligen har vi åtskiljandet av de "objektiva" faktas domän, naturvetenskapsmannens mål, från de "subjektiva" värdenas, vad som senare skulle identifieras som konstens sfär; eller som filosoferna uttryckte det, åtskiljandet av ett objekts primära kvaliteter, vilka kunde bli bevisligen isolerade och mätta, från dess sekundära kvaliteter, de blotta intryck som objektet gjorde på en individs sinnen.
Det är viktigt att inse att dessa fyra aspekter utgör ett enda idékomplex och att de allihop är nära besläktade med varandra; den mekaniska filosofin, baseras t.ex. delvis på antagandet att tröga föremåls rörelser kan beskrivas med matematiska lagar. Dessutom uppnåddes inte den metafysiska förändringen, som skulle ha ett sådant inflytande på det västerländska tänkandets utveckling under de följande trehundra åren, genom att skilda bidrag från olika individer ackumulerades, utan genom att detta idékomplex utvecklades som en helhet. Följaktligen kan man finna samtliga ovanstående aspekter i någon form i Galileos, Bacons, Descartes, Hobbes och Lockes filosofiska skrifter. Tillsammans definierade de den materialistiska filosofi som skulle bli ett förhärskande tema i europeiskt tänkande under 1700-talet, som underströk att universum kunde bli fullständigt förstått i termer av materia, kraft och rörelse, och att de enda sanningar som besitter allmän giltighet är de matematiska naturlagarna.[16]
Jag skulle vilja hävda att sambandet mellan denna metafysiska förändring och uppkomsten av de fetischerade former som Marx beskriver, inte ligger så mycket i innehållet som i formen. Med andra ord, trots att en mängd författare, varav flera i Max Webers efterföljd, har identifierat den uppenbara rationaliteten i 1600-talets vetenskap direkt med det blotta faktum att matematiska symboler och kalkyler används i de affärsuppgörelser som dominerar i det kapitalistiska samhället, så är det mer avslöjande att tala om uppkomsten utav en speciell form för rationalitet, och att identifiera denna med den speciella formen för dessa symboler och kalkyler (och följaktligen hävdar man då, i själva verket, att rationalitet, inte är en objektiv tankeform som "upptäcktes" på 1600-talet, utan att den kan ta olika former, vilka var och en är samhälleligt bestämda). I matematikens fall är det t.ex. viktigt att först fråga hur reduktionen av ett objekts väsentliga kvaliteter till en matematisk form sammanföll med de ideologiska behoven hos det samhälle inom vilket denna process ägde rum, och för det andra hur dessa behov återspeglades i den särskilda typ av matematik som detta samhälle hjälpte till att framskapa.
Om vi återgår till den analys som förestavats av perspektivet i denna artikels första del så är ett viktigt kännetecken på den kapitalistiska arbetsprocessen att produktionen måste organiseras systematiskt - d.v.s. som ett fullständigt system - och detta förutsätter homogenitet mellan de olika komponenterna för att garantera att de kommer att passa ihop med varandra, en homogenitet som kan uttryckas t.ex. genom att reducera alla arbetsprocessens komponenter till deras ekonomiska "värde". Ett liknande behov av homogenitet i förklaringar är påkallat i vetenskapen; och här garanteras den genom bruket av matematik. För matematiken behandlar de samband mellan objekt (eller händelser eller fenomen) som kan påvisas genom att de översätts till det ena eller andra abstrakta matematiska språket (de enklaste är aritmetik, algebra och geometri).
När de väl en gång översatts till ett av de matematiska språken, kan även de mest olikartade fenomen omfattas inom samma förklarande teoretiska ram. För att citera A. N. Whitehead: "matematik är tänkandet som rör sig i en sfär av fullständig abstraktion från alla enskilda tillfällen det uttalar sig om".
Galileo var bland de första att inse styrkan i en metod som uteslutande behandlade de aspekter av den materiella världen som lätt kunde kvantifieras. Övertygad om att "naturlagarna är skrivna på matematikens språk", lade han med sina egna undersökningar av statik och dynamik (studiet av krafter, respektive i och ur jämvikt), grunderna för det kvantitativa närmandet till naturen. Matematiseringen av naturen blev det främsta målet för 1600-talets vetenskapsmän (många motiverade, naturligtvis, av nyplatonisk filosofi, som i matematiska samband såg en uppenbarelse av Guds fullkomlighet såsom gudomlig skapare.) Rättfärdigandet av detta närmande kom med Isaac Newtons bevis att alla kroppars rörelse kunde förstås i termer av ett begränsat antal matematiskt uttryckta formler.
Emellertid var önskan att kvantifiera naturen inte en sluten ambition, utan väsentligen en strategi för att uppnå ett särskilt mål, nämligen utsagor om naturen som kunde anses för universellt giltiga. Det är i denna betydelse som matematiseringen av naturen överensstämmer med den kapitalistiska arbetsprocessens ideologiska krav; för den fetischerar inte varorna för deras egen skull, utan för att göra deras framträdelser jämförbara med de allmänna ideologiska formerna - inklusive "lön", "pris", "profit", etc., - i vilka kapitalismen artikulerar sina samhälleliga relationer. Dessutom kan kapitalet - som vi skall se nedan - endast handha arbetsprocessens aspekter när de har blivit reducerade till en kvantifierad form. Sålunda finns det inte enbart en formell överensstämmelse mellan det sätt på vilket vetenskapen underordnar den materiella världen under relationerna mellan matematiska symboler, och det sätt som kapitalet underordnar arbetsprocessen under relationerna mellan "fetischerade" karaktäristika, men vi ser också, som redan har nämnts i fallet med William Pettys Political Arithmetic (och John Graunts Bills of Morality), att från och med den senare delen av 1600-talet, om inte tidigare, så har den ena ständigt använts för att förstärka och uttrycka den andra.
Vi kan t.o.m. spåra denna växelverkan till den utveckling som skedde inom matematiken. Den stora bedriften i 1600-talets matematik var den faktiskt samtidiga upptäckt som Isaac Newton, Pierre Fermat och Gottfried Wilhelm Leibniz gjorde av differentialkalkylen. Betydelsen av kalkylen är att den genom att tillhandahålla ett sätt att framställa förändringskvoter som exakta matematiska storheter, möjliggör att en process reduceras till rena matematiska termer och att den således kan behandlas matematiskt. Tidigare kunde algebra och geometri, i bästa fall tillhandahålla abstrakta framställningar av en process i den verkliga världen, huvudsakligen genom att uttrycka relationerna mellan skilda faktorer; således var t.ex. Galileos rörelselagar algebraiska uttryck, med vilka hastigheten hos en fallande kropp kunde räknas ut med hjälp av falltiden (och vice versa). I kalkylen, emellertid, blir processer helt och hållet matematiska; Newtons rörelselagar beskriver universellt tillämpligt (inom den moderna relativitetsteorins begränsningar) rörelsen hos vilkensomhelst kropp varsomhelst i rymden.
Kalkylen tillfredställde onekligen en del rent funktionella behov, t.ex. i maskinindustrin. Återigen kan man emellertid upptäcka en formell likhet mellan kalkylen som ett matematiskt språk och de framställningsformer som krävs av den kapitalistiska arbetsprocessen. Algebran hade utvecklats av köpmännen; den tillhandahöll ett abstrakt språk med vilket varutransaktioner lätt kunde räknas ut, och algebrans framväxande i det västerländska tänkandet var en del av den tilltagande aktiviteten (och ofta den politiska dominansen) hos en köpmannaklass vars politiska makt baserades på kontroll av varutransaktioner. De som uppnådde makten i 1600-talets England var däremot, som det har hävdats ovan, beroende av kontrollen av själva arbetsprocessen; vad var då mera lämpligt än att denna nya klass skulle härbärgera en form av matematik som väsentligen befattade sig med processen snarare än produkten? Det utbyte som kalkylen tillåter, inom matematiken, mellan fysikaliska principer och kvantitativt kalkylerbara resultat - eller mellan process och produkt - är direkt analogt med det som krävs av kapitalet för den fullständiga föreningen av, och kontrollen över banden mellan arbetsprocessen och varan.
En andra viktig aspekt utav den metafysiska förändringen är den mekaniska filosofin. Detta var namnet på en uppsättning idéer som baserade sig på uppfattningen att alla kroppar i rörelse, inklusive levande organismer, endast och allena kunde förklaras i termer av trög materia som rör sig i matematiskt definierade banor (i motsats till medeltida filosofi, med dess idéer om andar som levde inuti materian och stimulerade den till rörelse, och Guds ständiga intervention i den naturliga världens rörelser). Den mekaniska filosofins rötter kan spåras tillbaka till klassiska författare. Lucretius, t.ex., utvecklade en teori om att materien bestod av tröga atomer, och föreslog att planeterna rörde sig "enligt samma principer som vi ser floder driva vattenhjul". Men återigen så var det på 1600-talet, först i Galileos efterföljd, och senare systematiserad av Descartes, som den mekaniska filosofin blev erkänd. Den omfattades t.ex. med den största entusiasm av, många av Royal Societys tidiga medlemmar, särskilt sådana som Boyle, Oldenburg och Hooke var aktivt engagerade i att genomföra experiment. Deras mål, som Oldenburg beskrev det senare i ett brev till Spinoza, var att förklara att "vad som kallades tingens speciella skillnader, kan reduceras till storlek, rörelse, vila och delarnas läge".
Återigen har några av de som sökt efter den mekaniska filosofins sociala upprinnelse påstått att dess popularitet delvis berodde på den tilltagande mekaniseringen av produktionsprocessen genom teknologisk utbredning. Dock föreslår jag att dess betydelse ligger lika mycket i dess användning som metafor (eller modell), än i den mekaniska analogin som förklaring. Det är den metafor vi använder närhelst vi talar om att verksamhet går "som en klocka". Med detta menar vi att varje komponent i verksamheten utför en tilldelad funktion, till vilken den har blivit specifikt utformad (eller utvald) för. Detta gäller för de olika delarna i en maskin, men det gäller också för den kapitalistiska arbetsprocessens abstrakta representation, som innefattar sammanförandet av en uppsättning lämpliga faktorer (arbete, produktionsmedel, råmaterial, etc.) och kombinationen av dem inom en övergripande plan, i vilken de kan användas för att maximera produktionen av mervärde. Som Marx t.ex. påpekade så kunde arbetsprocessen karakteriseras som "manufakturens mekanism" till och med innan produktionen blev maskinbaserad.
Den mekaniska filosofin reducerar världen, inklusive levande organismer, till enhetliga system av trög materia på samma sätt som kapitalet framställer arbetsprocessen, inklusive mänskligt arbete, som system av tröga, abstrakta kvantifierade former, skilda från medvetande och känsla. Under 1900-talet har det, som Les Levidow visat, utvecklats intelligenstester och begrepp för "intelligens" som ett kvantifierbart uttryck för individens mentala förmågor i den speciella form, som kapitalet kan använda intellektuellt arbete i.[17]
Vi finner en jämförbar situation trehundra år tidigare. Föreställningen om människokroppen som en maskin - vars beteende kan karakteriseras i strikt kvantifierbara termer - var då ett resultat av den särskilda form i vilken kapitalet använder mänskligt arbete, d.v.s. kapitalets huvudsakliga intresse av dess existens som "manuellt" arbete som kan genomföra rent mekaniska uppgifter. Vi kan t.o.m. anta att det stora intresset för anatomi och fysiologi under perioden delvis kan betraktas såsom reflekterande det faktum att kapitalet framställer individen enbart som en potentiellt användbar mekanism, värderad för dess kapacitet till att utföra manuella uppgifter, från vilken begreppet vilja eller önskan kan bli helt och hållet åtskilt.
En viktig del av den mekaniska filosofin var den nya form för naturlagsbegrepp som den innebar, Förut hade naturlagar, på linje med den aristoteliska betoningen på substans, tolkats som naturens "påbud" som determinerade vad som kunde och inte kunde hända. 1600-talet såg däremot uppkomsten av ett begrepp för naturlagar som var baserat på anslutning till matematiska principer. Robert Boyle, t.ex., omnämner naturen som en samling kroppar vilka "handlar och lider enligt rörelselagarna". Naturfilosoferna blev med andra ord intresserade av funktioner och av att formulera invariansrelationer, vilka uttrycktes som matematiska lagar. Dessutom insåg Bacon att det var endast genom att göra dessa lagar tillgängliga som individer kunde vinna "makt och herravälde över naturen". Då Newton formulerade sina allmänna rörelselagar var han framför allt intresserad av hur föremål betedde sig, inte vad de var; det var faktiskt det faktum att han var i stånd att ignorera den andra frågan - d.v.s. hävda att hans lagar var tillämpliga utan hänsyn till innehållets natur - som gav hans analytiska metod så stort inflytande.
Samtidigt som det uppkommer ett nytt begrepp för naturlag i vetenskapen, så uppkom en ny form för lag i samhället. Detta var köpmännens lag, en lag som hade som sitt främsta intresse att skydda äganderätten, en "rätt" som förvärvades genom köp, i motsats till de feodala lagarna som inte baserade sig på egendom, utan på föreställningar om ömsesidigt ansvar. I synnerhet var den juridiska revolution som skedde i 1600-talets England, i vilken advokater allt mer tog över de lagar som hade utvecklats av köpmän - särskilt under inflytande av Sir Edward Coke - ett viktigt element i förstärkandet av den politiska makten hos den härskande klass som etablerade sitt herravälde vid slutet av århundradet.[18]
Både i vetenskap och i samhälle reflekterade de nya formerna för lagen en övergång från kontroll genom öppen auktoritet - idén om att "våld betyder rätt" - till kontroll genom den erforderliga troheten mot "rationellt" objektiva umgängesregler. (Francis Bacon sa t.ex. att kungen var underkastad lagen och stod inte ovanför den). Emellertid, vad beträffar borgerliga juridiska förhållande, så måste egendomsrelationer betraktas som en produkt av, snarare än bestämmande för, förhållandet mellan arbete och kapital inom produktionsprocessen. På samma sätt var de matematiska rörelselagarna induktivt härledda från den matematiska framställningen av mekaniskt fattade processer, och således sågs de som produkten av, snarare än bestämmande för, dessa processer. Lagens funktion var inte enbart att reproducera kategorin privategendom, utan också att möjliggöra för egendomsrelationen att användas till att upprätthålla kapitalets politiska herravälde över arbetet; liksom det matematiska lagbegreppet söm det dominerande sättet att beskriva den naturliga världen, speciellt när det sanktioneras som en bild av gudomlig vilja, upprätthåller en process eller ett objekts abstrakta, matematiska framställnings epistemologiska primat framför dess existens i den verkliga världen. Denna kongruens mellan matematisk lag och borgerlig lag fattades av Newtons samtida, vilka enligt hans uttryck vanligen utnyttjade "analogin mellan den naturliga världen och världspolitiken". Under 1700-talets första år propagerades Newtons världsbild vida omkring, t.ex. av Bentley, Samuel Clarke och deras efterföljare, som en modell för social harmoni, baserad på ett rationellt och ordnat universum. Som Meg Jacobs har skrivit: "Den tröga ordningens lagar tillhandahöll en modell för att anpassa egenintressets påbud till samhällets behov".[19] Den sista aspekten av 1600-talets metafysiska förändring var åtskillnaden mellan faktas och värdenas domäner, och den konsekventa distinktionen mellan primära och sekundära kvaliteter. Åtskillnaden mellan fakta och värdering var, understödd av en nyplatonsk filosofi som påstod att sanningen om världen endast kunde återfinnas i matematiken, implicit i Galileos argument att den verkliga världen är världen av kroppar vars rörelse kan beskrivas matematiskt; de som inte kunde beskrivas på detta sätt, inklusive de förnimmelser vilka gör världen levande för oss, förvisades av Galileo till kategorin sekundära kvaliteter och uteslöts från vetenskapens område. Distinktionen mellan primära och sekundära kvaliteter, och skapandet av två separata och ömsesidigt outforskningsbara världar: den objektiva och den subjektiva, har förblivit central i västerlandets naturfilosofi.[20]
Hur kan vi relatera detta till vår analys av den kapitalistiska arbetsprocessen? Tidigare argumenterades det för att objektens representation - inklusive mänsklig arbetskraft - i termer av dem som mekaniska, kvantitativa karakteristika (d.v.s. i enlighet med deras primära kvaliteter) var en funktion av kapitalets behov av att reducera alla fenomen till nivån för bytesvärdet. Dock kan inte kapitalet helt och hållet ignorera den mänskliga arbetskraftens medvetande; snarare korresponderar sekundära kvaliteter till den specifika form i vilken kapitalet representerar arbetskraftens medvetande. Inte ens kapitalisten kan ignorera det faktum att den mänskliga individen inte är en maskin, utan har "känslor" om det arbete han eller hon skall utföra. Doktrinen om sekundära kvaliteter kan ses som den specifika form i vilken kapitalet försöker att ta med dessa känslor i beräkningen.
Åtskillnaden mellan primära och sekundära kvaliteter kan därför ses som en förmedling av åtskillnaden mellan de "objektiva" karakteristika av arbetsprocessen och arbetaren, vilket Marx refererar till som alienation. Kapitalet tillförsäkrar sig, genom att förflytta kontrollen över arbetsprocessen och dess produkter från arbetaren, att de enda känslor som arbetaren legitimt kan erfara är rent själv-reflektiva; han eller hon förväntas inte utveckla idéer som skulle kräva direkt ingripande i kontrollen av arbetsprocessen, eftersom det inte är arbetets prerogativ. Och kravet på att en skarp åtskillnad vidmakthålls mellan primära och sekundära kvaliteter reflekterar likaledes rörelser i den politiska sfären att vidmakthålla distinktionen mellan kapitalets mål och arbetets mål, där det tidigare tillåts dominera över det senare.[21]
Den primära/sekundära kvalitetsdistinktionen fullbordar listan på de aspekter av det metafysiska omslaget av 1600-talets filosofi, som motsvarar de nya formerna av representation för materiella objekt och levande organismer involverade i den kapitalistiska arbetsprocessen. Hittills har det föreslagits att den formella likheten mellan dessa former av representation och den experimentella filosofin hjälper till att förklara varför denna filosofi erhöll det stöd den fick från medlemmarna av den nya härskande klassen, vars makt avhängde etablerandet och vidmakthållandet av de kapitalistiska produktionsförhållandena. För att citera Gramsci: "varje samhällelig grupp, som uppkommer på det ursprungliga området för en essentiell funktion inom världen för den ekonomiska produktionen, skapar tillsammans med sig själv, organiskt, ett eller flera strata av intellektuella vilka ger den homogenitet och ett medvetande om dess egen funktion, inte bara inom det ekonomiska utan även inom det samhälleliga och politiska fältet."
Dessa två separata sfärer - den vetenskapliga och den politiska - sammanfördes i 1600- och 1700-talens stora politiska filosofers skrivande, vars inflytande har varat fram till nutiden genom att erbjuda den ideologiska stommen för bourgeoisins samhälleliga förhållanden. En av de första av dessa moderna filosofer var Thomas Hobbes. Han anlade en extrem materialistisk position, genom att liksom Galileo och Descartes tro att naturen kunde undersökas i termer av tröga ting som rörde sig enligt strikt matematiska lagar. Hans eget bidrag till att utvidga den mekaniska filosofin från en förklaring av de levande organismerna till en modell för hela samhället, genom att visa att det senare kunde betraktas som ett mekaniskt system sammansatt av diskreta självrörliga individer. Elementen i Hobbes "politiska vetenskap", som de uttrycktes i hans största arbete Leviathan, var att samhället kunde plockas sönder och sättas samman igen som om det vore en maskin.
Som C. B. MacPherson har visat[22], var byggstenarna i Hobbes förklaring av samhället - hans postulat om människans natur och hennes beteende - själva samhälleliga kategorier, eftersom de hade abstraherats av Hobbes från hans observationer av människans aktiviteter i samhället. Vidare lyckades Hobbes att framställa samhället som ett mekaniskt system delvis på grund av att han tänkte sig arbetskraft som någonting som kunde köpas och säljas, sådana transaktioner formade den kontraktsmässiga basen för samhälleliga förhållanden: "värdet eller betydelsen av en människa, är framför allt hans pris, vilket innebär att lika mycket skulle ges för användandet av hans kraft". Hobbes politiska filosofi sammanförde således de nya metafysiska antagandena från 1600-talets vetenskap å ena sidan och å andra sidan de samhälleliga förhållandena baserade på köp och försäljning av alienerad arbetskraft - med andra ord de samhälleliga förhållandena i den kapitalistiska arbetsprocessen. Som en politisk modell, som krävde den starka centrala makten som den gjorde för att reglera den sociala maskinens fungerande, var dessa idéer mer konkurrensdugliga gentemot de absoluta regimerna i Tudorengland (och senare 1700-talets Frankrike) än gentemot de borgerliga demokratierna som efterträdde dem. Emellertid förblir Hobbes idéer - liksom de av hans föregångare Machiavelli - ett adekvat uttryck för de samhälleliga förhållandena som existerar inom det privata företaget, dess hierarkiska och auktoritära kontrollsystem, dess mekaniska fungerande (som frambringare av mervärde), och dess samhälleliga förhållanden determinerade av den kapitalistiska arbetsprocessen.
Begränsningarna i Hobbes idéer som en praktisk filosofi för ett fritt företagarsystem överskreds av hans efterföljare, John Locke. Liksom Hobbes, var Locke en trofast materialist som hyste stor tilltro till säkerheten i de matematiska resonemangen och sökte utvidga vetenskapens upptäckter och metoder till beteendet inom det samhälleliga området. Således talar Locke i sin introduktion till An Essay Concerning Human Understanding om Boyle och Thomas Sydenham som "mästerbyggare vars mäktiga skisser, för att vidareföra vetenskapen, kommer att lämna ett evigt monument till beundran av senare släkten". (Försynt relaterar han sina egna ansträngningar till "den oöverträffade Mr. Newton", med anmärkningen att "det är en ambition tillräcklig att bli sysselsatt som lägre arbetare för att rensa marken en smula och plocka bort litet av det skräp som ligger i vägen för kunskapen".) Locke utvecklar också sina argument från betraktningar om hur människan skulle uppföra sig om hon placerades i "naturens sköte", men han undflyr begränsningarna i Hobbes position genom att erkänna människans resonerande förmåga, som supplement till hennes mekaniska och beteendemässiga karakteristika, vilket gjorde det möjligt för honom att reflektera över samhälleligt beteende, och bestämma "rationalitet" som de mest önskvärda lagarna att lyda.
Lockes samhälleliga system var föreskrivet på existensen av privat egendom. Statens roll var att administrera lagarna som reglerade dess användning, distribution och transferering. Rationellt beteende blev, åtminstone per definition, det som kunde eller inte kunde göras med privat egendom.[23] Faktiskt föreslår Locke att rationalitet kan identifieras med ägandet eller kontrollen av egendom, och därför inte kan förväntas av de egendomslösa lönearbetarna:
"Merparten av mänskligheten har inte tid för lärdomar och logik, och skolornas hårfina skillnader. När handen används till att plöja och gräva, är sällan huvudet lämpat för sublima rörelser, eller uppövat i mysteriska resonemang. Det är gott om män av det ståndet (för att inte tala om det andra könet) kan begripa enkla förslag och korta resonemang omkring ting som äro bekanta för deras sinnen, och nära förbundna med deras vardagliga erfarenheter. Gå utöver detta, så kommer du att göra merparten av mänskligheten häpen".
Locke påstod att arbetslöshet var det direkta resultatet av bristande disciplin och ett misslyckande att följa den rationella människans moralkod. Som medlem av "Commission on Trade" skrev han 1697 att arbetslöshetens ökning orsakades av "intet annat än disciplinens förslappning och sedernas förfall".
Arbetsprocessen erbjuder därför matrisen för Lockes idéer om rationellt handlande, och följaktligen ytterst för hans filosofi om politisk liberalism. Den grundläggande rationaliteten är egendomsägarnas, de som äger och därför, via rätt, kontrollerar produktionsmedlen; det är med andra ord kapitalets "självmedvetna" rationalitet. Som kontrast saknar arbetaren möjlighet att utveckla sin egen rationalitet och är förpliktad att följa kapitalets disciplin - att faktiskt, som i fallet med arbetslösa, pålägga sig denna disciplin. Även om alla människor i begynnelsen, enligt Locke, delade en gemensam rationalitet i det direkta tillägnandet av naturen, gjorde framkomsten av pengar det möjligt att ackumulera rikedom, och följaktligen rättigheten för några att kontrollera, genom köp, produkten av andras arbete: "Grästovorna som min betjänt har skurit ... blir min egendom, utan några andras tillstånd eller förhandlingar". Med andra ord är förnuftet begränsat till dess tillämpning på kapitalets beteende; t.ex. hade endast egendomsägare rätt att välja den lagstiftande församlingen. Tänkande och planerande tillhörde som rättighet endast kapitalet; arbetarnas plikt var att lyda kapitalets befallningar.
Därför är det knappast förvånande att Lockes idéer har blivit den legitimerande ideologin för den kapitalistiska staten som politiskt system från 1700-talet och framåt. Locke själv var privatlärare åt Lord Shaftesbury, en av arkitekterna bakom Whig-traditionen som dominerade engelsk politik under den första delen av 1700-talet, och vilkas ansträngningar att uppnå kontroll över en fördriven arbetskraft var en av faktorerna bakom den industriella revolutionens framgång.[24] Vidare ombesörjde Bacons, Newtons och Lockes materialistiska metafysik urkällan från vilken praktiskt taget alla filosofer under den europeiska upplysningstidens 1700-tal, kom att dricka djupt ur.[25] Voltaire var t.ex. en tidig popularisator av Newton, medan Locke citeras av Condillac på praktiskt taget varje sida. Historiskt sammanhänger spridningen av upplysningsfilosofin med spridningen av kapitalistiska samhälleliga relationer: politiskt kan vi argumentera för att idéerna som konstituerade den förra - dominerande bland det som var 1600-talets vetenskapsmäns mekaniska materialism - var ett viktigt element som användes av den framväxande kapitalistiska klassen för att vidmakthålla dess hegemoni genom reproduktion av den senare.
Kanske kan det mest åskådliga exemplet på detta nära släktskap hittas i USA:s historia. Från första början, med landstigningen av de tidiga immigranterna från Holland, importerades den "protestantistiska arbetsetiken", och de föreställningar om vetenskap som uppkom i 1600-talets England passade naturligt in i denna bakgrund. Hugh Peters, Cromwells kaplan, varm Baconist och stark motståndare till Levellerna, började som båtbyggare i USA (där han även spelade en ledande anklagande roll i Saxons häx-rättegångar). Dorothy Stimson har visat att Royal Societys korrespondenter och medlemmar som levde i New England var "alla skolade i kalvinistiskt tänkande".
En av de mest berömda för att sammankoppla föreställningar om vetenskap till politisk filosofi var Benjamin Franklin; han var bemärkt för sin önskan att föra in ordning och disciplin i alla former av samhällelig praktik, och hatade att se någonting slösas bort, vare sig det rörde sig om tid, energi eller pengar. Och ett annat av de mest inflytelserika exemplen är Thomas Jefferson, som överförde många av upplysningstidens idéer till USA, och såg till att ett flertal av dem skrevs in i oavhängighetsförklaringen 1776. Genom stark influens från Locke hade Jefferson en mekanisk vision om universum och en anfäktelse för matematisk precision, som övertygade honom om att mänskligt liv kunde styras till det himmelska maskineriets precision och enkelhet.[26] I termer som återkastade kapitalets dominans över arbetet - och primära över sekundära kvaliteter - tillskrev Jefferson förnuftet "en suveränitet till vilken hjärtat skänkte en allomfattande och full vördnad". Genom sådana ideologiska tilliter kodifierades den kapitalistiska produktionens sociala relationer in i USA:s konstitution.
Harry Braverman har i Arbete och monopolkapital,[27] beskrivit hur den under 1900-talet ökande användningen av "vetenskaplig planering till arbeten som sträcker sig från rymdfarts ingenjörer till skrivmaskinister, resulterat i att varje arbete, under kapitalets ledning blivit allt mer fragmenterat och alienerat. Braverman identifierar denna process' början till slutet av 1800-talet, en period under vilken, under ledning av arbetsingenjörer som F. W. Taylor, vetenskapen blivit "kapitalistens egendom och produktionens själva kärna", i motsats till de tidigare stadierna i den industriella revolutionen under vilka vetenskapen varit "generaliserad samhällelig egendom, tillfällig i förhållande till produktionen." Dock kan vi se från den tidigare utförda analysen att så långt tillbaka som på 1600-talet, tillhandahöll den moderna vetenskapens språk termer i vilka ledningsfilosofin anpassad till den kapitalistiska arbetsprocessen kunde uttryckas adekvat. (Thomas Sprat, skrev avslöjande i sin biografi över Royal Society att experimentella vetenskapsmän föredrog "hantverkarnas, lantmännens och köpmännens språk, framför vetandets och lärdomens språk".) Vad vi kan se i Taylors innovation i slutet av 1800-talet är snarare höjningen till en ny nivå i alliansen mellan vetenskaplig världsuppfattning och den kapitalistiska arbetsprocessens hegemoni, vilken kan spåras tillbaka till deras gemensamma ursprung två århundraden tidigare.
Mina argument riktar sig därför inte enbart mot att den vetenskapliga världsbilden är en ideologisk representation - eller t.o.m. en legitimation - av den borgerliga världen, utan att den är ett intellektuellt verktyg vilket kapitalisterna använder för att organisera, planera och kontrollera arbetsprocessen. Den vetenskapliga världsuppfattningen är faktiskt ett konstitutivt element i denna värld. Och behovet av detta verktyg kan inte determineras blott av fordringarna på att öka produktionens "effektivitet" i någon neutral mening, utan tvärtom av kapitalets behov av att påtvinga sådan organisation, planering och kontroll över arbetarna, för att säkra genereringen och den följande approprieringen av mervärde.[28] Arbetsprocessen kanske framträder som att ha tagit en fetischerad form, i vilken män och kvinnor syns vara styrda av ting; men för de som sysselsätts i denna process som arbetare är denna fetischerade form, den disciplin som involveras och de ekonomiska och politiska intressen som ligger bakom, mycket reella.
Vetenskapen har obestridligen inte varit den enda form av social praktik genom vilken dessa fetischerade former har artikulerats. Vi har redan indirekt hänvisat till den nära släktskapen mellan den vetenskapliga revolutionen under 1600-talet och kalvinismens spridande; ett antal socialhistoriker har tenderat att förklara detta släktskap i termer av den rationella inställningen till livet och det "utilitaristiska" framtonandet uttryckt av de två. Vår analys föreslår en något annorlunda undersökning, nämligen att vad som den vetenskapliga metoden, den kalvinistiska/puritanska religionen och den kapitalistiska arbetsprocessen alla delade var en särskild form av kontroll över social praktik (illustrerad med samma disciplin i Kalvins Genève, Cromwells "New Model Army", Bacons vetenskapliga metod och William Pettys Down Survey). Rationaliteten var därför inte bytesrationalitet som sådan, utan arbetsprocessens rationalitet och således de sociala relationernas rationalitet den involverade. (Man kan faktiskt argumentera för att utilitarismen i sig var en ideologi som brukades för att rättfärdiga en sådan disciplins pålagor; trots påstående om motsatsen, växte litet av de "utilitaristiska" värdena fram från Royal Societys överväganden, medan några av de varmaste utilitaristerna, från William Petty till Jeremy Bentham, var bland de striktaste disciplinisterna).
Det är också möjligt att argumentera för - även om det ligger utanför artikelns räckvidd - att likartade utvecklingar ägde rum i andra sfärer av kulturell praktik såsom litteratur, poesi, målning och arkitektur. Det är alltid farligt att föra breda generaliseringar om en periods kultur, eftersom skilda typer av konst uttrycker skilda sociala gruppers ideologi (genom kundkrets, popularitet o.s.v.) Men man kan vända på analysen, och föreslå att dessa kulturella stilar som blir populära, under reformationen t.ex., uttryckte en klassisk formalism och en mekanisk syn på naturen som blandades väl samman med idéerna i den nya experimentella filosofin och med kontroll formerna över individer och naturen, vilka den klass som stödde dessa stilarter försökte att etablera. I Inigo Jones och Christoffer Wrens arkitektur, Drydens och Popes poesi, eller de senare målningarna av Reynolds och Hogarth, finner vi en betoning på ordning, rationalitet och allmänna principer som tar upp många vinklingar från Bacon, Newton och Locke. Först när vetenskapsmän misslyckades att leva upp till några av de mer spektakulära löftena, började de bli ett mål för kritik och satir i de litterära kretsarna (t.ex. av Swift i Gullivers resor).
Vi har redan nämnt hur spridningen av vetenskaplig rationalitet, i synnerhet genom dess tillsats till upplysningsfilosofin, ackompanjerade spridningen av kapitalistiska samhälleliga relationer, såväl i Europa som i USA. Jag tror att en tes kan drivas som säger att kraven på politisk neutralitet för vetenskapen har varit starkast när den har använts av en kapitalistisk klass för att uppnå eller vidmakthålla dess hegemoni. Under mitten av 1800-talet är det t.ex. intressant att notera att vetenskapen som kulturellt fenomen tilltalade en viktoriansk härskande klass på höjden av imperialistisk maktställning, men stående inför ett fortlöpande behov av att inplantera strikt fabriksdisciplin hos ett motspänstigt proletariat. För att åter citera Andrew Ure: "När kapitalet införlivar vetenskapen i sin tjänst, kommer arbetarens bångstyriga hand alltid läras lydnad."
Ännu idag fortsätter den rådande vetenskapens metoder och ideologi att dela samma former som den kapitalistiska produktionens metoder och ideologi. Å ena sidan har vetenskapens "disciplinära aspekter" inträtt på debattscenen över vikten av en "hård läroplan" på högstadiet och dess betoning av det centrala i matematiken (nu betraktad som ett integrerat krav hos arbetskraften, vilken måste sysselsättas direkt med andra faktorer av produktionen i dess fetischerade/kvantitativa form). Och å andra sidan i slutet av spektrat, hörde jag nyligen min gamla fysikprofessor tala om hur en skolning i högenergifysik - involverande organiserat arbete i en kapitalintensiv, högteknologisk omgivning som medlem av ett forskarlag, vilket ledde laboratorieteknikerns arbete - utgjorde en idealisk träning för senare industriell ledning.
Det moderna ledningsspråket är därför lika mycket arvet efter 1600-talets vetenskap som transistorapparater, rymdsatelliter och kärnkraft är det. Bacon och hans samtida strävade efter att ombesörja inte blott de tekniska apparaterna med vilka människan kunde utöva makt över naturen, utan även mönstren för samhälleligt beteende - och matrisen för deras ideologiska representation - med vilka människan kunde dominera män och kvinnor i processen. Till och med matrisen finns kvar; den "mänskliga naturen", vilken Hobbes och Locke betraktade som för-social, men vilken som vi har sett redan finns inbyggd i antagandena om den kapitalistiska arbetsprocessen, informerar fortfarande om den psykologi genom vilken kapitalet försöker att representera arbetarnas beteende. Och trots svarta hål och neutronstjärnor, betraktar vi oss fortfarande som levande i en oförtrollad, tredimensionell värld i vilken tingen är tröga, tid och rum existerar oberoende av händelserna och de ramar de refererar till, och äpplen faller till marken p.g.a. gravitationskraften. Med andra ord förblir de dominerande antagandena om den materiella världen de newtonska - och om den politiska världen de lockska - på samma sätt som de dominerande sociala relationerna förblir de som etablerades av den kapitalistiska härskande klassen under 1600-talet.
Denna artikel hade inte kunnat skrivas utan stödet, kommentarerna och kritiken från andra medlemmar av Radical Science Journal-kollektivet; till alla dessa, ett stort tack.
För mer detaljer om den faktiska arbetsprocessen under 1600-talet hänvisas till G. Unwin Industrial Organization in the 16th and 17th Centuries (Cass, London 1963)
[1] Se t.ex. J. D. Bernal, Science in History (Watts 1954) och Christoffer Hill, The Intellectual Origins of the English Revolution (Oxford 1965).
[2] "Den borgerliga revolutionens grundläggande ekonomiska process var att de feodala produktionsförhållandena avskaffades i överensstämmelse med industrikapitalets utveckling." Kochachiro Takahashi, i Rodney Hilton (red): Övergången från feodalism till kapitalism (Röda Bokförlaget 1980), s. 108.
[3] H. N. Brailsford, The Levellers and the English Revolution (Spokesman Press, Nottingham 1976), s. 87.
[4] Takahashi, op.cit. s. 86: "Problemet med övergången från feodalism till kapitalism gäller inte bara omvandlingen av de ekonomiska och social institutionernas former. Grundproblemet måste utgöras av förändringen av arbetskraftens sociala existensform."
[5] Maurice Dobb, Studier i kapitalismens utveckling (Rabén & Sjögren 1973), s. 121.
[6] Charles Webster, The Great Instauration (Duckworth, London 1975), "Det fragmentariska filosofiska system som Bacon lämnade som arv blev för de puritanska intellektuella såväl basen för förståelsen av filosofiska framsteg, som ramen för deras utopiska samhälleliga planerande".
[7] Christoffer Hill, op.cit., kapitel 2.
[8] Robert Merton, "Science, Technology and Society in Seventeenth Century England", Osiris 4 (1938), s. 432: "Den sociala nyttan av såväl vetenskap som teknologi visade sig vara de mest effektiva argumenten för en positiv värdering av sådana sysselsättningar." Se även Boris Hessen, "The Social and Economic Roots of Newton's Principia" i Science at the Crossroads, (Cass, London 1931).
[9] Liknande anmärkningar kan göras om den vetenskapliga metod som föreslogs av Descartes. Om samfälldhet: "genom att förena mångas liv och arbete, kommer vi samfällt att avancera mycket snabbare, än vad som varit fallet om var och en varit ensam". Hierarkisk organisation: "Byggnader som skapats och fullbordats av en enskild arkitekt är i allmänhet vackrare än de som flera arkitekter försökt forma tillsammans." I ljuset av den senare diskussionen är det intressant att notera hur ofta Descartes använder militär vokabulär för att beskriva vetenskapens organisation: "Descartes upprop för samarbete mellan vetenskapsmän var en militär kaptens upprop till sina trupper (...) Descartes hade inga behov av andra sinnelag (...) allt han ville ha var tillräckligt med pengar för att betala för anställandet av dem, som kunde utföra arbete under hans ledning." Paolo Rossi, Philosophy, Technology and the Arts in the Early Modern Era (New York 1950, s. 105).
[10] Se även Francis Yates, The Rosicrucian Enlightment (Routledge, London 1972).
[11] Se Charles Webster, op.cit.
[12] William Petty, Political Arithmetic (London 1682).
[13] William Petty, The History of the Down Survey, red. T. Larcom (Dublin, 1351) och även E. Fitzmaurice, Life of Sir William Petty (London 1895). Det är intressant att notera att Petty understöddes av Thomas Hobbes när de båda två var flyktingar i Paris 1644, och således kom i kontakt med kretsen av filosofer och vetenskapsmän kring Abbe Mersenne.
[14] Se Margaret Espinasse, "The Decline and Fall of Restoration Science" i Charles Webster (red): The Intelletual Revolution of the Seventeenth Century (Routledge, London 1974).
[15] Det är inte förvånande att (Samuel) Pepys (som förste Lord vid amiralitetet) och William Blathwayt (som krigssekreterare) skulle vara vänner till William Petty och stora beundrare av han synsätt på regeringen (...) Många av Charles den II: s civila tjänstemän drogs in i medlemskap i Royal Society genom en känsla av deras intellektuella förening med utövarna av naturalfilosofin." J. H. Plumb, The Growth of Political Stability in England (Macmillan, London 1967). Se även Peter Buck, "Seventeenth Century Political Arithmetic: Civil Strife and Vital Statistics", ISIS nr. 68 (1977), s. 16.
[16] Se E. A. Burtt, The Metaphysical Foundations of Modern Science (London 1924; Doubleday, Anchor pb, New York 1954).
[17] Les Levidow, "A Marxist Critique of the IQ Debate". Radical Science Journal 6/7 (1978), s. 13-79.
[18] "1660 rensades de sista feodala elementen genom förordning ut ur lagen om fast egendom. Prejudikatsdomstolarna rörde sig från en sporadisk vilja att höra bevis om handelssedvänja till ett faktiskt inkorporerande av handelslagarna." Michael E. Tiger och Madeleine R. Levy, Law and the Rise of Capitalism (Monthly Review Press, New York 1977).
[19] M. C. Jacob, "The Church and the Formulation of the Newtonian World View", Journal of European Studies 1 (1971), s. 124-148.
[20] "Den värld folk trott sig leva i - en värld full av färg och ljud - trängdes nu ihop till ett minimalt hörn i hjärnan av splittrade, organiska varelser. Den riktigt viktiga världen utanför var hård, kall, färglös, tyst och död - en värld av kvantitet, en värld av matematiskt beräkningsbar rörelse inom den mekaniska regelbundenheten." E. A. Burtt, op.cit.
[21] Se R. M. Young, "Science is Social Relations", Radical Science Journal 5 (1977), s. 65-129.
[22] C. B. Macpherson, The Political Theory of Possessive Individualism (Oxford 1962).
[23] Macpherson, op.cit.
[24] Se Plumb, op.cit.
[25] Peter Gay, The Enlightment: An Interpretation (Knopf, New York 1966), s. 11-13. "Upplysningens propagandister var fransmän, men dess patronus, helgon och pionjärer var engelsmän: Bacon, Newton och Locke hade ett sådant förträffligt rykte att de överglänste Descartes revolutionära idéer eller Fontenelles. Engelsk empirism omformade fransk rationalism: fransk vetenskaplig och politisk propaganda omformade Europa. "
[26] Se Gary Wills, Inventing America (Doubleday, New York 1978).
[27] Harry Braverman, Arbete och monopolkapital (Tema Nova 1977).
[28] Det sätt som vetenskapliga innovationer har en politisk, såväl som en mer direkt ekonomisk, determination motsvarar de politiska determinanterna som jag har beskrivit i Alternativ teknologi (Rabén & Sjögren 1978).
Last updated on: 5.30.2010