Original: "Für die freie sozialistische Republik
Deutschland. Rede am Berliner Schloß. (Nach einem Zeitungsbericht", efter en
tidningsrapport i
Vossische Zeitung (Berlin) 10. november 1918.
Källa: Karl Liebknecht, Gesammelte Reden und
Schriften, Band IX: Mai 1916 bis 15. Januar 1919. - Berlin: Dietz, 1971. -
s. 594f.
Översättning: Michael Wirth
Liebknecht tillkännagav i ett kort tal, att Berlins arbetar- och soldatråd tagit slottet i beskydd. Det är inte någon godtycklig privategendom längre, utan folkets egendom. Vakthållningen har skötts av telegrafbataljonen, de har strikta order att omintetgöra varje försök att anfall byggnaden med väpnat våld. Sedan talade en underofficer ur telegrafbataljonen ...
Därefter vände sig Liebknecht åter till massan och sade: "Revolutionens dag har kommit. Vi har tvingat fram fred. Fred sluts i detta ögonblick. Det gamla finns inte längre. Hohenzollrarnas makt, de som bott i detta slott i hundratals år, är bruten. I denna timme proklamerar vi den fria socialistiska republiken Tyskland. Vi hälsar våra ryska bröder, som försmädligt jagades bort för fyra dagar sedan[1]." Sedan pekade Liebknecht på slottsporten och utbrast med höjd röst: "Genom denna port kommer den nya, socialistiska friheten för arbetare och soldater dra in. Vi vill på samma plats, där kejsarstandartet vajade, hissa den röda flaggan för den fria republiken Tyskland!" ...
Strax därefter visade sig Liebknecht med följe på balkongen, från vars grå ett brett rött skynke avtecknade sig. "Partikamrater", började Liebknecht, "frihetens dag är kommen. Aldrig mer kommer en hohenzollrare att beträda denna plats. För sjuttio år sedan stod på just den här platsen Friedrich Wilhelm IV. och tvingades ta av sig mössan inför det tåg av på Berlins barrikader för frihetens sak fallna, inför de 150 blomsterprydda liken . Det är ett annat tåg som rör sig här idag. Det är andar från miljoner, som givit sina liv för proletariatets sak. Med krossade skallar, badande i blod, vacklar dessa offer för våldsherradömet fram här, och efter dem följer andra miljoner av kvinnor och barn, som gått under i elände och nöd för proletariatets sak. Därpå följer åter miljoner av blodsoffer för detta världskrig. Idag står en oöverskådlig mängd av begeistrade proletärer på samma plats för att hylla den nyvunna friheten. Partikamrater, jag utropar den fria socialistiska republiken Tyskland, som skall omfatta alla stammar, i vilken det inte skall finnas några knektar mer, i vilken varje hederlig arbetare skall finna en hederlig lön för sitt arbete. Kapitalismens herradöme, som har förvandlat Europa till ett likfält, är brutet. Vi kallar tillbaka våra ryska bröder. När de reste sade de till oss: ’har ni inte uppnått på en månad, det vi har uppnått, så kommer vi att vända oss från er.’ Och nu har det alltså bara tagit knappt fyra dagar."
"Om också det gamla är nedrivet", fortsatte Liebknecht, "får vi ändå inte tro, att vår uppgift är fullbordad. Vi måste spänna alla krafter för att bygga upp en regering av arbetare och soldater och skapa en ny statsordning för proletariatet, en fredens, lyckans och frihetens ordning för våra tyska bröder och för våra bröder i hela världen. Vi sträcker ut våra händer till dem och manar dem att fullborda världsrevolutionen.
De av er som vill se den fria socialistiska republiken Tyskland och världsrevolutionen gå i uppfyllelse, lyfter sina händer och svär."
(Alla händer höjs och rop ljuder: Leve republiken!)
[1] 5. november 1918 avbröt den tyska regeringen de diplomatiska förbindelserna med Sovjetryssland och den sovjetiska ambassadpersonalen tvingades under natten till 6. november lämna Berlin. Förevändningen för denna handling lämnades av en av statssekreterare Philipp Scheidemann framkläckt provokation. På kvällen den 4 november "gick en koffert sönder", vilken angavs tillhöra sovjetiskt kurirbagage, på stationen i Friedrichstraße, och i denna koffert låg programenligt maningar till revolution i Tyskland.