Marx[1] (förklarade) att detta skulle rättas till i framtiden, eftersom de kommersiella förbindelserna mellan Kommunen och London skulle upprätthållas av ett resande ombud, som också skulle ha hand om våra förbindelser.
Serraillier och Dupont hade vaks in att fylla vakanser i 17:e arrondissementet. Serraillier hade skrivit att också Dupont med säkerhet skulle bli vald, men hade inte skrivit efter valet; eventuellt kan han ha skrivit till Manchester. Det föreföll som om det skrivits flera brev än vad som hade anlänt hit.
Félix Pyat och Vésinier[2] hade baktalat Serraillier och Dupont i Paris, och när Serraillier hotat med åtal hade de förnekat alltsammans. Man måste genast skriva till Paris för att få besked om varför Pyat hade baktalat Serraillier och Dupont, och på förslag av medborgare Mottershead utsågs medborgare Marx att skriva brevet i fråga.
Marx: Breven hade postats utanför linjerna av Lafargue;[3] de hade därför försenats på järnvägen - både de franska och de preussiska myndigheterna granskade breven. Huvudparten av de upplysningar de innehöll var gamla, men de rymde dock några fakta som inte publicerats i tidningarna. Det kunde konstateras att man ute i provinserna visste lika litet om vad som hände i Paris som under belägringen.[4] Det hade aldrig varit så lugnt som nu, bortsett från just där striderna pågick. En stor del av medelklassen hade slutit sig till Nationalgardet från Belleville. Storkapitalisterna hade flytt och småhandlarna gjorde gemensam sak med arbetarklassen. Folkets och Nationalgardets entusiasm kände inga gränser, och folket i Versailles måste vara dårar, om de trodde att de skulle kunna tränga in i Paris. I Paris trodde man inte på en resning ute i landsorten och visste att överlägsna styrkor fördes fram mot staden, men den saken var man inte rädd för; däremot fruktade man för en preussisk intervention och att det skulle bli brist på förnödenheter. Dekreten om hyrorna och skulderna[5] var två mästerliga drag; utan dem skulle tre fjärdedelar av handelsmännen ha varit bankrutta. Morden på Duval[6] och Flourens[7] hade väckt en allmän hämndkänsla. Flourens familj och Kommunen hade sänt en rättstjänare för att få dödsorsaken fastställd men förgäves. Flourens hade mördats inne i ett hus.
Vissa upplysningar gavs också om telegramfabrikationen. När Protot[8] gick igenom den nationella försvarsregeringens räkenskaper, upptäckte man att det hade betalats ut pengar för tillverkningen av en förbättrad portabel giljotin. Denna giljotin[9] hade påträffats och på Kommunens order bränts offentligt. Gasbolaget hade varit skyldigt staden Över en miljon men hade inte visat någon som helst vilja att betala igen detta, förrän dess tillgångar exproprierades; då hade en växel på hela summan överlämnats till Banque de France. Nyhetstelegrammen och tidningskorrespondenterna hade givit helt annorlunda versioner av dessa saker. Den värsta nageln i ögat var att Kommunen var så billig i drift. De högsta tjänstemännen fick bara 6.000 franc om året, medan de övriga hade arbetarlöner.
Adressen[10] skulle vara klar till nästa sammanträde.
Medborgare Harris berättade att han kontaktats av några kvinnor anställda på fabrikerna för tillverkning av tändhattar och patroner och fått löfte om vissa detaljer beträffande arbetstider och löner. Missionärer brukade besöka fabrikerna för att predika där; Internationalen borde skicka dit sina egna missionärer.
Rådet ajournerade sig klockan 11.
[1] Början av Marx yttrande har inte antecknats till protokollet.
[2] Pierre Vésinier, journalist, emigrant i London före och efter Kommunen. Intrigmakare av rang, utesluten ur Internationalen 1868. Under Kommunens sista veckor redaktör för Journal Officiel.
[3] Paul Lafargue, medlem av Internationalens generalråd och medarbetare till Marx, gift med hans dotter Laura. Under Kommunen av allt att döma Marx emissarie i Frankrike.
[4] Preussarnas fyra månader långa belägring som hävdes genom vapenstilleståndet den 27 januari 1871.
[5] Under belägringen, då det ekonomiska livet stod stilla i huvudstaden, rådde det ett officiellt förbud mot indrivandet av hyror och andra skulder, men detta upphävdes genom ett regeringsdekret den 10 mars 1871. Det var en av förutsättningarna för Pariskommunen, en av de avgörande missnöjesanledningarna. När Kommunen trädde till, förlängde den de skuldsatta parisarnas frist.
[6] Émile-Victoire Duval, gjutare, medlem av Internationalen, Nationalgardets centralkommitté och Kommunen. Ledde som en av Kommunens generaler det förödande utfallet den 3 april. Tillfångatagen av Versaillestrupperna och avrättad.
[7] Gustave Flourens, forskare och frihetskämpe, i spetsen för revoltförsöken den 31 oktober 1870 och 22 januari 1871. Medlem av Kommunen. En av dess befälhavare den 3 april. Tillfångatagen och dödad.
[8] Eugène Protot (i protokollet felaktigt Brutto), advokat. Medlem av Kommunen, fungerade som dess justitieminister.
[9] Giljotinen brändes den 6 april vid foten av Voltaires staty.
[10] d.v.s. Internationella arbetarassociationens generalrådsmanifest "Inbördeskriget i Frankrike", Marx skrift.