Paris. Medborgare Serraillier hade fått svar från Paris. Det där uttalandet om att tyskarna skulle uteslutas ur associationen var tidningarnas egen uppfinning. Det hade aldrig varit uppe vare sig i det federala rådet eller i avdelningarna.
Medborgare Marx föreslog att tidningarna skulle tillställas följande:
Ett påstående om att parismedlemmarna av Internationella arbetarassociationen ansluter sig till det så kallade Anti-tyska förbundet, i så måtto att de förklarat att samtliga tyskar uteslutits ur vår association, har på sista tiden vandrat runt i de engelska tidningarna.
Detta påstående är emellertid helt grundlöst. Varken vår associations federala råd i Paris eller någon av de parisavdelningar som representeras av detta råd har någonsin antagit en sådan resolution. Det så kallade Anti-tyska förbundet är, i den mån det nu alls existerar, en över- och medelklassens egen uppfinning. Det grundades av Jockeyklubben och vidmakthölls genom anslutning från akademin, fondbörsen, en del bankirer och fabrikanter o.s.v. Arbetarklassen har aldrig haft något som helst med detta förbund att skaffa.
Syftet med detta bakdanteri är endast alltför uppenbart. Strax före det nu pågående krigets utbrott gjordes Internationalen till syndabock för alla tänkbara obehagliga händelser. Och det är den saken som nu upprepas på nytt. Samtidigt som schweiziska och ryska tidningar anklagar den för att ligga bakom de nyligen inträffade våldsdåden mot tyskar i Zürich,[1] kan diverse franska tidningar, t.ex. Courrier de Lyon, Courrier de la Gironde, La Liberté m.fl., berätta om hur medlemmar av Internationalen skulle ha hållit hemliga möten i Genève och Bern, med den preussiske ambassadören som ordförande, möten där man kokade ihop en plan om hur Lyon skulle överlämnas till preussarna och Internationalen gemensamt och plundras av båda parter.
Medborgare Marx förslag antogs enhälligt.
Medborgare Serraillier meddelade att Paris-Journal i en artikel för några dagar sedan hade påstått att Internationalens grand chef, som sades ha sitt säte i Berlin, skrivit ett brev[2] till Serraillier i Paris där han beklagat sig över att Internationalens medlemmar i Paris ägnade sig för mycket åt politik, i stället för att hålla sig till det organisationsarbete som var associationens verkliga syfte. Ett par dagar senare hade man offentliggjort ett brev, som påstods ha skickats till Serraillier i Paris från Marx i London. Brevet var daterat den 24 februari - men han själv, Serraillier, hade anlänt till London den 19 och träffat Marx samma dag. Hans svar till Marx skulle ha gått ut på att tiden ännu inte var mogen.
Han hade också fått brev som bevisade att Montmartrehistorien[3] ingalunda var det plötsliga utbrott från en pöbel på 20.000 personer som tidningarna påstod. I stället rörde det sig om 215 bataljoner från Nationalgardet på 1.500 man vardera, detta nationalgarde som Centralkommittén emanerade från, och soldaterna ur den reguljära armén hade fraterniserat med dem. De hade välorganiserade lokala kommittéer i de flesta arrondissements. En fransk krigsfånge hade skrivit till Paris att han hade besökt Leipzigavdelningen av Internationalen och blivit mycket hjärtligt mottagen.
Medborgare Marx påpekade att inte bara resolutionen om uteslutningen av tyskarna, utan också brevet i Paris-Journal var en fri uppfinning; han hade skrivit en insändare till Times om den saken.
Han hade fått ett brev från Leipzig där det berättades att man allmänt trodde att Bebel[4] inte skulle försättas på fri fot, eftersom allmänne åklagaren säkert skulle motsätta sig detta. Medborgare Dupont hade fått två längre rapporter från Brest, som han skickat vidare till Marx och som denne lovade att ge en sammanfattning av kommande vecka. Också ett brev från Ciotat i departementet Var. Medborgare Bastelica hade bildat en avdelning där. Brevet hade avsänts av E. Prenez, som ville att Dupont skulle sända en skrivelse i rådets namn som en uppmuntran till dem.
Man enades om att medborgare Dupont skulle få i uppdrag att skicka en skrivelse i rådets namn.
Medborgare Jung redogjorde för ett brev som anlänt till medborgare Stepney, vari berättades att det med Malons hjälp hade upprättats ett hem för barn till fritänkare som stupat i kriget. Det var den första profana inrättningen av detta slag i Frankrike.
Därefter gav medborgare Engels en rapport om läget i Paris. Han sade att de brev som under veckan anlänt från Paris, och som Serraillier redan hade nämnt, hade förklarat en del tidigare obegripliga saker. Det hade förefallit som om några få män plötsligt lagt sig till med ett antal kanoner och sedan behållit dem. Hela pressen och varenda korrespondent hade skrivit att de här männen måste slås ner, men franska regeringen hade låtit dagarna gå och ingenting gjort. De upplysningar som anlänt från vår pariskommitté gav vid handen att Nationalgardet betalat för tillverkningen av de här kanonerna och gärna ville behålla dem. Man hade efter valet funnit att republiken minst av allt kunde betraktas som tryggad med den lagstiftande församling som valts. När preussarna tågade in i Paris[5] hade kanonerna förts bort till en annan del av staden, utom räckhåll för fienden. Sedan hade regeringen gjort anspråk på dem och försökt ta dem ifrån Nationalgardet. Aurelle de Paladines[6] hade utsetts till befälhavare för Nationalgardet och till polisprefekt. Han hade under Napoleon varit chef för gendarmeriet och höll sig väl med prästerna. Han hade på order från biskopen av Orléans, Dupanloup, underkastat sig fem timmars botgöring i en kyrka när hans armé blivit slagen i en strid med tyskarna. Detta innebar att det inte kunde råda något tvivel om regeringens avsikter.
Nationalgardet hade då gått i författning om att göra motstånd. 215 av dess 260 bataljoner hade organiserat en centralkommitté, med både manskap och officerare gemensamt. Varje kompani hade valt en delegat och dessa hade sedan bildat de lokala kommittéerna för de olika arrondissements, stadsdistrikten, varefter dessa i sin tur hade valt en centralkommitté.
Av de tjugo arrondissementen hade bara fyra inte utsett några delegater. När nationalförsamlingen flyttade till Versailles, hade regeringen försökt rensa Paris från revolutionärerna och avväpna dessa. Meningen var att de trupper som sändes in i Paris skulle ställas under befäl av Vinoy,[7] samme man som kommenderat de soldater som sköt ner folket på boulevarderna under statskuppen 1851.[8] De hade delvis lyckats denna tidiga morgon, men när nationalgardisterna upptäckte vad som stod på hade de gripit sig an med att återta kanonerna och soldaterna hade börjat fraternisera med folket. Staden var nu helt i folkets händer; de soldater som inte gått över till folket hade dragits tillbaka till Marseille, och nationalförsamlingen visste inte vad den skulle ta sig till längre. Ingen av Centralkommitténs medlemmar hade ett känt namn, det fanns inga personer av Félix Pyats typ i den, men däremot var de bekanta bland arbetarna. Fyra av Internationalens medlemmar satt med i kommittén.
Kommunen skulle väljas[9] dagen därpå. Man hade meddelat att pressfriheten skulle respekteras, men att detta inte skulle gälla för den ruttna bonapartistpressen. Den viktigaste av de resolutioner som antogs gällde att fredspreliminärerna[10] skulle respekteras. Preussarna fanns ju fortfarande i närheten, och möjligheterna till framgång ökade betydligt om de kunde hållas utanför bråket.
Medborgare Serraillier meddelade att fjärde regementet ur marinkåren hade hämtats åter från Toulon och anlänt till Paris på måndagsmorgonen. Men i stället för att skjuta på folket, som de tillsagts att göra, hade soldaterna marscherat till stadshuset och anslutit sig till revolutionen. Marinkåristerna var de enda övade soldater som funnits till hands. Lecomte[11] hade skjutits ner av sina egna män. Lecomte var samme general som givit order om att skjuta kvinnor och barn utanför stadshuset i januari.[12]
Clément Thomas hörde till de generaler som massakrerat folket i juni 1848. "Högg in på slöddret", var hans kommandorop den gången. Under belägringen hade han fört befälet över nationalgardisterna från Belleville[13] och hade låtit sprida ut över hela Paris att männen från Belleville lade ner alla sina pengar på sprit och inte ville slåss. Till männen från Belleville hade han sagt att de andra inte ville slåss och hade så utsått split och osämja mellan Nationalgardet och armén. Båda parter hade skällt motparten för "fredspartiet", och när de möttes hade de först skjutit på varandra. Han hade förrått männen från Belleville, och männen från Montmartre hade hämnats dessa.
Medborgare Hales meddelade därefter att han höll på att försöka organisera en avdelning av Internationalen i östra London. Han såg gärna att man gjorde något som gav uttryck för sympatin med Paris.
Eccarius sade att man kanske skulle kunna ordna något på onsdag kväll i Wellington Music Hall, där ett republikanskt möte skulle avhållas.
Medborgare Marx föreslog att medborgarna Weston, Hales, Jung och Serraillier skulle utses att bilda en deputation, med uppgift att bevista detta möte och föreslå de närvarande där att man skulle uttrycka sin sympati för rörelsen i Paris.
Medborgare Harris anslöt sig till detta förslag och meddelade att det skulle hållas ett möte också på fredag, i Hall of Science vid Old Street.
Efter ytterligare ett par instämmanden från medborgarna Weston och Milner antogs förslaget enhälligt.
Medborgare Marx föreslog med tanke på den sena timmen bordläggning av diskussionen om den irländska frågan.
Medborgare Weston ansåg att om allt gick som det skulle i Paris, borde det gå att åstadkomma en sympatidemonstration på långfredag.
Man enades om att vänta med beslut i denna sak till nästa sammanträde.
Mötet avslutades klockan elva.
John Weston, ordförande
J. George Eccarius,
sekreterare
[1] Ett slagsmål i mars 1871 mellan segerrusiga tyskar och internerade franska officerare beskrevs i den reaktionära pressen som ett illdåd av Internationalens folk.
[2] Denna förfalskning, daterad den 28 februari (ej 24), publicerades i Paris-Journal den 19 mars. Generalrådet dementerade i en insändare i The Times den 23 mars.
[3] händelserna på morgonen den 18 mars som var början till Pariskommunen.
[4] August Bebel, tysk arbetarledare, medlem av Internationalen, riksdagsman. Det tyska socialdemokratiska partiets ledare. Vän till Marx och Engels.
[5] Preussarna gjorde den 1 mars, efter vapenstilleståndet, en symbolisk ockupation och höll delar av det centrala Paris besatta i fyrtioåtta timmar, en handling som av huvudstadens invånare upplevdes som en oerhörd skymf.
[6] Louis Jean Baptiste d' Aurelle de Paladines, ultrareaktionär general. Utnämndes i mars 1871 till befälhavare över Nationalgardet i Paris (inte till polisprefekt).
[7] Joseph Vinoy, general, en av Versaillessidans befälhavare i striden mot Pariskommunen.
[8] genom vilken Louis Napoléon, senare Napoleon III, förstärkte sin maktställning.
[9] Valet blev uppskjutet och hölls den 26 mars.
[10] d.v.s. den överenskommelse som uppnåtts vid de preliminära fredsförhandlingarna.
[11] Claude-Martin Lecomte, befälhavare för den brigad som på morgonen den 18 mars besatte Montmartre. Skjuten samma dags eftermiddag.
[12] hänsyftning på händelserna den 22 januari.
[13] förstad i nordost. Arbetarstadsdel, revolutionens centrum i det sena 1800-talets Paris.