Ur Röda Fanor nr 6, juni 1921.
Vi ha äntligen säkra underrättelser, som tillåter oss att förstå den verkliga karaktären av kronstadtrörelsen, som bolsjevikregeringen nyligen krossat. Och vi kunna utan tvekan påstå, att denna rörelse blivit avskyvärt beljugen: den har absolut ingenting gemensamt med de vita, med generaler, monarkister, ententeagenter, etc. Den är heller icke en handling av stackars förledda, dirigerade utan deras vetskap av reaktionärerna. Det var en fullkomligt spontan rörelse, utan förberedelser, utan komplott, utan yttre ledare; den leddes uteslutande av kronstadtmatroserna, som mycket väl visste vad de ville. Och vad de ville, var ingalunda en kontrarevolution, men en förändring, som tvärtom tillät den ryska revolutionen att utveckla sig fram till en verklig jämlikhet och en folkets verkliga administration genom folket självt. Den var ett försvar för sovjeten - de ryska arbetarmassornas skapelse - emot en regering, som faktiskt undertryckt dem och ersatt dem med en funktionärdiktatur.
Vad som oroat den vesterländska publiken och befrämjat förtalet, det var den glädje som den borgerliga pressen och det reaktionära ryska partiet ådagalade vid underrättelserna om upproret. Men är det icke alltid så? När ett revoltförsök kommer till stånd i Frankrike exempelvis, söker då icke alltid royalisterna att fiska i grumligt vatten? Och har icke den tyska regeringen i eget intresse uppmuntrat den irländska upprorsrörelsen under kriget, ja till och med den bolsjevikiska? Har dessa rörelser därför varit mindre klart revolutionära? "Reaktionära manövrer" är alltid ett enkelt argument, som man icke får låta överrumpla sig av. Betänk att Jaurés 1893-94 såg jesuiternas händer i de anarkistiska attentaten och talade om vissa röda sidenskjortor, som man påträffat hos alla de anklagade, som säkerligen blivit utdelade åt dem av kyrkans män!
Beträffande Kronstadt skulle reaktionärerna, om de varit lite intelligentare, redan från början förstått, att de ingenting hade att hoppas. I sin Isvestia (organ för den provisoriskt revolutionskommittén) tillbakavisade de revolterande kronstadtmatroserna energiskt förtalet och förklarade öppet, att de ingenting hade gemensamt med de vita generalerna.
För övrigt ha insurgenterna i Kronstadt genom sina handlingar bevisat sin fullständiga oavhängighet. Felande allt ha de likväl vägrat att mottaga livsmedel från ententen. De ha till och med vägrat att mottaga den hjälp i pengar, omkring 500.000 francs, som ryska finansmän i Paris ville lämna dem. Likaledes erbjöd ett hundratal ryska officerare från den reaktionära armén, boende i Paris, per radio sin hjälp. Man svarade dem: "Stanna där ni är, vi ha inget bruk för er".
Alla de som känna den ryska revolutionära rörelsen visste för övrigt från början vad det gällde. Matroserna i Kronstadt stodo redan under första revolutionen, 1906, i främsta ledet. Deras roll var mycket betydande år 1917. De ha uppträtt med en absolut oförsonlighet och med den yttersta kamplust. Under kerenskiregeringen proklamerade de kommunen i Kronstadt och fordrade dess autonomi. Vid detta tillfälle avstod regeringen från våldsamt undertryckande och man kom till en överenskommelse. Trotskij sade då, besvarande vissa argument: "Ja, kronstadtmatroserna äro anarkister. Men när det avgörande ögonblicket för revolutionen kommer skola de, som nu söker hejda oss, såpa repen för att hänga oss samt och synnerligen medan kronstadtmatroserna ge sina liv för att försvara oss".
När bolsjevikerna senare bar fram folkets lösenord ("fred, jord och all makt åt arbetarnas och böndernas sovjeter") medverkade kronstadtmatroserna mer än några andra till att förskaffa dem segern. Och under de senare åren har det åter varit kronstadtmatroserna som varit Petrograds försvar mot de reaktionära arméerna. Och dessa skulle nu plötsligen ha blivit agenter för de vita? Kronstadt ett näste för reaktionen? Omöjligt!
Underrättelser och dokument därbortafrån, som nu ankommit, bekräfta vad vi alla förut visste.
Mot slutet av februari uppstod det oroligheter bland arbetarna i Petrograd; det gällde provianteringsförhållande. Det kom till sträjker, och, som alltid, arresteringar av de sträjkande. Kronstadt, där missnöjet med regeringen redan var stort, revolterade och beslöt att understödja kamraterna i Petrograd. Rörelsen fick genast en politisk karaktär. Kronstadtsovjetens myndighet hade sedan länge upphört, men regeringen vägrade att utlysa nya val, detta för att upprätthålla gamla bolsjeviksovjeten. Detta var för övrigt blott ett uttryck för det kommunistiska partiets diktatur, under vilken kronstadtmatroserna lidit mer än en gång.
En delegation avsändes av matroserna till Petrograd för att på ort och ställe studera situationen och utarbeta en gemensam aktionsplan. Vid dess återkomst antogs följande resolution av ett möte av besättningarna på linjeskeppen:
»Efter att ha tagit del av den rapport, som framlagts av representanterna för besättningarna avsänd av ett allmänt möte av manskapet till Petrograd för att studera förhållandena i denna stad, ha vi fattat följande beslut:
1) Då det ådagalagts, att den nuvarande sovjeten icke längre ger uttryck för arbetarnas och böndernas vilja, böra sovjeten omedelbart väljas på nytt genom hemlig röstning; före valen fullständig frihet till propaganda för alla arbetare och bönder.
2) Yttrande- och tryckfrihet för arbetare och bönder, för anarkister och socialistiska vänsterpartier.
3) Rätt till möten, fackliga organisationer och bondesammanslutningar.
4) Innan den 10 mars 1921 avhållandet av en partilös konferens av arbetare, den röda arméns soldater och matroserna från Petrograd, Kronstadt och petrograddepartementet.
5) Försättande i frihet av alla politiska fångar tillhörande de olika socialistiska partien, alla arbetare och bönder, soldater från den röda armén och matroser arresterade för arbetar- och bondeuppror.
6) Väljandet av en kommission för revidering av processerna över dem som hållas i fängelserna och koncentrationslägren.
7) Avskaffandet av alla "politiska sektioner"[1*], ty inget parti bör ha privilegier för propagerandet av sina idéer och att för detta ändamål mottaga subsidier från staten. I dess ställe bör upprättas undervisnings- och uppfostringskommissioner, som böra understödjas av staten.
8) Omedelbart upphävande av alla "stängselkompanier"[2*].
9) Enahanda rationer för alla arbetare med undantag för de hälsofarliga industrierna.
10) Avskaffandet av de kommunistiska detachementerna i alla enheterna inom armén och de kommunistiska vaktposterna i fabriker och verkstäder; i händelse av behov kunna detachementerna och vaktposterna utses av kompanierna, i fabrikerna och verkstäderna av arbetarna.
11) Fullständig frihet för bönderna att efter behag disponera all jord och att innehava boskap under villkor att de icke bruka sig av lönearbete.
12) Vi anmoda alla militära enheter och alla kamrater, elever i de militära skolorna att förena sig med vår revolution.
13) Vi fordra, att alla våra resolutioner erhålla en vidsträckt spridning.
14) Att det utses en byrå av ambulerande kontrollörer.
15) Rätt att bedriva hemarbete utan användandet av lönearbete.»
Samma resolution blev slutligen förelagd ett allmänt möte av medborgare i Kronstadt omfattande omkring 16.000 personer och blev av detta enhälligt antagen. Den blev därvid så att säga rörelsens "charter". Den 2 mars blev på ett möte med representanter från örlogsfartygen, de militära avdelningarna, från fabrikerna och fackföreningarna i Kronstadt (i allt omkring 300 personer) vald en "provisorisk revolutionskommitté" med uppdrag att organisera de nya valen till den lokala sovjeten, denna gång fullständigt fria. Denna kommitté utgav en daglig tidning, Isvestia, och det är denna, som ger oss underrättelser om rörelsens karaktär och mål.[3*]
I en Apell till arbetare, röda soldater och matroser, utkommen den 13 mars, heter det:
»Här i Kronstadt ha vi sedan den 2 mars störtat kommunisternas odrägliga ok och höjt den tredje arbetarrevolutionens röda fana.
Röda soldater, matroser, arbetare, det revolutionära Kronstadt kallar eder.
Vi veta att man bedrar er, att man icke säger eder sanningen om det som sker hos oss, var vi alla äro beredda att giva våra liv för arbetarnas och böndernas heliga befrielseverk.
Man söker inbilla er, att det bland oss finns vita generaler och präster.
För att göra slut på dessa lögner meddela vi er, att den provisoriska revolutionskommittén består av följande femton personer:
1. Petrichenko, skrivare på linjeskeppet Petropavlovsk; 2. Javenko, telefonist i Kronstadts förbindelsezon; 3. Ossossov, mekaniker på linjeskeppet Sebastopol; 4. Arkhipov, förste maskinist; 5. Perpelkine, elektriker på Sebastopol; 6. Patrouchev, förste elektriker på Petropavlovsk; 7. Koupolov, läkarbiträde; 8. Verchinine, matros på Sebastopol; 9. Toukine, arbetare på elektricitetsverket; 10. Romanenko, förvaltare av reparationsverkstad; 11. Orechine, uppsyningsman för 3:dje arbetsskolan; 12. Valk, förman för sågverk; 13. Pavlov, ammunitionsarbetare; 14. Raikov, förvaltare av fästningens rullande material; 15. Kilgaste, lots».
Synnerligen karaktäristisk är artikeln "Varför vi kämpa":
»Arbetarnas tålamod är slut. Här och där flammar upprorets lågor över landet som kämpar mot våld och förtryck. Arbetarna ha sträjkat, men bolsjevikernas gendarmer vaka och vidtaga alla åtgärder för att undertrycka den oundvikliga tredje revolutionen. Den har emellertid kommit och det är arbetarnas händer som skola fullborda den...
Här, i Kronstadt, har lagts grundstenen till tredje revolutionen som öppnar en bred väg för det socialistiska verket. Denna revolution måste övertyga vesterns och österns arbetare om, att det som ända hittills passerat hos oss icke är socialism...
Arbetarna och bönderna marschera framåt, lämnande bakom sig konstituanten och dess borgerliga regim och det kommunistiska partiets diktatur med sina utomordentliga kommissioner och sin statskapitalism, som likt en rännsnara stryper arbetarmassorna.
Den nuvarande revolutionen ger arbetarna möjlighet att äntligen få fritt valda sovjet, funktionerande utan press från något parti; den tillåter att förvandla de byråkratiserade fackorganisationerna i fria sammanslutningar av bönder, industriarbetare och intellektuella arbetare».
En annan artikel titulerad Revolutionens etapper publicerad i årsnumret efter revolutionen 1917 (12 mars), utvecklar den idé, att den ryska revolutionen genomlupit tvenne på varandra följande perioder: den provisoriska regeringens, under vilken man satte allt sitt hopp till den konstituerande församlingen, samt perioden under det kommunistiska partiets herravälde:
»Det kommunistiska partiet har tillvällat sig makten genom tillsidoskjutandet av arbetarna och bönderna i vars namn det handlade... Ett nytt kommunistiskt slaveri är fött. Bonden blev ett simpelt arbetsredskap, industriarbetaren en statsfabrikens löneslav. De intellektuella arbetarna äro reducerade till noll... Tiden är kommen för att störta kommissariokratien. Kronstadt, revolutionens levande vaktpost, sover icke. Den stod i första ledet i februari och oktober. Den har höjt första upprorsfanan för arbetarnas tredje revolution... Den tsaristiska autokratien har fallit. Den konstituerande församlingen är något övervunnet. Kommissariokratien skall falla den också. Tiden är kommen för arbetarnas verkliga makt, för sovjetens makt».
Och här ett utdrag ur Apell till världsproletariatet, 13 mars:
»Sedan tolv dagar har en handfull verkliga hjältar, proletära arbetare, soldater från röda armén och matroser, isolerade från hela världen, utsatt sig frivilligt för de kommunistiska bödlarnas alla slag. Vi skola slutligt genomföra det påbörjade verket för frigörelsen av det av partifanatismen förtryckta folket, eller vi skola dö under ropet: Leve de fritt valda sovjeten. Må hela världens proletariat veta, kamrater, vi ha behov av ert moraliska stöd; protestera mot de kommunistiska autokraternas våld ...»
Ett förhållande förtjänar noteras. Allt det vi sagt om karaktären av kronstadtrörelsen bekräftas av bolsjevikerna själva. En rysk bolsjevikisk tidning som publiceras i Riga, Novyi Pout, offentliggör oklokt nog följande linjer i sitt nummer för den 19 mars samtidigt som den sprider fabeln om det reaktionära Kronstadt:
»Kronstadts matroser äro i sin helhet anarkister. De stå icke till höger men tvärtom till vänster om kommunisterna. I sin sista radio proklamerade de: "Leve makten åt sovjeterna!" Icke en enda gång ha de ropat: "Leve konstituanten!" Varför ha de rest sig mot sovjetregeringen? Därför att de icke finna den tillräckligt sovjetisk! De proklamera samma lösenord, hälvten anarkistiska, hälvten kommunistiska, som bolsjevikerna själva lancerade för tre och ett halvt år sedan, dagen efter oktoberrevolutionen.
I sin kamp mot sovjetregeringen talar upprorsmännen i Kronstadt om sitt djupa hat mot bourgeoisien, för allt det som är borgerligt. De säga: sovjetregeringen har förborgerligats, Sinovjev är "mätt". Här ha vi att göra med ett uppror till vänster och icke ett uppror till höger».
*
Insurrektionen i Kronstadt är - åtminstone för tillfället - övervunnen. Vi veta icke vilken återverkan den kan få i Ryssland om vi än förnimma att dess ande är densamma som alla dessa bonde- och arbetarrevolter som under samma dagar upprört olika hörner av det vidsträckta Ryssland. Men vi kunna draga en bestämd slutledning. Det revolutionära Ryssland marscherar fort. Det har icke låtit uppehålla sig vid den rent politiska emancipationen och den allmänna rösträttens kult men har genast gripit sig an med de sociala problemen. Nu är det socialdemokratiens statscentralism som står för fall.
Sovjeterna, sådana som de teckna sig för den stora massan, representerar decentralisationen och den yttersta autonomien. Återstår den stora frågan, den svåraste, den allvarligaste: organisationen av produktionen, icke av staten men av producenterna.
[1*] Organisationer uteslutande tillhörande »kommunistiska partiet» skapade för kontroll i skötet av alla civila och militära institutioner.
[2*] Militära trupper som posteras på stationerna för förhindrandet av ankomsten andra livsmedel än dem som säljas och köpas av staten.
[3*] Utdrag av denna tidning ha publicerats av tidningen Volia Rossii (Prag) och Pour la Russie (Paris).