Följande tre officiella uttalanden (två från Komintern, ett från Stalin) är kopierade från Fernando Claudíns Krisen i den kommunistiska rörelsen, band 1 (Appendix till kapitel 1).
[ Avsnitten har numrerats för att underlätta hänvisningar / FC ]
1) Kommunistiska Internationalens historiska roll sedan den bildades år 1919 som en följd av det politiska sammanbrottet för det överväldigande flertalet av förkrigstidens gamla arbetarpartier, bestod däri, att den försvarade marxismens läror mot förflackning och förvanskning från opportunistiska element inom arbetarrörelsen, att den i en rad länder befrämjade sammanslutningen av de avancerade arbetarnas förtrupp i verkliga arbetarpartier samt hjälpte dem att mobilisera de arbetande massorna till försvar av sina ekonomiska och politiska intressen, till kamp mot fascismen och det krig den förberedde, till understöd åt Sovjetunionen såsom den främsta kraften mot fascismen.
2) Kommunistiska Internationalen har i rätt tid avslöjat den verkliga innebörden av 'antikominternpakten', såsom verktyg i hitleristernas krigsförberedelser. Kommunistiska Internationalen har långt före kriget outtröttligt avslöjat hitleristernas skändliga mullvadsarbete i främmande stater, vilket maskerades med skrik om Kommunistiska Internationalens föregivna inblandning i dessa staters inre angelägenheter.
3) Men redan långt före kriget – allt eftersom de enskilda ländernas såväl inre som yttre läge komplicerades – framgick allt klarare att det skulle stöta på oövervinneliga svårigheter att från något internationellt centrum lösa arbetarrörelsens uppgifter i varje enskilt land. Den djupa skillnaden mellan de historiska vägar som utvecklingen tagit inom de enskilda länderna i världen, karaktärsskillnaden, ja t.o.m. motsatsförhållandet mellan deras samhällsbyggnader, skillnaden i nivå och tempo i deras samhälleliga och politiska utveckling samt slutligen skillnaden i graden av arbetarnas medvetenhet och organisering, medför också att arbetarklassen i de olika länderna står inför olika uppgifter.
Hela händelseförloppet under det gångna kvartsseklet och de erfarenheter, som Kommunistiska Internationalen gjort, har på ett övertygande sätt visat, att den organisationsform, som valdes av Kommunistiska Internationalens första kongress för att förena arbetarna och som motsvarade kraven under första perioden av arbetarrörelsens pånyttfödelse, blev allt mer otidsenlig, ja, t.o.m. ett hinder för de nationella arbetarpartiernas fortsatta stärkande i samma mån som arbetarrörelsen i de enskilda länderna växte ut och dess uppgifter komplicerades.
4) Det av hitleristerna igångsatta världskriget har ytterligare ökat skillnaden i de olika ländernas läge och skapat en djup klyfta mellan de länder som blev hitlertyranneriets bärare, och de frihetsälskande folken som är sammansvetsade i den mäktiga antihitlerkoalitionen. Medan i hitler-blockets länder huvuduppgiften för arbetarna, de arbetande och alla ärliga människor består i att på alla sätt arbeta för detta blocks nederlag genom att inifrån undergräva den hitlerska krigsmaskinen och medverka till störtandet av de regeringar som är skyldiga till kriget – så är det i antihitlerkoalitionens länder en helig plikt för de breda folkmassorna och framför allt för de avancerade arbetarna, att allsidigt understödja dessa länders regeringar i deras krigsansträngningar för att så snabbt som möjligt krossa hitlerblocket och säkra nationernas samarbete på likaberättigad grundval.
Härvid får man heller inte bortse från att även de enskilda länderna inom den antihitlerska koalitionen har sina särskilda uppgifter. Så är exempelvis huvuduppgiften för de avancerade arbetarna och de breda folkmassorna i de länder som ockuperats av hitleristerna och berövats sin statliga oavhängighet att utveckla den väpnade kamp som växer ut till nationellt befrielsekrig mot Hitlertyskland. Samtidigt har de frihetsälskande folkens befrielsekrig mot hitlertyranniet satt de bredaste folkmassor i rörelse och oberoende av partitillhörighet eller religionsbekännelse förenat dem i den mäktiga antihitlerkoalitionens led. Det har ännu tydligare visat att det allnationella uppsvinget och massornas mobilisering till snabbast möjliga seger över fienden sker bäst och på mest fruktbringande sätt om arbetarrörelsens förtrupp i varje enskilt land förverkligar detta inom den egna statens ram.
5) Med hänsyn till de förändringar som ägt rum såväl i det internationella läget som inom arbetarrörelsen, och som krävde större rörlighet och självständighet av Kommunistiska Internationalens sektioner, underströk redan den Kommunistiska Internationalens 7:e världskongress under år 1935 nödvändigheten av att Kommunistiska Internationalens exekutiv vid fattandet av beslut om alla arbetarrörelsens frågor 'skulle utgå från de konkreta förhållandena och säregenheterna i varje enskilt land och i regel undvika omedelbart ingripande i de kommunistiska partiernas interna organisatoriska angelägenheter'. Av dessa synpunkter lät sig Kommunistiska Internationalen ledas då den i november 1940 tog del av och godkände det beslut som fattats av Förenta Staternas Kommunistiska Parti om utträde ur Kommunistiska Internationalens led.
6) Med ledning av de läror vilka utformats av marxismen-leninismens grundläggare, har kommunisterna aldrig varit anhängare av att upprätthålla föråldrade organisationsformer. De har alltid underordnat arbetarrörelsens organisationsformer och dess organisationers arbetsmetoder under hela arbetarrörelsens grundläggande politiska intressen, säregenheterna i det konkreta, givna historiska läget och de uppgifter som omedelbart framspringer ur detta läge. De erinrar sig den store Marx' exempel när han sammanslöt de framskridna arbetarna i Internationella Arbetarassociationens led men sedan Första Internationalen fyllt sin historiska uppgift – att skapa grundvalarna för utvecklingen av arbetarpartier i Europas och Amerikas länder – till följd av det växande behovet av nationella masspartier för arbetarna, skred till upplösning av Första Internationalen då denna organisationsform inte längre motsvarade detta behov.
7) Med utgångspunkt från det ovan anförda, med hänsynstagande till tillväxten och den politiska mognaden inom de kommunistiska partierna och deras ledande kadrer i de enskilda länderna samt med hänsyn till den omständigheten att en rad sektioner under det nuvarande krigets förlopp ställt frågan om upplösning av Kommunistiska Internationalen såsom ledande centrum för den internationella arbetarrörelsen, tillåter sig presidiet för Kommunistiska Internationalens Exekutivkommitté – då den under världskrigets förhållanden saknar möjlighet att inkalla Internationalen till kongress – att förelägga Kommunistiska Internationalens sektioner följande förslag:
Att upplösa Kommunistiska Internationalen som ledande centrum för den internationella arbetarrörelsen och befria Kommunistiska Internationalens sektioner från de förpliktelser som framgår av Kommunistiska Internationalens stadgar och kongressbeslut.
Presidiet för Kommunistiska Internationalens Exekutivkommitté manar alla anhängare till Kommunistiska Internationalen att koncentrera alla sina krafter för allsidigt understöd och aktivt deltagande i det befrielsekrig som föres av folken och staterna inom antihitlerkoalitionen för att så snabbt som möjligt krossa de arbetandes dödsfiende – den tyska fascismen, dess bundsförvanter och vasaller.
Presidiet för Kommunistiska Internationalens Exekutivkommitté (undertecknat): G. Dimitrov, M. Ercoli, W. Florin, K. Gottwald, V. Kolarov, J. Koplenig, O. Kuusinen, D. Manuilskij, A. Marty, W. Pieck, M. Thorez, A. Zjdanov. Följande kommunistpartirepresentanter bifogar också sina namnunderskrifter till den föreliggande resolutionen: Bianco (Italien), Dolores Ibárruri (Spanien), Lehtinen (Finland), Ana Pauker (Rumänien), Matyas Rákosi (Ungern).
På sitt sista möte den 8 juni 1943 behandlade Presidiet för Kommunistiska Internationalens Exekutivkommitté de beslut som erhållits från sektionerna rörande förslaget från den 15 maj att upplösa Kommunistiska Internationalen, och konstaterade följande:
1) Att förslaget om upplösning av den Kommunistiska Internationalen har godkänts av de kommunistiska partierna i Argentina, Australien, Belgien, Bulgarien, Irland, Italien, Kanada, Kataloniens Förenade Socialistiska Parti (PSUC), Spanien, Storbritannien, Tyskland, Ungern, Österrike; de kommunistiska partierna i Kina och Colombia; Kubas Revolutionära Kommunistiska Union, Mexikos Kommunistiska Parti, Polska Arbetarpariet; kommunistpartierna i Rumänien, Syrien, Sovjetunionen, Uruguay, Finland, Frankrike, Tjeckoslovakien, Chile, Schweiz, Sverige, Jugoslavien, Sydafrikanska Unionen; och Kommunistiska Ungdomsinternationalen (som är ansluten till Kommunistiska Internationalen med en sektions fulla rättigheter).
2) Att ingen av Kommunistiska Internationalens sektioner har insänt någon som helst invändning mot förslaget från Exekutivkommitténs presidium.
I beaktande av allt detta förklarar presidiet för Kommunistiska Internationalens Exekutivkommitté:
1) Att förslaget att upplösa Kommunistiska Internationalen enhälligt antagits av alla sektioner som haft möjlighet att insända sina beslut, däribland alla de viktigaste sektionerna.
2) Den betraktar, – from den 10 juni 1943 – Kominterns exekutivkommitté, exekutivkommitténs presidium och sekretariat samt den Internationella kontrollkommissionen, som upplösta.
3) Den ger en kommitté bestående av Dimitrov (ordförande), Manuilskij, Ercoli och Pieck i uppdrag att verkställa avvecklingen av de ärenden som gäller Kommunistiska Internationalens organ, apparat och tillgångar.
(Undertecknat) på uppdrag av EKKI:s presidium: Dimitrov
Fråga: De brittiska kommentarerna till beslutet om Kominterns upplösning har varit synnerligen gynnsamma. Hurudan är den sovjetiska synpunkten på denna fråga och dess inflytande på de framtida internationella förbindelserna?
Svar: Kommunistiska Internationalens upplösning är en riktig och i rätt tid företagen åtgärd, emedan den underlättar organiserandet av alla frihetsälskande nationers gemensamma anfall mot den gemensamme fienden – hitlerismen.
Kommunistiska Internationalens upplösning är riktig ty:
a) Den avslöjar hitlermännens lögn att 'Moskva' skulle ha för avsikt att blanda sig i andra staters liv och 'bolsjevisera' dem. Det har nu gjorts slut på denna lögn.
b) Den avslöjar förtalet från kommunismens motståndares sida inom arbetarrörelsen, att de kommunistiska partierna i olika länder inte skulle handla i sitt folks intresse utan på order utifrån. Även detta förtal har det nu gjorts slut på.
c) Den underlättar arbetet för patrioterna i de frihetsälskande länderna att förena de framstegsvänliga krafterna i sina respektive länder – oavsett partitillhörighet och religiös övertygelse – till ett enhetligt nationellt frihetsläger för att utveckla kampen mot fascismen.
d) Den underlättar i alla länder patrioternas arbete att förena samtliga frihetsälskande folk i ett enhetligt internationellt läger till kamp mot faran för hitlerismens världsherravälde och banar därmed väg för det framtida organiserandet av ett på jämlikhet grundat vänskapsförbund mellan folken.
Jag tror, att alla dessa omständigheter tillsammantagna skall leda till ett ytterligare stärkande av enhetsfronten mellan de allierade och övriga förenade nationer i deras kamp för seger över hitlertyranniet.
Jag anser, att Kommunistiska Internationalens upplösning har företagits alldeles i rätt tid, emedan det just nu, då det fascistiska odjuret uppbjuder sina sista krafter, är nödvändigt att organisera de frihetsälskande ländernas gemensamma anfall för att ge detta odjur nådestöten och befria folken från det fascistiska förtrycket.
Högaktningsfullt
J. Stalin
Pierre Broué: Dödsbudet. Upplösningen av Komintern