Originalets titel: "Marxian Economics in the Modern World"
Publicerat: i Socialist Standard, september 1973. Ffg på svenska i Världssocialism nr 16
Digitalisering: Jonas Holmgren och Adam Buick.
Texten har på ett par ställen anpassats till den svenska läsekretsen och vidare har vissa exempel specifika för Storbritannien utelämnats.
Ekonomerna påstår att de kan tränga in under företeelsernas yta och avgöra vad som verkligen bestämmer sådana saker som priser, löner, vinster, export och import, marknadsefterfrågan, arbetslöshet o.s.v. De påstår också att de kan avgöra vilka följderna kommer att bli av utvecklingen inom industrin, olika statliga åtgärder inom skatte- och valutaområdet, eller löne- och priskontroller.
Prövningen av varje ekonomisk teori måste vara en praktisk prövning. Hade t.ex. Karl Marx rätt när han förkastade idén om att löneökningar är meningslösa eftersom de bara driver upp priserna? Eller hade Keynes rätt när han hävdade att regeringarna kunde trygga ständig full sysselsättning om de bara vidtog vissa åtgärder?
Med detta praktiska övervägande i minnet ställer vi frågan: är Marx ekonomiska teorier, som utvecklades för 100 år sedan, tillämpliga idag, eller hade Keynes rätt när han betecknade den marxistiska ekonomin som "inte bara vetenskapligt felaktig, men utan intresse eller tillämpning i den moderna världen"?
Innan vi besvarar frågan är det lämpligt att visa hur och varför studiet av marxistisk ekonomi förändrats under tidens lopp.
I Sverige och andra länder i "västvärlden" har intresset för Marx filosofiska och politiska arbeten aldrig varit större än det är idag, vilket inte minst framgår av den ständiga floden av nyutgåvor av och nya arbeten om Marx.
Delvis beror det på ett välvilligt intresse, men delvis är det också en biprodukt av det "kalla kriget". I slutet av 1960-talet uppmanade inflytelserika amerikanska politiker (bland dem den dåvarande vicepresidenten Richard Nixon och CIA-chefen Allen Dulles) skolorna att ta med studiet av Marx i sina läroplaner för att vinna bättra kunskap om den dåvarande "fienden", Sovjet-Ryssland, dess ledare och deras politik.
Men intresset för marxistisk ekonomi har utvecklats på ett annat sätt än intresset för andra marxistiska studier. Den tjugoåriga "stora depressionen" i slutet av 1800-talet tvingade regeringar, ekonomer och affärsmän att söka efter en förklaring till den till synes allmänna "överproduktionen", en förklaring som de inte kunde finna i äldre ekonomers arbeten. Marx ådrog sig en hel del uppmärksamhet, även om det bara var för att bekämpa det växande intresset för honom som visades av missnöjda arbetare och deras organisationer.
Detta fortsatte ända fram till nästa häftiga depression under 1930-talet. Men sedan inträffade en drastisk förändring, den "keynesianska revolutionen". Den grundades på Keynes tillitsfulla demonstration av att regeringarna inte längre behövde hålla tillgodo med overksamma fabriker, sjunkande vinster och massarbetslöshet - och alla förödande ekonomiska och politiska följder av detta.
Verkan detta keynesianska uppsving hade på intresset för och studiet av marxistisk ekonomi var slående. Vid universiteten blev fortsatta studier av Marx irrelevanta - varför slösa tid på att läsa svåra arbeten som Kapitalet, denna "föråldrade lärobok", som Keynes kallade den? Marx blev snart betraktad som ett exempel på en villfarelse som övergivits. Som professor Robert Freedman uttryckte det 1961: "De flesta som studerar marxistisk ekonomi läser sällan mästaren, utan nöjer sig med att låta hans kritiker tala för honom".
I Sverige fann de politiska partierna en gemensam grund som lärjungar till Keynes, eller vad de (ibland felaktigt) trodde var keynesianska doktriner.
Fackföreningarna välkomnade utsikten att en framtida socialdemokratisk (eller t.o.m. borgerlig) regering skulle uppmuntra dem att trycka på för högre löner. Det var mer tilltalande än arbetsgivarnas vanliga handlande (med stöd av 1800-talets ekonomer) att försöka återställa vinstmarginalerna i depressioner genom att sänka lönerna; eller än Marx läror att kapitalismens periodiska kriser och depressioner inträffar ändå och att varken högre eller lägre löner kan förhindra dem. Keynes anhängare i fackföreningarna insåg inte att han, för att möta en sådan situation, i själva verket föreslog en sänkning av arbetarnas reallöner, genom att höja priserna i stället för att sänka deras penninglöner.
Som en följd av den keynesianska kulten ändrade flera människor som kallat sig själva marxister uppfattning och de fackföreningsfunktionärer och socialdemokratiska riksdagsmän som studerat Marx tystnade. Storbritanniens Kommunistiska Parti (CPGB) fortsatte att uppmana sina medlemmar att studera marxistisk ekonomi, men hade inga svårigheter att samtidigt stödja fackföreningarnas och socialdemokraternas med marxismen oförenliga keynesianska doktriner.
Men nu är en ny scenförändring på väg med ett pånyttfött intresse för marxistisk ekonomi. Två händelser har medfört detta, dels den växande insikten om att politiken med "full sysselsättning" misslyckats, dels den exempellösa prisstegringen.
Eftersom arbetslösheten, av andra orsaker, råkade vara mycket låg i Sverige och många andra länder under det första årtiondet efter andra världskriget, var det lätt att framställa det som ett bevis för att Keynes hade rätt. Men stegringen av arbetslöshetstopparna sedan dess har lett till en omprövning av problemet. En del som avskrivit Marx undrar nu om han kanske trots allt ändå hade rätt och att kapitalismen oundvikligen skapar arbetslöshet; låg under högkonjunkturer för att sedan stiga till toppnivåer under depressioner.
Keynes och Marx konfronterar varandra när det gäller arbetslöshetsproblemet och, på ett indirekt sätt, när det gäller inflationsproblemet. När Keynes formulerade sina teorier under 1930-talet gick omkring två miljoner arbetare arbetslösa i Storbritannien [i Sverige var motsvarande siffra omkring 150.000], men priserna hade sjunkit under större delen av en tjugoårsperiod. Därför var det hög arbetslöshet och inte höga priser som i första hand sysselsatte regeringar och ekonomer.
Eftersom priserna nu är nära sju gånger så höga som 1938 förklaras inflationen vara en av huvudfienderna 1978. Den är en gåta för de flesta politiker och ekonomer, så de ger sådana barnsliga förklaringar till den allmänna prisstegringen som att den beror på lönekrav eller bankirers, industriägares och detaljhandlares penningbegär - som om inte fackföreningarna gjorde sitt yttersta för att höja lönerna och arbetsgivarna sitt yttersta för att höja priserna under 1920-talet, när priser och löner sjönk snabbt trots alla deras önskemål om motsatsen.
I Kapitalet gav Marx en innehållsrik förklaring av vilka faktorer som styr priserna, inbegripet allmänna prisstegringar som orsakas av en för stor utgivning av en oinlösbar pappersvaluta. Den var en tillämpning av hans arbetsvärdeteori. De flesta ekonomer inte bara förkastar den, de förnekar behovet av en värdeteori överhuvud taget. Ändå godtog Keynes ironiskt nog den fullständigt. Hans förklaring av inflation i Tract on Monetary Reform ser ut som en omskrivning av Marx - kanske var den det också. Även om Keynes förespråkade kortsiktiga prisstegringar under vissa förhållanden var han ingen grov inflationist. Om han levt under efterkrigstidens inflation skulle han sannolikt förkastat det som gjordes i hans namn. Ändå låg ansvaret till stor del på honom eftersom det var han som påverkade ekonomer - och genom dem regeringar - att avskaffa alla formella begränsningar av sedelutgivningen i tron att den inte var nödvändig.
För att en jämförelse mellan Marx och Keynes ska bli fullständig måste man komma ihåg att Keynes utifrån sina studier drog slutsatsen att kapitalismen kan kontrolleras och styras för att undvika hög- och lågkonjunkturer och trygga full sysselsättning. Marx var av en annan åsikt. Keynes sa att kapitalismen kunde och borde räddas medan Marx ansåg att den överlevt sin historiska roll och borde ersättas med socialismen.
Marx gjorde många andra värdefulla bidrag till den ekonomiska teorin. Hans förklaring av konjunkturcykeln undanröjer mysterierna från det ytliga skenet att folkmängden ibland tycks vara för liten och ibland för stor, och att det i ett skede förefaller att finnas "för mycket pengar" och i ett annat "för litet". I verkligheten vill kapitalisten i en högkonjunktur omvandla sina kontanter till produktionsmedel och i en lågkonjunktur gör han allt för att omvandla sina varor i kontanter. Marx analys visade också hur de periodiska stora ökningarna av produktionen är beroende av en "reservarmé" av arbetslösa.
Ett misstag som många moderna ekonomer gör gäller innebörden av en produktivitetsökning. Arbetsvärdeteorin visar att arbetsmängden som behövs för att tillverka en vara inbegriper arbetet i alla led, inte bara slutledet av produktionsprocessen. För ett bord eller en stol t.ex. inbegriper den brukningen och avverkningen av skog, dess bearbetning och transport, liksom slutledet i möbelfabriken. En ökning av den totala produktiviteten kan därför inte mätas med tekniska förändringar enbart i fabriken. En insikt om detta skulle förebyggt de vanliga kraftigt överdrivna beräkningarna av mekaniseringens och automationens effekter.
Marx visade också att det var felaktigt att tro att högkonjunkturer orsakas av bankutlåning. Kreditens expansion och kontraktion är bara symptom på konjunkturcykeln, inte orsak till den.
Den som försöker uppskatta den marxistiska ekonomins betydelse för förvaltningen av statskapitalismen i Ryssland och andra Comecon-länder, i vilka studiet av Marx är en officiell dogm, stöter på många hinder. Inte minst är svårigheten att avgöra om det officiella skälet för någon statlig åtgärd också är det verkliga. Statliga lögner är åtminstone lika vanliga i Ryssland som i resten av världen. I Ryssland måste allt som regeringen gör officiellt framställas som "marxistiskt" och när politiken kastas om är också detta "marxistiskt".
Vi kan t.ex. ta frågan om valutadepreciering[1]. Eftersom de studerat marxistisk ekonomi borde Rysslands härskare känt till att en för stor utgivning av en oinlösbar pappersvaluta orsakar inflation, och de brukade hävda att det bara kunde hända i andra länder - tills det verkligen hände och drastiskt togs itu med 1947 genom utgivningen av en ny valuta. Vi vet dock inte om de drumlade in i sin inflation på grund av okunnighet eller om den var avsiktlig som den enklaste metoden att finansiera statsutgifterna.
En speciell anklagelse om att den ryska regeringen starkt påverkats, och vilseletts, av marxistisk ekonomi framförs av Harry Schwartz i introduktionen till Marxian Economics redigerad av Robert Freedman (Pelican Books, 1961). Anklagelsen går ut på att arbetsvärdeteorin vilseledde den ryska regeringen att anta att "kapitalränta" inte behöver tas med i beräkningen som en kostnad. Han säger att ryska planerare valde vattenkraftstationer framför kol- eller oljeeldade kraftstationer på grund av att de senare kräver bränsle men inte de förra, och att vattenkraftstationer därför måste producera elektricitet billigare. Men de förbisåg att vattenkraftstationer kräver en mycket större kapitalmängd.
Om detta är sant visar det bara att den ryska regeringen, i likhet med Harry Schwartz, inte förstod den marxistiska arbetsvärdeteorin, för i det samhälleligt nödvändiga arbete som behöva för att producera en vara (i detta fall elektricitet) inbegriper den värdet som överförs från anläggningen och maskineriet.
"I likhet med varje annan beståndsdel av det konstanta kapitalet skapar maskineriet inget värde men avger sitt eget värde till produkten, som det bidrar till att alstra. I den mån det har värde och därmed överför värde till produkten, bildar det en av beståndsdelarna av produktvärdet." (Kapitalet, första boken, s. 335)
Schwartz anklagar också arbetsvärdeteorin för att den inte "gett de sovjetiska planerarna någon särskilt användbar vägledning vid prissättningen".
Det är inte förvånande och stöder inte Schwartz tro att det är något fel på teorin. Marx beskrev en kapitalism i vilken varupriserna bestäms direkt genom marknadskrafternas spel, inte en statskapitalistisk form i vilken varornas typ, kvalitet och priser fastställs centralt av planerarna. Om det lett till, som regelbundet rapporteras, att det finns miljontals skor och andra varor i affärerna, som köpare inte vill ha, har det ingenting att göra med marxistisk ekonomi.
Marx gjorde åtskillnad mellan å ena sidan ekonomer som Petty, Adam Smith och Ricardo, å andra sidan deras efterföljare. Om de förstnämnda skrev han att de ägnade sig åt att "utforska de borgerliga produktionsförhållandenas inre sammanhang", medan de senare "endast rör sig på företeelsernas yta" och i praktiken fungerar som kapitalisternas försvarare (Kapitalet, första boken, sidan 71). Hans användning av beteckningarna "klassiska ekonomer" och "vulgärekonomer" för att beskriva dem var en av de få saker som Keynes medgav att han lånat av Marx.
Hur är det med de hundratals moderna ekonomerna? Få av dem ens utger sig för att vara seriösa forskare i den mening Smith, Ricardo, Marx och Keynes var det. För att citera vad Marx skrev om deras föregångare, de "tuggar ideligen om det material som den vetenskapliga ekonomin för länge sedan levererat färdigt" och "proklamerar som eviga sanningar de illusioner, varmed borgaren älskar att befolka sin egen lilla värld, den bästa av alla".
En del som har en bättre kunskap om kapitalismens problem klagar över att de talar till politikernas döva öron. Inget som Marx skrivit om vulgärekonomerna under hans tid var hårdare än kritiken av moderna ekonomer som stod att läsa i den brittiska tidningen The Economist för några år sedan (2 juni 1973, i en osignerad ledare):
"Om ekonomerna idag ägnade sig mer åt att på enkelt sätt förklara vad de försöker bevisa skulle kanske klyftan mellan teori och praktik kunna minska. Som det nu är fyller fler och fler ekonomer fler och fler sidor i lärda tidningar med en ändlös ström av illa skriven, pratsjuk, halvbildad gallimatias, som har ungefär lika mycket värde för beslutsfattare som fågelkvitter."
När moderna ekonomer avfärdar marxistisk ekonomi som svår, ovetenskaplig och utan tillämpning kan det vara bra att hålla i minnet vilka människor det är som kommer med anklagelsen.
"Om det stode i de kapitalistiska producenternas makt att
godtyckligt höja varupriserna, så kunde och skulle de göra det även utan att
höja arbetslönerna. /.../ Kapitalistklassen skulle aldrig bekämpa fackföreningarna
eftersom kapitalisterna under alla omständigheter skulle kunna göra, vad de nu endast
undantagsvis och under ganska speciella förhållanden är i stånd till, nämligen
att använda varje höjning av arbetslönen som förevändning för ännu kraftigare
prishöjningar och därmed håva in en ännu större profit än tidigare."
(Kapitalet, andra boken, s.
300)
"Papperssedlar, på vilka man tryckt penningnamn, såsom 1 pund
sterling, 5 pund sterling o.s.v., kastas av staten in i cirkulationsprocessen. I
den mån de verkligen cirkulerar i stället för den guldsumma, vars namn de bär,
återspeglar deras rörelse endast lagarna för det egentliga penningomloppet. En
specifik lag för papperspengarnas cirkulation kan endast härleda sig från
papperspengarnas roll som representanter för guldet. Och denna lag är helt
enkelt den, att utgivningen av papperspengar måste begränsas till en mängd, som
motsvarar det guld (eller silver) som omsättningen kräver och som
papperspengarna symboliserar."
(Kapitalet, första boken, s. 109)
"Ingenting kan vara dummare än dogmen, att varucirkulationen
skulle betinga en nödvändig jämvikt mellan försäljning och köp, emedan varje
försäljning är ett köp och vice versa. /.../ Men ingen behöver omedelbart köpa,
bara därför att han just har sålt. Varucirkulationen bryter igenom tidsbestämda,
lokala och individuella skrankor för produktbytet just därigenom, att den klyver
den ursprungliga, omedelbara enheten mellan försäljningen av den egna och köpet
av den främmande arbetsprodukten, i motsatsen mellan försäljning och köp. Att
dessa två processer, köp och försäljning, som uppträder självständigt gentemot
varandra, bildar en inre enhet, innebär i lika hög grad att denna inre enhet rör
sig i yttre motsatser. Om denna yttre självständighet utvecklas över en viss
gräns, trots den inre osjälvständighet som följer av att de två processerna
kompletterar varandra, så gör sig enheten våldsamt gällande genom en - kris."
(Kapitalet, första boken, s. 97-98)
[1] Valutadepreciering: minskning av en valutas, t.ex. kronans, värde. Flera ekonomer förstod tidigare att om en oinlösbar pappersvaluta utges i för stor mängd kommer det att i motsvarande grad driva upp priserna. Marx speciella bidrag var att knyta an detta till sin arbetsvärdeteori. Under givna förhållanden kommer en viss mängd valuta att behövas. Om valutan består uteslutande av guld kommer den att representera en viss total guldvikt och därför en bestämd total värdemängd. Om guldet ersätts med oinlösbara papperspengar (som inte går att lösa in i en fastställd guldvikt) och sedan utges i mängder som överstiger guldet den representerar, kommer det helt enkelt att driva upp priserna.
Last updated on: 4.4.2010