Översatt från engelska av David Larsson.
Den korta diskussion om yrkesutbildningar som hölls på förra styrelsemötet, mellan våra kamrater och några representanter för majoriteten, förtjänar några kortfattade, koncisa kommentarer. Kamrat Zinis observationer ("Det finns fortfarande en konflikt mellan humanistiska och yrkesmässiga strömningar i frågan om folkbildning: vi måste arbeta för att sammansmälta dessa strömningar, utan att glömma att arbetaren framförallt är en människa, som inte ska förnekas möjligheten att utforska själens vida riken, genom att slava vid maskinen från unga år.") och ledamot Sinceros attacker på filosofi (filosofi får fiender särskilt när den slår mot ekonomiska intressen) är inte bara isolerade polemiska episoder: de är nödvändiga kollisioner mellan människor som representerar diametralt olika intressen.
1. Vårt parti har fortfarande inte ett konkret utbildningsprogram som i någon mån skiljer sig från traditionella sådana. Fram tills nu har vi varit nöjda med att stöda den generella principen om behov av kultur, oavsett om det är på elementär, teknisk eller högre nivå och vi har drivit kampanjer för den och propagerat för den med livlighet och energi. Vi kan konstatera att alfabetiseringen av Italiens befolkning beror mindre på den obligatoriska undervisningen och mer på det intellektuella uppvaknande, medvetandet om vissa själsliga behov, som den socialistiska propagandan har lyckats uppamma i det italienska proletariatet. Men vi har inte gått längre än så. Utbildning i Italien är fortfarande en rigid borgerlig affär, i ordets sämsta mening. Endast borgeouisins barn, som njuter av det ekonomiska oberoende som tillåter ostörda studier, kan gå på de läroverk och den högre utbildning, som drivs av staten och således finansieras huvudsakligen genom skatter betalade av proletariatet. En proletär, oavsett hur smart han är, oavsett hur kulturellt bevandrad han skulle kunna bli, är tvingad att slösa sina kvaliteter på andra aktiviteter, eller bli rebell och autodidakt - dvs. (med vissa undantag) en medelmåtta, en man som inte kan ge allt han kunnat ge om han hade kompletterats och stärkts av skolans disciplin. Kultur är ett privilegium. Utbildning är ett privilegium. Och vi vill inte att det ska vara så. Alla unga människor bör vara lika inför kulturen. Staten borde inte finansiera utbildning, med allas pengar, för några rika människors barn, hur mediokra eller efterblivna de än är, samtidigt som den exkluderar de mest intelligenta och kapabla proletära barn. Läroverk och högre utbildning bör bara vara öppen för de som kan visa att de är värdiga det. Och om det är i folkets intresse att sådan utbildning existerar, fördelaktigast stött och reglerat av staten, då är det också i folkets intresse att den ska vara öppen för alla intelligenta barn, oavsett deras ekonomiska potential. Kollektiv uppoffring är bara rättfärdigat när det är till fördel för de som är mest värda det. Därför borde denna kollektiva uppoffring ge möjlighet till seriösa studier för de barn som gjort sig förtjänta av det, genom att göra de ekonomiskt oberoende.
2. Medlemmar av proletariatet, som utestängs från läroverk och högre utbildning som ett resultat av sociala förhållanden - förhållanden som försäkrar att arbetsdelningen mellan män förblir onaturlig (och inte baseras på olika kapaciteter) och på så sätt förhindrar och är en fjätter för produktionen - måste falla tillbaka på det parallella utbildningssystemet: de tekniska och yrkesmässiga skolorna. Som ett resultat av anti-demokratiska restriktioner, som påtvingats av statsbudgeten, har de tekniska skolorna, som startades efter demokratiska riktlinjer av Casati-ministeriet, genomgått en transformation som i mångt och mycket har förstört deras natur. I huvudsak har de blivit blotta förvanskningar av de klassiska skolorna, och ett oskyldigt utlopp för den småborgerliga manin att hitta ett säkert jobb. De fortsatt stigande intagningsavgifterna, och de särskilda utsikter de öppnar i livet, har förvandlat även dessa skolor till ett privilegium. Hur som helst, den överväldigande majoriteten av proletariatet är automatiskt utestängda från dem på grund av det osäkra och slumpmässiga liv som en lönearbetare är tvungen att leva - ett sorts liv som inte är det mest fördelaktiga för att, på ett fullgott sätt, studera.
3. Det proletariatet behöver är ett utbildningssystem som är öppet för alla. Ett system där ett barn tillåts utvecklas, mogna och tillägna sig de generella drag som ligger till grund för att utveckla karaktär. I ett ord, en humanistisk skola, som den uppfattades i antiken, och närmare i tiden av män under Renässansen. En skola som inte skuldsätter ett barns framtid, en skola som inte tvingar barnets vilja, hans intelligens och växande medvetande till att springa längs en bana mot ett förutbestämt mål. En skola med frihet och fritt initiativ, inte en skola med slaveri och mekanisk precision. Proletariatets barn bör också ha alla möjligheter öppna för sig; de borde ha möjligheten att utveckla sin egen individualitet på optimalt sätt, och således på det mest produktiva sättet både för de själva och för samhället. Tekniska skolor borde inte tillåtas bli äggkläckningsmaskiner för små monster, som tränas till långtråkiga jobb, utan allmänna idéer, utan allmän kultur, utan intellektuell stimulans, med endast ett ofelande öga och en fast hand. Teknisk utbildning hjälper också ett barn att blomma ut till en man - så länge som den är bildande och inte enbart informativt lär ut manuella tekniker. Ledamot Sincero, som är industrialist, är alldeles för simpelt borgerlig när han protesterar mot filosofi.
Självklart föredrar kanske simpla borgerliga industrialister att ha arbetare som är mer maskiner än människor. Men de uppoffringar som alla i samhället är beredda att göra för att underbygga förbättringar och nära de bästa och mest perfekta män som kommer förbättra det ännu mer - dessa uppoffringar måste komma alla i samhället till del, inte bara en kategori av människor eller en klass.
Det är ett rätts- och maktproblem. Proletariatet måste fortsätta vara vaksamt, för att förhindra att ännu en form av utnyttjande läggs på de många tidigare.