Skrivet: Se förord
Översättning: Allan Wallenius
Digitalisering: Jonas Holmgren
Denna broschyr utges som fortsättning på broschyren: Imperialismen, världskriget och socialdemokratin. I denna bevisade vi, hur nödvändigt det är för världsproletariatet att bevara enighet i kampen mot världsimperialismen. Föreliggande broschyr visar, att denna världsproletariatets kamp kommer att utgöra värdsproletariatets revolution för socialismen.
Första kapitlet skrevs med undantag av några senare tillfogade satser i september 1917, det sista i juli 1913.
Världsrevolutionen närmar sig som en följd av detta första världskrig.
Liksom en väldig skog under den vilda stormen böjer sig åt alla sidor, så böjdes proletariatet genom världskriget i alla riktningar.
Världsproletariatet gav efter för imperialismen och världskriget, emedan det under åratal förts vilse genom en falsk propaganda, som riktats in endast på reformer. Det stod utan att känna imperialismen, det kommande världskriget, bedraget av sina regeringar, förrått av sina ledare.
Men det kommer på nytt att resa sig tillfullo, att åter ta upp kampen och enigt sluta sig samman.
Kriget kunde bryta ut och föras vidare, blott emedan världsproletariatet icke stod enigt sammanslutet.
Och den ryska revolutionen, förrådd av Europas och Amerikas proletariat, och i främsta rummet av den tyska arbetarklassen, bevisar också att varje proletariatets revolution måste misslyckas, så snart det internationella världsproletariatet icke reser sig som en internationell enhet mot världsimperialismen.
Revolutionen närmar sig som en följd av detta första världskrig. Europas och Nordamerikas proletariat skall höja sig mot imperialismen, och efter långa, bittra strider göra slut på imperialismens herravälde.
Men imperialismen kan inte störtas, utan att kapitalismen störtas.
Den stundande kampen, den kommande revolutionen, blir alltså den sociala revolutionen, revolutionen för socialismen.
Det europeiska och nordamerikanska proletariatets revolution skall slutligen ge socialismen åt hela världen.
Det är således icke blott den europeiska och amerikanska revolutionen som närmar sig, utan det är världsrevolutionen, som är i antågande.
Det är alla verkliga revolutionärers plikt att undersöka denna revolutions för socialismen betingelser, att förbereda den, och att uppställa för densamma ett internationellt program av fordringar.
Detta skall göras på följande sidor.
*
Hela proletariatet står som ett helt mot all imperialism, det står mot världsimperialismen.
Det ges ingen bättre och ingen sämre imperialism. De båda gruppernas imperialism, Tysklands å den ena sidan, Englands och Förenta staternas å den andra, är lika usel, lika förskräcklig för världens proletariat.
Detta är det första som skall bevisas. Ty blott när världsproletariatet kommit till insikt härom, att det inget val ges mellan imperialism och imperialism, att det är lika starkt hotat från alla sidor, och att det ingen utväg ges mellan de båda grupperna av lika fruktansvärd imperialism, först då begriper proletariatet, att världsrevolutionen är nödvändig mot världsimperialismen.
*
Vi skall visa, först, att världsrevolutionen är nödvändig på grund av att proletariatet måste undertryckas och slaktas ner genom imperialismen, även efter detta krig, och att världsrevolutionen är nödvändig på grund av likheten i att undertrycka och slakta ner proletariatet hos varje imperialism, hos alla nationers imperialism. För det andra, att det ges ingen utväg undan denna undertryckning och nedslaktning av proletariatet, utom genom världsrevolution. För det tredje, att världsrevolutionen och dess program är möjligt att genomföra och förverkliga. För det fjärde, att den ryska revolutionen utgör ett världsrevolutionens exempel för världsproletariatet. I femte kapitlet skall vi sedan än en gång ge en sammanfattning av våra betraktelser.
De största motståndarna, ledarna i kampen om världsherravälde, de enda kämpar, som verkligen innehade makt, det vill säga rätt att kämpa denna kamp, England och Tyskland, står nu mot varandra på en front, från Nordsjön till Medelhavet, med hela sin makt. Kampen om herraväldet över världen har begynnt.
Ryssland, som blott hade en byråkratisk och militaristisk, men ingen stark kapitalistisk imperialism, och således icke var mogen för kampen, Ryssland har fallit från. Endast ett par mindre drabanter har stannat på vardera sidan.
Kampen har nu fått sin verkliga innebörd genom Förenta staternas inträde, blivit en verklig kamp om världsherraväldet.
Ty om Tyskland segrar, så är det herre över Europa och en stor del av Asien och Afrika, samt tar sålunda de första stegen mot världsherraväldet.
Segrar England och Förenta staterna, då behärskar de världen.
Förenta staterna har insett detta och därför har de givit sig in i kriget. Såsom Rom och Kartago står nu Tyskland och England-Förenta staterna mot varandra. Då gällde det Medelhavet och dess kuster, nu gäller det världshavet och alla därinvid liggande länder.
Och så som det då icke gavs någon möjlighet till försoning, utan striden måste kämpas ut, tills en av motståndarna segrat, så är det även nu.
Kampen gäller herraväldet över världen, och så länge detta mål står för ögonen, kommer man att söka nå det med alla medel och offer, om nödvändigt med hälften av nationens blod.
I broschyren: "Imperialismen, världskriget och socialdemokratien", skrev jag, att den tyska imperialismen är lika farlig för det internationella proletariatet som den engelska. Nu säger jag: som den engelsk-amerikanska.
Nu ställer sig följande fråga: Är detta fullkomligt sant? Eller är detta hävdande simplistiskt, alltför förenklat? Är det kanske inspirerat av önskan att betrakta all imperialism som lika, för att sålunda desto lättare därur kunna härleda det internationella proletariatets nödvändiga enhet?
Detta bör nu ytterligare en gång undersökas. Ty om imperialism hos en makt vore farligare för världsproletariatet än imperialismen hos en annan, då måste proletariatet önska den förras nederlag, och bekämpa den kraftigare. Då kunde proletariatets väl ligga i den enas seger. Då vore kanhända revolutionen omöjlig eller onödig.
För att klart kunna avgöra, om den ena imperialismens seger skulle bringa arbetarklassen större nackdelar, än den andra, så måste vi föreställa oss följderna av en verklig och fullständig seger för den ena eller den andra.[1]
Om Tyskland segrar, d.v.s. när det kan uppställa sina villkor, då håller det Belgien i sin makt, tager dessutom en del av Frankrikes bergverk, behåller Litauen, Estland, Livland, Kurland och Polen, kanske Finland, gör Serbien, Albanien, Montenegro, Rumänien, kanske Grekland avhängiga av Österrike, och skänker Turkiet området ända till Persiska viken. Det söndrar Ryssland och gör dess delar beroende. Det behärskar Balkan och Turkiet. Det tvingar Frankrike och Italien till ett "förbund". Det tar sina kolonier tillbaka och bemäktigar sig en del av de andras kolonier.
Tyskland är då härskare från flamska kusten och Emden till Persiska viken och över Sibirien djupt in i Nord- och Centralasien. Det har uppnått målet, för vilket det förberedde och förde kriget.
Men genom sin militära, politiska och ekonomiska övermakt, genom handelsfördrag, som det kan påtvinga andra, kommer det även att inneha den ledande makten i Skandinavien och Holland[2].
Tyskland behärskar då Europa och en stor del av Asien ända nära intill portarna av engelska Indien.
England och Förenta staterna är då, om ock besegrade på den europeiska kontinenten, ännu icke slagna. Deras makt till sjöss är obruten. Tyskland måste alltså för att ernå världsmakt, makt över världshaven, skrida vidare på sin blodiga imperialistiska väg och rusta sig på nytt för krig.
Skiljedom, avväpning, inskränkning i rustningarna är omöjliga att genomföra. Varken Tyskland, eller England, eller Förenta staterna vill någonting sådant, och kunde icke genomföra det, om de ville. Det gäller makten över världen, jordens utplundring och behärskande, som aldrig kan vinnas med medel sådana som avväpning o.s.v. Endast genom våld.
Dessa lösensord är blott lögner, varmed man, understödd av bundsförvanter såsom reformister och pseudomarxister, bedrar arbetarna, för att de skall hålla sig lugna och låta sig fösas till detta och följande krig.
Vilka är således följderna av en tysk seger?
Tyskland skall med all kraft på nytt rusta sig till krig, så fort det helst i någon mån övervunnit följderna av detta krig. Till de väldiga vapen, som detta krig gav detsamma, göres nya, ännu fruktansvärdare. Därtill tvingar det genom sin politiska och militära övermakt, även alla sina bundsförvanter, Turkiet, Österrike-Ungern, Polen, Balkan, Skandinavien, Holland, Italien, Frankrike, Ryssland, att göra gemensam sak med sig. Den tyska organisationen av jättelika truster, banker, fabriker, järnvägar, rederier, blir en europeisk från Holland till Konstantinopel. Den preussisk-tyska andan, denna bastard av despotism och slaveri, tränger igenom överallt, i hela Europa, och härskar överallt. Och Europas folk måste lyda, om de icke vill gå sin ekonomiska och politiska förintelse i möte.
Detta är det tyska "nationernas förbund", den tyska "världsfred", som Tyskland vill, och som det genom segern vunne.
Europas arbetarklass skall då förtryckas och kuvas under militarismens, trusternas och företagarsammanslutningarnas ok i alla Europas länder.
Och så bryter äntligen det andra världskriget ut, ännu förskräckligare än detta första. Världskriget om makten i Asien och Afrika. Och en stor del av arbetarklassen mördas på nytt.
Detta är följderna av den tyska imperialismens seger.
Nu till den engelska och amerikanska.
Om England och Förenta staterna segrar, så att de kan diktera fredsvillkoren, då berövas Tyskland Elsass-Lothringen, preussiska Polen och alla sina kolonier, kanske ännu tyskt område ända till Rhen. Österrike uppdelas i flera stater. Polen erhåller en del av Preussen och Galizien. Balkan råkar under engelsk ledning. Turkiets område delas.
Att Förenta staterna uppställer som villkor, att Österrike, Balkan, Turkiet skall undandragas det tyska inflytandet och Arabien, Mesopotamien, Syrien göras självständiga, bevisar i hur hög grad Förenta staterna gjort Englands politik till sin. Ty när dessa villkor uppfyllts, då är det engelska världsväldet från Kap över Kairo till Indien grundat. Naturligtvis har England i gengäld lovat Förenta staterna sin hjälp i de ostasiatiska och pacific-frågorna.
Dessutom skulle Tyskland under namn av "krigsskadeersättning" påläggas en dryg krigsskatt, som måste inlevereras år efter år under en lång tid. Dess flotta skulle pressas ned till endast ringa kraft. Helgoland bleve en engelsk fästning. Dessutom skulle Tyskland försvagas ansenligt genom förlusten av bergverken i Lotringen. Tyskland vore då för tillfället maktlöst mot England och Amerika.
Men även Ryssland, om revolutionen icke kan hålla sig där under trycket av den segerrika ententeimperialismen, skulle under lång tid sakna större betydelse, på grund av inre strider och omvälvningar samt för sina väldiga skulder. Förenta staterna skulle förskaffa sig stort inflytande där.
Frankrike och Italien komme att erhålla stora stycken av bytet. I synnerhet Frankrike komme att förmedelst de återvunna bergverken kraftigt utveckla sig, men båda dessa stater är icke nog starka att spela någon roll gentemot England och emot Amerika. Återstår således dessa två och Japan.
Vad man ämnar göra med Japan kan man redan nu se. Framställer det alltför stora anspråk på Kina, Manchuriet, Sibirien, Nederländska Indien, etc., då bräcker man dess makt. Englands kolossala flotta (som under kriget nästan fördubblats) med Förenta staternas nya flotta behärskar allt.
Vi förutsätter här, att de två bundsförvanterna kommer att hålla samman. Deras kapitalintressen har redan under kriget bundits fast tillsamman, och för tillfället är det förvisso till deras fördel att de håller ihop.
Vad blir så världens öde?
Förenta staterna och England kommer att göra allt, för att ingen enda stat mer skall uppnå någon större makt.
Därför kommer de att uppdela Europa i stater och småstater.
För att kunna behärska och utplundra alla, kommer de att försöka hålla alla svaga.
Medan Tyskland och Ryssland ännu är svaga kommer Förenta staterna och England att till sin fördel spela mästare på den stora världsmarknaden.
I Europa kommer Frankrike, Italien och de små länderna att utgöra deras drabanter. I Amerika staterna i Central- och Sydamerika. Det blir som två kejsare i gemensam skrud, följda av en skara vasaller.
Vid alla politiska differenser i Europa och Amerika kommer de att spela ut den ena mot den andra, så att alla förblir svaga. Såsom England tidigare (vi förbigår här dess många erövringar och våldsakter) icke lät Ryssland, Turkiet, Balkanfolken, Mindre Asien, Egypten, Persien, Indien, Kina, alltså hela den närmare och fjärmare Östern komma till självständighet och makt, för att antingen kunna spela ut dem mot varandra eller för att utplundra dem, så skall England och Förenta staterna sedermera behandla även Tyskland, Österrike, Ungern, Polen, Ryssland, Turkiet, Balkan. I Amerika möter Mexiko, Brasilien, Peru, Argentina o.s.v. samma öde.
Förenta staterna och England kommer att förvandla Central- och Östeuropa till ett helvete, där de från Tyskland lösslitna delarna, Tyskland självt, Polen, de av Österrike-Ungern bildade staterna, Rysslands nya stater, Balkanfolket och Turkiet oavbrutet bekämpar varandra. Och under tiden härskar England och Förenta staterna över världen.
Ekonomiskt kommer de att försöka göra Europa avhängigt av amerikanskt-engelskt kapital. I synnerhet Ryssland kommer att översvämmas därmed. Överallt kommer de att grundlägga filialer av sina truster, sina banker, sina rederier, och där de inte lyckas förinta de europeiska, kommer de, genom att Tyskland försvagats, att bringa det så långt, att de i sitt eget profitintresse tvingar detta land till förbindelser med dem, emedan de behärskar haven och de transmarina marknaderna.
Afrika och Asien kommer att tjäna så gott som endast dem såsom utplundringsområden. I synnerhet Kina. Delvis behärskar de dessa områden själva, delvis genom inhemska despoter i deras sold.
Medan Tyskland på grund av sin kamp mot en övermakt vore tvunget att kanske göra åtminstone Österrike, Turkiet, Balkan, Mindre Asien och några andra stater mäktiga, låta dem utveckla sig, måste England och Amerika låta bli att göra just detta, emedan de innehar monopol, och således icke önskar att bli hotade.
Då uppkommer således ett Europa, i vars centrum kontinentens främsta makt, den enda makt, som kunde tävla med England och Förenta staterna, kämpa mot dem, är politiskt och delvis ekonomiskt nedbruten, och det övriga består av kampodugliga, små och för tillfället svaga stater, eller är söndrat i maktlösa delar, som bekämpar varandra. Alltså ett med undantag av England maktlöst Europa.
Nationernas politiska kamp, en huvudfaktor för kapitalets utveckling, är därmed utlyst.
I Central- och Sydamerika råder ett liknande tillstånd.
Och möjligheten för mindre Asiens, Mesopotamiens, Arabiens, Egyptens, Persiens, Indiens, Kinas, och andra länders mäktigare utveckling och självständighet är omintetgjord för en lång tid framåt.
Ett sådant svagt, sönderstyckat Europa, ett svagt Sydamerika, Asien och Afrika, en svag, splittrad värd, det är målet för Förenta staternas politik.
Men medan Förenta staterna, England och japan icke kan hysa förtroende till varandra, och dessutom Frankrike och Italien i alla fall är stormakter, och Ryssland och Tyskland åter tilltar i makt, hämtar sig på nytt, då således allt framgent mäktiga koalitioner är att befara, så fortsätter man med all kraft att rusta, och förbereder ett nytt världskrig.
Och detta är "nationernas världsförbund" och "världsfreden" made in U.S.A. and England, för vilken president Wilson, Asquith och Lloyd George gör propaganda, och i vilket förbund även Tyskland, då det en gång blivit demokratiskt, kan erhålla plats!
Och till den ändan önskar de de europeiska folkens självbestämningsrätt (icke Asiens och icke Afrikas). Självbestämningsrätten, som gör dessa folk icke starka utan svaga, och som blott tjänar till att förhindra mäktiga koalitioner under Tysklands ledning, samt till att låta de två i möjligast ostörda ro härska över Europa[3].
Det är sant, den tyska andan, den bestialiska brutaliteten komme då icke att härska. Den tyska imperialismen är då vorden maktlös.
Men i dess ställe träder det mäktiga engelskamerikanska monopolet, varigenom en stor del av världen tvingas till stillastående, och nästan hela världen bringas till underkastelse. Och detta imperialistiska monopols anda utgöres av den amerikanska kapitalismens råhet och korruption, förenade med den engelska raffinerade utplundringen, som gör sina offer kraftlösa. Och av bådas hyckleri och falska demokrati.
Vilka följder har då denna imperialism för världsproletariatet? De amerikansk-engelska bankerna, de amerikansk-engelska truster skall behärska världen. Att konkurrera med dem blir svårt för de övriga länderna. De måste ofta underkasta sig. Proletariatets kamp mot detta monopol blir sålunda svår, nästan omöjlig.
Men det amerikansk-engelska kapitalet skall, såsom det engelska gjorde, köpa en del av proletariatet mot den andra. Det skall göra den förra delen till bättre betalt, högre organiserat och utvecklat proletariat. Till välnärda, välklädda, välboende, väldresserade bödlar och blodhundar för det övriga proletariatet - och de svaga folken - på vilka det alltid räknar i sin kamp mot de fattigare proletärerna, och som det städse kan hetsa mot de svagare folken. En sådan legohär, den största fara för det internationella proletariatet, en här av förrädare, skall det skapa i alla länder. Det skall kunna göra detta, emedan det har monopol, sedan Tyskland fallit. Och det kommer att kunna undertrycka de "unskilled", de uselt närda, de uselt betalta, de uselt boende, de elända, de fattiga arbetarna så mycket det behagar, och de utgör det stora flertalet.
Dessutom kommer nu proletariatet att krossas under militarismen.
Detta kallas sedan "världsfreden", den amerikanskengelska imperialismens världsfred. Och denna världsfred är det, som en del av de neutrala ländernas och ententens bourgeoisie svärmar så innerligt för!
Slutligen bryter dock kriget ut även inom denna imperialism. Ty Tyskland samlar åter nya krafter och Ryssland reser sig igen, medan Kina icke i längden låter hålla sig i slaveri. Världen kan icke alltför länge tolerera det amerikansk-engelska kapitalets envälde. Därtill är kapitalet ännu icke tillräckligt internationellt, därtill är de utplundrade länderna ännu alltför många, och även friktionsytorna är alltför betydande. Nya koalitioner bildas mot England, mot Förenta staterna, dessa två makter skiljes kanhända från varandra, och världsproletariatet skall återigen störtas in i ett nytt blodbad för att slaktas ned.
Detta är alltså följderna av en seger för den tyska och den engelsk-amerikanska imperialismen.
Å ena sidan: Tyskland allsmäktig på den europeiska kontinenten med tysk militarism överallt, och inom kort ett andra ännu fruktansvärdare världskrig. Å andra sidan: England och Förenta staterna allsmäktiga på hela jorden, med underkastelse eller svaghet och stillastående överallt. Samt likaså militarism överallt, och inom kort ett nytt blodbad.
Å ena sidan ett europeiskt förbund med underkastelse under Tyskland, Och ett nytt blodbad. Å andra sidan ett världsförbund med uppdelning och svaghet i hela världen, samt underkastelse under England-Amerika. Och likaså ett nytt blodbad.
Slutar detta världskrig icke med något verkligt avgörande, då måste kampen desto snarare utkämpas på nytt. Då står åter två folkförbund mot varandra, och mycket hastigt kommer ett nytt blodbad.
Således å båda sidor: världsproletariatets underkastelse och dess nedslaktande.
Och i varje fall: underkastelse och nedslaktning av värdsproletariatet. Det är framtiden.
Välj proletärer! Båda makterna lockar er med sitt: folkens världsförbund. Båda säger: Icke vi är imperialistiska, de andra är det! Och båda två hotar er i själva verket med underkastelse och undergång.
Då man spörjer proletariatet: Vad vill ni hellre, den tyska imperialismens despotism, bestialitet och blodbad, eller den amerikanska bestialiteten förenad med den engelska raffinerade utplundringen, som likaså medför blodbad, skall proletariatet svara: "Vi vet det icke. Bådas följder är lika fruktansvärda."
Så är det.
Den tyska och den engelsk-amerikanska imperialismen är i själva verket lika fruktansvärd för proletariatet.
De tyska, engelska, amerikanska och likaså alla proletärer i världen hotas i samma grad av den tyska och engelsk-amerikanska imperialismen.
Det är alltså skäl för dem att förena sig.
De kan sluta ett förbund, inom vilket varje nationellt proletariat träder i bräschen för ett annat. Ett förbund som en facksammanslutning, eller en trust av proletärer, vilka alla gemensamt kämpar mot världsimperialismen. Ty deras intressen är verkligen de samma.
Blott ett enat engelskt, tyskt och amerikanskt, således blott ett enat världsproletariat kan förinta den tyska och den engelsk-amerikanska imperialismen, således imperialismen överhuvudtaget, världsimperialismen.
Varje nationellt och således hela det internationella proletariatet måste bekämpa båda grupperna av imperialism lika kraftigt. Proletariatet i alla land måste ena sig på en front för att krossa vardera samtidigt.
En international bör uppstå, som förintar båda på samma gång.
De båda stora imperialismerna är likvärda. Och då imperialismen hos alla världens folk är förbunden med och beroende av dessa båda imperialismer, Tysklands å ena sidan, Englands och Förenta staternas å andra, så är det uppenbart, att de båda gruppernas imperialism, således imperialismen i allmänhet, är lika fruktansvärd för alla jordens arbetare, för hela världsproletariatet.
Därför är det säkert, att hela världens arbetare på nytt blir undertryckta av imperialismen, och förintade.
Och då sålunda ett upprepat slaktande, nytt förtryck genom imperialismens åtgörande är säkert (hur kriget än slutar), då således världsproletariatet med absolut säkerhet på nytt råkar ut för förtryck och mördande, då och därför är världsproletariatets resning mot imperialismen nödvändig.[4]
Den internationella imperialismen kan icke störtas, utan att den internationella kapitalismen störtas.
Revolutionen, den sociala världsrevolutionen mot kapitalismen är alltså nödvändig för världsproletariatet.
Detta var vad vi först skulle bevisa.
"Båda gruppernas imperialism är lika fruktansvärd för proletariatet.
Imperialismen kan förintas endast av ett enat världsproletariat.
Världsrevolutionen är alltså nödvändig."
Detta, som vi sade i första kapitlet, borde vara tillräckligt, att ådagalägga det de båda gruppernas av alla folk imperialism är lika farlig för proletariatet, och att således det internationella proletariatet bör förena sig för att krossa imperialismen.
Nu kan vi övergå till att bevisa, att imperialismens störtande, världsrevolutionen är möjlig för proletariatet, - om icke regeringarna, bourgeoisien, socialpatrioterna och pseudomarxisterna i alla länder, majoritetspartiet och de oavhängiga i Tyskland, Labour Party och de pacifistiska socialisterna i England och alla de stora socialistiska partierna i Förenta staterna, kort sagt alla kapitalister och socialister i världen, med undantag av de verkligt revolutionära, skulle ge arbetarna den föreställningen, att det ännu ges en utväg mellan imperialism och socialism.
Om de icke sade proletariatet, att imperialismen, den imperialistiska kapitalismen kan komma, och efter kriget bör och skall komma till avväpning, obligatorisk skiljedom, nationernas världsförbund och världsfred.
Kapitalisterna, socialpatrioterna, pseudomarxisterna, Labour Party och de pacifistiska socialisterna i England, Majoritetspartiet och de oavhängiga i Tyskland, majoritet och minoritet i Frankrike och Italien, socialisterna i Förenta staterna säger detta för att avhålla världsproletariatet från revolution.
Ty om så vore, om kapitalismen redan kunde avbryta kriget, då kunde kapitalismen utveckla sig fredligt, då vore världsrevolutionen ännu icke nödvändig.
Emedan dessa föreställningar har en väldig kontrarevolutionär betydelse - i synnerhet på grund av antalet och makten av alla sådana som bibringas proletariatet - så är det en plikt för varje revolutionär att gång på gång bevisa falskheten i dessa föreställningar.
Innan vi övergår till att klarlägga revolutionens utförbarhet, skall detta således ske.
I alla kapitalistiska stater, inom alla kapitalistiska nationer produceras varje år av de miljoner och åter miljoner arbetare, i det ägna landet och i kolonierna, en massa mervärde.
Denna massa växer oavbrutet, och tilltar progressivt, enär årligen det gamla kapitalet tillföres mervärde.
I världen, på jorden, finns dock ännu flera länder med rika naturskatter och svagare befolkning på vilka en kolossal profit ännu kan göras.
Det nya kapitalet, söker dessa placeringsorter.
Här ligger orsaken till imperialismen.
Alla jordens länder ha emellertid redan sin mästare.
Jorden är redan uppdelad.
Nationerna måste alltså kämpa om de bästa platserna.
Här ligger orsaken till de imperialistiska krigen.
Framom andra kämpar tre kapitalistiska stater på alla delar av jorden med varandra om profiten, emedan deras kapitalmassa tilltar i så väldig grad.
Det är England, Tyskland och Förenta staterna.
Englands, Tysklands och Förenta staternas miljontals arbetare ha trälat i så många år, med så outtröttligt väldiga krafter, att dessa länders kapitalister nu ser monopolet på världsherravälde inom räckhåll.
Dessa tre gigantiska folk kämpar nu i verkligheten om herravälde över världen.
Man skall inte säga att denna föreställning ar överdriven, att aldrig en nation eller en grupp av nationer kan ernå världsvälde. Ty kapitalets egenskap är just, att det kan skapa mer och mer mervärde, en oändlig massa av mervärde, oupphörligen mera mervärde, om det blott till sitt förfogande har mera proletärer, råvaror och maskiner. Varje kraftig kapitalistisk stat, varje mäktig kapitalistisk nation känner alltså, att om den blott slår under sig allt fler och fler länder, kapitalets visen kommer att ge den möjlighet att slutligen erövra hela världen.
Dessa tre giganter höjer sig alltså över kampvirveln mellan alla kapitalistiska nationer.
Tvenne av dem, England - och under detta namn betecknar vi nu det engelska världsriket, England med sina kolonier och dominions - och Förenta staterna, har kanske för en kortare, kanske för en längre tid, kanske för alltid sammanslutit sig till en enhet för att gemensamt eftersträva världsherraväldet.
Och såsom i den ekonomiska kampen de mäktigaste syndikaten slutligen släpar med sig alla små kapitalistiska sammanslutningar, så har nästan alla jordens nationer slutit förbund med dessa tre stormakter, så att tvenne grupper av alla nationer sig emellan kämpar om väldet över världen.[5]
Kapitalismens utveckling har nått sin spets. Endast några strider återstår.
Världskapitalismen närmar sig nu under kamp sitt slut.
Såsom ur kampen mellan medeltidens små städer uppkom de små medeltida staterna - såsom ur kampen mellan dessa småstater de stora nationalstaterna - så uppkommer nu ur kampen mellan dessa stora nationalstater grupper, de allra största förbunden, de två nationernas förbund.
I och genom kampen mellan de medeltida städerna uppkom småborgarnas herravälde, i och genom kampen mellan nationalstaterna storbourgeoisiens, i och genom kampen mellan gruppen av nationer skapas de allra största kapitalisternas, rederiernas, bankernas, trusternas herravälde.
Men såsom en gång dessa småborgare, denna bourgeoisie höjde sig ur kampen mellan furstar, adel och kleresi, så höjer sig nu ur kampen mellan alla kapitalistiska nationer, ur striderna mellan monopolägarna, som strävar efter att behärska alla länder, en annan, en tredje makt, världsproletariatet.
Och medan de två högsta makterna på jorden, de två grupperna av alla kapitalistiska nationer, och monopolisterna från alla nationer, drabbar samman, i kamp om världsväldet, reser sig världsproletariatet och gör sig till världens herre.
I sin högsta utveckling utblommad som monopol, i kamp om monopolet över jorden, dör kapitalet och avlöses av proletariatet.
I sin högsta blomning, sin sista och högsta, med spännande av sina sista krafter höjande sig i het kamp om monopol över världen, bryts det ner mitt i sin strid, i den strid, som var dess väsen; och ur dess sköte, ur den sista uppflamningen av dess krafter stiger en ny värd.
Kapitalismen, som började med privategendom av kapital hos några få, som växte till kapitalegendom för en talrik, mäktig klass, slutar, vänder tillbaka till ett tillstånd, som kännetecknas av att några få besitter hela kapitalet, behärskar kapitalet helt och fullt.
Och i denna sin blomning dör den. Blomman blommar ut, och den nya världen träder fram.
Ty proletärerna, som i slutet av det adertonde århundradet förenade sig till kamp mot sina arbetsköpare; socialisterna, som i mediet av nittonde århundradet förenade sig i nationella partier till kamp mot sin nationella bourgeoisie, de förenar sig nu internationellt till kamp mot den internationella bourgeoisien.
Och i denna enhet skall de segra.
Men varför förenar sig icke dessa nationella kapitalmassor? Varför sluter sig icke England, Tyskland och Förenta staterna tillsamman, varför arbetar de icke gemensamt för att utplundra hela proletariatet och hela jorden? Ty då vore deras makt ju mycket större, då behövde de icke bekämpa varandra, och kanhända kunde de då avhålla hela proletariatet från kamp, avhålla det från revolution.
Svaret lyder: Primo är deras kapital nationella, icke internationella. De internationella kapitalen utgör i jämförelse med de nationella blott en helt liten del av kapitalet.
Secundo har dessa nationella kapital olika intressen, olika mål.
Vad är deras mål? Vilket mål har dessa tre giganter?
Vi sade det redan: Tyskland vill underkasta sig Belgien, Polen, Frankrike, Ryssland, Österrike-Ungern, Balkan, Turkiet, Mindre Asien, Armenien, Mesopotamien, Syrien, Persien, kanske ännu Sibirien och andra delar av Asien, på detta sätt göra den europeiska kontinenten beroende, och på så sätt ta det första steget i riktning mot världsvälde. Med fast fot på kusten av Indiska oceanen är det sedan redo till ett andra världskrig om Indien, om Stilla oceanen och länderna kring den, om Afrika, om världsväldet.
England vill utbreda sitt världsrike över Afrika genom Asien till Indien.
Förenta staterna vill härska kring Stilla oceanen, i Kina, på Indiska arkipelagen, på Polynesien, i Central- och Sydamerika.
Då det engelska världsriket håller i sina klor Afrika och de sydvästliga delarna av Asien, medan Förenta staterna härskar i Central- och Sydamerika, kring Stilla oceanen, i Kina och kanhända i norra Asien, då behärskar England och Förenta staterna redan nästan hela världen.
Och genom vilket medel når de tre stormakterna fram till sitt mål, världsväldet?
Vi sade det redan: Tyskland genom att samla Europa under sin ledning, Förenta staterna och engelska världsriket genom att sönderdela Europa.
Och hur kan de nå fram till att använda dessa medel.
Genom kamp, genom kriget.
Och föreställ er nu, Europas och Amerikas arbetare, arbetare i hela världen, arbetare, er som man vill bedra och hålla under kapitalismen genom att locka er från revolutionen med förhoppningar om världsfred, avrustning och folkens världsförbund, föreställ er nu, att kriget är slut. Föreställ er att nedslaktandet av hela mänskligheten är förbi. Föreställ er till först, att England och Amerika har segrat. Då är Afrika och Asien, Central- och Sydamerika, alla världsmarknader faktiskt i deras makt, och den europeiska kontinenten är maktlös.
Föreställ er sedan, att Tyskland segrat. Då behärskar Tyskland en del av Afrika, och i Asien står det framför Indiens portar, och sannolikt även Kinas.
Föreställ er sedan, att ingen segrat. Då blir spänningen densamma som tidigare.
Överväg dessa tre fall, de tre ensamt möjliga, och fråga er sedan, arbetare: Skall efter detta krig icke mera komma något nytt krig?
När England och Förenta staterna segrat, skall det splittrade och försvagade Europa bära detta? Kommer icke Tyskland att ställa sig i spetsen för Europa och försöka en resning?
Och tänk er det andra fallet. Tyskland står vid krigsavslutningen, efter "freden" utanför Indiens och Kinas portar. Och innanför står den engelska och amerikanska makten.
Vad skall ske? Tänk efter, arbetare! Skall icke England och Amerika försöka att jaga undan Tyskland.
Och föreställ er det tredje fallet. Kriget blir oavgjort. Det ges ingen segrare och ingen besegrad. Då blir allt såsom det var före kriget. Tyskland inringat av England och dess förbundna, ständigt rustande och beväpnande sig för ett världskrig. Skall väl Tyskland då avrusta, och skall väl England och Amerika upphöra med att betränga Tyskland?
Betänk, att dessa stormakter nu stöter mot varandra, de står vid varandras gränser, ingenting skiljer dem åt. Det ges inget rum mellan dem mera. Betänk, att därute, på andra sidan gränsen, finns de härligaste länder för kapitalplacering, ges den allra högsta profit.
Betänk, att de två grupperna önskar sig samma länder: Afrika och Asien, numera även Ryssland.
Betänk, att dessa länder är oändligt rika och ännu nästan oexploaterade. Miljarder, ja biljoner väntar där på exploatören.
Betänk, arbetare, kapitalets natur och väsen. Dess väsen är ju att utbreda sig, icke sant, i allt större utsträckning?
Betänk i synnerhet ännu en gång grundligt: Inom båda grupperna sväller oavbrutet kapitalmakten genom ert eget arbete, och genom arbete av alla de underkuvade eller av de med de två grupperna förbundna folken. Kapitalmakten växer i det oändliga. De två grupperna står mot varandra, gränsar till varandra, och bakom dessa gränser växer i allt högre grad kapitalet. Och där ute ligger byte, profit.
Vad tror ni: Skall ännu ett krig bryta ut? Ni kan icke svara annat än: Ja. Så länge Englands, Tysklands och Förenta staternas kapital har skilda mål och vill bemäktiga sig amma länder, och så länge som de är nationella, icke internationella, så länge kommer även krig att finnas.
Denna vederläggning av avrustningen, nationernas världsförbund och världsfreden är egentligen avgörande Därmed, är egentligen för varje insiktsfull arbetare tillräckligt utsagt.
Men emedan de nu bloddrypande regeringarna, kapitalisterna, socialpatrioterna och pseudomarxisterna försöker att bedra arbetarna genom att vädja till många argument, måste vi bekämpa och vederlägga även dem.
Regeringarna och de borgerliga partierna i alla länder, socialpatrioterna och de falska radikalerna, majoriteten och de oavhängiga i Tyskland, majoriteten och minoriteten i Frankrike, Labour Party och de socialistiska pacifisterna i England, och alla de stora socialistiska partierna i Förenta staterna, som propagerar för fred, avrustning eller inskränkning i rustandet, alla de som gjorde kriget eller tillät det, måste ådagalägga att detta är möjligt just i denna mening:
De måste, icke med ihåliga fraser, utan bestämt och med fakta bevisa, hur de tänker sig freden reglerad.
Vilka delar av jorden skall England erhålla, vilka Tyskland och vilka Förenta staterna? Vilka skall komma på alla de smärre staternas lott? Frankrike, Italien, Japan, Österrike-Ungern, Turkiet, o.s.v.? De bör ange detta på kartan, så att envar vet, att det är rättfärdigt, och att inget nytt krig, att aldrig ett nytt krig kan uppkomma efter denna reglering.
De bör noga ange enligt vilka principer delningen skall försiggå, och hur förtroendet mellan Tyskland, England och Förenta staterna samt alla de andra skall komma till stånd, så att dessa icke behöver rusta sig starkare.
Arbetare, allt detta kan de icke göra. Så fort det gäller någonting konkret, så viker de undan. Tillsvidare har man icke gjort ens ett försök, att på kartan visa de gränser, varmed varje makt skulle kunna vara till freds. Allt är fortfarande endast tomma fraser. Ihåliga lösensord utan verklig, faktisk betydelse.
Kapitalisterna och de kapitalistiska regeringarna, drypande av blod och med Wilson, Förenta staternas president i spetsen, deklamerar: Rätten.
Men varför skulle Tyskland ha större rätt till Asien och Afrika än England? Varför Förenta staterna större rätt till Stilla oceanen än Tyskland? Varför har överhuvudtaget en av de tre rätt till något? Förespråkarna för rustningsinskränkningarna bör bevisa vilken rätt som ges.
Regeringarna, bourgeoisien, reformisterna, drypande av blod, ropar ut: Trusten, nationernas statliga trust.
Såsom kapitalisterna utbildat de ekonomiska trusterna, såsom de uppgivit konkurrensen och sammanslutit sig i karteller, så bör och kan även England, Tyskland och Förenta staterna dela världen mellan sig, bilda en trust till dess exploatering.
Paralellen med trusterna är falsk. Det ges en skillnad, som är avgörande, och som hindrar för överskådlig tid, att staterna förenar sig i en trust för att utplundra världen. Skillnaden består häri:
Den ekonomiska trusten handlar med döda ting. Med penningar och med råmaterial, vilkas kraft en gång för alla är given. Dessa låter sig lätt regleras och förvaltas, även internationellt.
Men staterna är levande formationer, bestående av mänskor. Och alltså som allt levande underkastade utveckling. Därför skulle det inträffa, att, även om man, vilket redan är omöjligt, hade träffat en reglering eller uppdelning, som tillfredsställde alla, inom kort förhållandet hade förändrat sig, att de ekonomiska, kapitalkrafterna hade tilltagit olika, så att den ena härskaren blivit mäktigare än den andra, eller att de behärskade hade fått kraft att resa sig, avskaka sitt ok, och själva bli härskare. Således skulle genast nya strider uppkomma.
Livlösa ting kan förenas i en trust. De om världsvälde kämpande folken kan man icke inom överskådlig tid sammansluta på sådant sätt.
Bourgeoisin och regeringarna, med den blodbesudlade tyska, som mördat tiotusental sjömän, i spetsen säger: Havens frihet. Om blott haven vore fria, så skulle krigen upphöra. Men i fredstid var ju haven redan fria. Detta hindrade dock icke kriget att bryta ut.
De bloddrypande kapitalisterna och regeringarna, som började kriget på grund av handelskonkurrens, för de högsta vinster - de förkunnar: Frihandel. Då det inte mer ges några skyddstullar och tariffer, då kommer freden.
Men hur uppkommer handeln i de primitiva länderna, i Central-Afrika? Genom våld, genom mord och krig. Vem skall begå morden, vem bära vapnen? Tyskland eller England? Endast kriget avgör.
Och handeln trivs bäst, där man har den politiska makten. Alltså även om länderna står lika öppna för alla, så kommer man i alla fall att kämpa om den politiska makten.
Men handeln är icke längre huvudmålet. Huvudmålet är kapitalexporten, för att bilda nytt kapital. Huvudmålet är att grundlägga järnvägs-, hamn- och fabriksanläggningar. Och hur får man allt detta, hur får man kapital till Asien och Afrika? Hur åstadkommer man förutsättningar för kapitalistisk produktion, expropriering, proletarisering av de infödda? Med våld. Och vem skall åvägabringa denna expropriering? England, Tyskland eller Förenta staterna? Våldet avgör, kriget.
De ömsinta pacifisterna, både borgerliga och socialistiska, som just genom sin pacifism, varmed de hypnotiserade arbetarna, gav sitt medbidrag till att kriget kunde bryta ut, och vilka därför även sudlats av blodet - de säger: Kostnaderna för ett nytt världskrig är alltför stora, i penningar och mänskoliv. Men de utgivna miljarderna för Asiens och Afrikas erövring, miljoner av döda kommer att bära frukt i miljarder av räntor. Kanhända måste man vänta i många år, men sedan kommer räntan hundrafallt.
Italien, Rumänien och Förenta staterna trädde för övrigt in i kriget, efter det de redan visste vad det skulle komma att kosta.
Men är icke detta krav på enighet löjligt så länge intresse- och kraftolikheterna är så betydande? Medan ännu så många svaga med skälig lätthet kan krossas?
Och är det inte löjligt just nu?
När England och Förenta staten tror att de kan vinna allt, varför skulle de väl då förena sig med Tyskland? Om Tyskland segrar, varför skulle det tveka att med tro på kriget söka vinna ännu mera? När det engelska världsriket och Förenta staterna innehar de nästan outtömliga källor, som göms inom deras gränser och vilka de måste utveckla ytterligare, varför skulle de väl då i tid förena sig med andra, och göra sitt byte, som kan bli mycket större, mindre?
Så länge Tyskland tror att dess militarism kan slå ner allt annat, varför skulle det väl då dela sin makt med andra stormakter?
Så länge det ännu finns sådana jätteområden för kapitalet att erövra, som Kina, främre Asien, Nederländska Indien, delar av Mellersta. Asien och Afrika, så länge det ännu finns så många svaga att krossa och kuva, så länge skall man även lita på den egna kraften, och göra det ägna imperiet till Gud.
När Tyskland besegrat England och Förenta staterna, då kommer dessa att resa sig igen. Och när England och Förenta staterna besegrat Tyskland, då kommer Tyskland aldrig att tåla detta, utan skall resa sig på nytt.
De kapitalistiska regeringarna, Englands, Tysklands och Förenta staternas bourgeoisi, socialpatrioterna och de falska marxisterna i all länder, majoritet och minoritet i Tyskland, Frankrike, England och Italien, alla stora socialistiska partier i Amerika, de stora socialistiska partierna, majoritet och minoritet i alla världens länder, alla dessa, som genom sin nationalism förorsakade kriget, och vilka även försökte att blott för sig erövra världen, de predikar: Man bör bilda statsförbund, ett världsstatsförbund.
Men Tysklands, Englands och Förenta staternas intressen, som alla strävar efter världsvälde motsätter sig denna tanke.
Visserligen kommer man att ingå statsförbund, Tyskland med Centraleuropa, Tyskland med den europeiska kontinenten, England med Förenta staterna, men detta kommer att ske för att befrämja en desto kraftigare krigföring och en desto grundligare utplundring av de svagare.
Ty Tyskland vill behärska Europa och sedan världen. Och England och Förenta staterna vill allaredan nu behärska världen. Och om det efter deras seger skulle lyckas England och Förenta staterna att timra hop ett nationernas världsförbund, så skulle nya fientligheter uppstå inom detsamma och förbundet skulle inom kort rämna i sina fogar. Ty förbundet bleve upprättat blott för att främja dessa båda staters fördel, och det komme de andra icke att tolerera i längden.
De kapitalistiska regeringarna, Englands och Förenta staternas bourgeoisie, de falska socialisterna i alla länder, majoritets- och minoritetssocialisterna i Frankrike, majoriteten och de oavhängiga i Tyskland, Labour Party och pacifisterna i England, alla stora socialistiska partier i Förenta staterna, alla dessa, som blott för sin nations skull bröt freden och mördade mänskligheten, de säger: Man bör bilda en internationell polis av alla stater, för att straffa den stat, som bryter freden. Och när en stat syndar, skall alla de andra straffa den. Och en översta skiljedomstol skall avgöra när en syndat haver.
Någonting löjligare har ännu icke förekommit i världen. Ty det ges inget säkrare medel och inget kraftigare att befrämja kapprustandet än detta. Ty liksom mänskan är den kapitalistiska staten syndbelastad. Av härskarlusta och vinningslystnad. Sådant är den moderna staten medfött. Därtill är den predestinerad, efter privategendomens syndafall. Varje stat måste alltså befara att synda en gång. Då kommer den att angripas av alla de andra. Och emedan den vet detta, måste den rusta sig mot alla. Och emedan den vet detta, måste den skaffa sig en här och en flotta, som kan stå sig mot alla de andra.
Men alla vet också, att intresset dikterar domen. Alla vet alltså, att det är möjligt, att domen kan falla, icke mot, utan för syndaren. Alltså, att de kan ställa sig på syndarens sida och försvara honom, men bekämpa de andra. Därtill behöver de således en stor, en jätteväldig här och en enorm flotta.
De kommer således att rusta och kämpa som hittills, endast med lite mera hyckleri, och under namn av polis!
De bedrägliga kapitalisterna och deras officiella regeringar, socialpatrioterna och pseudomarxisterna i alla länder, majoritets- och minoritetssocialisterna i Frankrike, England, Tyskland, Italien och Förenta staterna, de, som ville underkuva alla länder, hela världen, och inte ville unna oavhängighet åt en enda nation, de förkunnar: Folkens självbestämningsrätt. Om blott varje nationalitet är oavhängig eller av fri vilja kan sluta sig till andra nationaliteter, då faller en huvudorsak till kriget bort.
Men detta krig och imperialismen visar, att just motsatsen är fallet. Ty när de mindre nationerna äro oavhängiga, såsom Belgien, Serbien, Montenegro, Grekland o.s.v., eller blir självständiga såsom Polen,, Estland, Livland, Kurland, Finland, då blir de även kampobjekt för stormakterna.
De ryska revolutionärerna har visserligen gjort folkens självbestämningsrätt till en grundval för revolutionen, till en av dennas principer, till dess hävstång. Men de för samtidigt in socialismen. De kunde icke utan detta medel: folkens självbestämningsrätt, genomföra revolutionen, störta tsarismen, upprätta socialismen, och hade således full rätt att använda detsamma. Och utomordentligt, på ett fullkomligt sätt har de gjort folkens självbestämningsrätt till en hävstång för revolutionen. Men sedan de genomfört revolutionen, visade det sig att detta medel under imperialismen icke kan vara någon förutsättning för, utan blott en följd av socialismen.[6]
Ty för det första kunde de icke själva upprätthålla folkens självbestämningsrätt. De menade blott proletariatets självbestämningsrätt. Och för det andra, just deras, folkens, självbestämningsrätt upptogs av Tyskland-Österrike för att de måtte kunna annektera Polen, Litauen, Estland och göra Ukraina och Finland beroende, samt på nytt bringa Armenien under turkiskt välde.
Och - ty man kunde säga att den självbestämningsrätt som proklamerades i Tyskland är blott ett sken - just folkens självbestämningsrätt upptas av England-Amerika för att skilja alla nationerna på Europas kontinent från varandra, och sålunda göra den europeiska kontinenten svag.
Denna självständighet kan bli ännu värre för folken, för proletariatet, än underkuvandet.
Och detta är just den äkta självbestämningsrätt, densamma som många av dessa folk kräver.
På det grymmaste visar det sig, att nationernas självbestämningsrätt under imperialismen är följd av, icke förutsättning för socialismen.
Kapitalismen, och isynnerhet imperialismen kan icke lösa nationalitetsfrågorna. Ty antingen gör den nationerna självständiga, men då blir den lilla nationen ett kampobjekt för den stora, och de små kämpar sig emellan, eller också underkuvar den stora dem och annekterar dem.
Tyskland följer i Europa den sistnämnda vägen. Den söker att underkasta sig hela Europa, alla nationer, för att bekriga England. England-Amerika går ut från den först nämnda. De söker att göra Europas nationaliteter oavhängiga för att hålla Europa svagt, hetsa nationerna till fejd mot varandra, icke låta någon stormakt uppstå på kontinenten, alltså för att själv, medan Europa är splittrat, rycka till sig världsväldet.
Lyckas det Tyskland att ena Europas nationer, då börjar ett nytt och ännu fruktansvärdare världskrig än detta. Lyckas det Amerika-England att skilja åt Europas nationer, då finns det alltjämt nya tvisteämnen, och äntligen, när de europeiska staterna, i synnerhet Tyskland och Ryssland åter blivit mäktigare, kommer i alla fall ett nytt, fruktansvärt världskrig.
Imperialismen har här fört kapitalismen in i en återvändsgränd. Den kan inte göra nationerna självständiga, utan att göra dem till kampobjekt, den kan inte förena dem, utan att underkuva dem. Och i vardera fallet, vilketdera det än använder, blir följden ett nytt världskrig.
Självbestämningsrätten kan blott genomföras av socialismen. Den kan bli verklighet blott när socialismen genomföres, eller efter det socialismen redan är ett faktum.
De kapitalistiska regeringarna, de tre rovdjuren England, Tyskland, Förenta staterna, och med dem alla deras vasaller, socialpatrioterna och pseudomarxisterna, alla beväpnade till tänderna och sudlade av blod - alla stammar de: Allmän avrustning. Men hur skall Tyskland, England och Förenta staterna kunna avrusta, då de hotar varann. Hur skall Tyskland kunna avrusta, hur den europeiska kontinenten, då Förenta staterna och England behärskar Afrika, Asien, Amerika och Australien därigenom att de gjort Europa maktlöst. Det vore självmord, Europas ruin.
Och hur skall Förenta staterna och England kunna avrusta, när Tyskland står för Indiens och Kinas portar, då det hotar att bemäktiga sig hamnarna vid Indiska och Stilla oceanerna. Det vore för det amerikanska och engelska kapitalet att själv skära av sig halsen, om det tilläte Tyskland att härska där. De måste alltså rusta sig till det yttersta.
Och hur kunde väl de tre stormakterna avrusta, om kriget icke bleve avgjort?
I intet fall kan de avrusta.
Nej, det ges ingen utväg ur imperialismen. Det ges till och med ingen utväg ur detta krig.
Då vi i denna fråga har en annan mening, än många av de kamrater, som står på den yttersta flygeln till vänster, och emedan denna fråga på det närmaste hänger samman med hela problemet om arbetarnas frigörelse från imperialismen och kriget, skall vi här gå in på även denna fråga något utförligare.
Många socialister utger som fredsformel för att göra slut på kriget: Inga annektioner, och inga kontributioner.
Men även dessa betingelser kan icke uppställas av världsproletariatet.
Ty att uppfylla dessa villkor, vore detsamma som att lämna den kapitalistiska världen sådan den är, och att således ge orsak till nya rustningar och nya krig Proletariatet kan icke påtaga sig ansvaret härför.
Men ock såsom revolutionära fordringar som reses av arbetarklassen blott för att regeringarna måtte avböja dem, alltså för att låta revolutionen uppstå, också som sådana kan dessa båda icke gillas. Ty så snart en regering kommer i ett svårare läge, antar den dem (såsom Tyskland 1917), uppställer själv dessa arbetarnas fordringar, och säger till dem: se, vi vill detsamma som ni, och därmed bryter de en av revolutionens krafter.
"Inga kontributioner och inga annektioner" ger ingen utväg för proletariatet ut ur detta krig.
Likaså litet som ut ur imperialismen ges det någon utväg ur detta krig.
Det är just det förskräckliga i den situation, vari imperialismen brakt det kapitalistiska samhället. Ingenting ger bättre vid handen det katastrofala i situationens karaktär.
Själva kan de kapitalistiska nationerna ingen verklig, försonlig fred sluta, varken i detta krig eller efteråt. De måste nu liksom allt framgent gå framåt i allt större blodbad.
Och proletariatet kan under imperialismen önska sig varken det imperialistiska kriget, eller den imperialistiska freden. Ty detta och varje imperialistiskt krig betyder en ny och ännu förskräckligare imperialism, och varje imperialistisk fred bär på ett ännu mer fördärvbringande nytt imperialistiskt krig.
Såväl ur detta krig som ur imperialismen överhuvud ges det för proletariatet blott en enda utväg: Omvälvningen.
Englands, Frankrikes och Förenta staternas regeringar, socialpatrioterna och pseudomarxisterna i alla länder, Tysklands, Englands, Frankrikes, Italiens och Förenta staternas majoritets- och minoritetssocialister, de, som allesamman kastade bort sin makt och gav den åt generalstaberna, som icke gjorde ett enda verkligt försök att rädda freden, som bär hela ansvaret för kriget och dess långvarighet, som blott var sin mästares, generalstabens tjänare, och vilka alltså, i likhet med dessa, står drypande av blod - de ropar: Demokrati. Så snart blott demokratin nåtts i Tyskland och Österrike-Ungern, då skall demokratin ge världen fred. Men Penninge-republiken Frankrike är en demokrati, det världshärskande England är en demokrati, och Förenta staterna, trusternas och monopolens land, landet med beväpnade strejkbrytare och justitiemord på strejkande arbetare, eller sådana som organisera proletariatet, även detta land är en demokrati. Har dessa demokratier förhindrat kriget? Nej, England har genom sin politik underblåst kriget, därigenom att det under Edward VII innestängde Tyskland, och Förenta staterna ingrep så fort de insåg, att det gällde världsherraväldet. - Och skall dessa demokratier nu sluta fred, när de segrat, när Tyskland och det sönderstyckade Europa hotar dem med krig, eller, om de blir slagna, när alla Europas nationer under Tysklands ledning allt fortfarande hotar dem? - Nej.
I kapitalets längtan utåt, i export av kapital är absolutistiska monarkier och demokratiska republiker lika. Vad beträffar härsklystnad och vinningslusta så är Tyskland, England och Förenta staterna lika.
Monarki och demokrati utgör under imperialismen skynken över likartade strävanden: expansion över världen, världsvälde, och krig om världen. Det monarkiska furstedömet och det demokratiska parlamentet villfar både storkapitalets expansion och de väldiga bankernas monopolvilja, vilka båda leder till krig, och monarki och parlament utgör båda villiga, lika litet betydande verktyg för dessa båda makter, vilka genom sina ställföreträdare, regeringar och generalstaber befaller vad monarker och parlament skall göra.
Monarker och parlament har under de väldiga bankernas och monopolens imperialism sjunkit ner till ganska betydelselösa verktyg, som endast då innehar någon makt, när de går samman med dessa väldiga banker och monopol.
Man kan göra slut på de väldiga bankernas och monopolens härsklystnad genom att i varje demokrati och absolutistisk monarki upphäva imperialismen, och så länge man inte gör detta, är världsfreden genom demokrati eller monarki en omöjlighet.
Bästa exemplet på sanningen av detta utgör väl Förenta staterna och deras president Wilson, monopolisternas och trusternas tjänare, vilka, för att ernå världsvälde, monopol på världsherravälde, skapar en här och en flotta, som sättes i stånd till att spela den avgörande rollen i alla framtida krig.
Detta är alla de främsta lösenorden, som regeringarna, socialpatrioterna och pseudomarxisterna frambär som utvägar för kapitalismen ur imperialismen. Vi har bevisat att de alla är falska. Att icke ens en av dem ett ögonblick kan hålla stånd inför undersökning av ett öga, som forskar efter sanningen.
Att det alltså teoretiskt, för den teoretiska undersökningen, ingen utväg ges för kapitalismen ut ur imperialismen.
Men proletariatet bör lyssna, icke blott till teorin som vi här undersöker, det må blott lyssna till verkligheten. Redan skälver marken under kommande krig, redan gapar de nya klyftorna. Redan siar kanonernas dån om de nya tvisterna.
Tyskland har Polen och Belgien i sin makt, samt en del av Frankrike. Redan har det delat sönder Ryssland, besatt Ukraina, Kaukasien och Finland, annekterat Livland, Estland och Kurland, och Stor-Ryssland till maktlöshet. Därmed söker det underkuva Europa. Och detta gör icke blott det monarkiska Tyskland, detta gör även det demokratiska, t.o.m. det socialdemokratiska åtminstone dess majoritet. Det kan England-Förenta staterna icke tåla. Är det världsfred? Är det avrustning? Det är det säkra, det absolut säkra nya kriget Förenta staterna och England kommer, när de segrar, att tvinga alla Europas folk till självständighet. De har öppet förkunnat detta. Det vill säga, de kommer att sönderdela Europa och ge upphov till inre fiendskap, inre tvist i Tyskland, Österrike-Ungern, Polen, Balkan, Ryssland. Och så skaffar de sig ensamherravälde över världen. Det är målet för hycklarna Lloyd Georges och hycklarna Wilsons. Och för detta röstar alla partier icke blott de konservativa, utan också de demokratiska, ja t.o.m. de socialistiska, deras majoritet. Aldrig skall Europa tåla dylikt. Under Tysklands ledning skall det resa sig däremot. Är detta världsfred, världsskiljedom, avrustning? Nej, det är det absolut säkra nya världskriget, den oundvikliga serien av nya världskrig.
Proletariatet må lyssna, och lyssna blott till verkligheten runtomkring. Det må vända blicken till de nya krigshärdarna, som brinner överallt omkring dem. I Europa: Elsass-Lothringen, Polen, alla det gamla Rysslands stater, Österrike-Ungerns och Balkan. I Asien, hela Asien, varje land av denna världsdel är en ny och blivande orsak till nya världskrig. I Afrika hela Afrika.
Imperialismen förbliver, kapprustningen förbliver och kriget består.
Arbetare!
Betänk, att regeringarna, socialpatrioterna och de falska marxisterna påstod allt detta, angav dessa falska medel före kriget.
Betänk, proletärer i världen, som man åter vill bedraga, och som man efter detta krig vill låta sluta en ny kompromiss, ett nytt förbund med bourgeoisien, betänk, arbetare, att de stora socialdemokratiska partierna på sina kongresser i Köpenhamn och Basel har talat om världsfred och världsavrustning.
Vad har sådant tjänat till? Till intet. Kriget har brutit ut.
Betänk, arbetare, proletärer i hela världen, att bourgeoisien just genom dessa paroller: Världsfred, avrustning, o.s.v., har skaffat sin makt över arbetarklassen.
Ty genom dessa paroller avsvor ni, avsvor arbetarklassen revolutionen.
Bourgeoisien begrep, när ni antog dessa lösensord, att ni antog dessa fredliga medel, och att ni således uppgav det enda verksamma medlet, revolutionen mot kriget.
De visste alltså, att de kunde börja kriget, utan att ni skulle resa er.
Och därigenom är ni medskyldiga i detta krig.
Dessa paroller: världsfred, avrustning, var just medlen för detta krig.
Och skall ni nu, arbetare, igen sluta upp kring dessa signaler?
Skall ni på nytt låta bedra er av kapitalisterna och deras regeringar, av socialpatrioterna och de falska marxisterna?
Rysslands tsar och med honom alla regeringar bildade fredskonferensen, instiftade fredspalatset i Haag och sade att de ville grunda en skiljedomstol - blott för att lura er, arbetare.
Just med denna växel har de lockat och tubbat er in i kriget.
De socialdemokratiska partierna och deras ledare, reformisterna och de falska marxisterna sade till eder: ni bör kämpa för världsfred och avrustning.
Även därmed har de brakt er in i kriget, och avhållit er från revolutionen i juli och augusti 1914. Ty ni var icke förberedda till revolution. De hade allesamman lockat er till att hoppas på avrustning och världsfred!
Regeringarna, kapitalisterna, reformisterna och de falska radikalerna har just med dessa paroller jagat er in i kriget.
Och skall ni nu ånyo anta dessa lösenord? För andra gången låta lura er in i samma fälla?
Det är omöjligt.
Därmed skulle ni själva ge orsak till ett andra, ett tredje och fjärde världskrig.
De kapitalistiska regeringarna, socialpatrioterna och de falska radikalerna, arbetarpartiernas höger och center har genom dessa falska lösenord förlängt kriget och slaktandet, och förlänger dem genom dessa samma paroller dag efter dag.
Ty de röstar för krigskrediten, eller avhåller er från revolution, även därigenom att de säger er, att genom ert bidrag kommer världsfreden efter denna fred, liksom även avrustningen och folkens förbund.
I förtröstan härpå tänker den arbetande massan och den kämpande massan av arbetare: Låt oss hålla ut, ty om vi segrar eller kan sluta en gynnsam fred, då kommer världsfreden säkert.
Just genom denna förhoppning dras tiden för blodbadet ut på längden.
Denna förhoppning är falsk, men just genom den fortfar slaktandet med oförminskad iver.
Och skall ni väl nu igen, liksom före kriget, skänka tilltro till denna lösen?
Nu genom detta krig, efter detta krig framstår dessa paroller som ännu falskare än förut.
Ty just detta krig gör hatet mellan folken allt större, skiljer dem allt längre från varandra, fördjupar deras intressemotsatser och ammar upp en större fientlighet, samtidigt som det skapar, såsom vi visat, nya orsaker till krig, ger upphov till nya krigshärdar, större och talrikare än förut.
Kapitalmassorna växer, expansionsdriften tilltar, intresset för nya krig blir allt starkare i alla delar av världen. De nya världskrigen är således säkrare förestående än vad fallet var före detta.
Och skall ni, arbetare, än en gång, som före kriget, låta lura er av regeringar och kapitalister, av socialpatrioterna och radikala?
De kapitalistiska regeringarna, bourgeoisien, socialpatrioterna och pseudomarxisterna gav er en skenbild av världsfreden. Detta bidrog till att kriget mellan nationerna bröt ut, och vad som var ännu värre, kriget mellan alla proletariat. Ty ni ryggade just för denna orsaks skull tillbaka för revolutionen före världskrigets tid.
De gav er en skenbild av alla folks världsförbund. Just därigenom kunde världskriget mellan alla folk uppstå. Just därigenom kom, vad som var ännu värre, splittring av proletariatet i nationella delar.
Och skall ni nu igen låta lura er av samma skenbilder?
Gör ni det, då kommer det nya världskriget ännu fruktansvärdare än detta, en ny splittring av proletariatet och den totala ödeläggelsen för världsproletariatet.
Det fanns före kriget allenast ett medel att hindra allt detta: den proletära revolutionen.
Det ges allenast ett medel att hindra allt detta nu den proletära revolutionen.
Arbetare!
Världskapitalismen har under sin världserövring organiserat sig i tvenne jättegrupper.
Den har för att kunna bemäktiga sig världen samlat alla sina krafter, levande och döda, natur och mänsklighet, tvenne jättegrupper.
För att frånrycka varandra världsväldet kämpar båda dessa grupper mot varandra, och de kommer att fortsätta kampen.
Ni arbetare kommer att undertryckas och trampas ner mellan dessa båda makter, i kamp mellan dessa båda makter, och ni kommer att år efter år tryckas ned och förtrampas.
Det ges ingen utväg.
Det ges ingen utväg för kapitalismen ur imperialismen.
Kapitalismen, som levde endast av kamp och blod, och som nu rest sig till kamp om världen mellan två grupper av nationer, kan icke finna någon utväg ut ur detta blodbad, den kvävs i sitt eget blod, i sina söners, sina nationers, i edert blod, arbetare.
Proletärer i hela världen!
Även för er ges det ingen utväg undan blodet, ut ur kriget, ur imperialismens krig. Varken rätten, eller havens frihet och frihandel, eller en fred utan annektioner och kontributioner, eller ett nationernas världsförbund, eller obligatorisk skiljedom, eller folkens självbestämningsrätt, eller demokrati.
Allt detta är lögn och bedrägeri för att smida er, proletärer i hela världen, allt fastare till imperialismen, eller för att göra imperialismen ännu starkare.
Ty det ges blott en rätt, er rätt.
Det ges blott en frihet, den proletära.
Det ges blott en fred, kommunismens.
Proletärer i hela världen!
Det ges ingen kapitalistisk utväg för er ur imperialismen!
Men det ges en proletarisk.
Ni kan upphäva imperialismen.
Ni kan upphäva den, om ni enar eder till ett proletariatets världsförbund. Då kan ni krossa hela imperialismen, världsimperialismen.
Revolutionen, världsrevolutionen mot imperialismen, det är utvägen ut ur imperialismen, ut ur detta krig.
Men imperialismen kan icke krossas, utan att kapitalismen förintas.
Utvägen ur imperialismen, arbetare, den enda utvägen för er är således den sociala revolutionen.
Att detta icke är någon profetia, utan sanningen, den faktiska sanningen, det bevisar redan den ryska revolutionen.
Socialismen höjer sig ur det hav av blod och lögn, varmed kapitalismen betäckte världen, vari imperialismen begravat kapitalismen.
Ur storkapitalets kamp om världen höjer sig världsproletariatet till kamp mot hela storkapitalet.
Världsproletariatet segrar i denna kamp mot imperialismen, och lägger grunden till kommunismen.
Vår tillvaros grundval, - ty kommunismen är vår tillvaros grundval, grundvalen för mänsklighetens tillvaro - grundvalen, varpå miljoner år av mänsklighetens tillvaro vilat - ty tiden för privategendomen utgör blott ett ögonblick i jämförelse med de tusen århundradena av stammens kommunism, - grundvalen för vår tillvaro bygges ny.
Kommunismen, ur vilken alla dygder kommer, allt gott som mänskligheten äger, allt ädelt som bor i våra hjärtan, som lever i mänsklighetens barm, kommunismen höjer sig igen.
Kommunismen, varom de största filosofer, såsom Plato, drömde -
Kommunismen, som var källan och målet för urkristendomen, -
Kommunismen, som fortlevde i kristendomens himmelska bilder, liksom i alla de högsta religionernas,-
Kommunismen, för vilken de nedtrampade och förtryckta klasserna kämpade under privategendomens tid, - i medeltid och i nyare tid, -
Kommunismen, som våra stora utopister drömde om. -
Kommunismen, för vilken våra kämpar i alla länder stupade, -
Kommunismen, som vår första stora ledare, Marx, förutsåg, förstod, kände, och vars grund han lade, -
Den moderna kommunismen för hela världen, hela mänskligheten, den på vetenskapen, den medvetna tekniken baserade, - den födes nu.
Och vi, lyckliga, ser den och kämpar för den.
Den existerar redan i ett land, Ryssland.
Och som ett gyllene sken ser vi över hela Europa Revolutionens skimmer lysa upp överallt. Kommunismens ljus stiger uppåt såsom den nya evighetens dag.
När proletariatet står enigt, när alla länders proletariat samlar sig och kämpar mot alla imperialismer som en imperialism, då, och endast då skall det segra.
Kan det icke ena sig till ett helt, då försvinner åter för en tid det gyllene skenet.
Nu är det vår uppgift, att som proletariatets teoretiker med klar och lugn blick undersöka och bevisa möjligheterna för proletariatets världsrevolution.
*
Om en gud skulle härska över människornas öden, om han skulle förutbestämma och förverkliga människornas lott enligt en plan, så hade han icke bättre kunnat förbereda socialismens seger.
Kapitalismen har själv genom sin imperialism skapat betingelserna till socialismens seger.
Imperialismen är den kedja, som kapitalismen slagit omkring sina ägna produktiva krafter, och söm nu spränges av kapitalismen själv, genom kapitalismens ägna produktivkrafter, så att de må kunna utveckla sig fritt och oändligt, i överensstämmelse med sin oändliga makt.
Men imperialismen kan icke sprängas, utan att kapitalismen upphäves.
Kapitalismen upphäver alltså nu sig själv.
Hur annorlunda har utvecklingen icke gått, mot vad vår store mästare Marx tänkte. Liksom han underskattade kapitalets expansionskrafter, vilka ledde till monopol och imperialism, likasom han underskattade de andliga, sedliga och materiella krafterna, som proletariatet behövde för att störta kapitalismen, så har han icke heller sett de nya orsakerna till revolutionen, icke kunnat se dem.
Han trodde, att kapitalet skulle råka i ekonomiska kriser, och sedan störtas av proletariatet.
I själva verket stöter kapitalet under sin utbredning över jorden på politiska hinder[7], som det kan övervinna blott genom jätteförintelse av sina ägna krafter. Detta bringar förskräckliga lidanden över proletariatet, och tvingar alltså detta till omstörtning, till att krossa kapitalet.
Allt, bokstavligen allt, är nu för handen, allt som gör revolutionen nödvändig, och mycket, oändligt mycket, som gör den utförbar.
Mänskor och medel, materiella och själiska krafter står redan redo att förverkliga den.
Nöden, denna första och starkaste, ja den egentliga och enda urorsaken till alla revolutioner, miljonernas, massans, flertalets bland folken nöd, den existerar. Icke blott i en liten del av världen, utan internationellt. I alla jordens länder.
Lidelserna finns, uppammade av kriget, av nöden. Smärtan, vreden, harmen, hatet!
Smärtan över förlusterna, ödeläggelserna, vreden och harmen mot de kapitalistiska klasserna och deras härskare, som var orsaker till kriget, och hatet mot kapitalismen överhuvud.
Likaså förefinns de psykologiska, de mänskliga faktorerna, som skall göra revolutionen. Och allt häftigare kommer de att flamma. Ty denna process är en vardande, och ju längre kriget räcker, desto högre skall den nå.
De materiella medlen är för handen. Ty kapitalismen och imperialismen har centraliserat produktionskrafterna, har koncentrerat och reglerat produktionen och produktfördelningen.
Under över alla under, de materiella produktionskrafterna, som imperialismen själv skapat under kriget, de är icke mera medel för den gamla kapitalismen, varmed man på nytt kunde bygga en kapitalistisk stat. Det är som om en Gud, en trollkarl, hade gripit dem och omvandlat dem från kapitalistiska medel till någonting helt annat.
Staten, den kapitalistiska staten, har själv i grund ändrat sina egna medel för livet, för existensen, ja sin egen existens, sitt eget väsen, och gjort dem till andra medel, till förberedelse för ett annat väsen, en ny existens.
Mänskligheten har i sin kamp, genom sin egen kamp, alstrat kärnan till ett nytt samhälle.
Den kapitalistiska staten, imperialismen och kriget har icke blott skapat för proletariatet de materiella och psykologiska betingelserna för socialismen, de har också försvagat de kapitalistiska klasserna. De har sönderslitit och utarmat varandra. Oändligt svagare än förr står de nu gentemot världsproletariatet, kan de icke mera hålla proletariatet i tygeln. Imperialismen har emellertid givit världsproletariatet krigsvapen i händerna. Med dessa vapen kan det övervinna kapitalismen, förinta den. Hela världsproletariatet står väpnat.
En mängd folk har annekterats, underkuvats, berövats sin frihet genom kriget, och kan blott genom proletariatets seger vänta sin fullständiga befrielse. Dessa folk försvagar yttermera de kapitalistiska klasserna och ger större styrka åt proletariatet.
Under kriget har det visat sig på hur kort tid samhällsgrundvalarna kan ändras.
Den makt, varpå alla kontrarevolutionärer hoppades, tsarismen, den är fallen.
Och förmer än alla andra medel, moraliskt förmer, - ett exempel är givet proletariatet: den ryska revolutionen. Och världsproletariatet har erhållit sina första stora revolutionära ledare.
Medlen, de andliga och de materiella, människor och ting, är för handen.
Nu är det vår uppgift att undersöka dessa närmare och i detalj, samt att klarlägga, sa det internationella proletariatet kan se det, att revolutionen är möjlig. På det att det internationella proletariatet ur sanningen må hämta krafter till revolutionen.
Då vi nu börjar tala om revolutionens utförbarhet, måste till först anmärkas, att vi härvid ingen skillnad gör mellan revolution under eller efter kriget.
Revolutionen kan komma, och kommer högst sannolikt, så gott som säkert, under kriget, genom nöden, på grund av det ändlösa blodbadet, ur vilket ingen räddning ges. Det revolutionära proletariatet måste i varje land vända sig mot den egna regeringen, och genom revolution fordra och framtvinga omedelbar fred.
För det andra måste det samla sig internationellt. Till den ändan bör det grunda den nya internationalen.
När representanter för det revolutionära proletariatet från alla länder kommer samman, då bör de rikta ett gemensamt upprop till proletärerna i alla land, att låta arbetet i ammunitionsfabrikerna vila[8] och att icke mera använda vapnen mot den yttre fienden.
Detta betydde otvivelaktigt revolution i alla länder.
Genom den stegrade nöden i alla länder kan proletariatet redan under kriget nå fram till denna revolution.
Revolutionen kan också komma först efter kriget.
För oss är detta dock betydelselöst i detta sammanhang. Ty revolutionens betingelser förefinns allaredan i alla länder.
För det andra: när vi talar om världsrevolutionen, bör det hållas i minnet, att vi avse alla länder, dock i främsta rummet England och Tyskland, där de materiella betingelserna för socialismen är ganska mogna. I andra länder kommer revolutionen säkert också att bryta ut och segra, men säkert är det, att, om revolutionen segrar i Tyskland och England, den lätt skall segra i Europas och Nordamerikas övriga länder.
För det tredje bör sägas, att vi ingenting förutsäger om revolutionens långvarighet, eller något om dess karaktär. Ty det är möjligt, att kampen mot militarismen, imperialismen och kriget, den kamp som skall ge oss socialismen, kan räcka länge, det är möjligt att den segrar hastigt.
Visserligen är det mycket sannolikt att striden kommer att räcka länge, ty krafterna hos de mot varandra stående klasserna är väldiga, och de krafter, som driver dem, är likaså väldiga. Men här ger vi oss icke in på att diskutera dess långvarighet, och vi kallar hela kampen för revolutionen.
Vad beträffar stridens karaktär, så kan icke heller i detta avseende någonting med absolut visshet förutsägas. Marx antog, att socialismens seger vore möjlig i England utan våldsamma medel. Vem skulle icke med brinnande iver hoppas, att det kunde bli så överallt! Vem skulle icke hoppas, att människornas eviga välsignelse skulle komma utan blodsutgjutelse.
Men i alla länder, också i England, står proletariatet beväpnat, och klasserna står väpnade mot varandra.
Troligen kommer således revolutionen att överallt bli väpnad och våldsam[9].
Vi talar alltså om revolutionen i allmänhet, och avser därmed både en fredlig och en våldsam vare sig den blir långvarig eller hastigt övergående, eller bryter ut under pågående krig eller kommer efter freden.
Låt oss nu efter det vi gjort dessa förbehåll gå till att undersöka revolutionens utförbarhet.
Kapitalismen tvingades, för att kunna föra kriget, att reglera världsproduktionen och dess distribution.
Den har antingen ryckt till sig, eller brakt under sitt herravälde järnvägarna, skeppsfarten, bankerna. Den har bemäktigat sig fördelningen av de nödvändigaste livsmedlen och åtskilliga råvaror.
I alla krigförande stater, men också i de ännu neutrala länderna i Europa och Nordamerika, delvis till och med i Asien, Afrika, Sydamerika och Australien.
Det som ansågs för omöjligt, det som kapitalisterna och de reformistiska socialdemokraterna ansåg för omöjligt, en enhetlig, centralistisk reglering av produktionen och distributionen i den kapitalistiska staten, det, är nu genomfört.
En fast reglering av största delen av det samhälleliga ekonomiska livet är genomförd.
Nöden, den järnhårda nödvändigheten har under tre år, kriget har genom nöden på tre år fullbordat, vad som måhända i fredstid hade tagit ett halvt århundrade: den samhälleliga regleringen av arbetet.
Socialismen bygger ju på den samhälleliga regleringen av arbetet, av produktionen och distributionen.
Grundvalen för socialismen förefinns alltså.
Kapitalismen i sin högsta utveckling, imperialismen, kampen om världsväldet, har lagt fundamentet för socialismen: den centraliserade regleringen av världsproduktionen och världsdistributionen.
Proletariatet träffar helt plötsligt på det, varpå det väntat i årtionden: de materiella medlen för att grunda och uppbygga socialismen.
Men i detta avseende finns ännu flera fördelar.
Före kriget fanns det i alla länder oändligt många stora och små affärer, som ännu icke arbetade gemensamt. Men under kriget har en ofantlig del av dem, antingen frivilligt eller tvingade av staten, övergått till karteller eller truster. I synnerhet i Tyskland, men också i England och i de andra staterna.
Proletariatet måste bemäktiga sig dessa medel. Det bör icke tillåta, att dessa medel: den samhälleliga makten över industrin, handeln, lantbruket, transporten och bankerna, den samhälleliga regleringen av produktionen och distributionen i världen, åter blir objekt för den kapitalistiska privategendomen, för den kapitalistiska oordningen och anarkin.
Det bor säga: produktion och distribution är gemenskap för hela världen, och de bör förbli så.
Men produktion och distribution är visserligen i kriget reglerade av staten, har underkastats statens kontroll, men produktionsmedlen och distributionsmedlen är icke statens egendom. De tillhör ännu privatkapitalisterna.
Under de härskande, de kapitalistiska, de imperialistiska klasserna är emellertid staten ett medel till undertryckning, tvång och exploatering av arbetarna, även när den reglerar distributionen och produktionen.
Ty den reglerar produktionen till fördel för kapitalisterna. Arbetaren erhåller tämligen litet vid distributionen.
Alltså bör härvidlag en ändring ske. Världsproletariatet, i främsta rummet Englands och Tysklands proletariat, må sörja därför, att den statliga produktionen och distributionen blir annorlunda reglerad. Att den blir rättvis. Av alla arbetande för alla arbetande i samma mån.
Och hur skulle de göra detta annorlunda, än genom att upphäva privategendom till produktionsmedlen och bringa dem under staten? Och hur kunde de åstadkomma detta, annorlunda än genom att rycka till sig staten och själva bli härskare i staten?
Huru, om icke genom att erövra den politiska makten och grundlägga proletariatets diktatur?
Genom att förstöra den gamla statsmakten och i dess ställe upprätta en ny stat, den proletariska.[10]
Genom att de förvandlar den kapitalistiska statens diktatur, imperialismen i världskriget, till proletariatets diktatur.
Att detta också är möjligt skall vi senare visa.
Men i alla fall: grunden, den materiella grunden för det nya samhället förefinns.
Kapitalismen, imperialismen har samhälleligt reglerat produktionen och fördelningen över hela jorden.
Därmed är beviset givet, för att ett socialistiskt världssamhälle kan bestå.
Vi har alltså bevisat, att de materiella betingelserna för socialismen förefinns.
För det andra bör vi här bevisa, att proletariatet måste erövra staten, på grund av personliga, mänskliga, psykologiska orsaker.
Kapitalismen har i detta krig dömt sina ägna produktionskrafter till fördärvet.
Miljoner av arbetare, småborgare och bönder har mördats, miljoner har gjorts till krymplingar.
Änkor och faderlösa befolkar staterna. Ett omätligt elände fyller länderna.
Väldiga kapital är förintade. Varor har icke, eller i knappt nämnvärd mån, producerats. Man saknar råmaterial. Maskinerna är utnyttjade eller obrukbara. Hela industrin är inställd på kriget. Transportmedlen är i genom uselt skick. Hela flottan ligger på havsbottnen.
Åkrarna ligger i vall eller är illa skötta, de avkastar mindre än före kriget. Gödsel fattas och boskapen har avtagit i antal och i synnerhet i krafter.
Världsproduktionen av livsmedel är otillräcklig, och blir oavbrutet mindre. Kanske hotar till och med världshungersnöd.
Miljoner småborgare är ruinerade. Miljoner fattiga bönder har förlorat sin egendom.
Enorma skulder tynger folken. Ensamt räntebördorna är mångfallt större än statsinkomsterna före kriget. Staten kan annullera skulderna. Men då är privatkapitalet ruinerat. Den kan försöka att betala dem. Men då blir befolkningen utsugen in på benen. I vardera fallet hotas arbetarklassen av undergång.
En ekonomisk kris närmar sig, betydligt större än någon tidigare över hela världen. Den allmänna fattigdomen kommer att räcka länge.
Då miljonerna, de tjugo till trettio miljoner soldater återvänder från kriget, hur skall de finna arbete? När inga råvaror finnes och maskinerna är utslitna eller fabrikerna inrättade för kriget.
En kamp om råmaterial kommer att blossa upp, ett ekonomiskt krig efter kriget med vapen, men i inget fall kommer det att ges tillräckligt råvaror. Priset kommer att bli alltför dryga för proletariatet.
Proletariatet kommer att drabbas av arbetslöshet, elände, armod och hunger.
Och icke blott proletariatet, utan också småborgarna och småbönderna.
Och dessutom, och till råga på allt, kommer den nya imperialismen, såsom vi visat, med nya rustningar och nya fordringar.
Och vidare hotar, icke i fjärran, utan i omedelbar närhet, ett nytt världskrig, nya världskrig, såsom följder av detta första.
De psykiska, de andliga betingelserna för revolutionen, för världsrevolutionen är alltså icke mindre än de materiella.
Men, skall man säga, just det allmänna armodet, bristen på råmateriel och maskiner samt kapital utgör hinder, icke betingelser för socialismen.
Man menade ju alltid, att socialismen kunde uppkomma endast ur rikedomen.
Detta är blott en skenbar vederläggning.
Ty även den kapitalistiska klassen måste ur detta armod, på dessa ruiner bygga ett nytt samhälle. Med dessa samma, sparliga medel måste de försöka att grunda en ny kapitalistisk drift. Med samma medel med vilka proletariatet skall grunda en socialistisk.
Kapital och arbete står båda inför samma ruin, och båda måste med den och ur den uppbygga ett nytt samhälle.
Om ödeläggelsen intet hinder utgör för kapitalisterna, så kan den icke heller göra det för proletariatet.
Frågan framställer sig blott, vem som bäst kan bygga ett nytt samhälle.
Och svaret är: Proletariatet kan nu vida snabbare, vida bättre grunda ett socialistiskt samhälle, än kapitalet ett kapitalistiskt.
Hur skall kapitalet reda sig, hur skall det övervinna svårigheterna, och hur, på vilket sätt, med vidtagandet av vilka åtgärder skall det grunda den nya kapitalistiska driften?
Det måste samtidigt grunda en ny drift, det får på nytt bygga upp den gamla, som skall skapa nya mervärden. Det måste skapa större mervärden, än dess oproduktiva utgifter.
Det måste samtidigt underhålla flera miljoner ännu icke demobiliserade soldater, ge arbete och lön åt miljontals arbetare, ge mat åt miljoner arbetslösa, understöda miljoner och åter miljoner av krymplingar, änkor och faderlösa, hjälpa miljoner utarmade småborgare och fattiga bönder.
Samtidigt måste de betala enorma skulder.
Samtidigt måste det förbereda nya rustningar och nya krig.
Att grunda den nya driften och att återupprätta det förintade.
Att skapa nya vinster, större än förlusterna -
Att bereda hjälp, verklig och tillräcklig hjälp åt alla dessa miljoner arbetande, arbetslösa, utarmade och elända.
Att betala räntor på skulderna -
Att driva igenom de nya rustningarna för imperialistiska, militaristiska mål, till nya nödvändiga krig -
Att göra allt detta på samma gång - Det är omöjligt för kapitalet. Kapitalet kan efter freden icke göra allt detta samtidigt. Det kan icke uppbringa de därtill nödvändiga miljarderna.
Varför icke?
Emedan kapitalet måste hjälpa och skona kapitalet. Emedan det icke kan taga dessa otaliga miljarder av sig självt, icke vill eller kan göra sig själv egendomslöst.
Emedan det icke kan inrikta produktionen till allas väl, utan blott till enskildas vinst av mervärdet. Emedan det icke kan stegra produktionen till högsta produktivitet genom arbetsplikt för alla mänskor, och genom att koncentrera alla arbetsmedel till högsta makt, emedan det kan reglera dem blott till fördel för de mäktigaste.
Det kan icke avhända sig fabriker och produktionsmedel för att nå till högsta produktion.
Kapitalet kan icke expropriera rikedomen, för att hjälpa alla fattiga, arbetslösa och hungriga.
Det kan icke annulera sina skulder för att undslippa räntorna.
Det kan icke pålägga sig självt så tunga skatter, som nu vore nödvändiga.
Det kan icke slopa rustningarna och använda det kapital, som härigenom bleve fritt, till förmån för det produktiva arbetet.
Det kan icke ens en gång upphäva lyxen, för att åtminstone göra detta kapital fritt.
Kapitalet kan icke göra detta, just emedan det är ett mervärde, som uppstått ur mervärde och åter alstrar mervärde, emedan det främst måste bekymra sig om mervärdet, d.v.s. om sig självt.
Det kan icke återupprätta sig självt, sina levande produktiva krafter med en mot nöden svarande effektivitet, emedan det är sig självt.
Det kan icke återupprätta sig självt, icke grunda på nytt, emedan det är sig själv närmast.
Alltså framgår, att kapitalet råkat in i en kris, ur vilken det icke mera kan befria sig.
Det framgår, att förintelsen av dess döda och levande produktionskrafter genom kriget alstrat en kris, ur vilken endast revolutionen kan komma, ur vilken endast revolutionen kan på nytt återupprätta produktionskrafterna.
Det framgår att imperialismen är den kedja, som kapitalet pålagt sina produktionskrafter, och från vilken det icke kan självt befria sig, vilken det icke självt kan spränga.
Proletariatet måste befria det.
Naturligtvis kommer kapitalismen att försöka att befria sig. Det kommer trots alla svårigheter att försöka fortsätta att leva. Den kommer att försöka bygga upp ett nytt kapitalistiskt samhälle ur krigets ruiner. Den kommer härvid att finna hjälp hos förrädarna, reformisterna, socialpatrioterna och de falska marxisterna. Kapitalet skall försöka rädda sig.
En gammal samhällsform går icke under, utan att göra de ytterligaste försök till självuppehållelse.
Men på vilket sätt kommer den att försöka göra detta?
På ett för proletariatet absolut otillfredsställande sätt.
För kapitalet ges det blott ett sätt, det traditionella, det sedan gammalt beprövade. Genom starkare exploatering, underkuvning och förslavande av proletariatet.
Genom att utpressa enorma mervärden av proletariatet.
Härvid kommer det att finna bistånd hos socialismens förrädare, socialpatrioterna, Scheide-männer, Legiens, Hendersoner, Van der Veldes, Thomas, Turatis o.s.v., samt av de falska marxisterna som Kautsky.
För att uppbygga det nya samhället ur det gamlas ruiner -
För att skapa nya vinster, större än förlusterna -
För att bringa hjälp åt miljoner arbetslösa, krymplingar, änkor och faderlösa -
För att betala skulderna -
För att möjliggöra de nya rustningarna och de nya krigen -
För allt detta ges det blott ett medel: nytt mervärde. Nytt mervärde i oerhörd, i oändlig grad.
Man skall låta arbetarna arbeta så som aldrig förr[11].
Men man skall inte ge arbetarmiljonerna tillräcklig lön.
De miljontals soldater, som fortfarande står kvar i tjänst, kommer man inte att utbetala tillräcklig sold åt, varken för dem eller deras familjer.
De arbetslösas miljoner kommer icke att erhålla tillräcklig näring.
Man skall i otillräcklig mån understöda de miljoner räknande, ruinerade småborgarna och småbönderna, miljonerna av krymplingar, änkor och faderlösa.
Och proletariatet, småborgarna och småbrukarna får att bära skatter så som aldrig förr.
Socialpatrioterna och pseudomarxisterna kommer att medverka till allt detta. Gemensamt med kapitalet kommer de att bilda regeringarna, som gör proletariatet och alla undertryckta klasser till slavar.
Vilket medel har kapitalismen till att genomföra detta?
Staten.
Staten kommer att tvinga proletariatet, de fattigare bönderna och småborgarna jämte ankor och faderlösa samt krymplingarna i elände och armod.
Den kommer att försöka köpa en del av arbetarna, behandla en del av arbetarna bättre, alltså att söka splittra arbetarna sinsemellan.
Den kommer att reglera produktionen i kapitalets intresse. Den kommer att bibehålla den civila tjänsteplikten. Den kommer att ställa fabriker och verkstäder under statligt skydd. Den kommer att göra arbetarna till statsarbetare, till industrisoldater. Den kommer att göra dem till företagarsammanslutningarnas, syndikaternas och trusternas slavar. Den kommer att förvandla sig själv till ett tukthus. Den kommer att införa ett slags statssocialism för kapitalismen, som gör kapitalisterna och den kapitalistiska staten övermäktiga och fullständigt förslavar arbetarna[12].
Staten kommer att möjliggöra en den yttersta utpressning av arbetarna, genom att den gör strejker omöjliga.
Vilket medel besitter den då till att genomtvinga allt detta?
Armén.
Den har till sitt förfogande armén, samma armé, samma arméer, som nu för krig för kapitalet, för att göra imperialistiska erövringar: de tyska, engelska, franska och amerikanska arméerna. Samma armé och samma härar till vilka arbetarna inställde sig 1914 för att mörda varandra till gagn för kapitalets profit. Samma arméer, (men denna gång antagligen sammansatt av en elit borgare och bönder) kommer kapitalisterna att efter kriget använda till att fullständigt förslava arbetarna, och uppbygga det nya kapitalistiska samhället.
Vid varje ekonomisk, vid varje politisk strejk, vid varje resning, kommer härarna att uppträda (Skyddskårerna i Finland illustrerar utmärkt författarens ord. - Övers.) och med kanoner och gevär, som arbetarna själva förfärdigat i kriget, som de använt och erövrat en gång, med dem betvingas arbetarna nu.
Och det kommer samma härförare att göra, som förde kriget mot den yttre fienden: Hindenburgar, Fochar, Haigs och Perkins[13].
Med ett ord: Kapitalet, de kapitalistiska härskarna kommer att försöka rädda kapitalet, genom att med tillhjälp av stat och här sörja för det största möjliga mervärde för sig, genom att undertrycka proletariatet på det förfärligaste och utsätta det för den hemskaste nöd.
Endast på detta sätt är det möjligt för kapitalet att rädda sig och grundlägga ett nytt kapitalistiskt samhälle.
Men proletariatet, arbetarna och de arbetslösa, krymplingarna, småborgarna och småbrukarna, änkorna och de faderlösa, de kan inte tillåta detta att ske.
De måste resa sig mot denna metod.
Och då kapitalet inget annat medel har än staten, så måste de resa sig mot denna.
Och då det inte finns någon annan metod för kapitalet, så måste de resa sig mot kapitalet självt.
De måste göra en revolution för att krossa staten och kapitalet.
Kampen mot imperialismen har i verkligheten blivit en kamp för socialismen, för den sociala revolutionen.
Men kan proletariatet utföra, vad kapitalet icke kan? Kan det överhuvud gå iland därmed, och kan det göra detta bättre och snabbare? Kan det ge lön och bistånd åt alla dessa miljoner? Kan det samtidigt hjälpa sig självt och hela befolkningen, hela mänskligheten? Kan det vad kapitalet icke kan?
Ja, det kan.
Det kan göra detta, emedan de många hinder, som möter kapitalet, den kapitalistiska klassen, icke består för proletariatet.
Visserligen är det också för proletariatet en mycket krävande uppgift, att bygga upp ett samhälle ur en sådan ödeläggelse, på så ändlösa ruiner. Proletariatet träder därmed in i ett företag, som gjort bankrutt.
Men proletariatet kan i alla fall genomföra detta bättre och snabbare än bourgeoisien.
Ty det behöver icke skona kapitalet. De rikedomar som finns, de produktionsmedel som finns kan det använda för alla, för hela mänskligheten.
Ty det kan för det första expropriera produktionskrafterna, och genom att det övertar industri, handel, transport, bank- och jordbruksdriften, kan det ordna dessa genom en allt omfattande, centraliserad reglering. Redan därigenom kommer det att kunna inbespara mera arbete, förekomma slöseri med arbetskraft och skaffa åtskilliga fler arbetare sysselsättning, än vad kapitalet kunnat. Medan detta sörjde för enskilda gruppers, kejsares, konungars, bankirers, industrimäns, redares och junkrars etc. profit, och redan därför var tvunget att ordna och gynna blott en del av arbetet, och således försummade arbetet i hela dess omfattning, liksom det lät bli att tillgodose den stora massans av människor intressen, kommer proletariatet att sörja för arbetet i dess helhet och för alla.
Proletariatet kommer likaledes icke att behöva föra något ekonomiskt krig. Det kommer att kunna reglera handeln, transporten, utbytet internationellt, vilket kapitalet icke kan. Även på denna grund kommer det att kunna arbeta mer produktivt. Proletariatet kan till och med ordna arbetet internationellt, organisera och centralisera det efter mellanfolkliga linjer. Proletariatet skall expropriera rikedomarna, och därigenom finna medel att fullständigt hjälpa de miljontals arbetslösa, ruinerade, lytta och vanföra, änkorna, de faderlösa, småborgarna och bönderna, samt till att bringa i stånd och förbättra industri, transport, handel och kredit.
Proletariatet behöver icke tyngas av några räntesatser, emedan det annullerar skulderna.
Proletariatet skall slutligen icke behöva ge ut något för nya rustningar, nya krig.
Proletariatet har inga utgifter för lyx.
Proletariatet kommer att i stället för statssocialismen, som blott tjänar monopolisterna, att införa den verkliga socialismen, som tjänar alla.
Proletariatet befrämjar och stegrar produktionen i hög grad, genom att det planmässigt reglerar hela produktionen och fördelningen, producerar blott det nödvändigaste och inför arbetsplikt för alla.
Det kommer alltså att på betydligt kortare tid, än vad kapitalismen skulle förmått, grunda ett nytt och vida bättre samhälle.
Vi förbigår här de många andra medel, varmed detta kan uppnås, och vilka först småningom kan komma till användning. Undervisning förenad med produktivt arbete till ett harmoniskt helt, förbättrad teknik i industri och transport, vetenskapligt drivet jordbruk, absolut herravälde över natur och samhälle.
Vi nämner blott det huvudsakligaste, det nödvändigaste, det första.
Som synes: de materiella och de psykiska betingelserna, den andliga nöden och de materiella medlen, således möjligheten att upphäva kapitalismen är för handen.
Nöden, en fruktansvärd nöd förefinns.
En ännu fruktansvärdare nöd hotar med en ännu förskräckligare slaktning i nära framtid.
Redan existerar det mest upprörande förtryck mot hela det arbetande folket.
Målet, vartill det arbetande folket skall sträva, är ävenså givet.
Ty den samhälliga grundvalen för socialismen, den samhälliga produktionen och fördelningen har uppkommit. Till och med kapitalisterna måste redan gripa till statssocialism. Till och med den kapitalistiska staten måste kontrollera, reglera, och till stor del själv taga hand om industrins och jordbrukets produktion, transport och handel.
Den kapitalistiska staten måste redan på grund av de väldiga skatterna skrida till expropriation av en del av kapitalet.
Proletariatet behöver blott bygga vidare på denna bas.
Proletariatet rör sig alltså, när det bygger upp det nya samhället på denna samhälliga grundval, i samhällsutvecklingens riktning, i samma riktning som denna redan inslagit och fortsättningsvis inslår.
Främst av allt och störst av allt, står medvetandet, som utslagsgivande kraft, som en lysande stjärna för hela världsproletariatet:
Proletariatet är den enda klass, som numera verkligen kan på nytt upprätta samhället. Ingen annan kan göra detta.
Men.
För att expropriera produktionsmedlen och rikedomarna, för att hjälpa alla, för att reglera hela produktionen är erövrandet av den politiska makten, upphävandet av kapitalet och den kapitalistiska staten, grundläggandet av socialismen nödvändigt.
Men man skall invända: "Den ryska revolutionen har redan delvis misslyckats, den har slagits ner av Tyskland mångenstädes på ryskt område, och den hotas av faran att totalt misslyckas?"
Svaret härpå bör först lyda: Betingelserna för den västeuropeiska revolutionen, i synnerhet för den engelska och tyska, är helt andra än för den ryska. Man kan icke likna dem vid varandra. Det ryska proletariatet var i förhållande till hela befolkningen mycket ringa till antal. Ryssland är inget proletärland. Det är i främsta rummet ett bondeland. Revolutionen har segrat blott med hjälp av de fattiga bönderna. Och ehuru bolsjevikerna gjort ett väldigt och glänsande försök för att föra revolutionen till fullständig seger, kunde de dock ej tillräckligt hastigt ändra detta ekonomiska förhållande, och stod alltså för svaga för att genast segra helt och fullt, ensamma som de var mot anstormningen av alla hem- och utlandets kontrarevolutionära makter. England och Tyskland har ett industriellt proletariat, som, om det blott följer den riktiga taktiken, kan besegra alla.
Den ryska revolutionen är för Väst-Europa ett föredöme, symbol, en lärare och en förelöpare. Den har visat vägen. Den har uppställt ett program. Den egentliga, den verkliga proletäriska revolutionen måste Väst-Europa själv göra.
Men vidare bör betonas: Den ryska revolutionen har blott delvis brutits ner, såsom i Ukraina, i Finland o.s.v., emedan det västeuropeiska proletariatet ännu icke rest sig. Hade Väst-Europas proletariat rest sig, då stode nu den första socialistiska sovjetrepubliken fast och säker[14].
Men det västeuropeiska proletariatet kommer att under eller efter kriget resa sig, det kommer att segra med bistånd av Rysslands proletariat, och då skall även det ryska proletariatet vinna sin fullständiga seger.
Men invänder man: "De verkliga revolutionärerna är alltför fåtaliga i Väst-Europa. De kommer icke att kunna segra." Även i detta fall är det väl att erinra sig de ryska maximalisterna. Även de var under kriget, före revolutionen, i minoritet. Nöden gjorde dem till majoritet. Liksom med dem, så kommer nöden även att göra Väst-Europas revolutionärer till majoritet. Och sedan, vi upprepar det, vinnes den fullständiga segern av Rysslands och Väst-Europas revolutionärer gemensamt.
"Men", skall man säga, "är icke de västeuropeiska arbetarna överhuvudtaget alltför fåtaliga? Även om de överträffar varje annan klass i och för sig, överträffar dock icke alla klasser tillsammantagna dem?"
Härpå bör svaras: Väst-Europas proletärer besitter en ofantlig makt redan genom sitt blotta antal. I Tyskland räknas antalet i 15 miljoner. I England är deras antal i förhållande till befolkningssiffran ännu större. Därtill bör man medta i räkningen lantarbetarna, vilka det revolutionära proletariatet, såsom vi skall visa, kan rycka med sig.
Därjämte var deras organisation, den politiska och den fackliga, synnerligen mäktig. I England stod 5 miljoner, i Tyskland 3 till 4 miljoner organiserade. Och i övriga länder i samma förhållande ungefär. Och i alla Väst-Europas länder drog de en väldig del av befolkningen med sig i de politiska striderna. De behöver blott att belysas av revolutionens sol, de behöver blott gripas av revolutionens rörelse, och hela deras latenta makt skall bli uppenbar.
"Men kan proletariatet ensamt utföra revolutionen?
Det står dock allena! Det har ingen annan revolutionär klass vid sin sida, såsom i Ryssland de fattiga bönderna.
Det utgör minoritet.
Kan det allena besegra och omstörta den överväldigande, organiserade makten hos kapitalet och den kapitalistiska staten?"
Ja, det kan.
Ty kampen mellan storkapitalet och proletariatet måste nu komma.
Striden kommer att stå om mervärdet. Vem skall bemäktiga sig mervärdet, storkapitalet eller arbetet?[15]
Två vägar står öppna: Antingen bemäktigar sig storkapitalet mervärdet genom statssocialismen, som innebär den fruktansvärdaste undertryckning av proletariatet, eller också bemäktigar sig proletariatet detsamma genom att införa den verkliga socialismen.
Kampens resultat beror i Väst-Europa, i synnerhet i England och Tyskland, på medelklasserna, särskilt av de talrikaste, de lägsta.
Storkapitalet kommer att bli tvunget att påföra till och med sig själv skatter.
Men skulderna och statens behov är så väldiga, att det, för att bibehålla och förstora kapitalet och säkra kapitalismens ställning, måste fruktansvärt förtrycka alla andra klasser, även medelklasserna.
Det kommer inte att vara tillräckligt med arbetarklassens förfärliga utpressning.
Det blir nödvändigt att pålägga även medelståndet, småborgarna och bönderna tunga bördor samt att hålla ämbetsmännens och de anställdas löner mycket låga.
Allt detta jämte den förskräckliga nöden, bristen på råmaterial och arbete, fördyringen, kommer att driva medelklasserna över till proletariatets sida[16].
Storkapitalet behöver nu hela mervärdet främst för sig själv.
Storkapitalet behöver nu hela mervärdet för sin kapitalistiska stat, som är medlet att hålla de andra klasserna under dess herravälde.
Den del av mervärdet, som föll på de undre medelklassernas del, var alltid obetydlig.
Dessa klasser eller de nedre skikten av dessa klasser har nu mera att vinna av den socialistiska "staten" än av den kapitalistiska.
Proletariatet bjuder dem nu mera, än storkapitalet.
Den verkliga socialismen är förmånligare för dem än statssocialismen.
Den del av mervärdet, som de erhåller av det segerrika proletariatet, av socialismen, är större än den som storkapitalet kan ge dem.
Proletariatet bör förkunna för medelklassen, för alla verkligt arbetande klasser:
Vi kommer, när vi segrat, att expropriera storkapitalet, mervärdet och produktionsmedlen. Därefter gör vi dem till gemensam egendom, och brukar dem för alla, även för er.
Ställda inför valet att undertryckas, förintas av den imperialistiska kapitalismen, eller att räddas av proletariatet, kommer miljoner och åter miljoner av medelklassen att välja proletariatets sida.
Proletariatet kan till och med efter hand förmå befolkningens flertal att komma över till sin sida.
Men allt detta kan proletariatet endast, när det verkligen träder fram för den obeskurna socialismen, det vill säga, när det kämpar för den sociala revolutionen, för förverkligandet av socialismen[17].
Proletariatet bör adressera sig till alla undertryckta: Den imperialistiska kapitalismen krossar er under bördor, nöd, hunger, militarism, mord. Vi hjälper och befriar er.
Det bör säga till småborgarna och småbönderna, till de lägre ämbetsmännen och betjänte: Den imperialistiska kapitalismen förtrycker och förintar er genom tungor, nöd, hunger, arbetslöshet, militarism, krig och genom nya mord efter dessa. Men vi erbjuder er redan ett säkrare existensminimum, och efteråt, sedan vi helt infört socialismen, en fri existens, i likhet med de bästas och högstas.
Om ni bistår oss att expropriera kapitalet, då tillförsäkrar vi er i stället för allsköns tunga, nöd, hunger, militarism och oavbrutna krig och mord, i framtiden, när vi segrat, frihet, välfärd, lycka, fred och mänsklighet. I stället för bestialisk råhet genom krig och kamp, högsta mänskliga utveckling i samarbete, broderlig endräkt och fred.
Miljoner i Väst-Europa känner redan till vad socialismen innebär. De vet vad expropriering av stordriften och kapitalet betyder. Den decennier långa propagandan har gjort sitt arbete, utövat sin verkan.
Genom nöden, krigets och imperialismens fruktansvärda nöd, skall de begripa att det nu gäller att välja, att nu blott ett val är möjligt; kapitalismen med imperialism, eller socialism.
Ställda inför valet: Förtryck, förintelse och undergång genom den imperialistiska kapitalismen, eller räddning och befrielse genom socialismen, kommer de att välja socialismen[18].
Proletariatet är tillräckligt starkt både genom sitt antal, sin organisation och genom antalet av sina bundsförvanter.
Blott det beslutsamt uppställer sitt program för revolutionen, och ställer socialismen som sitt enda mål.
Storkapitalet, å ena sidan Tysklands, å den andra England-Amerikas, monopolens storkapital, bankernas och trusternas, kämpar om erövringen av världen.
Proletariatet reser sig mot vardera, och striden blir en kamp mellan världens storkapital och världsproletariatet.
Mellan å ena sidan Tysklands och Englands redan genom kriget undergrävda kapital, understött av det ännu mycket mäktiga amerikanska kapitalet[19], och å andra sidan världsproletariatet.
Kampen gäller diktaturen över världen. Kapitalets eller arbetets. Imperialismen eller socialismen.
Den fördärvliga nöd, vari imperialismen störtar världen, möjliggör nu världsproletariatets enighet och att de lägre medelklasserna samt alla arbetande klasser skänker sitt understöd åt detsamma.
Så höjer sig inför våra ögon, i närmaste närhet möjligheten till omstörtningen, till att förverkliga socialismen.
Siktbar som ett gyllene berg, ett lyckans land, står socialismen inför världproletariatets ögon, det kan nå fram till det och erövra det för beständigt. Föremålet för längtan, hopp och heta önskningar, kampens mål är inom räckhåll.
På ena sidan hela naturen. På den andra proletariatet. - På ena sidan jorden, på den andra ar betet. -
Skall en förening av båda äga rum? -
Skall proletariatet erövra världen? Skall det göra mänskligheten till en enhet?
Skall mänsklighetens fria blomning nås? Varje individs fria utveckling genom fullkomlig behärskning av naturen, genom hela mänsklighetens samarbete? -
Skall mänskligheten icke mera försmäkta under naturens krafter i händerna på kapitalism och imperialism? -
Allt beror blott på proletariatet självt, om det är tillräckligt modigt och medvetet. Och om det står enigt.
Det finns blott en fiende, en fara för proletariatet. Det är splittring.
Ty segrarens imperialism, den segerrika gruppens, vare sig det blir Tyskland - Österrike eller England-Förenta staterna, kommer att förena de kapitalistiska klasserna, reformisterna och socialpatrioterna i alla nationer, även de besegrade, mot värdsproletariatet.
Varje kapitalistisk stat och alla kapitalistiska stater tillsamman kommer att, understödda av socialpatrioterna och de falska marxisterna, att vända sig mot revolutionen.
Då kommer en front att uppstå. Å ena sidan de kapitalistiska klasserna med de reformistiskt chauvinistiska "socialdemokraterna", å andra det revolutionära proletariatet.
Om då det internationella proletariatet icke står enigt mot det internationella kapitalet, kommer det att bli slaget.
Men denna enighet kan uppnås och bevaras blott genom revolutionen.
Om det nationella proletariatet ger en imperialism företräde framom en annan, om det låter sig köpas eller bedragas av sina nationella härskare och sina socialpatriotiska, reformistiska eller falskt marxistiska ledare, om det ansluter sig till sin nationella kapitalism, till dennas imperialism och statssocialism - om det internationella proletariatet fortfar att vara splittrat, den ena delen lämnar den andra i sticket, förråder den - om således den ena delen efter den andra kuvas av den internationella imperialismen -, då, ja då kommer världsrevolutionen ännu icke att lyckas, utan vi måste ännu fördraga en ny era av kapitalism, imperialism och militarism.
Men även om revolutionen icke genast skulle lyckas, om proletariatet skulle bli slaget vid första stormningen, och det behövde år för att vinna seger, även i så fall måste proletariatets internationella enhet fås till stånd.
I varje fall måste det internationella, revolutionära proletariatets enhet bli frukten av detta första världskrig.
Ty endast ett genom och i revolutionen nationellt och internationellt enat världsproletariat kan störta imperialismen och bygga upp det nya socialistiska samhället.
I början av den stora kampen för socialismen måste naturligtvis varje nationellt proletariat ännu kämpa ensamt mot sin egen kapitalism, men i samma mån, som kampen skrider vidare, kommer den internationella enheten att utvecklas.
En international måste uppstå, vilkens medlemmar förenade, stödda på varandra, kämpar på en front mot den internationella imperialismen och kapitalismen.
En international som ett fast knutet förbund, där de nationella partierna är förpliktade att hjälpa och beskydda varandra, och inom vilken det är en lika stor skam, att lämna en annan utan bistånd, som det i en fackförening är att bryta en strejk, eller i ett fackförbund att icke delta i en general strejk.
Den nya international, som under och efter kriget skall uppstå, bör vara den sammanknytande enheten för världsproletariatets revolutionära kamp mot världskapitalismen.
De revolutionära måste göra allt för att ge upphov åt denna enhet.
För denna nya enhet, den nya internationalen, som ensamt kan utföra revolutionen, grunda och uppbygga socialismen, skall vi försöka att skissera grundlinjerna, principerna för ett allmänt program, enligt vilket det internationella proletariatet utför revolutionen i Väst-Europa, Nord-Amerika och i hela världen.
*
Proletariatet bemäktigar sig statsmakten.
Lagstiftning genom proletariatet.
Garanterat existensminimum för alla arbetare och för alla som bör likställas med arbetarna.
Proletariatet behärskar och reglerar hela produktionen, handeln och transporten.
Proletariatet behärskar och reglerar fördelningen av produkterna.
Arbetsplikt för alla.
Annullering av statsskulderna.
Konfiskering av krigsvinsterna.
Skatt endast på kapital och inkomst, den förstnämnda växande ända till totalt indrivande av förmögenheten.
Expropriering av bankerna.
Expropriering av alla större driftinrättningar.
Expropriering av jorden.
Rättskipning genom proletariatet.
Upphävandet av alla tullar och tariffer.
Militärsystemet avskaffas. Proletariatet beväpnas.[20]
Detta programs första sats anger för proletariatet medlet till att förstöra den gamla, kapitalistiska staten. Det vill säga dess maktmedel, byråkrati, polis och armé, att upphäva detta och ersätta det med proletariska.
Den andra satsen ger makt till att grunda och uppbygga det nya samhället, den sociala republiken.
Detta medel och denna makt måste medges endast proletariatet, emedan det är den enda klass, som kan förverkliga socialismen.
Naturligtvis kunde proletariatet medge samma rätt för andra av befolkningen, som visat sig trogna detsamma.
Den tredje paragrafen är den, varpå revolutionen beror. Arbetarna, proletariatet som helhet, som av den kapitalistiska klassen prisgetts åt hunger, arbetslöshet, elände och armod, erhåller genom denna punkt garanti för, att revolutionen ger detsamma grundvalen för existens, t.ex. genom utdelning av livsmedel, bostäder o.s.v. Detta bör även garanteras för småborgarna, småbönderna, för krymplingarna, änkorna och de faderlösa, för dem som förlorat sina söner eller försörjare och för alla dem, som genom kriget erhåller otillräcklig inkomst.
Som sagt: Ögonblicklig hjälp för stunden, fullständig befrielse i framtiden måste medges alla undertryckta.
På så sätt är denna programpunkt betingelsen för revolutionens seger. Ty arbetarna jämte de av kriget hemsökta småborgarna och bönderna kan, om de uppträder gemensamt, störta kapitalismen, förverkliga socialismen. De innehar majoritet, om de inser sina intressen och sluter sig samman.
Den fjärde och femte punkten om proletariatets behärskande och reglerande av produktionen, handeln, transporten och distributionen, är det enda medel, varmed, i förbindelse med den sjätte: Arbetsplikt för alla, ett socialistiskt samhälle kan uppbyggas på det gamlas ruiner.
Medan den kapitalistiska staten vill införa statssocialism, går dessa punkter ut på den verkliga socialismen och garanterar den. De måste därför följa omedelbart efter försäkran om existens för alla arbetare, och måste föregå alla de följande.
De fyra nästa paragraferna: Annullering av alla statsskulder, konfiskering av krigsvinsterna, skatt blott på kapital och inkomst, det första ända till expropriering, expropriering av bankerna, skall ge medel för det första till att genomföra den tredje paragrafen, för det andra till att grunda och uppbygga det nya samhället.
Självklart är, att vid beskattning av kapital och inkomst ett minimum bör uppställas, under vilket inga skatter indrivas.
Den elfte punkten: Expropriering av inrättningar för stordrift, omfattar stordrift inom industrin, bergverken, handel, transport och utgör jämte expropriering av bankerna grundvalen för socialistisk produktion. Den står icke i motsägelse till de fjärde och femte paragraferna. Ty här gäller det regleringen, behärskandet, kontrollen av hela produktionen och distributionen, det är kontroll av produktionen inom all drift, även smådriften. Men expropriering av de små inrättningarna kan, på grund av det stora antalet av sådana, icke ske omedelbart.
Vad jordbruket beträffar, expropriering av hela jorden, bör jorden förklaras som gemensam egendom. Faktiskt bör detta emellertid genomföras blott småningom. Endast de stora egendomarna bör exploateras av allmänna institutioner självt, eller av lantarbetare och småbrukare, som arbetar kooperativt och för det allmänna.
Men medel- och smådriften kan säkerligen ännu icke i något land exproprieras i allmänhet, liksom man icke heller i handel och hantverk genast kan genomföra den. Dessutom utgör dessa flertalet, och maskiner för stordrift inom jordbruket saknas ännu allt för mycket. I små och medelstora inrättningar bör kooperation, intensiv brukning och maskinell drift tillsvidare befrämjas, för att först sedan betingelserna därför är inne, övergå till expropriering.
Gränserna mellan stor- och smådrift blir olika i de olika länderna, provinserna och industrigrenarna. I ett land kan man övergå till expropriering efter alldeles andra metoder än i ett annat.
De rika egendomsägarna, och de förmögnare bönderna kunde dock kännbart träffas av skatter, medan expropriering av hypoteksbankerna vore en fullträff mot medelrika bönder. Arrende skulle icke mera betalas till storbonden eller jordägaren, utan till samhället.
Och emedan hela handeln är socialiserad, centralt reglerad, skulle samhället i varje fall ha jordbruksprodukterna i sin hand.
Till småbönderna och lantarbetarna bör proletariatet säga: Vi överlämnar redan nu till er av de stora produktionsinrättningarna och egendomarna för att ni må använda dem enligt kommunistiska principer och idka kooperativ drift. Vi skall så fort som möjligt, så fort de produktiva krafterna, maskinerna o.s.v. det tillåta småningom gestalta all jordegendom, hela jordbruksdriften efter kooperativ-kommunistiska principer, varvid ni alla erhåller er egen med andra likställda plats. Hav tålamod och bistå oss i att genomföra denna uppgift, denna ekonomiska ändring med edert politiska och ekonomiska arbete.
Till det mellersta bondeståndet skall proletariatet säga: Vi garanterar er tillförsel av maskiner, gödselämnen, foder så fort detta blott kan ske efter kriget. Vi garanterar er avsättning. Vi skall på alla sätt befordra era andelslag och er drift. Vi lämnar er egendom och er brukning åt er själva, tills vi småningom med eder hjälp kan omvandla all jordegendom, allt lantbruk till stordrift enligt kommunistiska principer. Då kommer ni att som kooperativt arbetande bönder i stort och på vetenskaplig i kommunistiskt arbetande bruk tjäna samhället, icke mera det privata kapitalet.
Vi skall efter hand, i den mån de ekonomiska krafterna, maskinerna o.d., står oss till förfogande, i överläggning med eder och småningom, men så fort ske kan, genomföra denna ändring.
Denna åtgärd innebär inga sådana löften till småbönderna och lantarbetarna, som icke kan genomföras, och vilka, om de genomförs, leder dessa element till kontrarevolution.
På detta sätt, genom denna åtgärd, i samband med detta programs tredje paragraf, skall man göra den stora massan av småbönder till anhängare av revolutionen, medan den stora massan av medelbondeståndet blir åtminstone icke dess direkta fiender.
Denna reglering av agrarfrågan, vilken dikteras av produktionskrafternas utveckling och förhållandena, är den enda möjliga.
Den trettonde paragrafen: proletariatets justis, ger makt att skydda den sociala republiken, det nya samhället mot attentat. Denna makt tillkommer ensamt den revolutionära klassen.
Den nästsista paragrafen: upphävande av alla tullar och tariffer, tjänar till att befrämja den helt och hållet fria samfärdseln mellan folken, att upphäva en viktig orsak till fiendskap mellan dem samt har till ändamål att underlätta den internationella regleringen av produktion och distribution.
Den sista fordran: militärsystemet avskaffas, proletariatet beväpnas, är programmets krona. Den första delen upphäver den kapitalistiska militärismen, det kapitalistiska kriget, imperialismen, samt krossar samtidigt det starkaste medlet som kapitalismen besatt för att hålla den proletariska klassen i slaveri. Dess andra del ger proletariatet medel i hand att skydda revolutionen mot alla makter, som inifrån och utifrån vill förinta densamma, samt medel till att genomföra proletariatets diktatur.
Härmed är programmet tillräckligt belyst.
Det är absolut nödvändigt, att de revolutionära socialdemokraterna skaffar sig ett internationellt program, så fort som möjligt, helst omedelbart. Om revolutionen icke sker samtidigt och gemensamt, om den rinner ut i en räcka av oordnade upplopp, då kommer den att misslyckas och dränkas i blod.
De ryska maximalisternas exempel visar vad ett klart, före revolutionen fastställt program förmår.
Den visar också, vad som inträffar, om de utländska revolutionärerna icke reser sig samtidigt och med samma program.
Programmet får vara endast helt revolutionärt. Det vill säga: det bör innehålla krav och betingelser, som möjliggör revolution.
Det bör således utelämna alla krav av blott reformerande natur, såsom 8 timmars dag, arbetarlagstiftning etc.
De måste utelämna likaså alla de förträffliga saker, som kan utföras först efter segern, såsom lika undervisning för alla, förening av produktivt arbete med undervisning, lösning av bostadsfrågan, o.s.v., kort sagt alla detaljer i lagstiftningen.
Ty programmet bör vara så enkelt som möjligt så att det förstås av alla arbetare såsom främjande blott revolutionen, för att det må kunna sammansluta och ena alla arbetare till revolutionen.
Programmet bör vidare vara sådant, att alla revolutionära socialister kan ena sig om detsamma. Även därför måste detaljer i lagstiftningen uteslutas, vilka kan bli olika alltefter de enskilda ländernas utveckling.
Slutligen är det nödvändigt, att det förenar endast de verkligt revolutionära, och att det utesluter redan genom sitt innehåll alla icke verkligt revolutionära.
Detta program motsvarar alla dessa fordringar.
Slutligen bör vi göra ännu en anmärkning, som är av allra högsta intresse för proletariatet.
Proletariatet bör betänka, att man efter kriget ej genom strejk, icke ens genom generalstrejk, kan uppnå allt, emedan det på grund av brist på kapital, råmaterial och maskiner kommer att vara obetydlig efterfrågan på arbete.
Är proletariatet emellertid obeväpnat, kommer den härskande klassen att knusa det så fruktansvärt, kommer nöden, hungern, arbetslösheten att bringa det sådana lidanden, att det tvingas till uppror. Då kommer ett fruktansvärt blodbad att verkställas över proletärerna, ty de härskande klasserna kommer att hålla trupper ur de kontrarevolutionära klasserna under vapen. Då kommer proletariatet sannolikt att slås ner.
Men ställer proletariatet före demobiliseringen sina fordringar, detta programs fordringar eller ett liknande samhälleligt program, då måste de härskande klasserna vika undan för proletariatets och de med detsamma förbundna elementens övermakt, och måste medge kravens genomförande utan blodsutgjutelse.
Även därför måste det revolutionära proletariatet fastställa ett program så fort som möjligt, d.v.s. genast.
Vi avser jämväl, att ett liknande revolutionärt program från och med nu måste bli alla partiers kampprogram. Att det således bör ersätta Erfurtprogrammet.
Vi återger detta program och dess förklaring naturligtvis blott som förslag.
Det är den nya internationalens sak att fastställa programmet och omedelbart publicera detsamma.
Därtill uppmanar vi revolutionärerna i alla länder, därtill manar vi den nya internationalen.
Sålunda står vid sidan av den västeuropeiska revolutionens nödvändighet även dess möjlighet fast.
Ett mäktigt proletariat, mäktigt på grund av sitt antal och sin organisation står understött av sina hjälptrupper. Samhället står moget för socialismen, själv har det redan skridit fram till statssocialism.
Och vägen till det nya samhället, aktionsprogrammet ligger klart skönjbart för proletariatet.
Att förena båda, låta samhället behärskas av proletariatet är möjligt.
Frågan är nu: har proletariatet den levande och andliga kraft, som är behövlig för att besegra alla staters storkapital, världsimperialismen?
Det har denna kraft endast under förutsättning att det står enigt.
Skall det kunna nå fram till denna enhet?
För att det västeuropeiska proletariatet må ur det föredöme, som det ryska proletariatet redan givit, lära sig se vägen till enhet och seger, skall vi nu övergå till att behandla den ryska revolutionen.
Som ett lysande klart exempel reser sig den ryska revolutionen för de europeiska och amerikanska arbetarna, som skall utföra världsrevolutionen.
Den är ett föredöme, som frambragts genom imperialismens utveckling och som lär de västeuropeiska arbetarna, huru de skall handla, hur de skall nå fram till enighet och seger.
Därför skall vi här dröja vid den ryska revolutionens företeelser, så att proletariatet må inse, i vilka fall det bör gå samman med den ryska revolutionen, i vilka det bör beträda en avvikande väg[21].
Det ryska industriella proletariatet är i förhållande till det jättelika rikets övriga befolkning mycket litet.
Den övervägande massan av de ryssländska folken utgöres av bönder, bland dem en mycket stor del småbönder. De fattiga bönderna utgör majoritet inom bondeklassen.
När nu tsarismen, som stödde sig på storgodsägarna, vilka var särdeles mäktiga i Ryssland, samt på det storindustriella kapitalet, vilket i förhållande till det väldiga riket var svagt, icke mera kunde bära det stora världskrigets bördor, när industri och transport klickade, och hungern bröt ut, då störtades tsarismen av storbourgeoisien, småborgarna, medelklassen bland bönderna, småbönderna och proletariatet.
Dessa klasser försökte sedan gemensamt, att låta Ryssland som borgerlig republik föra kriget vidare.
Bondepartiet, socialrevolutionärerna, reformisterna och social patrioterna (mensjevikerna) understödde detta försök.
Det lilla partiet av verkligt revolutionära arbetare (Bolsjevikerna) motsatte sig dem.
De leddes av mannen, som alltid ställt revolutionen, proletariatets sociala revolution, revolutionen för socialismen över ögonblickets vinningar och framgångar, och vilken därigenom höjer sig över alla proletariatets politiker i alla länder, alltsedan Marx: Lenin.
Är det ryska proletariatet världsproletariatets främsta kämpaskara, så är Lenin denna förtrupps främsta kämpe.
Först senare släkten, som känner alla hans ord och gärningar, de vilka på avstånd kan jämföra honom med andra personer av hans tid, kommer att kunna döma honom helt. - Men jag anser, att han reser sig högt över alla andra proletariatets ledare, och att ensamt han kan ställas vid sidan av Marx.
Kraften hos hans ande och själ liknar Marx'. Överträffar Marx honom i teoretiskt vetande, i dialektisk skärpa, så överträffar han Marx genom sina gärningar.
Hans taktik före, under och efter revolutionen höjer sig över allt, vad proletariatet hittills politiskt presterat.
Och liksom vi älskar Marx, älskar vi honom. I likhet med Marx ingjuter hans ande, hans själ genast kärlek.
Hans väsens enkelhet, rättframhet, mod och sanning är orsaken därtill.
Han är den ryska revolutionens ledare. Han bör bli världsrevolutionens ledare.
Bolsjevikerna sade det ryska proletariatet, att Rysslands arbetare icke skulle göra en borgerlig revolution med de ryska stor- och småborgarkretsarna, med egendomsägarna och de rika bönderna, utan gemensamt med de fattiga bönderna skulle det genomföra den proletära revolutionen.
De uppställde ett program för den sociala revolutionen, vars huvudartikel löd: Makten åt arbetarna, jorden åt de fattiga bönderna och fred.
När nu kapitalisterna, godsägarna, de rika bönderna och reformisterna, i likhet med tsarismen, förde Ryssland genom kriget mot undergången, samt vägrade att uppfylla någon av arbetarnas och de fattiga böndernas fordringar, anslöt sig de fattiga bönderna och hela proletariatet till bolsjevikerna samt övergav reformisterna och socialpatrioterna. Därefter störtade bolsjevikerna regeringen och erövrade den politiska makten.
Och denna makt använde de till att grundlägga socialismen.
Alldeles lika bör Västeuropas och Amerikas arbetare göra.
De måste antingen genast störta hela den kapitalistiska regeringen, vare sig den är demokrati eller monarki, eller först den borgerliga och sedan den av borgerliga och reformistiska socialpatrioter sammansatta regeringen.
De ryska revolutionärerna, arbetarna och småbönderna erövrade den politiska makten.
De tog den politiska makten blott för sig.
De medgav valrätt och rätt att bli vald blott åt proletärerna och de fattiga bönderna.
De delade Ryssland i distrikt, i vilka råden (sovjet) för arbetarna och med dem likställda valdes distriktsarbetarråd, ur distriktsråden utsågs sedan centralrådet för hela riket, och av rådens kongress valdes exekutiva kommitén. Alla medlemmar i kommunala, distrikts- och centralråd liksom alla betjänte och ämbetsmän utses blott för kortare tid, och de är skyldiga att avge redogörelse för sitt mandat[22].
Alla dessa poster, liksom i allmänhet alla ämbeten och poster avlönas lågt.
Alla råd sammanträder ofta.
Denna smidiga och rörliga organisation är den första socialistiska regeringen i världen.
Från dessa råd utstrålar den nya världens jus.
Arbetarklassen i hela världen har funnit sin organisation och centralisation, sin form och sitt väsen i denna organisation, i dessa arbetarråd. För revolutionen och för det socialistiska samhället.
Det som Marx sade, att arbetarklassen icke utan vidare har att endast överta den kapitalistiska staten, att den icke kan göra endast detta, utan måste finna sina egna former, det är nu omsatt i handling.
Den proletära revolutionens organisation och centralisering, dess form och väsen, det socialistiska samhällets grundval är redan rest.
Den ryska revolutionen, de ryska revolutionärerna har genom denna inrättning givit världens arbetare ett föredöme.
Med detta föredöme för ögonen kan världsproletariatet nu göra världsrevolution.
Världsproletariatet bör överallt såsom medel för revolutionen, och som en ny form för sitt samhälle före, under och efter revolutionen upprätta arbetarråd, kommunernas arbetarråd, provinsernas eller distriktens, rikenas eller nationernas, och ensamt dessa bör inneha makten.
I stället för de kapitalistiska regeringarna ställes nationernas eller folkens arbetarråd, detta är formen för revolutionen och det nya samhället, som arbetarna överallt bör upprätta.
De ryska revolutionärerna gav makten ensamt åt arbetarna och de med dem likställda fattiga bönderna.
De exproprierade jorden och gav den åt de fattiga bönderna.
De slöt fred. Medan kapitalisterna; kapitalismen mördade mänskligheten och ödelade jorden, upprättade socialisterna socialismen, slöt fred.
De exproprierade all stordrift, bankerna, de stora transportmedlen.
De annullerade statsskulderna.
De exproprierade rikedomen.
De införde allmän arbetsplikt.
För första gången, sedan den moderna kapitalismen består, var arbetarna, kapitalets skapare, dess ägare. Arbetarklassen erhöll äganderätt till sina produkter: produktionsmedlen. Hela kapitalet kom i deras ägo som producerade det, den enda rättmätiga ägaren. Det frånrycktes dem, som kapat det åt sig, gavs tillbaka åt de verkliga ägarna, dem som skapade dem.
De ryska revolutionärerna införde enhetsskolan, den avgiftsfria undervisningen för alla. De öppnade alla högre undervisningsanstalter för hela folket.
De ryska revolutionärerna införde kontroll av fabriker och verkstäder genom arbetarna.
De lade alla inrättningar under kontroll av arbetarnas gemenskap.
De började själva exploatera de stora produktionsinrättningarna såsom samhälleliga anstalter.
De lät storgodsen exploateras av kooperativa sammanslutningar av fattiga bönder.
De öppnade det systematiska, planmässiga och centralt reglerade utbytet, den lika arrangerade transporten, den lika organiserade produktionen.
De gjorde hela den samhälleliga produktionsprocessen till ett omfattande planmässigt helt. Lika gjorde de med distributionen.
I hela Ryssland växer nu den kommunistiska driften fram.
Hela bankväsendet är i sovjets händer.
En massa industriella och transportinrättningar äges nu och drives av det socialistiska samhället.
En massa jordbruksanläggningar arbetar nu, drivna av socialistiska och kommunistiska småbönder, vilka fått sig denna jord tillvisad, till förmån för det socialistiska samhället.
Början till socialistiskt varubyte, till socialistisk handel är jord. Kort sagt: Det socialistiska samhället är grundat.
Och skulle Englands och Tysklands arbetare icke förmå, vad de ryska arbetarna förmådde?
De kan göra det ännu bättre.
De kan ännu bättre expropriera sina banker, sina produktions- och transportmedel.
De kan vida bättre resa upp grunden för socialismen, för det socialistiska samhället.
Samt med och efter dem hela det europeiska och nordamerikanska proletariatet, hela världsproletariatet.
Ty bland dem är stordriften mycket allmännare och mäktigare.
Dessutom har de färdiga organisationer för att omedelbart överta bankerna, fabrikerna och transportmedlen.
De har makt, de har övning.
De har intellektuella krafter till sitt förfogande.
De har ett nät av föreningar, som omspinner alla produktionsgrenar i hela deras land.
I Ryssland kan arbetarna och arbetarnas fackliga sammanslutningar glädja sig åt socialismens begynnelse, över det socialistiska arbetet, som icke sker till fördel för privatkapitalister och mästare, utan för det hela och alla såsom likar.
De intellektuella, som i början jämte ägarna till de stora fabrikerna saboterade det socialistiska arbetet, har nu i stort antal slutit sig till arbetarna eller också underkastat sig den nya ordningen.
Det socialistiska arbetet, de socialistiska arbetsförhållandena utvecklar sig. Naturligtvis sker detta under besvär och möda, men utvecklingen går i alla fall framåt.
Med och genom dem uppkommer den socialistiska andan, den socialistiska själen. Den kommunistiska karaktären utbildas. Med det socialistiska arbetet födes den kommunistiska känslan. Den kommunistiska glädjen och längtan, den kommunistiska lyckan och hjärtat.
Inget tvivel: Inom kort kommer den nya sinnesförfattningen, det nya vetandet jämte den högsta nya konst att slå ut ur sin knoppning i kommunens början och möta den nya dagens fulla strålar redan i gryningens stund.
Vad ingen väntat, att redan skulle kunnat ske, att redan vår tid skulle kunna ge upphov åt: det socialistiska samhället, det står nu, framsprunget ur de ryska arbetarnas blod, i knoppning framför oss.
Genom de ryska arbetarnas och fattiga böndernas kamp uppgick för hela proletariatet och för hela det arbetande folket den nya dagens morgonrodnad. Den nya världens morgongryning.
Bolsjevikerna höjer för världsproletariatet det stora lysande jus, som belyser alla, strålar över hela naturen och samhället. De går i världsproletariatets spets och visar det, genom sina egna former och handlingar, de former och handlingar, som detta bör anta för att segra.
Det som ingen kunnat tänka sig, det försiggår nu. I naturens och samhällets oändliga rikedom låg någonting annat förborgat, än det som varje man trodde. Det var inte England, inte Tyskland, som brakte socialismens början, utan det var Ryssland. Till följd av en otroligt gynnsam konjunktur, ett sammanträffande av förhållanden var det Ryssland, som först gav upphov till kommunismen, Ryssland, där denna nu består.
Det kommunistiska samhället skulle redan utveckla sig till fullkomlighet i Ryssland, det skulle småningom i arbetarnas händer och genom deras kraft växa fram till fullkomlighet, om icke ... socialismens vardande blott vore möjligt i internationell form.
Bolsjevikerna visste detta, och de har gjort allt vad de kunnat för att sätta det övriga internationella proletariatet i rörelse, få dem att göra revolution. De visste, att annars deras egen revolution komme i största fara att misslyckas.
Men Europas och Nordamerikas revolution kom ännu icke.
På grund av historiska och ekonomiska orsaker, på grund av dessa världsdelars olika ekonomiska och politiska förhållanden, så olika Rysslands, lät världsrevolutionen vänta på sig tills vidare.
Detta hindrade dock icke bolsjevikerna att fortsätta sitt över allt upphöjda arbete. Bolsjevikerna begrep, att i främsta rummet den ryska revolutionen måste räddas såsom en lysande stjärna för världsproletariatet. De förstod, att under tiden för den värsta allmänna nedslagenhet, korruption och förintelse för världsproletariatet genom världskriget, att blott en sak var av nöden för världens proletärer: att ett föredöme gavs, ett bevis på, hur även ur världskriget socialismen skall födas.
Trots allt som trädde dem i vägen måste de skapa en sak: början till det socialistiska samhället, det socialistiska samhället självt.
Hela världens arbetare skulle se, att även ur kapitalismens sista och största kamp, då den kämpade delad i två grupper om herraväldet över jorden, att även ur denna kamp, som skenbart slog socialismen till marken och just ur denna kamp måste socialismen gå fram till sitt förverkligande.
Och när Tyskland, såsom bolsjevikerna väntat, till skenet slöt fred med dem, men i verkligheten för att förinta dem stal Ukraina, deras spannmålsbod, där sovjets, såsom i hela Ryssland, var herrar, och Polen, Litauen, Livland, Estland samt Finland och Kaukasus, medan de därtill ännu förberedde sig att slita ytterligare stycken ur deras kropp, då lät bolsjevikerna detta ske, för att rädda sitt socialistiska samhälle, samt drog sig tillbaka till de delar som återstod dem, och där gjorde de allt vad de kunde, för att fortfarande utveckla det socialistiska samhället, att förmera det, bevara det och åtminstone hålla det i stånd.
Ty de visste, att de blott på detta sätt fortfarande skulle kunna stå i förbindelse och samverkan med hela det internationella proletariatet, med det tyska och det engelsk-amerikanska proletariatet.
De visste att de blott på detta sätt bleve fiender till hela den internationella imperialismen, den engelskamerikanska och den tyska.
De drog sig tillbaka och offrade en del av sitt land för att kunna hålla sig samman med alla världens arbetare.
De gav det första exemplet på internationell Samhörighet.
Detta är världsproletariatets första internationella enhet[23].
Ett större, upphöjdare och mänskligheten i dess högsta väsen mer värdigt skådespel, - stort i sitt väldiga omfång och i sitt väldiga inflytande på hela världen, upphöjt på grund av sin sedliga betydelse för arbetarna och hela mänskligheten - ges icke i mänskornas historia.
Socialismen bebådar sin ankomst, föregås av en härold, som är densamma fullt värdig[24].
Det finns ingen orsak, som skulle hindrat den ryska revolutionen att lyckas, som skulle omintetgjort upprättandet av ett socialistiskt samhälle efter hand i Ryssland, om icke utlandet trätt emellan. Visserligen är denna socialismens tillblivelse i ett till största delen agrariskt land i skarpaste motsättning mot den ortodoxa socialistiska vetenskapen, som lär, att socialismen kan uppstå blott ur ett kapitalistiskt industriellt högt utvecklat samhälle. Men utvecklingen i natur och samhälle är rikare än vetenskapen förutser. Den bringar ständigt nytt. I Ryssland gavs det klasser och klassförhållanden, som utgör undantagsformer. Ett redan relativt tämligen talrikt, mycket revolutionärt proletariat, en ofantlig massa bönder i liknande armod som proletärerna, båda klasserna starkare än alla andra, en fördärvad klass av byråkrater och storgodsägare, en svag klass av kapitalister.; Varför skulle icke de två första klasserna kunna gemensamt grunda en socialistisk stat? Varför skulle de icke småningom kunna inrätta alla bank-, industri-, handels- och transportinrättningar på socialistiskt sätt? Varför icke stegvis omvandla och förena hela den lantliga hushållningen till kommunistisk stordrift?
Varför icke göra hela varuutbytet, arbetslönerna, produktionen och egendomsförhållandena jämte undervisningen socialistiska? De hade makten. Ingen kunde motstå dem inom Ryssland. Och de stod alla, och ensamt de, beväpnade. Vilken orsak kunde väl då sätta avgörande hinder i vägen för socialismens upprättande?
Det gällde blott att hålla tålamodet uppe hos sig själva. Men tålamod skulle nog proletärerna och de fattiga bönderna ha. Ty detta brakte dem framsteg och välfärd.
Visserligen fanns det väldiga svårigheter och oerhört motstånd att övervinna. Motstånd hotade från de rikare inom bondeklassen, från adeln och kapitalisterna, från en del av medelklassen. Till och med från de fattiga bönderna, som ännu en lång tid fortfor att vara individualistiskt sinnade. Men oövervinneliga var dessa svårigheter icke.
Endast tålamod och tid behövdes.
Försöket borde i alla fall göras.
Men när tiden var inne, var det nödvändigt, att inga utländska makter skulle angripa dem, röva av dem deras bröd och spannmål och på så sätt understöda och ge styrka åt kontrarevolutionen hos dem.
Och detta var omöjligt. Det var, är och kommer att. bli omöjligt, arbetare! hela världens arbetare, hören det! att, när socialismen uppkommer i ett land, detta icke anfalles av de andra länderna, av alla andra länder.
Det var, är och blir en omöjlighet, arbetare! att socialismen uppkommer blott i ett land. Den måste uppstå i flera, i många, i alla, åtminstone i dem som kan ge utslaget. Arbetarna måste upprätta den tillsamman, samtidigt.
Detta lär oss den ryska revolutionen. Detta är den första lära, som den ryska revolutionen ger oss.
Och nu utvecklar sig det väldigaste skådespel. Tyskarna rycker delar ur Rysslands kropp. Genom Ukrainas ockupation uppstår hunger och nöd. Priserna stiger. Spekulationen med spannmål tar jättelika former.
En del av bönderna, som äro missnöjda med de av samhället betalade priserna, vänder sig bort från arbetarna. Genom nöden stockas de socialistiska reformerna, i synnerhet jordens fördelning, och lanthushållningens övergång till kommunistisk drift. En del av bönderna, de socialrevolutionära, skiljer sig från bolsjevikerna, och försöker att åter kasta Ryssland in i kriget med Tyskland, som orsakade allt detta elände, och därmed att störta revolutionen, föredömet för världen. England, Frankrike, Japan och Förenta staterna tränger in i Ryssland och försöker frånröva det olika delar, Sibirien och de nordliga kusterna, samt att hjälpa motrevolutionen i Ryssland till seger. På alla håll reser den åter huvudet, denna motrevolution, som blott kan segra med utländsk hjälp.
Hotad av alla avgrundsmakter i världen, håller denna början till mänsklighetens socialistiska samhälle stånd, försöker t.o.m. att växa, utveckla sig, eller åtminstone att leva, att bli ljuset för världens proletärer, och bidar den europeiska revolutionen.
Men den europeiska och den amerikanska, världsrevolutionen, låter vänta på sig, och den ryska revolutionen svävar under tiden i den fruktansvärdaste fara.
Den europeiska revolutionen, världsrevolutionen kommer, men först senare, emedan den grundar sig på historiska, ekonomiska och politiska förhållanden inom dessa världsdelar, som är så olika Rysslands.
Vi skall nu hänvisa ytterligare till dessa andra förhållanden, på det att proletariatet må inse, varför världsrevolutionen kan komma först senare än den ryska.
Den första stora skillnaden mellan den ryska och den västeuropeiska revolutionen är denna:
De ryska revolutionärerna kunde utföra revolutionen blott med hjälp av de fattiga bönderna. Dessa var revolutionära. Utan böndernas bistånd hade arbetarna icke kunnat göra revolution. Icke ens med det största mod.
I Ryssland gavs det dessutom en massa storgods, som tillhörde tsarsläkten, staten, adeln och klostren. Dessa kunde delas ut. De fattiga ryska bönderna anhöll om denna jord, de revolutionära arbetarna ville ge dem den. De fattiga bönderna slöt sig således till de revolutionära arbetarna.
Här ligger den största skillnaden mellan Ryssland och Västeuropa, och i synnerhet i de två största, för socialismens seger utslagsgivande staterna, England och Tyskland, finns det ingen sådan ofantlig massa egendomslösa bönder, liksom det i Västeuropa med undantag av några länder och trakter, inte finns någon större massa av väldiga storgods. Tvärtom i flera västeuropeiska länder, såsom Tyskland, Frankrike, Skandinavien, Holland, Belgien är medel- och smådrift förhärskande.
I Västeuropa måste arbetarna alltså göra sin revolution utan bönderna, eller åtminstone med ett, i förhållande till Ryssland, blott ringa antal bönder. Där hade proletariatet ett mäktigt revolutionärt stöd, här står det allena.
Detta är den främsta orsaken till att revolutionen kommer senare i Västeuropa. Ty arbetarna har här blott att lita till sig själva.
Den andra orsaken är denna: I Ryssland var regeringen och byråkratin svaga, i Västeuropa, och i synnerhet i Tyskland och England, är den mycket stark.
De proletariska klasserna, de revolutionära stod sålunda i Ryssland gentemot förhållandevis tämligen svaga motståndare, men i Västeuropa står proletariatet mot mycket starka motståndare.
Den proletära klassen stod i Ryssland med en talrik hjälptrupp mot en svag kapitalism, i Västeuropa står den som revolutionär klass ensam mot en mycket stark kapitalism.
Västeuropas arbetarklass är i förhållande till den övriga befolkningen mycket talrikare än i Ryssland, men icke så talrik som arbetarna och de fattiga bönderna tillsammans i Ryssland.
I Västeuropa finner den arbetande klassen en särdeles stark grund för socialismen. Ty för det första var bankväsendet, de förnämsta industrigrenarna, transporten och handeln redan före kriget, och i synnerhet i England och Tyskland, mogna för det socialistiska samhället, och för det andra har imperialismen i kriget organiserat och centraliserat produktionen och distributionen i Västeuropa. Denna organisation är tekniskt stark och kan genast övertas av proletariatet som bas för ett socialistiskt samhälle. I Ryssland förefanns dessa organisationer antingen alls icke eller också tämligen bristfälliga.
Det ryska samhället var före kriget tekniskt icke moget för socialismen, och dess organisation försvagades under krigets gång, det västeuropeiska var redan före kriget moget, och dess organisation, dess centralisering har ytterligare under kriget vunnit i styrka.
De ryska arbetarna stod alltså inför uppgiften att uppbygga ett socialistiskt samhälle med ett litet proletariat, med mycket små ekonomiska resurser, men understödda av ett stort revolutionärt bondestånd. De västeuropeiska arbetarna står som revolutionär klass ensamma inför denna uppgift med ett stort, kraftigt organiserat proletariat, med mycket starka ekonomiska resurser.
De ryska arbetarna stod ringa till antalet, men med hjälp, ehuruväl med svaga resurser mot en svag fiende.
De västeuropeiska arbetarna står i stort antal, men som revolutionär klass allena, med starka resurser gentemot starka fiender.
De västeuropeiska arbetarnas organisationer har genom kriget och under kriget blivit splittrade eller upplösta, och står nu försvagade, emedan dess medlemmar skiljts åt från varandra. Kapitalets organisationer, liksom också i synnerhet regeringarna står nu väldigt starkare än förut.
På grund av dessa orsaker kommer revolutionen senare i Västeuropa.
På grund av dessa orsaker är kampen i Västeuropa också mycket svårare än i Ryssland.
Dessa betingelser gör revolutionen i Västeuropa till någonting helt annat än i Ryssland.
Proletariatet står i Västeuropa ensamt som revolutionär klass. Bönderna är icke spontant revolutionära, såsom i Ryssland, icke ens den stora massan av västeuropeiska småbönder är det. Även småbourgeoisien är icke i sig själv revolutionär. Icke ens kriget har gjort dem till verkliga revolutionärer.[25]
Men även om Västeuropas proletariat står allena som revolutionär klass, så kommer det dock icke, om det följer den riktiga taktiken, att stå allena i revolutionen.
Ty just på grund av att i Västeuropa dess organiserade makt är sådan och just emedan de materiella betingelserna för socialismen förefinns i Västeuropa kan det i revolutionen räkna på andra.
Proletariatet kommer, om det blott följer den riktiga taktiken, om det blott uppställer det riktiga programmet, det verkligt proletariska, om det offentligen förkunnar och i handling bevisar, att det nu genast vill införa den fullständiga socialismen, att få alla de lägre arbetande klasserna till sina anhängare och förbundskamrater. De fattigaste bönderna, de lägre ämbetsmännen och anställda, samt småbönderna.
Dessa klasser äro icke av egen drift revolutionära i Västeuropa. De kommer icke själva, att av egen kraft göra revolution, såsom de fattiga bönderna i Ryssland, men med säkerhet kommer de att ansluta sig som förbundna till proletariatet.
Ty alla dessa klasser, alla arbetande klasser kommer nu att genom kriget slås ned, och hotas genom kriget, genom imperialismen med undergång.
Småborgarna och småbönderna vacklade länge hit och dit mellan de kapitalistiska och de socialistiska partierna.
Hittills drogs de till största delen till kapitalismen.
Men genom krigets och imperialismens följder kommer de att sluta sig till proletariatet, om detta slår in på den riktiga taktiken.
Och genom dem kommer proletariatet att inneha majoriteten.
Följderna av detta krig är även för dessa klasser så fruktansvärda, att ensamt socialismen kan rädda dem.
Det behöver dessa klasser blott lära sig att inse. Då har de att välja mellan imperialism och socialism, och de kommer att välja socialismen. Ställda inför valet att förintas av den kapitalistiska imperialismen genom skatter, ständig fördyring, militarism och krig, eller att räddas av den proletariska socialismen, kommer de att välja socialismen.
Proletariatet behöver endast under eller efter kriget, nu eller snart, resa sig och proklamera den verkliga socialismen, och miljontals medlemmar av dessa klasser kommer att ansluta sig till detsamma.
Detta är den stora skillnaden mellan Västeuropa och Ryssland. Den beror på det västeuropeiska proletariatets högre tekniska utbildning, dess större organiserade makt.
Proletariatet måste, vi upprepar det, på grund av dess väldiga betydelse, säga till alla arbetande klasser: Imperialismen, kriget krossar er. Vi garanterar er i varje fall, även om ni inget arbete, inga varor har, er existens.
Proletariatet bor säga till småborgarna, ämbetsmännen och alla betjänte: Imperialismen malar ner er under sin järnhäl, genom sina krig, sitt mördande, sina skatter, låga löner, hunger och armod. Socialismen, som exproprierar rikedomen, som lägger all stordrift i händerna på samhället, reglerar och centraliserar produktionen och distributionen och gör dem till ett internationellt väldigt helt över hela jorden, socialismen erbjuder er: inga eller också låga skatter, regelbundenhet och säkert arbete och lön, en värdig ställning jämlik alla andra medborgare, fred, lycka och välgång.
Till småborgarna skall proletariatet säga: Vi låter er fortfarande stanna i er ställning. Vi garanterar butikinnehavaren hans varor till försäljning, hantverkaren hans råmaterial och näring, båda deras vinst. Vi håller stordriften i våra händer, vi lämnar er varor och råmateriel till avyttring. Ni är tillsvidare våra agenter i distributionen. Och efterhand reglerar vi jämväl edra affärer som stordrift, och då blir ni alla likaberättigade medproducenter, eller jämlika anställda, som sköter distributionen av produkterna.
Till ämbets- och tjänstemän skall proletariatet säga: Den imperialistiska kapitalismen undertrycker och krossar er genom kriget, i kriget och efter dess slut. Det socialistiska samhället skall ge er en ställning inom förvaltningen av dess banker, storindustriella inrättningar, handel, lantbruk och vid de nationella och internationella institutioner, som härvidlag tjänar dessa syften. Ni kommer att erhålla en säker plats, lika ärad som alla producenter och distribuenter.
Till småbönderna och en del av bondeklassens medelstånd skall proletariatet säga: Den imperialistiska kapitalismen målar sönder er genom kriget, skatter och höga arrenden, den förminskar er jords produktivitet, fråntager er era söner och arbetskraft, själ er boskap. Detta skall den göra även efter kriget.
Det socialistiska samhället skall tillsvidare lämna er fria i er näring: men däremot skall det helt eller delvis befria er från skatter, det kommer att frälsa er från edra arrendeherrar och göra edra pålagor mindre. Den tillförsäkrar er edra verktyg, er boskap, er arbetskraft och edra barn, det garanterar freden för er. I den mån storgods finnes, blir dessa eder tilldelade i och för bebrukning på gemensamt, kooperativt sätt enligt kommunistiska principer för hela samhällets räkning. Och i den mån, som utvecklingen av produktionskrafterna detta medger, kommer vi att småningom ställa hela er drift på en annan bog, göra den till kooperativt och kommunistiskt arbetande drift, inom vilken vi alla är lika stora, lika mäktiga medlemmar i det socialistiska samhället, jämlika arbetare och producenter.
Och till alla dessa klasser bör proletariatet säga: Vi kan göra allt detta, om ni hjälper oss. Ty då har vi hela kapitalet, samhällets rikedomar, hela storhandeln och transporten samt industrin i vår makt.
Det råder inget tvivel om, att icke dessa av imperialismen undertryckta klasser skulle gå in härpå, och till följd av det förskräckliga tryck och de lidande, som denna bringar dem, gå över till proletariatets sida. Vi häntydde redan en gång därpå, då vi nämnde att t.ex. i England, om proletariatet slår in på den riktiga vägen, detta kommer att försiggå till och med ganska lätt.
Detta ådaglägger ytterligare den stora skillnaden mellan Ryssland å ena sida, Västeuropa, i synnerhet England och Tyskland, å den andra. I Ryssland kunde proletariatet icke föra ett sådant språk, ty Ryssland stod fattigt på kapital och produktionskrafter. Men här finns enorma kapitalmassor och jättestarka produktionskrafter, samt en överväldigande organisation av vardera.
Här kan man alltså förmå alla de lägre klasser, som icke direkt har intresse i kapitalet, att komma över till sin sida, om man påvisar för dem den imperialistiska kapitalismens följder, död och fördärv, och ställer mot dem socialismens välfärd, jämlikhet och fred.
Men också i detta avseende kan bolsjevikernas ryska föredöme lära proletärerna i Västeuropa, världsproletariatet, åtskilligt.
Ty hur erhöll väl bolsjevikerna de fattiga böndernas hjälp?
Därigenom att de verkligen krävde och i själva verket erövrade: all makt åt arbetarna, jorden åt bönderna samt fred.
Inget annat parti gjorde detta. Alla, kadetterna, socialrevolutionärerna (i deras första fas) och mensjevikerna (reformisterna) bedrog folket, lurade bönderna, därigenom att de gick samman med storgodsägarna och kapitalisterna.
Bolsjevikerna vann de fattiga böndernas understöd, genom att de gjorde revolution mot de besittande klasserna och införde socialismen.
Så bör även Västeuropas proletariat begå. Redan nu medan kriget pågår och även efter kriget.
Om proletariatet sluter förbund med kapitalisterna, kommer det inget bistånd att erhålla av småbönderna, tjänstemännen, ämbetsmännen och småborgarna. Ty dessa klasser skulle inom kort inse, att proletariatet då icke befriar dem från imperialismens bördor, utan gemensamt med kapitalisterna undertrycker dem.
Ty i förbund med imperialismen kan proletariatet icke garantera någon frihet, fred, arbete eller existens. Det måste i stället för att inlösa sina löften skänka fördärv och svåra pålagor. Ett förbund med kapitalisterna kommer att avlägsna alla arbetande klasser från proletariatet.
Endast om proletariatet inför socialismen kan det nu och efter kriget skänka dessa klasser frihet, säkerhet och fred.
Det ges i detta fall ingen medelväg.
Proletariatet måste alltså, alldeles såsom det gjorde i Ryssland, rycka till sig all makt, expropriera rikedomen och all drift, koncentrera i sina händer hela produktionen och distributionen, kort sagt, upprätta det socialistiska samhället.
Då kommer det att få tillräcklig hjälp i sitt arbete att föra revolutionen till seger, hjälp från alla arbetande klassers sida.
Men ännu mera kan det västeuropeiska proletariatet lära sig av det ryska föredömet.
Bolsjevikerna segrade icke blott med bistånd av de fattiga bönderna, utan också, och i främsta rummet, genom den absoluta enigheten inom arbetarklassen, det egentliga proletariatet.
Om de icke haft denna arbetarnas enighet att stöda sig på, hade de icke heller kunnat få de andra arbetande klasserna på sin sida.
Och denna enighet inom arbetarnas läger ernådde de blott därigenom att de uppställde den obeskurna socialismen som sitt mål.
Och genom att alla proletärer, sedan de kommit till insikt om det intiga i alla kompromisser med de härskande klasserna, stod eniga, därigenom lyckades det dem åter att göra sitt eget program, den fullständiga socialismens program till de fattiga böndernas sak, att få det antaget av dem.
Denna enighet inom hela proletariatet i revolutionen, enighet med de undertryckta klasserna, i synnerhet med bönderna, denna enighet som vanns blott genom att uppställa socialismen som det enda, det absoluta målet och revolutionen som det enda medlet, denna enighet och enhet är den andra lärdom, som de ryska revolutionärerna givit Västeuropas arbetare.
Således gav det ryska proletariatet på frågan: Huru segrar revolutionen? svaret: Genom enighet mellan de undertryckta klasserna.
Genom vilken enighet?
Genom enighet i revolutionen.
Arbetarklassen och revolutionen i Västeuropa hotas av en stor fara. En fara, vilken liksom socialismens möjligheter uppkommit ur produktionskrafternas höga utveckling, av kapitalets och arbetarmassornas förträffliga organisation i Västeuropa.
Denna fara hotar, såsom alltid under de sista tjugufem åren, från reformisterna och socialpatrioterna.
Alldeles som de förde proletariatet bort från revolutionens väg till förbund med bourgeoisien, vilket ledde in i världskriget, så hotar nu faran, att de i samråd med bourgeoisien leder Europas proletariat och världsproletariatet in i statssocialismen.
Kapitalisterna måste för att undgå undergången genom produktionens lamslående och skulderna även efter kriget omställa flera näringsgrenar på statsdrift eller låta dem stå under statlig kontroll, samt vidare under en ganska lång tid framåt låta produktion och distribution regleras och kontrolleras.
Arbetarna berövas då strejkrätten, lönerna inskränkes, medan arbetstid och arbetsintensitet spännes till det högsta möjliga. Kort och gott: arbetarna göres till statsslavar.
Reformisterna, socialpatrioterna, - de tyska, engelska, franska och italienska reformisternas program visar redan detta - kommer att vara kapitalisterna behjälpliga i detta fall.
Med ett förbehåll: att nämligen en del av arbetarklassen, de stora fackförbundens och de socialpatriotiska partiernas medlemmar, erhåller förmåner, privilegier framför de andra. I högre lön, bättre arbetsvillkor o.s.v.
Detta pris kan kapitalismen och imperialismen gärna betala för socialpatrioternas och ett splittrat proletariats hjälp.
Denna fara hotar i England från Labor Party och Trade Unions, i Tyskland från majoriteten och de oavhängiga, från fackföreningarna och socialdemokratin, i Frankrike från majoriteten och centrum i partiet, samt från Syndicats Ouvriers, i Förenta staterna från American Federation of Labor och de stora socialdemokratiska partierna. Denna fara hotar i alla länder.
Då splittras arbetarklassen. En del går med imperialismen, en annan del med revolutionen.
Då är revolutionen förlorad. Ty arbetarklassen står maktlös. Maktlös redan i sig själv, emedan den är söndrad. Maktlös även på grund av utebliven hjälp av de andra arbetande klasserna, av småborgarna, småbönderna o.s.v., emedan det icke är i stånd att hjälpa dem, utan överlämnar dem i imperialismens våld.
Endast om proletariatet står absolut enigt i revolutionen, och ingen del av detsamma låter förleda sig till att följa statssocialismen, endast då besitter det den makt, som behövs för att det skall segra.
Proletariatets fullständiga och absoluta enighet är som sagt den ryska revolutionens andra lärdom[26].
Till sist ges det ännu en lärdom, som det ryska föredömet gett det västeuropeiska, det amerikanska proletariatet, hela världens proletärer.
Det ryska proletariatet är nästan, är delvis slaget till marken därigenom, att de tyska, engelska, franska, amerikanska proletariaten, att världsproletariatet icke samtidigt med detsamma gjorde revolution.
Allt fortfarande hotas det ryska proletariatet av faran att slås till marken. Om det krossas så sker det blott av denna samma orsak.
Men ända in i det sista ögonblicket, ansatt och hetsat av alla kapitalismens makter, av alla makter i världen, fasthåller det ryska proletariatet vid den sociala revolutionen, och det kommer att, om det går under, ännu när det stupar att ge det europeiska proletariatet, ge världsproletariatet ett nytt föredöme.
Detta fasthållande vid, denna uthållighet och denna undergång för världsrevolutionen, denna internationalism i gärning, denna enighet - utom i nationellt - även i internationellt avseende, denna samhörighet med det internationella proletariatet, det kommer då att bli den sista men också den högsta lärdom, som den ryska revolutionen skänker världens proletariat.
Mitt under kapitalismens blodbad proletariatets enighet, mitt i alla folks världsbrottning enig sammanhållning inom det läger som utgör början till den nya mänskligheten.
Den ryska revolutionen utgör på grund av sin beslutsamhet, sitt förutseende och mod, genom sin teori och sitt program, genom sina organisationsformer (sovjets) och genom sina handlingar - framför allt annat genom sina handlingar - genom att den störtat tsarismen och kapitalismen, exproprierat kapitalet, börjat organisera socialismen, förenat alla arbetare och fattiga bönder, genom att den fasthållit vid den nationella revolutionen såsom det enda medlet och målet, genom att den betonat vikten av arbetarnas sammanhållning inom de skilda nationerna och mellan de skilda nationerna, genom att den fasthållit vid världsproletariatets internationella revolution, det upphöjdaste föredöme för Västeuropa, Nordamerika och hela världen. Det råder inget tvivel: I detta jus, genom detta den ryska revolutionens föredöme skall världsproletariatet nå fram till enighet, och efter långa och förtvivlade strider skall världssocialismen framgå därur.
Världsrevolutionen är nödvändig.
Ty alla nationers imperialism, världsimperialismen är på alla håll lika fördärvbringande för proletariatet.
Därför måste världsproletariatet enigt sammansluta sig för att förinta världsimperialismen.
Men imperialismen kan icke krossas, om icke kapitalismen krossas.
Därför är revolutionen, som krossar kapitalismen och upprättar socialismen nu nödvändig.
Ty kapitalismen finner ingen utväg ut ur imperialismen.
Och det ges ingen räddning undan imperialismen för proletariatet.
Den imperialistiska kapitalismen har sammanslagit världens alla nationer i tvenne grupper för att kämpa om erövrandet av världen.
Tre väldiga nationer, Tyskland, England och Förenta staterna innehar ledningen i denna kamp mellan de två grupperna.
Men man kan icke inom överskådlig tid skönja någon fredlig lösning av denna kamp.
Ty samtliga dessa tre väldiga nationer, liksom alla med dem förbundna nationer, åstundar världsvälde antingen för en av dessa nationer, eller för de med dem förbundna, önskar världsvälde för en ensam nation eller för den ena av dessa maktgrupper.
Och det ges inget annat medel att avgöra denna kamp, utom genom krig.
Visserligen söker bourgeoisien, och med den reformisterna, socialpatrioterna samt pseudomarxisterna lösningar, men dessa lösningar saknar kraft och tjänar blott till att blända världsproletariatet och hålla det i beroende. Varken obligatorisk skiljedom, eller nationernas världsförbund och världsfreden, ej heller avrustningen, eller folkens självbestämningsrätt, eller demokratin och alla de andra småmedel, som anbefalles, kan rädda kapitalismen ur de innerliga motsägelser, vari den nu råkat. Ur de väldiga massor av mervärde som den hopar, ur dess expansionsdrift, som följer därav. Ingen av dessa småmedel räddar den undan de erövringar, som den måste göra, undan de strider vari den på grund härav invecklas, undan den självförintelse som är följden härav.
Att hopa väldiga massor mervärde, att själv förinta detta mervärde och dess källor, levande och döda, det är kapitalets olösliga konflikt i detta nu.
Kapitalismens väsen: Oändlig anhopning av mervärde och kamp om expansionen, har nu råkat i konflikt mot sig själv.
Proletärerna kan icke bära dessa strider. De måste resa sig för att undkomma det fruktansvärda förtrycket och mördandet.
De kan undkomma imperialismen blott genom att krossa kapitalismen.
Således är deras resning, deras strid den nödvändiga revolutionen mot världskapitalismen, världsproletariatets sociala revolution, världsrevolutionen.
Denna revolution är möjlig att utföra. På grund av följande orsaker:
Kapitalismen är mogen för socialismen.
Kriget har lagt grunden för socialismen.
Kapitalismen måste själv övergå till socialism, till statssocialism.
Således handlar proletariatet i full överensstämmelse med utvecklingens gång.
De materiella och andliga följderna av kriget är så fruktansvärda för proletariatet, att det måste gå ut till revolution.
Proletärerna ledes därtill, antingen redan under eller efter kriget, på grund av förintelsen av levande och döda produktionskrafter, av smärtan, hatet, hungern och det oupphörliga blodbadet.
Och det internationella proletariatet har en så stark internationell organisation, att det kan genomföra revolutionen.
Följande program borde enligt vårt förmenande antas av det internationella proletariatet.
Proletariatet bemäktigar sig statsmakten.
Lagstiftning genom proletariatet.
Garanterat existensminimum för alla arbetare och med dem likställda.
Proletariatet behärskar och reglerar hela produktionen, handeln och transporten.
Proletariatet behärskar och reglerar fördelningen av produkterna.
Arbetsplikt för alla.
Annullering av statsskulderna.
Konfiskering av krigsvinsterna.
Skatt endast på kapital och inkomst, den förstnämnda växande ända till totalt indrivande av förmögenheten.
Expropriering av bankerna.
Expropriering av alla större driftinrättningar.
Expropriering av jorden.
Rättskipning genom proletariatet.
Upphävande av alla tullar och tariffer.
Militärsystemet avskaffas. Proletariatet beväpnas.
På basen av detta program kan det internationella proletariatet vinna och med sig förena alla arbetare och alla undertryckta och arbetande klasser.
Med detta program skulle det således segra.
Världsproletariatet har redan ett föredöme för revolutionen.
Den ryska revolutionen är världsproletariatets lysande föredöme.
Ty den har visat, att det ges blott två medel för segern:
Proletariatets sammanhållning nationellt och internationellt.
Och enighet i revolutionen.
Om proletariatet icke står nationellt enigt, är det svagare än den nationella bourgeoisien, står det icke internationellt enigt är det svagare än den internationella bourgeoisien.
Om proletariatet icke träder i bräschen för den fullständiga revolutionen, för den absoluta omvälvningen av det kapitalistiska samhället och kämpar ända tills segern vunnits, då bringar det ingen räddning till proletärerna och de andra utplundrade klasserna och då kan det icke rycka med sig alla arbetare och de andra utplundrade klasserna.
Men den ryska revolutionen har lärt oss ännu mera.
Den har funnit formen, i vilken proletariatet kan segra: arbetarråden (sovjets) i varje by, i varje provins, i hela landet.
Arbetarråden, som innehar hela den ekonomiska och politiska makten.
Arbetarråden, som förintar kapitalismen och uppbygger socialismen, som exproprierar kapitalet, och ger socialismen all makt och all egendom, arbetarråden, som ekonomiskt och politiskt gestaltar socialismen.
Arbetarråden, som är det nya samhällets, den nya mänsklighetens form och väsen.
Som nu i sig upptar blott det kämpande proletariatet, det segrande proletariatet, men som en gång skall omfatta hela mänskligheten.
Arbetets råd, och endast arbetets, som en gång skall varda mänsklighetens heligaste organ.
Det nationella proletariatets enighet.
Det internationella proletariatets samhörighet.
Proletariatets sammanslutning och organisering i arbetarråden.
Detta är de tre största lärdomarna, som den ryska revolutionen givit världsproletariatet.
Om det västeuropeiska, det nordamerikanska proletariatet står enigt, det är om världsproletariatet står enigt -
Om det grundar den nya internationalen för världsrevolutionen -
Om det står samlat och enat i revolutionen -
Om det organiserar sig i arbetarråd och överlämnar all ekonomisk och politisk makt till dessa -
Då för det internationella proletariatet världsrevolutionen fram till seger.
Redan nu ser vi i en icke alltför avlägsen tid, alldeles i vår närhet den nya internationalen, arbetarråden för alla världens länder.
Redan ser vi för oss i nära tid: världens centrala arbetarråd.
Framför oss har vi de internationella arbetarråden, förelöparna till den nya, fria - kommunistiska mänskligheten.
Till denna broschyr har vi säkerligen litet att tillägga. Det stora allmänna, som vi förutsåg, har inträffat.
Den engelsk-amerikanska imperialismen har visat sig lika fruktansvärd som den tyska. Tyskland har genom den gjorts maktlöst och den tyska arbetarklassen har blivit ententekapitalets trälar. Det engelsk-amerikanska trustkapitalet erhåller världsvälde, och Europas splittrade kontinent förvandlas till ett helvete, för att trygga världsherraväldet för detta kapital. Med oundviklig säkerhet kommer nya krig att bryta ut, krig mellan det splittrade Europas skilda delar, samt nya världskrig mot England och Förenta staterna, samt mellan dessa båda makter och Japan.
Och redan nu visar det sig tydligt, att folkens självbestämmanderätt, nationernas förbund och världsfreden var allenast svindel.
Världens arbetare går alltså på nytt fruktansvärt förtryck, förintelse och undergång i möte.
Den kommunistiska världsrevolutionen har alltså visat sig vara nödvändig.
Och världsrevolutionen har allaredan börjat. Rysslands proletariat har följts av det tyska, det österrikiska och det ungerska. Frankrike, Italien och England darrar redan inför de kommande världsstormarna.
Överallt i värden reser det revolutionära proletariatet dessutom de programkrav, som vi uppställt här ovan.
Och överallt där revolutionen slår ut, uppkommer inom driften, i kommunerna och staterna ekonomiska och politiska arbetarråd som bärare av revolutionen och som frö till det socialistiska samhället.
Efter mycket långa, svåra strider kommer världsproletariatet genom dessa organisationer att föra sina fordringar till seger.
Men redan visar sig ännu en tredje omständighet allt tydligare: Den internationella kapitalismen förenar sig under Englands och Förenta staternas ledning mot det internationella proletariatet.
Således kan endast ett internationellt enat proletariat föra världsrevolutionen till seger.
Den tredje internationalen har grundats för detta ändamål.
Denna tredje international, världens arbetarråd, världsproletariatets förbund, skall i kamp genomföra världssocialismens seger och upprätta världskommunismen.
[1] För att lära känna verkningarna av en sak, måste man uppställa den "ren". Så gör varje vetenskap. - Så måste man här, för att fatta de båda imperialismerna, taga dem vardera i deras fulla kraft.
[2] Att Holland understöder och måste understöda den tyska imperialismen är tillräckligt ofta bevisat. Hollands imperialism är Tysklands imperialism, på grund av geografiska och ekonomiska orsaker - och i synnerhet på grund av nederländska Indien. De band, som binder de båda folken, det vill säga de båda folkens härskande klasser till varandra, har under kriget knutits ännu fastare.
[3] Detta problem är högst allvarligt, ty fara föreligger, att liksom de nationella proletariaten, ledda av reformisterna, litar på liberaler och demokrater, så komme måhända det internationella proletariatet att skänka sin tilltro åt de stora borgerliga demokratiernas imperialism.
Och sålänge man tror, sålänge de franska, engelska, amerikanska, belgiska, o.a. arbetare tror, att den engelsk-amerikanska imperialismen är ens ett hårsmån bättre än den tyska, sålänge uppnås ingen proletariatets enighet, ingen ny international och ingen världsproletariatets enhetliga kamp för världsrevolutionen.
Därför ännu några ord härom.
Wilsons mål: Självständighet och självbestämning för alla Europas nationer och ett folkens världsförbund är för det första omöjligt. Ty alla dessa folks intressen är olika, och det ges mycket mäktiga och mycket svaga bland dem. Detta måste under kapitalismen, sådan denna ännu är, så som den ännu är uppdelad i nationella kapitalismer, leda till övervåld och undertryckning. Detta kan icke vara annorlunda.
Det är dessutom hyckleri. Ty i Englands och Förenta staternas intresse ligger, att ingen enda makt på den europeiska kontinenten är stark. Medlet för att nå detta mål, efter krossandet av Tysklands makt, är självständighet för alla Europas folk. Denna självständighet är dock allt fortfarande ett sken, ty även den gör de europeiska nationerna till de båda anglosachsiska folkens politiska och ekonomiska vasaller.
Sanningen är alltså denna: Det ges ingen självständighet under imperialismen. Segrar Tyskland, då uppkommer ett Europas folkförbund, inom vilket folken icke mera är självständiga, utan helt enkelt underkastade Tyskland. Vinner de allierade, då uppkommer ett nationernas förbund, inom vilket alla, med undantag av England och Förenta staterna är svaga, och på grund av sia svaghet, beroende av dessa båda.
Vardera imperialismens mål är således precis detsamma: Underkuvande av folken, att behärska världen, världsmakt, världsherravälde.
Tyskland mördar på det brutalaste självständigheten, England och Förenta staterna låter den bestå till skenet, men dödar den i själva verket.
Skillnaden är skenbar, icke verklig.
Skillnaden mellan den tyska och den engelsk-amerikanska imperialismen är av samma art, som den mellan konservativ och liberal, mellan aristokrati och demokrati. Under imperialismen ges det mellan dessa skillnader blott till skenet. Därför förefinns det mellan en reaktionär, absolutistisk, autokratisk stats imperialism och en liberal, republikansk, demokratisk stats imperialism i verkligheten ingen skillnad.
Verklig självständighet kan icke mera ernås under kapitalismen, varken i en autokrati eller i en demokrati. Kapitalismen, imperialismen leder oundvikligen till folkens underkuvande.
Orsaken härtill är det monopolistiska bankkapitalet, som är allsmäktigt i Tyskland, England och Förenta staterna, och därifrån behärskar världen.
Det är även karaktäristiskt, att kapitalismen även i denna fråga hamnat in i en återvändsgränd.
Endast socialismen kan lösa denna, liksom så många andra frågor.
[4] Alla de som föredrar den ena imperialismen framom den andra, stöder sin uppfattning och sitt handlande icke på sanningen. De står på falsk grund.
De splittrar det internationella proletariatet och omöjliggör för detsamma segern över imperialismen. Alla dessa, vare sig de är socialpatrioter, pseudomarxister, eller neutrala länders partier, spelar imperialismen i händerna, hjälper de imperialistiska tyska, engelska, amerikanska, de internationella kapitalistklasserna och regeringarna.
De står på dessa klassers och regeringars sida och bistår imperialismen.
Ty dessa splittrar - den engelsk-amerikanska under demokratins mask, den tyska under absolutismens mask - det internationella proletariatet blott därigenom, att de framställer för detsamma den ägna imperialismen såsom icke existerande eller fredlig, medan den fientliga säges vara den enda eller värre än den ägna. Så gör Wilson, Bethman-Hollweg, von Kühlmann, Lloyd George, Poincarè, Czernin, Asquith. Detta är syftet med deras tal, allenast därigenom, blott genom detta bedrägeri kunde de låta kriget uppkomma, endast detta låter dem fortsätta det, endast på detta stöder de sig. Och härvid spelar dessa socialister med.
Men blott ett enigt världsproletariat kan besegra världsimperialismen. -
Saken ligger i verkligheten så: Såsom de härskande klasserna i sin inre politik splittrade arbetarna genom lösenorden liberal och klerikal, konservativ och demokrat, o.s.v., lösenord, som genom imperialismen förlorat nästan all innebörd, så söndrar imperialisterna, men nu i jättelikt större dimensioner, av världsmått, arbetarna internationellt i anhängare till den ena eller den andra imperialismen.
Den tyska imperialismen som mer brutal och omänsklig, ledd av en autokrati, intar de konservativas, de reaktionäras plats.
Den engelsk-amerikanska imperialismen, som den slugare, mer hycklande, ledd av en så kallad demokrati, intar de liberalas plats.
I verkligheten äro de båda lika.
De stora imperialisterna, kejsarna, konungarna, presidenterna, de engelska, tyska och amerikanska bankernas ledare, ministrarna och politikerna vet väl vad de företar sig De vet att de genom denna splittring och endast genom den, (ty så mäktigt är redan, proletariatet, att, om det vore internationellt enigt, det skulle förinta alla staters imperialism, ja, imperialismen överhuvud,) att de genom denna delning av proletariatet i tvenne grupper, uppnår sitt mål: kommande enorma vinster för bankkapitalet och världens underkastelse under bankkapitalet.
Gentemot detta bör proletariatet ena sig som ett helt mot hela imperialismen. Detta kan ske blott, när proletariatet inser att den tyska och den engelsk-amerikanska imperialismen, den internationella imperialismen är, likartad, när det icke, såsom tidigare liberalerna och de klerikala, ställer den ena imperialismen över den andra såsom ett "mindre ont", då det icke blir bundsförvant med den ena, då icke jämte en nationell, jämväl nu en internationell "reformism" uppkommer.
Att i inhemsk politik ställa liberalism över konservatism eller klerikalism är nationell reformism. Att i internationell politik ställa den demokratiska imperialismen över den absolutistiska är internationell reformism.
Det är liktydigt med att hos proletariatet väcka tanken att en del av kapitalismen, den demokratiska, är i stånd till "reformer", att lösa frågor, vilka endast socialismen kan gå i land med.
Liksom de, vilka i den nationella politiken ställer liberal över klerikal, förhindrar det nationella proletariatets enhet, så förhindrar de, som ställer den engelsk-amerikanska imperialismen över den tyska, det internationella proletariatets enhet.
Den nationella och internationella reformismen bör båda på det skarpaste bekämpas och slås ned.
Det gäller främst för det internationella proletariatet att inse, att vardera imperialismen är lika, lika fördärvlig till mål och följder. På grundvalen av denna insikt bör det så sluta sig samman till en enhet och förinta båda.
[5] Med avsikt, för att göra världskrigets och avrustningens problem så klart som möjligt, har vi här förenklat kampen. Vi framställer dem, som om blott de tre största nationerna kämpade. I själva verket är striden mycket mer komplicerad, alla världens nationer äro inblandade, och därigenom är problemets lösning genom freden ännu omöjligare. - I broschyren "Imperialismen, världskriget och socialdemokratin" har vi klarlagt detta. Där behandlas även utförligt de ekonomiska orsaker som omöjliggör världsfred och ett världsfolkförbund. -
Om Förenta staterna och England i framtiden komme att skilja sig från varandra, så vållade detta ingen skillnad i den bild av världsimperialismen, som vi här återge. Ty vardera av dessa skulle dock sedermera för sig eftersträva världsvälde, och varje ny gruppering, varje nytt förbund som ingicks av dem, (t.ex. med Tyskland eller Japan) skulle söka att göra detta, alldeles som nu.
[6] Vid nationernas självbestämningsrätt bör man förstå att väl skilja mellan Väst- och Östeuropa, Asiens stater och kolonierna. - Det skulle föra för långt, att här ge sig in på det spörsmålet.
[7] Visserligen på grund av ekonomiska orsaker: genom "överproduktion" på kapital och på grund av tillvaron av rika länder med svag befolkning, vilka tvingar alla stater till kapitalexport, till kolonialpolitik, till imperialism, och för dem så in i krig.
[8] Detta gjorde "zimmerwaldarna" i Stockholm, 1917.
[9] Och dock, om det beväpnade engelska proletariatet ville, om det som en man reste sig till revolution, då voro den i England möjlig utan lång och svår kamp. - Den engelska regeringen har med traditionellt förutseende och letande efter kompromisser givit alla manliga invånare från 21 år, alla soldater och matroser från 19 år, och alla kvinnor från 30 år rösträtt. Den sista åtgärden, som är orättvis mot kvinnorna kunde ännu lätt ändras, och då skulle vägen stå öppen för ett verkligt revolutionärt socialistiskt engelskt parti att samla det väldiga, talrika engelska proletariatet kring ett revolutionärt program, vinna för sig småborgarnas massa, och, emedan bönderna har ringa makt, (redan för många år tillbaka var blott en tiondel av den engelska befolkningen sysselsatt inom lantbruket), besegra de kapitalistiska klasserna utan lång och svår kamp. I England, där man inte håller på teorin, utan blott på praktiken, och där läget nu helt och hållet visar hän mot socialismen, såsom den enda praktiska lösningen på de sociala frågorna, där produktion och distribution nått en så tekniskt glänsande utveckling, är centralistiskt reglerade, och där man till och med vidtagit åtgärder för jordutdelning, där beror nu allt på ett verkligt revolutionärt parti, låt vara även ett litet, på dess program och på dess ledning. -
Detta sista är, men på ett helt annat sätt, fallet i Tyskland, i Förenta staterna, ja, i alla kapitalistiskt utvecklade länder. -
För ungdomen öppnar sig en värd, som aldrig förr under mänskosläktets historia.
[10] För att senare överhuvud låta den försvinna i samma mån som socialismen och kommunismen fullkomnas.
[11] Till exempel genom Taylor-systemet.
[12] Med statssocialistiskt samhälle förstås ett samhälle, i vilket staten behärskar flera driftgrenar för kapitalisterna, reglerar och kontrollerar dem samt understöder i många eller alla andra driftgrenar kapitalisterna mot arbetarna genom lagar och föreskrifter.
Skillnaden mellan statssocialism och proletarisk socialism är således att den förra gör kapitalisterna allsmäktiga och arbetarna till slavar, samt att den senare gör arbetarna allsmäktiga och befriar hela mänskligheten.
[13] Detta är vad Hindenburg egentligen avsåg, då han i en proklamation till arbetarna sade: "Tänk icke efter vad som kommer efter kriget." Han ville säga: "Vänta så länge med att tänka, tills jag har händerna fria att bekämpa er."
[14] I fjärde kapitlet skall vi utförligare behandla den ryska revolutionen och den västeuropeiska revolutionens betingelser, så olika den ryska.
[15] Aldrig har Marx' teorier om mervärdet, klasskampen och den historiska materialismen större betydelse för proletariatet, än nu, när det byggande på dem närmar sig den slutliga segern.
[16] Under kriget har på grund av krigsvinsterna och statslånen storkapitalets koncentration och makt stigit ofantligt. Desto mer bjudande är därför för hela samhället nödvändigheten av att expropriera storkapitalet.
[17] Angående den taktik, som världsproletariatet härvid bör följa, skall vi tala om i fjärde kapitlet, där vi behandlar den ryska revolutionen.
[18] Visserligen först på grund av erfarenhet, genom att lära känna den kapitalistiska, av de reformistiska och pseudomarxistiska socialisterna uppburna, staten efter kriget. Att dessa klasser kommer att göra denna erfarenhet, därför drar revolutionens utveckling tillräcklig försorg.
[19] Världsproletariatets största fiende är nu och blir det allt mer de Förenta staterna. Där ligger nu den största faran på lur.
[20] I många punkter är detta program likt det, som Hollands socialdemokratiska parti förelade Kienthal-konferensen som grundval för den internationella aktionen. - Genom den ryska revolutionens erfarenhet har vi ändrat eller gjort tillägg i flera av de viktigaste punkterna.
[21] Den ryska revolutionen är den första revolution, som helt och hållet utförts av marxister enligt den marxistiska teorin. Den anarkistiska, syndikalistiska, reformistiska och pseudomarxistiska (såsom t.ex. Kautskys) läror har under revolutionen visat sig oanvändbara.
[22] Detta för att förhindra att en ny byråkrati, en ny självständig makt höjer sig över arbetarna.
[23] Även jag har, teoretiskt, påvisat nödvändigheten av denna slags enhet i broschyren: Imperialismen, världskriget och socialdemokratin.
[24] Vi förbigår här den föraktliga bourgeoisien, som mördat och gjort till krymplingar mellan tjugu och trettio miljoner mänskor, och detta blott för sin vinst, och som nu förfasar sig, när den ryska republiken för att rädda socialismen, låter avrätta några kontrarevolutionärer, vilka sökte att störta socialismen. Vi förbigår här jämväl alla de fel och missdåd, som under revolutionens täckmantel förövades. Man dömer icke urkristendomen efter Judas. När kapitalismen upphör, händer mycken orätt. Men missdåden, felen år följder av kapitalismen, icke av socialismen.
Här må blott påpekas, att revolutionen själv kostat nästan inga offer. Att terrorn först på grund av Tysklands och ententens skuld vidtogs, på grund av den av dessa makter frambesvurna motrevolutionen.
Vi förbigår här med tystnad alla de socialister, i första rummet de tyska, som förtalade och fördömde bolsjevikerna. Icke ens med deras namn vill vi besudla bolsjevikernas gärningar. Det må vara nog sagt, att de tyska socialdemokraterna försökte och försöker att krossa det socialistiska samhället, att den tyska socialdemokratins majoritet har mördat de revolutionära arbetarna i Finland och Ukraina samt slagit ned revolutionen, samt de oavhängiga (Kautsky i spetsen) har så gott de kunnat försvagat de ryska revolutionärerna.
[25] I inget västeuropeiskt land gick ännu de fattiga bönderna massvis samman med de socialdemokratiska arbetarna.
[26] Antagligen kommer alla reformisternas försök att med imperialismen övergå till statssocialism misslyckas. Ty arbetarna, även de som vunnit privilegier av imperialismen kommer inom kort att förnimma, att statssocialism medför blott tungt slaveri.