Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
På eftersommaren 1921 kommo de uppskakande meddelandena om hungersnöden. För den som var bekant med landets inre förhållanden, voro meddelandena icke oväntade. Vi visste redan på försommaren att en stor del av befolkningen var dömd till att svälta ihjäl. Vid den tiden hade en grupp jordbruksexperter haft ett möte i Moskva. Dessa påvisade i en rapport, att man på grund av den byråkratiska centralisationen och korruptionen inom distributionsföretagen icke kunnat vare sig i rätt tid eller i nödig utsträckning utföra såningsarbetet. Sovjetpressen offentliggjorde inte den agrikulturella konferensens rapport. Men i juli började man införa notiser i Pravda och Izvestia om den fara, som hotade i Volgadistriktet, och de fruktansvärda förhållanden, som härskade i hungerdistrikten.
Omedelbart anmälde sig olika grupper av folk, som voro redo till att samarbeta med regeringen i och för svårigheternas avhjälpande. Det var anarkister, socialrevolutionärer och maximalister, som erbjödo sig att organisera räddningsarbetet och insamla medel. Men de erhöllo inte någon uppmuntran av regeringen. I stället mottog man med öppna armar olika högerelement, sådana som kadetterna. Kishkin, som var finansminister under Kerenskytiden, fru Kuskova, Prokopovitsch, och andra konservativa, som bittert bekämpat revolutionen, antogos av bolsjevikerna. Dessa människor hade förut fördömts såsom kontrarevolutionärer, men nu fingo de tillstånd till att organisera en sammanslutning som kallades Medborgarnas kommitté. När denna kommitté vägrade att underordna sig Moskvas kontroll och fordrade fullständig autonomi och rätt till att utgiva egna tidningar, så gick regeringen med därpå. Att man på detta sätt gynnade reaktionärerna framför dem som varit revolutionen trogna, kunde förklaras på två sätt. För det första fruktade bolsjevikerna för att låta vänsterelementen komma i närmare beröring med lantbefolkningen, och för det andra var det nödvändigt att kunna inverka på Europa, och detta lyckades bäst med hjälp av de mest konservativa grupperna.
I början erhöll Medborgarnas kommitté allt understöd av regeringen. Ett särskilt hus anvisades till högkvarter, och så fingo de utgiva sin egen tidning, som kallades Pomoshtsch (= Hjälpen). Kommittémedlemmarna erhöllo även rätt till att resa till Europa för att väcka intresse för att få understöd åt de nödlidande. Av tidningen utkommo två nummer. De visade sig vara fullständiga kopior av den gamla tidningen Vjedomosti, det mest reaktionära bladet under den forna regimen. Den var naturligtvis behärskad i tonen, men man kunde mellan raderna läsa fientligheten mot det härskande partiet. Första numret innehöll ett brev från Tikhon, vari han framställde uppmaningar till att insända alla bidrag till honom. Han försäkrade att han skulle utöva fullständig kontroll beträffande bidragens fördelning. Medborgarnas kommitté erhöll carte blanche på att bedriva sin verksamhet, och detta framställdes av bolsjevikerna såsom ett bevis för deras liberalitet och fördomsfria vilja att samarbeta med alla element i och för de nödlidandes räddning.
Men så ingick sovjetregeringen en överenskommelse med American Relief Administration och en del europeiska organisationer, som ville bistå de nödlidande och nu — företog man en razzia å Medborgarnas kommittés högkvarter! Deras tidning beslagtogs, och de ledande utlämnades till tjekan under anklagelse för kontrarevolutionär verksamhet. Ändock voro Kuskova och hennes medhjälpare inte mera kontrarevolutionära nu än de varit någon gång sedan 1917. Men varför hade bolsjevikerna antagit dem, medan de samtidigt nekade att mottaga hjälp av de verkliga och ärliga revolutionärerna? Endast av propagandaskäl. När kommittén hade tjänat bolsjevikernas avsikter, så sparkades den överbord på äkta bolsjevistiskt maner. Det var blott en enda person som tjekan inte vågade röra, nämligen Vera Nikolajevna Figner, denna vördnadsvärda revolutionär. Såsom den människovän hon var, deltog hon i Medborgarkommitténs arbete med samma iver som gjort henne bekant som den ledande själen inom Narodnaja Volja. Tjugutvå år i Schlüsselburg hade inte lyckats att dämpa hennes glöd. När Medborgarkommittén häktades var Vera Nikolajevna dömd att dela dess öde, men tjekan visste, vilket inflytande hon hade bland de ryska kvinnorna, och lämnade henne i fred. De andra medlemmarna höllos en lång tid i fängelse och deporterades slutligen.
Med undantag av de utländska hjälporganisationerna kunde sovjetregeringen nu skryta med att ensam ha tagit hand om hjälpverksamheten bland de nödlidande i hungerdistrikten. Kalinin, denne den socialistiska republikens marionettpresident, omgav sig med en, stor stab av sovjettjänstemän och utländska korrespondenter samt företog ett triumftåg genom hungerdistrikten. Detta utbasunerades för hela världen och åstadkom önskad effekt. Men det verkliga arbetet i hungerdistrikten utfördes inte av de officiella ämbetsmännen utan av den stora skaran av okända män och kvinnor från proletariatets och intelligentsians leder. Med hängivelse offrade de sina sista krafter. Många av dem dogo i tyfus och andra sjukdomar eller dukade under av överansträngning och strapatser. Många läkare, sjuksköterskor och andra medhjälpare dödades av de olyckliga, som de kommit för att rädda, emedan de troddes vara onda andar som bringat hungersnöden och olyckorna över Ryssland. Dessa voro de verkliga hjältarna och martyrerna, okända och icke lovprisade i sång eller dikt.