Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
I ett land som så fullständigt behärskas av staten som Ryssland, är det nästan omöjligt att leva utan regeringens särskilda nåd. Emellertid beslöt jag mig för att göra ett försök. Jag ville inte mottaga någonting, inte ens brödransonerna, av de händer, som fläckats av de tappra Kronstadt-sjömännens blod. Lyckligtvis hade jag en del kläder kvar hos en amerikansk vän; dessa kunde jag byta ut mot livsmedel. Även hade jag fått några pengar från mina vänner i Förenta staterna. Med detta kunde jag reda mig ännu en tid.
I Moskva lyckades jag få tag i ett litet rum, som förut bebotts av Peter Krapotkins dotter. Från och med denna dag bodde jag liksom tusende andra ryssar; bar vatten, högg ved, tvättade och lagade mat, allt i mitt lilla rum. Men jag kände mig friare och lyckligare.
Den nya ekonomiska politiken förvandlade Moskva till en enda stor marknadsplats. Kommersen blev den nya religionen. Affärer och butiker döko upp som i ett trollslag, mystiskt fullproppade med delikatesser som Ryssland inte sett på flera år. Stora mängder av smör, ost och kött funnos till salu, bakelser, frukt och sötsaker av alla slag kunde köpas. I Sovjets Första Hus hade man öppnat ett av de största konditorierna. Män, kvinnor och barn med tärda anleten och hungriga blickar stodo och stirrade in i fönstren och resonerade om det stora undret. Vad som i går var en skändlig förbrytelse demonstrerades i dag öppet och fullt lagligt! Jag hörde en röd soldat säga: »Var det för detta vi gjorde revolutionen? Var det för detta våra kamrater dött?» Frasen »Plundra utplundrarna» hade man nu förändrat till »Respekt för utplundrarna», och åter förklarades den privata äganderätten helig.
Ryssland återupprättade sålunda successivt de samhällsförhållanden, som den stora revolutionen hade kommit för att förstöra. Men återvändandet till privatkapitalism föranledde inte bolsjevikerna att på något sätt ändra sin hållning mot vänsterelementen. Borgerliga idéer och företag uppmuntrades till att utveckla Rysslands industriella liv, men alla revolutionära tendenser undertrycktes som förut.
I samband med Kronstadthändelsen företogs en allmän razzia bland anarkisterna i Petrograd och Moskva. Fängelserna fylldes med dessa offer. Nästan varje känd anarkist arresterades och anarkisternas bokaffärer och »Golos Trudas» tryckerier stängdes av tjekan. De ukrainska anarkister, som häktats samma afton Charkovkonferensen avhölls (vilken konferens genom bolsjevikernas avtal med Makhno var garanterad), fördes till Moskva och insattes i Butyrki — denna Romanovs fängelsehåla fick alltså åter tjäna sitt gamla ändamål, och till och med ånyo härbärgera revolutionärer, som suttit där förut!
Det blev snart bekant, att de politiska fångarna i Butyrki blivit brutalt behandlade av tjekan och i hemlighet deporterade till obekant ort. Moskva upprördes på det högsta över detta återinförande av tsarismens värsta fängelsemetoder. Vid Moskvas sovjet framställdes interpellationer i frågan, och indignationen var så stor, att tjekans representant sköts på tribunen. Flera anarkistiska grupper i Moskva tillställde myndigheterna en kraftig protest, vilken vi här återgiva:
"Undertecknade anarkosyndikalistiska organisationer vilja efter att på det mest sorgfälliga sätt prövat det nuvarande läget och tagit del av rapporterna om de allmänna förföljelserna mot anarkisterna i Moskva, Petrograd och Charkov och andra städer i Ryssland och Ukraina, protestera på det mest avgjorda och energiska sätt mot alla dessa oerhörda våldföranden, som även ta sig uttryck i det våldsamma undertryckandet av organisationerna, klubbar, tidningar etc. och har till följd att varje agitatorisk och propagandistisk verksamhet omöjliggöres.
Till och med den rent kulturella verksamheten från de anarkistiska organisationernas sida lamslås och förhindras.
Den systematiska människojakten på anarkister i allmänhet och anarkosyndikalister i synnerhet, som har fyllt alla fängelser och arrester i Sovjet-Ryssland, motsvarar fullständigt parollen och andan i Lenins tal på ryska kommunistiska partiets tionde kongress. Vid detta tillfälle förklarade Lenin, att det obarmhärtigaste krig måste föras mot dem som han betecknade såsom »småborgerliga anarkistiska element» och vilka, enligt hans eget påstående, till och med inom själva det kommunistiska partiet, tack vare arbetaroppositionen utvecklade »anarkosyndikalistiska strävanden».
Samma dag som Lenin gjorde denna förklaring, häktades utan någon som helst orsak eller förklaring ett stort antal anarkister i alla delar av landet.
Mot ingen av våra häktade kamrater riktade man ens en formell anklagelse. Men trots detta har redan en del av dem blivit dömda utan att höras, det vill säga, att de utan att rannsakas ställdes inför domstolen.
Fängelseförhållandena under vilka de häktade äro dömda att leva, äro synnerligen usla och brutala. En av våra kamrater, Maximov, har sedan han förgäves protesterat mot de under all kritik stående förhållandena i Tagankafängelset, gripit till det enda medel, som till sist stod honom till buds: hungerstrejk. En annan av våra kamrater blev frigiven sedan han suttit i fängelse i sex dagar. Strax efter häktades han på nytt. Varken efter hans första eller andra häktning har man rest en anklagelse mot honom.
Enligt fullt tillförlitliga underrättelser som vi erhållit, har man vidare sänt några av de häktade anarkisterna till ett fängelse i Samara, långt fjärran från sina hem och sina vänner. Därigenom har man berövat dem den lilla kamratliga uppmuntran, som de i närheten av hemmet kunde hava erhållit. På grund av de ohyggliga fängelseförhållandena ha ett antal av de övriga kamraterna tvingats proklamera hungerstrejk.
Ja, man använder även fysiskt våld mot våra fängslade kamrater. I en skrivelse, som underskrivits av trettioåtta kamrater och sänts till exekutivkommittén för den utomordentliga kommissionen, säges det bland annat ordagrant följande: »Den 15 mars blev kamrat Tichon Kaschirin av er agent och medhjälpare Mago i fängelset för den särskilda avdelningen av utomordentliga kommissionen i närvaro av fångvaktaren Dukis slagen och brutalt behandlad.»
Ej längre tillfredsställd med masshäktningarna och det brutala våld som användes mot våra kamrater, genomför nu regeringen en systematisk kamp mot alla anarkistiska organisationers upplysningsarbete. Ett stort antal av våra klubbar ha stängts och förstörts; det anarkosyndikalistiska förlaget »Golos Truda» har ävenledes stängts, och de som arbetade därstädes ha häktats. Ingen anklagelse har rests mot de häktade. De befinna sig ännu i fängelset.
Folkkommissariernas råd hade icke modet att upptaga till behandling den anarkosyndikalistiska gruppen »Golos Trudas» protest mot våldförandet, ej heller vågade rådet protokollföra ödeläggelsen och förstörelsen i förlagets rum.
Det enda rådet gjorde var att det tog förstörelsen i betraktande. Men därvid underlät rådet nogsamt att underrätta organisationen eller tillkalla en representant för gruppen. Fordran på att gruppen »Golos Trudas» tryckeri och byrå i Petrograd skulle frigivas och förseglingen av lokalerna brytas, avslogs.
Undertryckandet av den anarkosyndikalistiska gruppen »Golos Trudas» förlagsarbeten leder också till att Krapotkin-memorialkommitténs ytterst viktiga uppgift att bland annat utge Krapotkins samlade verk förlamas. Men dessutom lägger man det största hinder i vägen för kommitténs arbete, såväl när det gäller lokaler som telefonförbindelser etc.
Denna autokratiska taktik, som regeringen använder mot anarkisterna, det har till och med gått så långt att man konfiskerade kransarna på Krapotkins grav och använde dem för en annan begravning, är utan tvivel ett led i regeringens allmänna politik, som står under kontroll av tyska kommunistiska partiet.
Detta förhållande, som berövar anarkisterna varje möjlighet till systematiskt arbete och som icke ens ger någon garanti för ostört utövande av kulturellt och pedagogiskt arbete, exempelvis utgivandet av skrifter och organiserandet av Krapotkinmuseet, tvingar oss att höja vår röst till bestämd och högljudd protest mot bolsjevikregeringens småaktiga och brutala undertryckande av den anarkistiska rörelsen.
Här i Ryssland är vår röst svag. Man dödar vår röst. Det härskande kommunistiska partiets politik går ut på att grundligt mörda varje anarkistisk propaganda och verksamhet.
Anarkisterna bli genom de nuvarande förhållandena drivna till en moralisk hungerstrejk på grund av att sovjetregeringen berövar dem varje möjlighet att till och med verkställa de planer och projekt (ex. utgivandet av Krapotkins verk), som regeringen för en tid sedan lovade att understödja.
I det vi i dag klarare än förut inse sanningen i vårt anarkistiska ideal och äro övertygade om den obetingade nödvändigheten av att det omsättes i praktiken, tro vi, att det revolutionära proletariatet i alla länder är med oss.» — — —"
*
Efter februarirevolutionen återvände ryska anarkister från alla länder för att ägna sig åt revolutionär verksamhet i Ryssland. Bolsjevikerna hade anammat anarkisternas devis: »Fabrikerna åt arbetarna och jorden åt bönderna», och härigenom vunno de anarkisternas sympatier. Dessa trodde, att bolsjevikerna voro den sociala och ekonomiska frigörelsens föregångsmän, och förenade de därför sina krafter med deras.
Under oktoberrevolutionen samarbetade anarkisterna med kommunisterna och bekämpade sida vid sida med dem revolutionens fiender. Så kom Brest Litovskfördraget, vilket många anarkister betraktade som ett förräderi mot revolutionen. Detta var första varningen för dem, och de började nu ana, att det inte stod rätt till med bolsjevikerna. Men Ryssland var ännu utsatt för utländska interventioner, och anarkisterna ansågo, att de fortfarande måste kämpa tillsammans mot den gemensamma fienden.
I april 1918 drabbades de av ett nytt slag. På order av Trotskij angreps anarkisternas expedition i Moskva med artilleri. Flera anarkister sårades, ett stort antal häktades och all anarkistisk verksamhet »likviderades». Denna fullständigt oväntade våldshandling bidrog till att ytterligare fjärma anarkisterna från det regerande partiet. Likväl stannade de flesta av dem kvar på bolsjevikernas sida, emedan de trots ständiga förföljelser dock inte ville vända sig mot regeringen, då det skulle ha varit detsamma som att understödja kontrarevolutionärerna. Anarkisterna deltogo i alla sociala, kulturella och ekonomiska företag och tjänstgjorde även på de militära departementen för att hjälpa Ryssland. I de röda gardena, de frivilliga regementena och senare i röda armén voro de med. De verkade som organisatörer och ledare vid fabriker och verkstäder, såsom chefer vid bränslebyråerna, såsom lärare o.s.v., överallt voro de aktiva. Från anarkisternas leder kommo de duktigaste och bäst begåvade männen, de som arbetade på utrikesdepartementet hos Tjitjerin och Kharakan, och de som voro anställda vid pressbyråerna. I hela Ryssland arbetade anarkisterna tillsammans med bolsjevikerna i den tron, att de sistnämnda strävade efter att befrämja revolutionen. Men anarkisternas trohet hindrade inte kommunisterna från att tillgripa de hänsynslösaste förföljelser mot den anarkistiska rörelsen.
De missförhållanden och den allmänna förvirring, som bolsjevikerna skapat inom alla revolutionära kretsar, delade anarkisterna i flera fraktioner, varigenom deras inflytande på händelserna försvagades. Det fanns flera grupper, som var för sig kämpade förgäves mot det fruktansvärda system, vars ledare de dock själva varit med om att hjälpa till makten. I den politiska oredan förlorade många alla riktlinjer, och framför allt förstod man inte att skilja mellan bolsjevismen och revolutionen. En del anarkister nödsakades att driva en hemlig verksamhet, precis som under tsarregimen, men denna verksamhet var synnerligen svår och mycket farligare under den nya regimen och dessutom utsatt för risken att hemsökas av provokatörer. De mera fasta anarkistiska organisationerna, sådana som Nabati Ukraina, Golos Truda i Petrograd och Moskva, samt Voylni Trud-gruppen — de två sistnämnda med anarkosyndikalistisk tendens — fortsatte sin verksamhet öppet och så gott de kunde.
Beklagligtvis kunde man inte undvika, att en del skadliga element blandade sig med anarkisterna. Det var sådana som engagerade sig för dunkla syften, och när de blevo häktade eller deras liv var i fara, då blevo de förrädare och togo tjänst hos tjekan. Särskilt i Charkov och Odessa voro dessa uslingar rätt talrika. De verkliga anarkisterna voro de första som togo avstånd från dessa individer. Men bolsjevikerna, som voro mycket angelägna om dessa uslingars tjänster, utnyttjade systematiskt missförhållandet och förföljde hela den anarkistiska rörelsen. På grund av den kommunistiska despotin kastades en bomb under ett möte, som avhölls av kommunistiska partiets Moskvasektion i september 1919. Attentat utgjorde en protest från medlemmar av olika politiska grupper. De anarkistiska organisationerna Golos Truda och Voylni Trud i Moskva uttalade ett skarpt fördömande av sådana metoder, men regeringen svarade med represalier mot alla anarkister. Men trots bittra erfarenheter och martyriet under bolsjevikregimen samarbetade de flesta anarkisterna med kommunisterna. Det fordrades en sådan fruktansvärd förbrytelse, som den vilken begicks i Kronstadt, för att väcka dem.
Makten är alltid korrumperande och anarkisterna utgöra inga undantag. Det måste i sanningens namn erkännas, att även vissa anarkister demoraliserades av makten, men de flesta förblevo rättskaffens. Varken bolsjevikernas förföljelser eller de många försöken som gjordes att muta dem, kunde få dem till att övergiva sina ideal, och som en följd därav blevo de än värre utsatta för tyrannernas hat, jagades och inspärrades i fängelse. Deras tillvaro i fängelserna var en ständig tortyr. I de flesta fängelserna tillämpades den gamla regimens metoder och endast energiska och gemensamma aktioner från de politiska fångarnas sida kunde någon gång framtvinga en lindring. Sålunda förekommo upprepade gånger obstruktion och hungerstrejker i Butyrkifängelset, innan myndigheterna tvangs att göra några eftergifter. De politiska fångarna lyckades upprätta ett slags universitet, ordnade studiecirklar och förskaffade sig rätten att mottaga besök och matvarupaket. Men tjekan motsatte sig sådana »friheter», och plötsligen gjorde man ett slut därpå, genom att utan vidare företaga en razzia i Butyrkifängelset, varvid de politiska fångarna, vars antal uppgick till över fyrahundra, släpades ut ur cellerna och transporterades till andra straffanstalter. Ett meddelande från ett av offren för dessa våldshandlingar lyder:
"Koncentrationslägret, Ryazan den 27 april.
Natten den 25 april angrepos vi av röda soldater och beväpnade tjekister samt fingo order om att kläda på oss och vara beredda på att lämna Butyrki. Några av de politiska fångarna som fruktade att de skulle bli avrättade, vägrade att lämna cellen och blevo fruktansvärt pryglade. Särskilt misshandlade man kvinnorna, i det man släpade dem i håret utför trapporna. Många blevo allvarligt skadade. Själv blev jag så våldsamt slagen, att hela kroppen känns som ett enda sår. Vi släpades med våld ut, fast vi voro klädda i bara nattskjortor och kastades upp i vagnar. Kamraterna i vår grupp veta inte, var de övriga fångarna placerats. Det är politiska fångar av olika riktningar, mensjeviker, socialrevolutionärer, anarkister och anarkosyndikalister.
Tio av oss, häribiand Fanja Baron, hava förts hit. Förhållandena i detta fängelse äro outhärdliga. Ingen motion, ingen frisk luft, usel föda, förskräckligt smutsigt, vägglöss och annan ohyra. Vi ämna tillgripa hungerstrejk för att framtvinga bättre förhållanden. Vi ha nyligen fått order om att göra oss i ordning, då man åter tänker skicka oss till någon ny plats. Vi veta inte vart — — —
T. — — —"
När man fick kännedom om razzian i Butyrki, sammankallade studenterna i Moskvas universitet ett protestmöte, varvid man antog resolutioner som fördömde våldshandlingen. Men på grund därav häktades studentledarna, och universitetet stängdes. De studenter som inte voro bofasta i Moskva fingo order om att inom tre dagar lämna staden, och anförde man som skäl härför att det inte fanns livsmedel nog. Studenterna avstodo frivilligt från sina ransoner, men myndigheterna höllo fast vid att de måste lämna staden. När universitetet senare åter öppnades, varnade Preobraschensky studenterna för att befatta sig med några politiska saker och hotade dem med att de i så fall skulle utestängas från universitetet. Några av de häktade studenterna förvistes, och bland dessa befunno sig flera kvinnliga studenter, vars enda brott bestod i att de varit medlemmar i en cirkel, som tagit till uppgift att studera Krapotkins och andra anarkisters verk. Tsarens metoder återinfördes av hans arvtagare till tronen i det bolsjevistiska Ryssland.
Efter Peter Krapotkins död hade hans vänner beslutat att till minne av anarkismens store lärare och till befrämjandet av hans idéer och ideal inrätta ett Krapotkinmuseum. Jag reste till Moskva för att hjälpa till med arbetet, men museikommittén insåg snart, att det under de rådande förhållandena var omöjligt att realisera planen. Som allting var förstatligat, kunde man inte företaga något utan att först inlägga ansökningar hos myndigheterna, och att mottaga regeringens understöd skulle helt enkelt ha varit ett förräderi mot Krapotkin, vilken hela sitt liv vägrat att mottaga något av staten. En gång när han var sjuk och i stort behov av hjälp, erbjöd bolsjevikregeringen honom en större summa för rätten att utgiva hans verk, men Krapotkin avböjde anbudet. Han var tvungen till att mottaga sina ransoner och läkarvård, när han var sjuk, men någon annan hjälp ville han inte mottoga av staten. Kommittén för Krapotkinmuseet intog samma ståndpunkt. Den mottog av Moskvas sovjet det hus, i vilket Krapotkin var född och vilket skulle förändras till ett Krapotkinmuseum, men mer ville den heller inte mottaga av regeringen. Huset var för närvarande upptaget av en militärorganisation. Det skulle dröja flera månader, innan det blev ledigt och sedan fanns det inga medel att renovera det. En del av kommittéledamöterna ansågo, att det inte passade att inrätta ett Krapotkinmuseum i det bolsjevistiska Ryssland, så länge despotismen härskade och fängelserna voro fyllda av politiskt oliktänkande.
Medan jag var på ett kort besök i Petrograd, företog tjekan en razzia i den bostad i Moskva, där jag hade mitt rum. Man hade satt ut hemliga vakter och häktade varenda en som besökte platsen under zassadan. Jag gick till Ravitch för att protestera mot sådana tilltag och tala om för henne att om det var meningen att häkta mig, så var jag förberedd på sådant. Ravitch hade emellertid inte hört talas om saken, men lovade att sätta sig i förbindelse med Moskva. Några dagar senare underrättades jag om att tjekisterna lämnat bostaden och att de häktade vännerna skulle frigivas. När jag senare återvände till mitt rum hade de flesta blivit fria. Vid samma tid hade ett flertal anarkister häktats på olika platser i staden och ingen visste, var de blivit av eller av vad orsak de blivit häktade. Några veckor senare eller den 30 augusti offentliggjorde Izvestia en officiell rapport rån Vetjekan angående den »anarkistiska banditismen» och meddelades, att tio anarkister skjutits såsom »banditer» utan att först rannsakas.
Det hade blivit den bolsjevikiska regeringens särskilda taktik att maskera sina barbariska våldsdåd mot anarkisterna med att förklara dem vara banditer. Praktiskt taget förklarades alla häktade anarkister, och även de som uttalade sina sympatier för dem, vara banditer. Det var en synnerligen bekväm metod till att bli kvitt en misshaglig person. Tack vare denna kunde vem som helst avrättas och begravas i all hemlighet.
Bland de tio offren befunno sig två av Rysslands bäst kända anarkister, vilkas idealism och hängivenhet för mänsklighetens sak bestått provet i tsarismens fängelsehålor, i landsförvisning och under förföljelser och lidanden i andra länder. Det var Fanja Baron, som några månader förut flytt ur Ryazans fängelse, och Lev Tjerny, vilken tillbringat många år av sitt liv i katorga och landsförvisning under den gamla regimen. Bolsjevikerna hade inte mod till att säga, att de skjutit Lev Tjerny. I listan över de avrättade stod han upptagen under namnet »Turtschaninoff», vilket namn, ehuru det var hans verkliga, var obekant även för hans närmaste vänner.
Tjerny var känd i hela Ryssland såsom en begåvad skald och författare. År 1907 utgav han ett arbete med titeln »Samhällelig anarkism», och sedan han år 1917 återkom från Sibirien hade han blivit mycket populär och omtyckt såsom föreläsare av arbetarna i Moskva. Han var en mycket begåvad man, vänlig, god och hjärtlig i alla avseenden. Ingen människa kunde vara mera fjärran från banditism än han.
Tjernys moder besökte flera gånger Ossoby Otdel (= tjekans speciella departement) för att få veta sonens öde. Varje gång sade man åt henne att komma tillbaka följande dag, så skulle hon få träffa honom. Ändock var han för länge sedan skjuten. När man fått reda på att han var död, vägrade myndigheterna att utlämna kroppen så att hans anhöriga kunde begrava honom. Det gick rykten om att tjekan inte avrättat Tjerny, men att han dött under tortyr.
Fanja Baron är typen för dessa ryska kvinnor, som vigt sina liv helt åt mänsklighetens sak. När hon var i Amerika offrade hon för att främja den anarkistiska propagandan all sin fritid och en god del av de små inkomster hon hade av sitt arbete på en fabrik. När jag senare träffade henne i Charkov, var hon än mer hängiven idéerna, trots de förföljelser som hon och hennes kamrater måst uthärda sedan de återkommit till Ryssland. Hon kunde åtaga sig de svåraste uppgifter och delade med sig den sista brödbiten. Under de svåraste förhållandena reste Fanja fram och tillbaka i Ukraina och spred Nabat, organiserade arbetare och bönder och hjälpte fängslade kamrater. Hon var ett av offren för Butyrkirazzian. Man släpade henne i håret utför trapporna och slog henne hänsynslöst. Sedan hon flytt ur Ryazanfängelset gick hon till fots till Moskva, dit hon kom trasig och utan en kopek. När hon sökte skydd hos sin svåger, blev hon upptäckt av tjekan. Denna goda kvinna, som i hela sitt liv tjänat den sociala revolutionen, mördades av det folk, som utgivit sig för att vara revolutionens förkämpar. Men sovjetregeringen var inte nöjd med att ha mördat Fanja Baron utan måste dessutom stämpla det döda offrets minne med banditismens brännmärke.