Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Som det dröjde en tid, innan vi kunde avresa, grep jag tillfället som erbjöd sig att besöka de historiska fängelserna, Peter-Paulfästningen och Schlüsselburg. Jag minns den fruktan och den ångest, som blotta namnen på dessa platser ingåvo mig, när jag för första gången kom till Petrograd, medan jag ännu var ett barn på tretton år. Men min fruktan för Petropavlovskfästningen daterar sig ännu tidigare tillbaka. Troligen var jag blott en sex år gammal, då vår familj uppskakades av underrättelsen om att mors äldste bror Yegor, student vid universitetet i Petersburg, blivit arresterad och insatt på fästningen. Mor reste genast till staden, och vi barn stannade hemma under ångest för att mor inte skulle finna morbror mer bland de levande. Det var dystra veckor och månader, tills mor kom hem med den glada underrättelsen att hon lyckats rädda sin bror från döden. Men minnet av denna tilldragelse stod levande för mig i långa tider.
Sju år senare, när mina föräldrar bodde i Petersburg, fick jag en dag gå ett ärende, varvid jag passerade Peter-Paulfästningen. De intryck, jag för många år sedan mottagit, gjorde sig nu gällande med förlamande kraft. Där stodo de tunga stenmassorna, mörka och dystra. Jag greps av förfäran. Det stora fängelset var för mig ett spökslott, som kom mitt hjärta att klappa av ångest. Senare, när jag tagit del av de stora revolutionärernas liv och hjältemod, fick jag en mera hatisk avsky för Peter-Paulfästningen. Och nu skulle jag träda innanför dessa mystiska murar och med mina egna ögon se den plats, som varit en de levandes grav för så många av Rysslands bästa söner och döttrar.
Ciceronen som visade oss omkring i de olika ravelinerna, hade själv suttit inspärrad där i tio års tid. Han kände till varje sten i väggarna. Men tystnaden sade mig mer än ciceronens alla upplysningar. Martyrerna som slagit sig blodiga mot de kalla stenarna, medan deras ande strävade mot frihet och ljus, trädde levande inför mig. Dekabristerna, Tschernischevsky, Dostojevsky, Bakunin, Krapotkin och många andra talade med mäktig stämma om sin idealism och sina förhoppningar på Rysslands slutliga frigörelse. Nu kunde de döda hjältarnas andar vila i ro. Deras dröm hade förverkligats!
Men vad är det där för en underlig inskrift på väggen? »I natt skall jag skjutas, därför att jag en gång erhöll uppfostran.» Jag hade alldeles förlorat medvetandet om verkligheten. Inskriften återförde mig till densamma. »Vad är detta?» frågade jag vakten. »Det är en intelligents sista ord», svarade mannen. »Efter oktoberrevolutionen fylldes detta fängelse med intelligentsians medlemmar. Härifrån togos de ut och avrättades. Det var fruktansvärda dagar och ännu värre nätter.» Så hade till sist drömmen förverkligats för dem som offrat sina liv för Rysslands frigörelse. Finns det då ingen bättring i världen eller är alltsammans blott en evig återupprepning av mänskliga gärningar?
Vi kommo på den lilla rastplats, där fångarna fingo en halvtimmes motion om dagen. Där gingo de fram och tillbaka i den smala gången under dödstystnad, medan vaktposterna stodo redo till att skjuta vid minsta förseelse mot reglementet. Och medan fångarna trampade här, satt den allsmäktige Romanov och såg ut genom fönstret från Vinterpalatset hän mot den gyllene spiran på fästningen för att övertyga sig om att hans hatade fiender voro i gott förvar. Men Peter-Paulfästningen kunde inte rädda tsaren undan tidens och revolutionens storm. Det har ändå skett en förändring. Den kom långsamt och under svåra lidanden, men den kom dock.
Ute på gården mötte vi Angelica Balabanova och italienarna. Vi gingo runt det stora fängelset, envar försjunken i egna tankar. Jag undrade för mig själv, om Angelica skulle observera inskriften på muren: »I natt skall jag skjutas, därför att jag en gång erhöll uppfostran.»
Någon tid senare gjorde vi en tur till Schlüsselburg, en ännu mer fruktansvärd grav för tsarismens fiender. Det tar flera timmar att resa dit med båt uppför den vackra Nevafloden. Det var en kall och grå dag, vilken just passade vårt sinnelag, då vi skulle besöka Schlüsselburg. Fästningen var starkt bevakad, men våra museikort gåvo omedelbart tillträde. Schlüsselburg är en väldig stenmassa, som man fört upp på en klippa mitt i sjön. Långt tillbaka i tiden var det blott offren för intrigerna vid hovet och de som hade råkat i onåd hos den kejserliga högheten, vilka stoppades in innanför dessa murar, men senare blev Schlüsselburg ett Golgata för tsarregimens politiska fiender.
Jag hörde talas om Schlüsselburg, när mina föräldrar bodde i Petersburg, men i motsats till Petropavlovsk hade jag inte några personliga intryck av platsen. Det var den ryska revolutionära litteraturen, som gjorde mig bekant med Schlüsselburg. I synnerhet hade historien om Volkenstein, en av de två kvinnor som tillbringat många år på denna fasansfulla plats, gjort ett djupt intryck. Men ingenting av det jag läst hade gjort platsen så skräckfull som den tedde sig, när jag nu steg uppför stentrapporna och stod framför de ödesdigra portarna.
Hur ondskefullt och perverst måste inte det mänskliga sinne ha varit, som kunnat skapa ett Schlüsselburg? En del celler voro byggda som ett slags säckar, utan dörrar och utan fönster och med endast ett litet hål genom vilket offren stoppades in. Andra celler voro som små stenburar, i vilka de olyckliga offren drevos till vansinne. Ändå kunde män och kvinnor uthärda ett tjugutal år i dessa fruktansvärda hålor. Vilken kraft till att fördraga, och vilken övermänsklig tro måste de inte ha varit besjälade av, då de kunnat hålla ut och bli vid liv.