Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
I början av maj kommo två unga män från Ukraina till Petrograd. Båda hade i flera års tid varit i Amerika och aktivt deltagit i den anarkistiska rörelsen bland de jiddiska arbetarna. En av dem hade varit redaktör för en anarkistisk veckotidning, »The Alarm», som utgavs i Chicago. År 1917 reste de tillbaka till Ryssland tillsammans med andra emigranter. Så snart de kommit till hemlandet, togo de del i den anarkistiska rörelsen, som efter revolutionen utvecklat sig kolossalt. Deras huvudsakliga verksamhetsfält var Ukraina. År 1918 medverkade de vid organiserandet av den anarkistiska federationen Nabat (Alarm), och började utgiva en tidning med samma namn. Teoretiskt voro de icke eniga med bolsjevikerna, men i praktiken samarbetade anarkistiska federationen, liksom alla anarkister i Ryssland, med bolsjevikerna och kämpade på alla fronter mot de kontrarevolutionära trupperna.
När de ukrainska kamraterna fingo veta, att vi kommit till Ryssland, försökte de upprepade gånger att få träffa oss, men på grund av de politiska förhållandena och därför att det praktiskt taget var omöjligt att resa, hade de inte kommit så långt norr ut. Senare hade de blivit arresterade och inspärrade i fängelse av bolsjevikerna. Så snart de blivit frigivna, begåvo de sig i väg till Petrograd och färdades illegalt. De förstodo den fara, de utsatte sig för, men de riskerade vad som helst, ty de hade beslutat, att vi skulle få veta sanningen om povstantsirörelsen (den revolutionära bonderörelsen), som leddes av den utomordentliga gestalten Nestor Makhno. De önskade göra oss förtrogna med de anarkistiska gruppernas verksamhet i Ryssland och hur bolsjevikernas järnhand förtryckte dem.
Under två veckors tid, under nätternas stillhet i Petrograd, upprullade de två ukrainska anarkisterna för oss det panorama, som skildrade kampen i Ukraina. Sansat och lugnt berättade de unga männen sin historia.
Tretton olika regeringar hade »styrt» Ukraina. Var och en av dem hade farit fram med plundringar och mord bland bönderna, ställt till ohyggliga pogromer och lämnat efter sig död och ruin. Den ukrainska bondebefolkningen, som är av en mer frihetsälskande ras än bröderna i norr, hade kommit att hata alla regeringar och varje åtgärd som hotade deras jord och frihet. De slöto sig tillsammans och bekämpade förtryckarna under den revolutionära periodens långa år. Bönderna ha inte några teorier och kunna inte inrangeras i något politiskt parti. De hata av instinkt allt tyranni, och hela Ukraina blev snart ett revolutionärt fältläger. Så kom år 1917 Nestor Makhno dit.
Makhno var infödd ukrainare. Redan av naturen en rebell, blev han i tidiga år intresserad för anarkismen. Vid sjutton års ålder undanröjde han en tsaristisk spion och dömdes för denna handling till döden. Men på grund av hans ungdom förvandlades domen till livstids katorga. När februarirevolutionen öppnade fängelserna för de politiska fångarna, var Makhno bland dem som frigåvos. Han hade tillbringat tio år i Butirkyfängelset i Moskva. Han hade inte åtnjutit mycken skolundervisning, innan han kom i fängelse, men i fängelset använde han tiden till att studera och gjorde goda framsteg. När han frigavs ägde han värdefulla kunskaper i historia, politisk ekonomi och litteratur. Strax efter sin frigivning återvände Makhno till sin hembygd, byn Oulyai-Polch, där han organiserade en fackförening och bildade en lokal sovjet. Sedan kastade han sig in i den revolutionära rörelsen och var under hela perioden 1917 den andliga ledaren och läraren för de revolutionära bönderna, som hade rest sig mot godsägarna.
År 1918, när Brest-Litovsk-freden öppnade Ukraina för den tyska och österrikiska ockupationen, organiserade Makhno de rebelliska bönderna till försvar mot de utländska arméerna. Han kämpade mot Skoropadski, den ukrainske hetman, som understöddes av tyska bajonetter. Han upprätthöll ett framgångsrikt gerillakrig mot Petljura, Kaledin, Grigoriev och Denikin. Såsom medveten anarkist strävade han efter att giva den instinktivt rebelliska bondebefolkningen en bestämd riktning för deras kamp. Det var Makhnos idé, att den sociala revolutionen måste försvaras mot alla fiender, alla reaktionärer och alla kontrarevolutionära försök, vare sig de kommo från höger eller vänster. På samma gång bedrev han en kulturell upplysningsverksamhet för att bland bönderna utbreda de anarkistiskkommunistiska idéerna, samt strävade han för upprättandet av fria bondekommuner.
I februari 1919 ingick Makhno ett avtal med röda armén. Han skulle fortsätta att försvara södra fronten mot Denikin samt av bolsjevikerna mottaga nödiga vapen och ammunition. Makhno skulle fortfarande ha befälet över povstantsi, som nu bildat en hel armé. Man hade kommit överens om att povstantsi skulle ha rätt till att avhålla konferenser, att fritt diskutera sina angelägenheter och att handla i överensstämmelse med dessa. Tre sådana konferenser hade avhållits, nämligen i februari, mars och april.
Men bolsjevikerna uraktläto att hålla avtalet. De förnödenheter, man hade lovat Makhno och som han var i stort behov av, anlände delvis för sent, delvis kommo de inte alls. Man förklarade att detta berodde på order av Trotskij, som inte var gynnsamt stämd mot den oavhängiga rebellarmén. Huru därmed än må förhålla sig, så hindrades Makhno vid varje steg, medan Denikin ständigt vann mark. Snart började bolsjevikerna vända sig emot de fria bondesovjets, och i maj 1919 anlände chefen för södra arméerna, Kamenjev, åtföljd av medlemmar i Charkovregeringen till Makhnos högkvarter för att avgöra de stridiga frågorna. Till slut fordrade bolsjevikernas militära representanter, att povstantsi skulle upplösas. Dessa vägrade dock att gå med på detta och anklagade bolsjevikerna för att ha brutit det revolutionära avtalet.
Under tiden hade Denikins framryckningar blivit mer hotande, men Makhno erhöll fortfarande intet understöd från bolsjevikerna. Då beslöt bondearmén att sammankalla ett extra möte med sovjet den 15 juni. Här skulle man fatta avgörande beslut angående hur den fara, som hotade från Denikins trupper skulle undanröjas. Men den 4 juni utfärdade Trotskij förbud för konferensens avhållande och förklarades Makhno fredlös. Vid ett offentligt möte i Charkov förklarade Trotskij, att det var bättre att låta de vita stanna kvar i Ukraina än att tolerera Makhno. De vitas närvaro, sade han, skulle göra den Ukrainska bondebefolkningen mera gynnsamt stämd gentemot sovjetregeringen, då däremot Makhno och hans povstantsi aldrig skulle komma att sluta fred med bolsjevikerna. De skulle i stället komma att taga vissa territorier i besittning för egen del och genomföra idéer, som skulle innebära en ständig fara för den kommunistiska regeringen. Detta var i själva verket en ren krigsförklaring mot Makhno och hans armé. Snart fann sig Makhno angripen från två sidor — av Denikin och bolsjevikerna. Povstantsi voro dåligt utrustade, men likväl kämpade de en lång tid med stor framgång.
Bolsjevikerna fortsatte sin kampanj mot Makhno och anklagade honom för förräderi, därför att han skulle ha öppnat den södra fronten för Denikin. Man brännmärkte hans armé såsom bestående av banditelement och stämplade honom själv såsom en kontrarevolutionär vilken till varje pris måste oskadliggöras. Men denne »kontrarevolutionär» insåg tillfullo den fara Denikin utgjorde för revolutionen. Han samlade på nytt sina trupper och under september och oktober 1919 gav han Denikins trupper dödsstöten i Ukraina. Makhno erövrade Denikins artilleri vid Mariopol och tillintetgjorde fiendens huvudstyrkor.
Denna briljanta manöver och den rebelliska arméns heroiska kamp ledde till en vänskaplig uppgörelse med bolsjevikerna. Bannlysningen över povstantsi och Makhno återtogs, och den kommunistiska pressen började lovprisa Makhno såsom ett stort strategiskt geni och en tapper försvarare av revolutionen i Ukraina. Men de skilda uppfattningar, som förefunnos mellan Makhno och bolsjevikerna, voro djupt rotade. Makhno ville upprätta fria bondekommuner i Ukraina, medan kommunisterna ville påtvinga dem Moskvas välde. Till slut var en brytning oundviklig, och den kom i januari 1920.
Vid denna tid hotades revolutionen av en ny fiende. Grigoriev, som förut tillhört den tsaristiska armén och sedan varit bolsjevik, vände sig nu mot bolsjevikerna. Efter att genom fraser om frihet och fria sovjets ha vunnit en stor del av befolkningen i de södra distrikten, föreslog Grigoriev Makhno, att de skulle förena sina krafter mot den bolsjevikiska regimen. Makhno sammankallade de båda arméerna till ett möte och anklagade där offentligen Grigoriev för att vara kontrarevolutionär och framlade bevis för att han anställt flera pogromer mot judarna. Efter att ha förklarat Grigoriev vara en folkets och revolutionens fiende, dömde Makhno och hans stab Grigoriev och dennes medhjälpare till döden, och avrättades de omedelbart. En del av Grigorievs armé förenade sig med Makhnos.
Under tiden hade Denikin samlat nya trupper och pressade Makhno samt tvang honom till att lämna sina positioner. Under bittra strider drog sig Makhno tillbaka mot Galizien. Denikin fortsatte mot Charkov, erövrade Orel och Kursk och uppnådde slutligen Tula, som ligger i närheten av Moskva.
Röda armén visade sig oförmögen till att förhindra Denikins frammarsch. Men under tiden hade Makhno samlat nya krafter och angrep Denikin bakifrån. Det oväntade angreppet korsade Denikins planer och demoraliserade hans armé samt gav röda armén tillfälle till att gripa till offensiven mot den kontrarevolutionära fienden vid Tula.
När röda armén uppnått Alexandrovsk och efter att slutligen ha slagit Denikin, fordrade Trotskij åter, att Makhno skulle avväpna sina trupper och ställa sig under den röda arméns kommando. Men povstantsi vägrade, och nu började en organiserad militärkampanj mot rebellerna, varunder bolsjevikerna togo många fångar och dödade många. Makhno förklarades åter fredlös och har sedan dess oavbrutet fört gerillakrig mot bolsjevikregeringen.
De ukrainska vännernas historia, som jag här återgivit i koncentrerad form, lät som en roman om Stenka Rasin, den berömde kosackhövdingen, som ledde bönderna under upproren på sjuttonhundratalet. Emellertid frågade jag mina vänner, vad betydelse Makhno och hans verksamhet hade för anarkismen. Makhno, förklarade de, är själv anarkist och söker befria Ukraina från allt förtryck samt strävar efter att utveckla och organisera bondebefolkningens latenta anarkistiska tendenser. Makhno har upprepade gånger manat anarkisterna i Ukraina och Ryssland till att understödja honom. Han har erbjudit dem alla tillfällen till att driva anarkistisk propaganda och upplysningsverksamhet och givit dem fullständig handlingsfrihet. På varje plats, som Makhno erövrade, gav han anarkisterna och vänstersocialrevolutionärerna obeskuren yttrande- och tryckfrihet.
Makhno sade ofta: »Jag är en kämpe och jag har inte haft mycken tid till upplysningsverksamhet, men ni, som äro författare och talare, ni kunna utföra detta arbete. Förena eder med mig, så skola vi bli i stånd till att bereda fältet för ett verkligt anarkistiskt experiment.» Men det förnämsta värdet i Makhnorörelsen ligger hos bönderna själva, förklarade mina kamrater. Det var en elementär och spontan rörelse, alldenstund böndernas aversion mot alla regeringar inte är ett resultat av några teorier utan av bittra erfarenheter och en ursprunglig kärlek till friheten. De utgöra en fruktbar mark för de anarkistiska idéerna. Av denna grund förenade sig ett stort antal anarkister med Makhno. De voro med honom under de flesta av hans strider och bedrevo hela tiden en energisk propaganda för anarkismens högre idéer.
Av Zorin och andra kommunister hade jag hört sägas, att Makhno var judehatare och att hans povstantsi voro ansvariga för många pogromer. Mina besökare tillbakavisade på det skarpaste denna anklagelse. Makhno bekämpade hänsynslöst alla pogromer, hävdade de. Han hade ofta utfärdat proklamationer mot dessa ohyggligheter och hade med egen hand straffat dem som gjort sig skyldiga till överfall på judar. Förvisso var judehatet vanligt i Ukraina. Det saknades inte heller bland de röda soldaterna. Även dessa hade överfallit, misshandlat och plundrat judar, men ingen ville väl göra bolsjevikerna ansvariga för detta.
Ukraina hemsöktes ofta av beväpnade element, som ställde till pogromer, och ibland har man trott, att dessa element varit makhnoister. Bolsjevikerna känna mycket väl till förhållandena, men de utnyttja missuppfattningarna till att misskreditera Makhno och hans följeslagare. Emellertid överskatta anarkisterna i Ukraina inte Makhnorörelsen. De veta att povstantsi inte äro medvetna anarkister. Den anarkistiska tidningen »Nabat» har upprepade gånger framhållit detta faktum. Men å andra sidan kunde anarkisterna heller inte förbise betydelsen av en populär rörelse, som var instinktivt rebellisk och oförtydbart anarkistiskt betonad och som därtill med framgång kunde slå ned revolutionens fiender, vilket den bättre utrustade bolsjevikarmén inte kunde göra. Men anarkisterna hade ännu det stora kulturella, organisatoriska och uppfostrande arbetet att utföra.
Alla kontrarevolutionära krafter voro eniga om att hänsynslöst förfölja anarkisterna. Anarkisterna fingo lida under vilken regering som än kom till makten. Bolsjevikerna voro i detta hänseende inte ett dugg bättre än Denikin eller de andra vita. Anarkisterna fyllde bolsjevikfängelserna, många av dem hade blivit avrättade och all anarkistisk verksamhet var undertryckt. I synnerhet bedrev tjekan en fruktansvärd verksamhet. Den hade återinfört de tsaristiska metoderna och till och med tortyren.
Mina besökare talade av erfarenhet. De hade själva flera gånger suttit i de bolsjevistiska fängelserna.