Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
År 1899 firades första maj för första gången i Amerika såsom arbetarnas internationella högtidsdag. Majdagen blev för mig en stor inspirerande händelse. Att bevittna firandet av första maj i ett fritt land — det var någonting att drömma om, att längta efter, men som man kanske aldrig skulle få se förverkligat. Men nu år 1920, skulle de många årens dröm bliva verklighet i det revolutionära Ryssland! Jag kunde knappast avvakta morgonen till den första maj. Det var en strålande dag, och den varma solen smälte bort den hårda vinterns sista spår. Tidigt på morgonen hälsade mig musikens toner, arbetare och soldater marscherade genom gatorna och sjöngo revolutionära sånger.
Staden var praktfullt dekorerad; Uritskitorget framför Vinterpalatset var en enda röd massa, och gatorna intill lyste som ett veritabelt uppror av färger. Stora folkmassor voro i rörelse och styrde kosan ut till Marsfältet, varest revolutionens hjältar ligga begravda.
Fast jag ägde tillträdeskort till mottagningsläktaren, föredrog jag att stanna bland folket för att känna mig som en del av den stora skara, som framfört denna världshändelse. Detta var ju deras dag, deras verks dag. Likväl verkade de så egendomligt stillsamma och en tryckande tystnad vilade över dem. Det var inte någon glädje i sången och intet hjärtligt i deras skratt. Mekaniskt marscherade de förbi och automatiskt besvarade de klackörernas hurrarop från mottagarläktaren.
På aftonen gavs ett stort skådespel. Långt före utsatt tid var Uritskitorget och platsen ned till Nevas strand uppfyllda av folkmassor, som kommit för att skåda ett friluftsspel, som symboliserade folkets seger. Spelet var indelat i tre avdelningar. Första avdelningen skildrade förhållandena före och orsakerna till kriget samt den roll, de tyska, socialisterna spelade härunder. Andra avdelningen skildrade februarirevolutionen med Kerensky vid makten, och till slut visades i tredje avdelningen oktoberrevolutionen. Det var ett vackert iscensatt och med kraft spelat stycke, ett levande, realistiskt, fascinerande skådespel. Det utfördes på trapporna till stora börshuset. Högst uppe sutto kungar och drottningar med sina hovherrar och hovdamer och militärer i prunkande uniformer. Scenen föreställer ett galaspektakel vid hovet: ett monument skall byggas till världskapitalismens ära. Vilda glädjeorgier till musik och dans utspelas. Då stiga ur djupet de trälande slavmassorna fram. Deras kedjor slamra dystert till musiken därovan. De ha kallats fram för att bygga monumentet åt sina härskare. En del bära hammare och städ, andra stappla under de väldiga bördor av tegeltravar och stenblock, de bära. Slavarna arbeta i mörkrets och eländets värld och piskas till yttersta ansträngningar av slavdrivarna, under det härskarnas fest pågår i det strålande ljuset i glädje och fröjd. Monumentets fullbordan tillkännagives medelst uppresandet av stora gula tavlor mitt bland festdeltagarna uppe på toppen.
I detta ögonblick ser man en liten röd flagga svängas därnere. Men flaggan försvinner snart och visar sig återigen på olika platser därnere i undervärlden. Slavarna bli så småningom medvetna om vad det gäller, och deras uppsyn blir hotande. Indignationen och vreden växer — kungarna och drottningarna meddelas om vad som är på färde. De fly in i slottet, och armén göres beredd på att försvara kapitalismens fäste.
Det är i augusti 1914. Härskarna hålla åter fest och arbetarna äro slavar. Medlemmarna av Andra internationalen bevista de mäktigas tillställning. De förbliva döva gentemot arbetarnas vädjan att rädda dem från krigets fasor. Tonerna av »God save the king» höras, och den engelska armén anländer. Härefter komma de ryska soldaterna med maskingevär och artilleri. De följas av en procession av rödakorssystrar och invalider, offren åt krigets Molok.
Nästa akt skildrar februarirevolutionen. Röda fanor svaja överallt, och med vapen försedda autos rusa fram. Folket stormar Vinterpalatset och river ned tsardömets emblem. Kerenskyregeringen kommer till makten och driver folket åter ut i kriget. Så kommer i sista akten oktoberrevolutionen. Soldaterna och sjömännen storma trapporna till den vita marmorbyggnaden. En våldsam strid utkämpas och folket hälsar med jubelrop de segrande. Internationalen ljuder och allt upplöses i jubel. Ryssland är fritt — arbetarnas, sjömännens och soldaternas tid inträder, världskommunismen börjar.
Det var en ofantligt gripande tavla. Men de stora åskådarmassorna förblevo tysta. Endast en svag applåd hördes. Jag blev alldeles häpen. Hur skulle man kunna förklara detta? När jag vände mig frågande till Lisa Zorin, sade hon, att folket, som varit med om oktoberrevolutionen, naturligtvis tyckte, att spelet var alltför enkelt i jämförelse med verkligheten 1917. Men en liten kommunistkvinna, som satt bredvid, gav en annan förklaring. »Folket har uthärdat så många missräkningar sedan oktober 1917», sade hon, »att revolutionen förlorat all mening för dem. Skådespelet har endast haft den verkan, att det gjort deras missräkningar ännu mer framträdande.»