Avsnitt ur Das Materialismusproblem, seine Geschichte und Substanz, som skrevs 1936-1937.
Det nonsens som Hegel dukar fram i sin naturfilosofi, är så hårresande att det skulle ha framkallat ett skri av allmän harm bland
naturforskarna, om nu överhuvudtaget någon av dessa längre skulle ha bekymrat
sig om galenskaperna hos denne filosofiska karikatyr.
Schleiden 1863
Här tar man inte sakerna så som de opartiskt /unparteilich/ ter sig för en. Engels kräver ett brott med borgerskapets stilla sunda förnuft och dess vidlyftigheter. I detta var Hegel hans lärare, så fordrade han i stället för det fasta icke-flytande tänkandet ett dialektiskt, i historien såväl som i naturen. Engels betonar överraskande starkt betydelsen av ett filosofiskt "förnuft" som inte låter sig avprutas av det empiriska "förståndets" arbetsdelade och affärsmässiga data. Denne äkte materialist införlivar det analytiska-induktiva tänkandet, men visar samtidigt förakt för den borgerliga empirin när den försöker göra sig filosofisk eller än värre anti-filosofisk. Materialet i Engels' Naturens dialektik är delvis föråldrat, det var väl inte heller på den tiden helt i nivå med den dåvarande naturvetenskapen, men trots det är hans omfattande så att säga tvärvetenskapliga utblick högst modern och fruktbar. Engels sätter på ett nytt och konkret sätt upp det hegelska "förnuftets" anspråk mot den gemena, abstrakta, förtingligade världens common sense; med gillande citerar han ur Hegels Encyklopedi:
"I erfarenheten kommer det an på, med vilket sinne man nalkar sig verkligheten. Ett stort sinne gör stora erfarenheter och ser i framträdelsernas brokiga spel, det på vilket det kommer an."
För Engels framstår det blotta fixerade framhärdandet vid fakta och de tillhörande blott kausalartade, alltså utvändigt fattade lagar, däremot som tecken på ett litet sinne, på "vetenskaplig småhandel och hemmabruk"; empirisk-kausal och dialektisk konkret kunskap "förhåller sig som lägre och högre matematik". Ja, Engels' filosofiska sinne vill överblicka sådana vidder, att han t.o.m. hos de mest beryktade "naturfantasterna", t.ex. hos Oken och hans utvecklingshistoriska vision, finner en rationell kärna som ännu inte blommat ut. Han vänder t.o.m. på steken vad gäller fantasteri och anmärker, med Moleschottarna, Vogtarna, Du Bois-Reymondarna på hans tid i åtanke, att man knappast skulle missta sig om man sökte den mest extrema graden av fantasteri, godtrogenhet och vidskepelse - inte hos den naturvetenskapliga riktning, vilken liksom den tyska naturfilosofin, försökte tvinga in den objektiva världen inom ramen för sitt subjektiva tänkande, utan snarare hos den motsatta riktningen, den som pockande på den blotta erfarenheten, behandlade tänkandet med suveränt förakt och verkligen också förde det längst in i tanklösheten. Framhärdandet vid förstelnad empiri kallar Engels, i en nu helt annan tonart, rent av "metafysiskt". Den mening som här tillskrivs det "metafysiska" är givetvis högst överraskande och helt ovan; medan Engels med förkärlek använder ordet "mystisk" alltför populärt, nämligen som dimmig enfald rätt och slätt, döper han paradoxrikt om ordet "metafysik". För honom är det metafysiska inte så mycket det "ockulta, teosofiska och liknande", utan snarare allt förtingligat, statiskt, ja redan den lägre matematikens hard and fast line till skillnad från den högre matematikens variabla storheter; i korthet: metafysik är här motsatsen till dialektik. I detta har han emellertid i viss mån en föregångare i Hegel, så tillvida denne åtminstone jämställde det statiska tänkandet med den "tidigare" metafysiken, 1600- och 1700-talens (Enzyklopädie § 27). Men för Hegel är självfallet detta blotta, hårt avskiljande "förståndstänkande", till skillnad från "förnuftets" dialektiska oscillerande, trots sin överallt gångbara popularitet, inte metafysiken rätt och slätt och denna är som ord och begrepp heller inte avverkad genom just dialektiken. Annars skulle inte Hegel i förordet till Logiken beklaga "det märkliga skådespel" som erbjuds av "ett bildat folk utan metafysik". Följaktligen vill dialektikern ägna sig åt metafysik just i sin "logiska vetenskap", "vilken utgör den egentliga metafysiken eller rent spekulativa filosofin". Om vi nu lämnar Hegel därhän; hos Engels blir i varje fall, till följd av den terminologiska omdöpningen, den empiristiske Lamettrie en metafysiker, men inte den teosofiske Böhme eller den spekulative Hegel. Trots uppochnedvändningen plus försnävningen av ett traditionellt begrepp har denna kontring något gott med sig. Sålunda framhåller Engels just i sanning stora, verkliga metafysiker, i det att de som sådana var just verkliga dialektiker, i motsättning till det förtingligade, empiristiska eller rent av positivistiska "förståndstänkandet". Just detta står där som abstrakt och som något som gör våld på den verkliga erfarenheten, medan det dialektiska tänkandet går med den, det vill säga följer dess innehålls självrörelse. Så medoscillerande vill Engels stämma upp, hans försök går långt tillbaka till gamla tänkare bortom förtingligandet. Utifrån detta kallar han sin tids Ludwig Büchner, Moleschott, Vogt för "karikatyrer", "utbrottet av en platt materialistisk populariseringslusta, vars materialism skulle ersätta bristen i vetenskaplighet" (Naturens dialektik, Gidlunds 1975, s. 141 (korr.)/MEW 20, s. 472).
Sådan och ännu häftigare är den dialektiska materialistens polemik mot den sedan länge borttynande, blott mekaniska materialismens överåriga och platta dumhuvuden, vilka gång på gång snubblar över materialismen då de försöker ställa den på fötter. Deras platthet diskrediterar därigenom materialismens verkliga ärende, nämligen "att förklara världen ur sig själv", men som en som är "historiskt i riklig rörelse, uppstigande till allt mer "kvalificerade organisationsformer". Dylikt är nivellerbart till rent mekanisk-fysisk stofflighet och därtill utarmat endast - återigen med ett hegelskt uttryck, nu med en ny användning - under en natt där alla katter är grå. Ja, Engels går - oaktat världens genomgående materialitet - ännu längre, mot just ett skenbart materialistiskt, i själva verket begreppsrealistiskt, utsuddat likställande. Ty för Engels finns det överhuvudtaget inte, som redan sagts ovan (Jmf Kap. 18[1]), "materia överhuvud"; denna finns lika lite som det i stället för päron, plommon, äpplen och så vidare finns "frukt överhuvud" eller i stället för kvicksilver, järn, guld och så vidare "metall överhuvud". Den är snarare alltid, med friskt infallande "starting points", "materialla rörelseslag" (det hittills sista är den arbetande människan), en kontinuerlig diskontinuitet, en dialektiskt diskontinuerlig kontinuitet av kvalitativt olika materier, uppstigande från mekanisk, kemisk, organisk till ekonomisk-historisk. Just detta är alltså den filosofiska andemeningen i Engels naturbegrepp, vilket även är mekaniskt men som inte förblir mekaniskt, och i hans naturdialektik, vilken även är kvantitativ men som ändå slår om i kvaliteter. Det är för övrigt knappast överraskande, inte heller utifrån detta, att denna hans skrift blev den gamle Engels länge otryckta testamente och först gavs ut på 20-talet (för övrigt med ett förord författat av Einstein). Förvisso inte olikt förseningen av den unge Marx' på ett annat vis oschematiska "Ekonomisk-filosofiska manuskript"; det ligger alltså knappast i den unge Marx' "omognad" i den sene Engels "återfall", utan snarast i den "tanklösa vulgariteten ā la Vogt", som Engels säger det, att de marxistiska klassikernas ungdomsskrifter och åldersverk under så lång tid förblev apokryfiska, onyttiga att läsa. Item, Engels' naturdialektik har betydelsen av ett övermekaniskt fälttåg för materialismens skull, ett fälttåg mot den till denna dag inte illa omtyckta ekvationen: reellt tvålvatten = materia, ideell tvålbubbla = medvetande. T.o.m. för Virchow var på den tiden livet och mekaniken helt och hållet ett, men så inte för Engels; och hur stort var inte modet att ta Hegel på allvar i en tid, då man behandlade honom som en död hund, inte längre begrep ett enda av hans problem och teorem. I sitt försök såg Engels t.o.m. mekaniken och än mer Demokritos genom den sedan Aristoteles störste utvecklingsteoretikerns ögon.
På så vis utvecklades också planens enskildheter, eller snarare antyddes. Så snart tänkandet överhuvudtaget riktar sig mot något i rörelse, träffar det verkligen på motsägelser. Det platta, fixa begreppet har inte några motsägelser, eftersom det är overkligt, men de finns redan, säger Engels, där rakt och böjt sätts lika i det oändligt lilla. "Det dialektiska förhållandet" finns "redan i differentialkalkylen, där dx är oändligt litet, men likafullt verksamt och i stånd att åstadkomma allt" (loc. cit., s. 215 f (korr.)/s. 528). Hur mycket mer finns de då inte när man betraktar tingen i deras konkreta rörelse, deras förändring, deras liv, deras ömsesidiga inverkan på varandra. "Anti-Dühring" lär att redan den enklaste mekaniska lägesförändring innebär en motsägelse, ty den kan bara försiggå "genom att en kropp i ett och samma ögonblick befinner sig i ett läge och samtidigt i ett annat läge". Om nu differentialkalkylen "för första gången gjorde det möjligt för naturvetenskapen att framställa matematiska processer, inte bara stadier" (loc. cit., s. 222 (korr.)/s. 534 /originalets kurs. strukna av E. B., liksom i de följande citaten - ö.a./), så är grundformen för all rörelse fördubbling, nämligen "attraktion och repulsion", såsom "redan Kant uppfattade materien" (loc.cit., s. 62/s. 356). Växelspelet mellan attraktion och repulsion (här förbinder Engels inte bara Kant, utan också den romantiska naturfilosofins polaritetslära med fysiken, för övrigt på ett ännu problematiskt sätt) - alltså växelverkan finns redan i motsatsernas genomträngande i matematiken. Icke avskiljbar från rörelsen är enligt Engels likaledes genomgående motsats, nämligen jämvikten, inträdet i relativ vila.
"Möjligheten till temporära jämviktstillstånd är en väsentlig betingelse för differentieringen av materien och därmed för livet" (loc.cit., s. 193 (korr.)/s. 511 f);
mest utsökt framträder växlingen mellan actio och vila i den organiska hushållningen. Men alla dessa genomtränganden av motsatser vore ännu inga dialektiska, om det inte, i bestämd mån verksamt i dem, fanns framför allt kvantitativa förhållandes kvalitativa omslag. Den avgörande satsen lyder här:
"Rörelse är inte blotta lägesförändringen, den är i de övermekaniska områdena också kvalitetsförändring" (loc. cit., s. 200 (korr.)/s. 517).
Ändå visar sig sådana omslag redan inom mekaniken, inte bara som det från vatten till is eller ånga, utan - mycket mer kvalitativt - som friktionens övergång i värme, till ljus, helt beroende av svängningarnas tal och form. Engels går därvid, på sina ställen, t.o.m. så långt att han utanför deras mekaniska rörelsegrundval, sätter värme, ljus och liknande, som "kvalitativt-reella"; ty den mekaniska ekvivalenten värme innehåller förutom den "kvantitativa enheten av naturkrafterna" också hänvisningen till "denna kvalitativa särskildhet". Just här specificeras aporin, det svårligen farbara, utan dialektik t.o.m. ofarbara, från Vara till medvetande; i kvantum-kvalitetssprånget anmäler sig som särskild apori antinomin Newton-Goethe (svängning-färg) med en oerhörd utsträckning till naturen och dess utveckling. Också därför är naturen ännu inget Förbi, utan ger oss som blickar på den och framför allt sig själv en gåta att lösa. I dess ännu så oavklarade jättefundus av kvantiteter, med oanade, ännu inte omintetgjorda omslag i nya fulländade kvaliteter långt utöver deras redan förhanden varande chiffer (naturskönhet, naturstorslagenhet). Engels, med sitt till sist cirkulära helhetsbegrepp om naturen (som det oupphörliga, alltid upprepade kretsloppet: gasmoln - världsuppkomst - återkommande gasmoln), är självfallet främmande för ett sådant till synes apokalyptiskt sista-omslag. Med den gamla mekanikens blotta återvändande är ändå uppenbarligen inte den evolutionära, än mindre den dialektiska gränsen satt för the starting points ljus och liv. Men i kemin blir enligt Engels kvaliteternas realitet och deras födelse ur förändrad kvantitet, helt otvivelaktig och så att säga naturvetenskapligt rumsren.
"Man kan beteckna kemin som vetenskapen om kropparnas kvalitativa förändringar till följd av förändrad kvantitativ sammansättning" (loc. cit., s. 56 (korr.)/s. 531).
Grundämnenas kemiska egenskaper är en periodisk funktion av deras atomvikter, det periodiska systemet ger grundämnena deras plats ur dessa kvantitativa bestämningar och låter, precis enligt den hegelska omslagsläran, grundämnenas specifika kvalitet framspring ur "det rena måttförhållandets knutpunkter". Hur det än - i fysiken - må förhålla sig med "attraktion och repulsion"; för Engels tycktes Hegel ha segrat inom kemin, närmare bestämt i Mendelejevs periodiska system, kemin låg för honom sålunda, på sina ställen, nära en genuint dialektisk tillgång. Omslagsprincipen framträder ännu viktigare, ja som egentlig anti-mekanism i biologin: Engels kännetecknar den med eftertryck som ett "övermekaniskt område". The starting point här är cellen, en egen bildning, vars kvalitativa språng inte är möjligt att föra tillbaka och kvantifiera, som om det inte skulle ha inträffat. Rörelse är ju inte bara mekanisk rörelse, snarare:
"detta har fått leva kvar sedan 1700-talet... och försvårar i högsta grad en klar uppfattning om förloppen... Ur samma missförstånd stammar också manin att reducera allt till mekaniska förlopp..., varigenom de andra rörelseformernas specifika karaktär suddas ut. Varmed det inte ska vara sagt, att inte varenda av de högre rörelseformerna... kan vara förknippad med en verklig mekanisk... rörelse... Men närvaron av dessa sidoformer uttömmer inte den förhandenvarande huvudformens väsen. En vacker dag kommer vi säkerligen att experimentellt 'reducera' tänkandet till molekylära och kemiska rörelser i hjärnan; men är tänkandets väsen uttömt med detta?" (loc. cit., s. 194 f (korr.)/s. 513).
Med sådana häpnadsväckande ord ger Engels inte bara upplysningskategorin inget-annat-än och dess specifika hållpunkter deras rätta dimensioner, han rycker också undan organoidiskt, om inte vitalistiskt tänkande - vilket ju trots allt försöker göra rättvisa åt ett livets problem som är och förblir eget - från reaktionens missbruk. Det nya i det organiska Där-varat /Dasein/ låter sig inte förnekas; det levande stoffet, den oupphörliga självförnyelsen av de kemiska beståndsdelarna i kroppen, för att inte tala om dess förmåga att röra-sig-själv utan att vara utsatt för stötar utifrån (en biokemisk rest som återstår också idag). Atom, molekyl, cell, stigande "upphävda" i varandra, är likaledes till sina väsen irreducibla enheter; fastän de är så mekaniskt, slutligen kemiskt förmedlade, är de likväl av ett ny-framspringande slag, är förverkligade materiella möjligheter, och till yttermera visso i sin egna följder ännu oavslutade. Så kraftiga är de dialektiska knutpunkterna, vid vilka också den gamla lagbundenheten slår om till en ny, bort från den mekaniska. Engels blir t.o.m. ännu tydligare:
"Mekanism tillämpad på livet är en omöjlig kategori, man kan på sin höjd tala om kemism, om man inte vill beröva namnen hela deras innebörd" (loc. cit., s. 148/s. 479).
Ja, han citerar, utan kommentar men uppenbarligen betydelsefullt, följande sällsamma sats ur Hegels filosofihistoria:
"Det är bättre att säga att magneten har en själ än en attraherande kraft; kraft är ett slags egenskap, vilken, avskiljbar från materien, vanligen framställs som ett predikat - själen däremot, detta dess försättande i rörelse, som ett med materiens natur" (loc. cit., s. 232 (korr.)/s. 541).
Mycket viktig är därtill följande passus, som rör materians tendens, alltså fundamentet för den dialektiska materialismen, men inte bemödar sig om "naturen och dess själar" precis, men ändå om naturen och dess så att säga inre och Leibniz:
"Vitsen är emellertid den, att mekanismen (och också 1700-talets materialism) inte kommer ur den abstrakta nödvändigheten och därför heller inte ur tillfälligheten. Att materien ur sig utvecklar den tänkande människohjärnan är för mekanismen en ren tillfällighet, fastän det - där det inträffar - är steg för steg nödvändigt betingat. Men i verkligheten ligger det i materiens natur, att framskrida till utvecklande av tänkande väsen, och detta sker därför också nödvändigtvis alltid när betingelserna (vilka inte nödvändigtvis överallt och alltid måste vara desamma) är förhanden" (loc. cit. s. 148 (korr.)/s. 479).
I korthet, är "rörelsen materiens existenssätt", är naturens dialektik "materiens självrörelse och uppspaltningen av det enhetliga" - så är "människoanden, som den organiska materiens högsta blomstring", samtidigt "materiens högsta rörelseform"; inte som ett mättat, dött stoffs, utan som det alltmer utvecklade rörelseinnehållets. För att nu åter börja med Cassie, som det heter i Shakespeares Othello, alltså här åter börja med det irriterande: hos Engels är redan den ominösa cellen irreducibel, är i sin sfär
"det hegelska I-sig-varat och genomgår i sin utveckling exakt den hegelska processen, tills slutligen 'idén', den för tillfället fulländade organismen utvecklar sig därur" (brev till Marx den 14/7 1858 i Brev i urval (red. Bo Gustafsson) s. 38 (korr.)/MEW 29, s. 338).
Engels talar givetvis inte bara om det kvalitativa språnget i en kvantitativ följd, utan också om kvalitetens omslag till kvantitet; i enlighet med den oupphörliga dialektiska växelverkan, med kategoriernas reciproka förhållande. Men i processens helhet är kvantiteten varje gång ett underordnat, ett upphävt moment; utvecklingshistoriskt sätter sig den dialektiska kvalificeringen övervägande och helt avgörande igenom. Därför:
"den som inte har mer att säga om värme än att den är en viss lägesförändring av molekylerna, gör nog bäst i att tiga" (loc. cit., s. 200 (korr.)/s. 517).
Sammanfattande säger Engels:
"Men materiens rörelse, det är inte blott den grova mekaniska rörelsen, ... det är värme och ljus, elektrisk och magnetisk spänning, kemisk syntes och nedbrytning, liv och slutligen medvetande" (loc. cit., s. 26 (korr.)/s. 325 /E. B. kurs. ö.a./).
Så lyder Engels naturfilosofiska testamente, ett testamente som inte har tagits alltför mycket ad notam. I det att han kallar även medvetandet materiellt (inte till äventyrs någon grå utdunstning från hjärnbarkens verksamhet), skulle man kunna säga att han har utvidgat begreppet materia tillräckligt, utan att för den skull lämna den.
Ett Annat uppstår genom omslaget, som så tidigare inte var där. Något undantag från detta ville Engels inte tillåta, inte ens i de understa spåren. De kemiska grundämnena, vilka på den tiden ansågs som oföränderliga, förorsakade honom bekymmer; idag skulle han kunna ha varit nöjd. Marx och Engels välkomnade varmt det darwinska naturliga urvalet, denna den dittills kraftigaste framstöten mot de organiska arternas oföränderlighet. Detta trots den skarpsinniga insikten att Darwin alltför ofta framställde "djurriket som ett borgerligt samhälle" och till på köpet tog med malthusianskt nonsens. Genom motsägelser, igenom kvalificerade omslagspunkter, har emellertid panta reit alltid rätt: världen finns endast som världens ström. Nu betonar emellertid Engels, trots alla övergångar däremellan, också skikt av egen storslagen art i strömmen: så just mekaniska, kemiska, organiska, ekonomisk-historiska. Och detta inte trots det dialektiska i den genomgående floden, utan i kraft av det: ett mycket stort, väsensmässigt omkvalificerande omslags själva starting point sätter det Andra, som det avgörande-annorlunda i ett nytt skikt. Detta har självfallet inget gemensamt med en "arternas oföränderlighet", på till äventyrs ett högre plan; redan därför att dessa skikt ingalunda förhåller sig stelt och oföränderligt till varandra. Ändå finns här en omisskännlig diskontinuitet, och närmare bestämt en annan, om än besläktad, än den som inträffar inom den dialektiska flodens skikt utan nya starting points. För att inte låta det fördunklas, är det kanske bäst att här förstärka begreppet skikt, ja ersätta det med det förvisso mer ominösa begreppet 'sfär'. Ty skikt i svagare mening, som ett som hör till ett omslag, vilket må vara stort, men som ändå inte lämnar totalområdet, finns det också inommekaniskt, inomkemiskt och så vidare, i tilltagande grad. Den mänskliga historien är så särskilt markant indelad, efter klassamhällen, med karakteristiskt olika dialektiska lagar, helt enligt produktionens utvecklingsnivå. Men dessa utgör ändå inga egna sfärer; de på varandra följande produktionssätten och tillhörande samhällen lämnar inte det "sociala", medan cellen lämnar det "kemiska", bringar det under sig. Och just Engels betonar - framför allt mot den gamla, enbart mekaniska materialismens stereotypa nivellerande - starting-point-sfärerna, i trots av det genomgående dialektiska världssammanhanget, på grund av det.
"När jag kallar fysiken molekylernas mekanik, kemin atomernas fysik och vidare biologin äggviteämnenas kemi, vill jag med detta uttrycka den ena av dessa vetenskapers övergång i den andra, alltså såväl de bådas sammanhang, kontinuitet, som deras skillnad, diskretion" (loc. cit., s. 199 (korr.)/s. 516 f).
Här har begreppet sfär lämnat den vidhäftande blott ideologiska reflexen av samhälleliga förhållanden långt bakom sig. Helt visst reflekterade detta begrepp från födseln till en del det borgerliga samhällets arbetsdelade Vara och i enlighet därmed, sönderslitningen av världsbilden i "discipliner", i från varandra allt mer vattentätt slutna skott. Å andra sidan reflekterar det till en rest ett förhållandevis lugnt indelat för-kapitalistiskt Vara, företrädesvis det som hör till den feodala gestalten, den ståndsmässiga trappstegen; där ordningen mineralrike, växtrike, djurrike, människorike fortfarande verkade vara hierarkisk och där dessa riken var ordnade över varandra såsom stånd. Men Engels - mer utifrån den hegelska fenomenologins övervägande tidspatos än från det hegelska systemets restaurerande rumspatos - tar udden ur alla dessa ideologiska reflexer, drar fram det mer sakliga arvet i dem. Han förflyttar begreppet sfär från statiken till den materiella processen, betonar sfärerna så att säga som garanter för en också övermekanisk materiell dialektik. Och hela tiden gäller det att poängtera: just därför att det ännu finns historia, inget stillestånd, heller ingen identitet i meningen av ett "Verweile doch, du bist så schön"; just därför finns det realiteter också sfärer, som det processuellt uppbyggt-varats, ett efteråts, eftervartannat-varas sådana. Men detta har också inflytande på sfärernas systematiska ordningsföljd, som ett sakproblem, märk väl, inte ett inordningsproblem; t.ex. att natursfären själv inte bara står vid början, utan också vid slutet av världshistorien. Att alltså den oorganiska naturen inte bara är ett Förbi, över vilket, som över något som helt upphört att gälla, sedan enbart människovärlden och dess sfärer höjer sig, som hos Hegel, utan att den fysiska naturen omger oss vidare, så att säga välver sig över oss i solen, stjärnorna och kan innehålla något helt och hållet nytt, i dess jättefundus av ännu inte omslagna kvantiteter, i mängden av oorganisk materia som utgör alltet, vilken ännu inte haft sin möjliga kvalitetsdag. Vid slutet av sin naturdialektik, på sista sidan (som givetvis är det blad som minst av allt är skrivet i naturen själv), har Engels, om än på ett märkvärdigt sätt, buntat samman två bokstavligen världshistoriska perspektiv. I det ena perspektivet blir han själv, överraskande nog, mekanisk: där framträder inget annat är det bekanta "eviga kretsloppet, i vilket materien rör sig", med gasmoln, och ständigt åter tillbaka dit, ad infinitum. Mitt i försäkringen att materien evigt förblir densamma i alla dess omvandlingar, uppträder emellertid ett annat, lika lite utarbetat men ändå fruktbärande perspektiv, nämligen den arvhaltiga utsikten att beträffande materien, "inget av dess attribut, någonsin kan gå förlorade" (loc. cit., s. 29 (korr.)/s. 327). Sådana attribut är liv, medvetande, kulturens ljus, alltså allt det som den mänskliga historietiden, historiesfären, med sina egna starting points och dialektiska kvalificeringar, bringat in i den likaledes oavslutade natursfären. Detta som inte går förlorat - enligt Engels ju självt samtidigt ett människornas verk och ett naturens verk och ett verk på naturen - passar inte ihop med den veritabla Sisyfos-bilden i det första perspektivet, enligt vilket världen ständigt åter uppnår medvetandets höjd (just också en mänsklig världsåskådning), men ständigt åter entropiskt rullar nedför berget. Inte heller att "materien med samma järnhårda nödvändighet, enligt vilken dess högsta blomstring på jorden, den tänkande anden, åter utrotas, åter måste skapa den någon annanstans och någon annan gång" - inte heller denna betydelse av "attributen som inte kan gå förlorade", vilken ständigt åter förlägger dem någon annanstans, gör rättvisa åt den genom dem ändå tydligt ådagalagda arv-utopin, fruktutopin. I sitt andra eller fruktperspektiv vänder sig därför Engels själv mot entropin eller världens så kallade kölddöd; han vänder sig mot den som den enda tidstendens som naturmekanistiken på hans tid ville veta av, nämligen tendensen utför. Fysikaliskt kan man bara säga: entropin, den mekaniska värmelärans andra huvudsats, betecknar det enda icke omvändbara förloppet i naturen, uttryckt i en olikhet; men därur skapade vulgärfilosofin en slags nihilistisk apokalyps. Och denna ska just i naturen helt på egen hand fullfölja det som matematiken ställt till med genom sitt dåliga historielösa begrepp om naturen, nämligen den totala nivelleringen av alla framträdelser vid slutet till urgasens fysis - c'est tout, också kosmohistoriskt. Då skulle alltså människohistoriens ljus just i förhållande till den historisk-materialistiska utgångens omega-effekt vara av noll och intet värde: kölddöden, som slutprodukten i den mekaniska värmelärans andra huvudsats, blir så totalt uppslukande, som om det aldrig funnits något annat. Även om Engels med sin föreställning om det ständigt återkommande gasmolnen kommer mycket nära detta, vädrade han utifrån sitt andra, arv-perspektiv i denna absolutifiering av entropin den unkna klasslukten från ett nedåtgående samhälle, vilket finaliserade sig i ett "orörligt spänningslöst universum", med det mänskliga strävandets, "kulturperiodens" totala förgäves. "Att säga, att materien under hela sin obegränsade, tidlösa existens bara en enda gång och under en i förhållande till denna evighet försvinnande kort tid skulle ha möjlighet, att differentiera sin rörelse och därigenom utveckla denna rörelses hela rikedom, och att den före och i evighet efter förblir begränsad till blotta lägesförändringen" (alltså mekanistikens slutliga triumf) - "det är att påstå, att materien är dödlig och rörelsen förgänglig" (loc. cit., s. 26 (korr.)/s. 325). Och vidare:
"Med detta slags nödvändighet" (den yttre, mekanistiska determinismens från början till slut) "kommer vi heller inte ur den teologiska naturuppfattningen. Om vi som Augustinus och Calvin kallar det Guds allvisa råd eller som turkarna Kismet, eller nödvändighet, är tämligen likgiltigt för vetenskapen" (loc. cit., s. 160 (korr.)/s. 488)
- just ända till den absolut sista tillfälligheten, den så kallade kölddöden. Men i sitt tillbakavisande av den blott yttre mekaniska nödvändigheten implicerar Engels också något annat än blott inre nödvändighet, han antyder att materien, som odödlig och i rörelse, "besitter möjligheten till ... att utveckla sin rikedom". I korthet, är människan den högsta blomstringen av den hittills så ringa mängden organisk materia, så kan den möjliga blomstringen av den stora massan oorganisk materia ("naturens ressurekation" kallar Marx det något inte obesläktat, på ett annat ställe) överhuvudtaget ännu inte ha någon befintlighet. Lika lite är det inflytande avgjort, vilket, såsom Engels säger det på ett annat ställe, den tekniskt kulturella förvandlingen av "ting i sig" till "ting för oss" utövar på det "eviga kretsloppet". Så att det inte alltid måste flyta från livet, medvetandets eller ens frihetens rike ständigt åter tillbaka till gasmolnet. När Engels trots detta hävdar gasmolnets ständiga återkomst, om än med den dunkla trösten i ett ständigt återkommande, ständigt åter förintat liv, är han inkonsekvent; men det är ändå så att inkonsekvensen länder honom heder, ty hos mekanister hade det inte varit någon inkonsekvens. Och med materiens oframskapade dialektiska rikedom hävdar han ju likaså motsatsen till ett gasmoln som mekanisk frukt. Förmågan till Novum, just en huvudsaklig skillnad mellan dialektik och mekanistik, bestämmer också naturdialektikens slut, så att inte nödvändigtvis den enda effekten blir ett gruvligt, totalt spänningslöst världsgaskadaver.
[1] Refererar till ett tidigare avsnitt i Das Materialismusproblem (ej översatt).