Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Massmedierna försöker intala oss att marxismen är "ute" men den nya filosofin "inne". Det är då märkvärdigt att se så många människor (och fler människor, och inbördes mer olika människor än någonsin i Sverige) samlas kring frågor som har att skaffa med marxismens världsåskådning, marxismens vetenskapssyn och annat, som brukar föras in under rubriken "dialektisk materialism". Tillhör inte marxismens filosofi de områden där kritikerna åtminstone till någon väsentlig del har rätt? Har inte marxister, många marxister, gått vilse där? Är inte rent av själva mödan att sätta den centrala marxska teorin, teorin om kapitalet och dess nödvändiga undergång, i samband med andra vetenskaper och med hela världsåskådningar förfelad?
I själva verket är detta en av de stora stridsfrågorna bland dem som själva kallar sig marxister. Redan av den anledningen förtjänar den dialektiska materialismen vår uppmärksamhet. Det förefaller som om det fanns en fundamental osäkerhet om marxismens gränser. Enligt somliga kan dessa gränser dras ganska snävt. Enligt andra innesluter marxismen en hel filosofi.
Vi gör klokt i att söka oss bort till själva källorna för de filosofiska mödorna innanför marxismen, bort till Marx och i synnerhet Engels. Mycket som i dag ter sig lite oklart, lite svävande är klarare och mer handfast där borta. Och framför allt: vad de bägge gamla herrarna skrivit har, milt uttryckt, övat ett påtagligt inflytande på senare marxism.
I filosofiska frågor är det några skrifter av Engels som spelat en avgörande roll. De är så välbekanta att det kanske är en överloppsgärning att alls räkna upp dem: Anti-Dühring (eller mer exakt: Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen, 1877-78), Naturens dialektik (skriven i huvudsak åren 1873- 83, utgiven i sitt ofullbordade skick 1925) och Ludwig Feuerbach och upplösningen av den klassiska tyska filosofin (1886). Dessa skrifter tillhör de mest spridda och flitigast översatta i världslitteraturen. De tillhör sannolikt också de mest kontroversiella. Det har stått strid om dem sedan den dag de kom ut.
Enligt en mäktig tradition inom marxismen har Engels med dessa verk lagt grunden till all marxistisk filosofi. De utgör m.a.o. fundamentet för vad Plechanov år 1891 döpte till "den dialektiska materialismen" med vad denna innehåller av kunskaps- och vetenskapsteori och världsåskådning. Traditionen i fråga är långt ifrån enhetlig; den rymmer andra internationalens s.k. ortodoxa marxister med Karl Kautsky i spetsen, men den härbärgerar också Lenin och tredje internationalens tongivande kommunister; den slår en bro mellan dagens teoretiker i Sovjet och i Kina.
Men det finns andra traditioner inom marxismen. En kan sägas få sitt genombrott med Georg Lukács Historia och klassmedvetande (1923). Lukács vänder sig där med hetta mot Engels' tanke att det skulle finnas en dialektik i naturen likaväl som i samhället. Engels har bara gjort om Hegels gamla misstag, säger Lukács. - Och i Lukács påstående instämmer företrädarna för den s.k. Frankfurterskolan (i Västtyskland och USA), Praxis-filosoferna i Jugoslavien, existentialistiskt präglade marxister i Frankrike och annorstädes, och många, många andra. Samtliga dessa menar att Engels' försök att göra ett panorama över mänskligt vetande och att se den marxska teorin om kapitalismen som en vetenskaplig teori i raden av andra vetenskapliga teorier är felslagna. De söker sig därför till andra filosofier eller ser allt filosoferande i samband med marxismen som malplacerat.
Vi behöver inte fördjupa oss i den stora, häftiga diskussion som rör dessa ting. Låt oss istället gå tillbaka till Engels' skrifter för att se vad de rymmer för någonting. Det är, tror jag, den enklaste vägen att ta reda på vad det finns där som kan ha ett aktuellt intresse för oss, i dag.
Naturligtvis är det många som trampat den vägen redan; litteraturen om den dialektiska materialismens tidiga utveckling är stor. Men det finns vanligtvis ett fel med den. Det är ett förklarligt fel. Lenin har talat om "marxismens tre källor": den brittiska politiska ekonomin, den franska socialismen och den tyska idealistiska filosofin. Det är ett påstående som har goda skäl för sig. Men marxismens historiker har ofta nöjt sig med att sätta Engels' och Marx' arbeten i samband med dessa tre källor. I synnerhet när det gäller deras filosofiska och mer allmänt teoretiska skrifter har det lett till en snedvridning av perspektivet. Vad de gjort har inte satts i samband med det som var samtida med dem - med det som fortfarande var aktuellt och oavgjort och i vardande - utan med det som redan var förflutna tankar och idéer som låg bakom dem.
Givetvis är det viktigt att se Marx och Engels mot bakgrund av deras lärofäder och inspiratörer. Men framför allt måste man se mot bakgrund av den värld i vilken de levde. När det gäller filosofiska frågor, så var detta inte Hegels värld utan Herbert Spencers, John Stuart Mills, Eduard von Hartmanns, Eugen Dührings värld. När det gäller vetenskapliga teorier, så var det inte Adam Smiths utan mera Hermann von Helmholtz', Darwins och kanske också Diltheys värld.
Ser man vad Engels skrev i det perspektivet, så är det andra drag som framträder konturskarpast än dem som blir synliga vid en jämförelse med Hegel eller Smith. Inte minst kan man se att det är likartade problem som sysselsätter Engels och många av det senare 1800-talets kemister, biologer, filosofer och historiker. Ja, det är problem som har sin aktualitet än i dag, av allt att döma en åter växande aktualitet.
Man kan också se, att dessa problem har direkt och omedelbar betydelse för det teoretiska arbete som Marx utförde i och med Kapitalet. Marx försöker intala oss att det var en tillfällighet att han mot slutet av 1850-talet åter, efter femton års uppehåll, började studera Hegel. Men jag tror inte att det var en tillfällighet. Marx höll just vid denna tid på att sätta form på sin teori om kapitalet. Han kom att fråga sig: vad är det för slags vetenskap jag bedriver? Hur förhåller den sig till andra sorters vetenskapliga teorier? - Det var då han skrev den nu så berömda, ofullbordade Inledningen till Grundrisse. Där har han friskat upp sin Hegel och sysslar med att avgränsa sig från såväl vad han kallar hegelianerna som den brittiska politiska ekonomin.
Engels tog också åter itu med Hegel vid samma tid. Och han informerade sig om händelser och utvecklingstendenser i samtida naturvetenskaper. Både han och Marx sökte sig således ut i områden, som senare skulle bli centrala i Engels' filosofiska skrifter, och det är uppenbart att de gjorde sina rekognosceringar för att bemästra vissa problem som de ställdes inför när det gällde själva den marxska centralteorin, teorin om kapitalet.
Ett dominerande tema i Engels' filosofiska skrifter skulle bli att alla vetenskaper (eller åtminstone alla nyckelvetenskaper) under 1800-talet kunde uppvisa samma utvecklingstendens: bort från en mekanisk eller statisk uppfattning av verkligheten mot en dialektisk. Allting framstår som flytande och föränderligt. Energiprincipen säger att elektricitet kan omvandlas till mekanisk rörelse och mekanisk rörelse till värme. Darwinismen säger att arterna ständigt utvecklas och förändras. O.s.v.
Liksom för att vinna större säkerhet talar Engels hela tiden om likheter i resultat. Han hade gjort det lättare för sin eftervärld om han istället mer betonat likheter i svårigheter. Det som han först och sist upptäckt var nämligen att man på en rad olika vetenskapsområden höll på att utveckla teorier och metoder och centrala begrepp som stred mot det dominerande vetenskapsidealet, det strängt deterministiska. Detta förhärskande vetenskapsideal, som alltså utpekade och beskrev vad som var god och verklig vetenskap, stämde m.a.o. inte med stora delar av den verkligt nyskapande forskning som samtidigt bedrevs. Det är i och för sig inget ovanligt tillstånd i vetenskapshistorien. Men det var kanske särdeles svårartat under senare hälften av 1800-talet. Det var svårartat även för Marx och Engels, ty den teori eller de teorier de var i färd med att utveckla stämde inte med de dominerande kraven på vetenskap.
Vi kan stanna inför ett enda exempel på sådana likheter i svårigheter. Å ena sidan kan vi ta Darwins selektionsteori, d.v.s. teorin att arterna förändras huvudsakligen genom anpassning till miljön (de sämre anpassade slogs ut i kampen för tillvaron). Å andra sidan kan vi ta Marx' teori om kapitalets utveckling.
Nyare forskning har visat att Darwins selektionsteori utsattes för en förödande kritik därför att den inte rymde ett verkligt lagpåstående i den mening som dessa kritiker - mestadels fysiker och matematiker men också biologer - kunde acceptera. En lag kunde enligt dessa kritiker endast visas ha full giltighet om den kunde tillämpas på varje enskilt fall, varom den uttalade sig. Det kravet uppfyllde uppenbarligen inte tesen att en bättre anpassad individ slår ut den sämre anpassade. Det gick inte att få bekräftelse på selektionsteorin i varje levande organism på det sättet som det gick att få bekräftelse på gravitationslagen i varje planet som rörde sig och varje gråsten som föll till marken. De flesta darwinister reagerade på kritiken på så sätt att de sökte anknyta sin teori till andra, mer deterministiska teorier, t.ex. inom den organiska kemin.
Men Darwin är inte den ende som är andra, mer komplicerade typer av kausalitet på spåren. Marx' teori om kapitalet hör också till vägröjarna. Marx sökte uppvisa en grundläggande lagbundenhet i kapitalismen. Men lagbundenheten var inte av mekanikens slag: det gick inte att få bekräftelse på den i varje enskild händelse i kapitalismens utveckling. I så fall skulle den vederläggas av varje nytt småföretag som växte fram sedan kapitalkoncentrationen tagit fart. (Eduard Bernstein och revisionisterna, liksom många senare kritiker, trodde faktiskt också att teorin vederlades på det sättet.)
Både Marx och Engels var medvetna om problemet, och de kände igen sina svårigheter i Darwins selektionsteori, låt vara att de samtidigt kritiserade de ärkeliberala dragen i teorins utförande. Mekanikens ideal vilade tungt även över Marx och Engels; en av dess mest konsekventa, för att inte säga rabiata förespråkare var f.ö. Marx' skarpaste kritiker, Eugen Dühring. Eugen Dühring spelade den roll i marxismens historia som de nyssnämnda mekanistiska kritikerna spelade i darwinismens. Dühring tvingade Engels att motvilligt svara på kritiken och där svära sig fri från anklagelserna. I vissa stycken lyckades han, i andra inte.
Låt oss börja med det där han inte lyckades. Misslyckandet kan sammanfattas i en välbekant term: de dialektiska lagarna. I många framställningar står dessa dialektiska lagar som ett slags inkörsport till den dialektiska materialismen och till hela den marxistiska teoribyggnaden. I andra framhävs de som det avgörande beviset på marxismens ovetenskapliga eller föråldrade karaktär.
De dialektiska lagarna bestäms i dessa sammanhang som tre: lagen om hur kvantitet slår över i kvalitet, lagen om motsatsernas förening och lagen om negationens negation. Det framställs som en fullständig självklarhet att det ska vara just dessa tre. Det framställs också som en självklarhet att just dessa tre lagar haft en central betydelse i hela den marxistiska traditionen.
Om man granskar deras tillkomsthistoria, så blir bilden väsentligen en annan. Deras kritiker brukar säga att de tre dialektiska lagarna är ett exempel på hur Engels lånar stora stycken och bitar direkt från Hegel. I själva verket använder Hegel aldrig en sådan sammanställning som "dialektisk lag". Orden går helt enkelt inte att ställa samman enligt honom: "lag" betecknar alltid något vilande, ett konstant förhållande; dialektik är det evigt föränderliga.
Nej, sammanställningen "dialektisk lag" förekommer för första gången i Kapitalet - i en not där Marx säger att rönen i den nya kemin bekräftar vad Hegel sagt om kvantitet och kvalitet på samma sätt som övergången från hantverk till manufaktur gör det: en blott kvantitativ ökning ger så småningom upphov till en helt ny kvalitet.
Marx' uttalande blev föremål för Dührings attack. Det blev Engels' uppgift att försvara Kapitalet gentemot Dühring. Det är först i detta försvar som han själv tar beteckningen "dialektisk lag" i sin mun. Marx hade bara nämnt en dialektisk lag - om kvantitet och kvalitet - men Engels talar nu om två: även det som Marx i Kapitalet blott och bart kallat "negationens negation" blir här till en andra dialektisk lag.
När Engels efter Anti-Dühring åter tar itu med Naturens dialektik, så kommer han under några år att sysselsätta sig med att utveckla en särskild lära om de dialektiska lagarna. Det är en utveckling i sicksack. I en bevarad anteckning kan han tala om fyra dialektiska lagar, i en annan talar han om tre. Av diverse omständigheter blev det den sistnämnda som s.a.s. blev normgivande, när de olika notiser, utkast och ofullbordade kapitel, som utgör Naturens dialektik, utgavs år 1925. Själv tycks Engels redan 1880 ha uppgett sitt projekt med att räkna de dialektiska lagarna. I hans sista större filosofiska arbete, Ludwig Feuerbach (1886), förekommer inte beteckningen, och den skulle f.ö. ha tett sig främmande i en skrift som så mycket handlar om att "metoden" inte får låsas fast i ett "system". Vad är de dialektiska lagarna annat än försök till takresning av ett system?
De dialektiska lagarna ska enligt Engels' egna ord i Naturens dialektik ha "abstraherats ur naturens och de mänskliga samhällenas historia. De är i själva verket ingenting annat än de mest allmänna lagarna för dessa den historiska utvecklingens båda faser". Med sådana ord förråder han att han söker nå upp till det vetenskapsideal som så malträterade honom och de flesta andra som var vetenskapligt verksamma vid den tiden (och för den delen även förr och senare). Han vill nå fram till supergeneraliseringar, obändiga, oändligt omfattande lagbundenheter som utgör krönet på all den vetenskapliga verksamheten och under vilka såväl historiematerialismen i allmänhet som teorin om kapitalet i synnerhet får rum och bekräftelse.
Det är, menar jag, mer än en ordningsfråga att mönstra ut de dialektiska lagarna ur den dialektiska materialismen. De dialektiska lagarna har legat hindrande i vägen för förståelsen av det som är verkligt intressant, hållbart och utvecklingsdugligt i det arbete som Engels just bara hann påbörja.
I detta Engels' fragmentariska verk kan man ana konturen av en kunskapsteori. Det är en kunskapsteori som ofta fått namn av "avspeglingsteori" och som därmed också kommit att förväxlas med naiv realism. Vad Engels säger eller snarare antyder i ämnet talar mer om en allmän kunskapsrealism: kunskap är kunskap däri att den på ett eller annat sätt motsvarar sitt objekt.
Kunskapsrealismen blir verkligt intressant och viktig om den sätts i samband med de historiematerialistiska grundteserna. Historiematerialismen säger att människors idéer och kunskaper är historiskt och klassmässigt relativa. Engels för också in i bilden en annan relativitet: den biologiska, d.v.s. människans avhängighet av sin kropp och dess begränsningar. Nu kunde man tänka sig att dylika relativiteter skulle kunna leda till en verklig relativism: ingenting är sant annat än i relation till ett visst biologiskt, historiskt och klassmässigt sammanhang. I själva verket finns det marxister som hamnat i en dylig relativism. Vi behöver bara erinra oss den icke ovanliga föreställningen att "sanning" kan översättas med "rätt klasståndpunkt".
Om vi alltså säger, att det finns ett drag i historiematerialismen som kan leda till relativism, så kommer den kunskapsrealistiska tesen att fungera som ett viktigt korrektiv eller rättare sagt en avgörande motinstans. Jag tror att vi kan säga att det råder ett dialektiskt förhållande mellan kunskapsrealism och kunskapsrelativism. Kunskapen är människors kunskap, dess normer eller kriterier är historiskt och socialt bestämda, dess användning är likaledes historiskt och socialt bestämd. Men samtidigt är kunskapen kunskap om någonting; den är kunskap i och genom att den motsvarar detta någonting.
Men långt mer central än kunskapsteorin är ontologin i Engels' filosofi. "Ontologi" använder jag i ordets allmännaste innebörd: det är läran om vad som verkligen eller obetingat existerar. Ontologin hos Engels förutsätter på sitt sätt kunskapsrealismer. Den förutsätter m.a.o. att man kan tala om något som obetingat existerar.
Det centrala kännetecknet på Engels' ontologi vill jag beteckna som den irreduktiva materialismen. Att Engels har en materialistisk ontologi är välbekant. Man säger ju att det är materia som existerar, medan ideella storheter är avhängiga materian. Men hans materialism innebär mer än detta. Den klassiska materialismen, som Engels kallar den mekaniska, hävdar att materien alltid och överallt till sin natur är densamma. Även de sinnrikaste delar av verkligheten, t.ex. människans hjärna, består till syvende och sidst av en materia underkastat samma lagbundenheter som en gråsten. Inte bara fysik och kemi utan också biologi, ja vetenskaper om människan, är till sist bara olika typer av mekanik. De specifika förlopp, som behandlas i dessa vetenskaper, är i själva verket samma slags förlopp som mekanikens.
Det är i strid med denna åskådning som Engels formulerar sin egen dialektiska materialism. Han tar hjälp av en nu ålderdomligt klingande term: rörelseform. Enligt den mekaniska materialismen finns det bara en rörelseform, nämligen den mekaniska. Enligt Engels finns det många olika rörelseformer: inte bara mekanikens utan också t.ex. värmets och elektricitetens och vidare biologins eller det levandes rörelseform och till sist även den som utmärker den mänskliga historien.
I dag skulle vi kanske hellre tala om olika nivåer; det spelar emellertid mindre roll. Engels' föreställning är alls inte gåtfull. Han menar att de olika rörelseformerna eller nivåerna utgör en hierarki med mekaniken i botten: den är s.a.s. den mest fundamentala. Mellan de olika rörelseformerna finns mycket bestämda övergångar. Övergångarna är i en mening strikt kvantitativa och kontinuerliga. En kvantitativ förändring av en rörelseform leder på en viss punkt till en kvalitativ förändring: en rad nya egenskaper, eller kanske snarare ett nytt lagsammanhang uppstår. Detta nya lagsammanhang kan inte härledas från det gamla lagsammanhanget. Man kan m.a.o. inte se den ena nivåns grundläggande egenskaper som uttryck för en annan nivås grundläggande egenskaper.
Men dessa abstrakta uttryckssätt är kanhända mindre upplysande. Engels ger själv en rad exempel på hur kvantitet "slår över" i kvalitet vid övergången från ett rörelseform till en annan. Fortfarande aktuellt är vad han säger om livets uppkomst. Enligt den mekaniska materialismen är livet endast ett sammansatt uttryck för just de krafter som finns redan i den oorganiska materien. Engels håller visserligen med om att livet en gång uppstått ur livlös materia: det oorganiska är mer fundamentalt än det organiska. Han menar också att det blir möjligt att exakt rekonstruera denna process, när väl det ursprungliga livets kemiska sammansättning blir känd. Men samtidigt hävdar han alltså att den biologiska nivån inte kan reduceras till den oorganiska. Livets kvaliteter, det levandes lagsammanhang kan inte uttryckas i samma termer som det livlösas.
Än mer aktuellt - och ideologiskt mer brännbart - är Engels' resonemang om människans uppkomst. I hans samtid liksom i dag fanns det gott om folk som sökte reducera människan till blott och bart ett "djur", ett stycke biologi. Engels menar givetvis att människoarten har uppstått ur andra djurarter. Men han menar också att människoarten, väl förverkligad, utvecklas på ett sätt som fundamentalt skiljer sig från andra arters. Människornas historia är m.a.o. inte en biologisk historia.
Resonemanget har alltså två led. För det första betraktar Engels utvecklingen fram till det "kvalitativa språnget" från djur till människa som en rent biologisk process. En avgörande förutsättning för människoblivandet ser han i handens utveckling, som driver fram utvecklingen av andra organ, t.ex. hjärnan. Den apa som blev människa var en flockvarelse, och däri ligger en biologisk förutsättning för människornas samhällsbyggande.
Dessa hypoteser, som Engels hämtat från sin samtids evolutionsbiologi, har alltså samtliga ett rent biologiskt innehåll. Hur människan blir människa kan förklaras rent biologiskt. Men för människans historiska utveckling är hennes biologiska konstitution bara den allmänna och överallt tämligen likartade grundförutsättningen. Skillnaden mellan t.ex. feodalism och kapitalism kan inte förklaras på biologisk väg.
Resonemanget innebär alltså för det andra, att när människor väl blivit människor, så är det ickebiologiska förhållanden - och därvid först och sist den materiella produktionen - som förklarar den historiska variationsrikedomen. Nya kvaliteter har uppstått. De har inte uppstått plötsligt - som när vatten råkar i kokning - utan framstår som resultat av en lång utvecklingsprocess, där gränsen mellan djur och människa inte kan dras med någon exakthet.
De kvalitativa sprången sker emellertid inte bara mellan de olika "rörelseformerna" eller nivåerna. Marx' exempel med övergången från hantverk till manufaktur, där den blotta kvantitativa ökningen av det enskilda hantverkets storlek skulle leda till en produktionsform med nya lagbundenheter, alltså manufakturen, måste vara ett exempel så gott som något. Marx' och Engels' mångomtalade motvilja mot att utmåla framtidens samhälle hänger samman med deras välgrundade uppfattning, att kapitalismens kvantitativa utveckling och sönderfall väl kan förutses, medan mångfalden av nya kvaliteter inte kan bestämmas annat än till sina allmännaste konturer.
Det förefaller alltså som om "lagen om kvalitet och kvantitet" skulle ha ett reellt underlag. Men vi måste akta oss för att kalla den en lag - då gör vi katekes av det som är levande dialektik!
Mellan denna ontologi, som vi kan kalla den irreduktiva materialismens, och såväl den realistiska kunskapsteorin som den centrala marxistiska historiematerialismen finns det en viss strukturlikhet, som förtjänar att framhävas. Om vi nyttjar metaforen med bas och överbyggnad, så kan vi säga att i den marxistiska ontologin framstår mekaniken som vetenskapernas bas, över vilken de andra vetenskaperna välver sig som alltmer avlägsna överbyggnader. Dessa överbyggnader förutsätter hela tiden basen, men basen determinerar dem inte restlöst: i förhållande till basens kvaliteter framstår överbyggnadernas egna, unika kvaliteter som tillfälliga, alltså icke förklarliga och förutsägbara.
Naturligtvis måste vi använda liknelsen med försiktighet. Samhällets bas kan inte existera utan överbyggnad; den fysikaliska verkligheten kan existera utan den biologiska och den biologiska utan den mänskliga. - Men vissa grundläggande likheter finns likväl. Kunskapsrealismen förtjänar här också att föras på tal. Spänningen mellan den och historiematerialismen med dess relativism kan också ses som utslag av bas- och överbyggnadsdialektiken. Det realistiska postulatet - att kunskapen motsvarar sitt objekt - utgör själva grunden. Men mot kan då ställas relativismens bud om människornas biologiska, historiska och klassmässiga relativitet.
Dessa likheter skulle kunna bilda utgångspunkt för många subtila analyser. Det är emellertid en mycket mer praktisk, handfast fråga som tränger sig på. Om vi säger, att det finns både reella band som knyter samman dialektisk materialism med historisk och formella eller strukturella drag som förenar dem, så har vi därmed inte sagt hur vi egentligen ska kunna använda de filosofiska tankar, som Engels en gång preludierade.
Jag ska här, avslutningsvis, bara beröra en aspekt av den frågan. Det gäller i vad mån de tjänar till vägledning när det gäller att ta ställning till olika vetenskapliga teorier. Det är en fråga som tid efter annan väckt onda andar till liv. Einsteins relativitetsteori utdömdes under decennier i Sovjet därför att den skulle vara oförenlig med den dialektiska materialismen. Förenlig skulle däremot Lysenkos genetik vara!
Det vi hittills sagt om den dialektiska materialismen innebär att man med dess hjälp inte kan skilja mellan några som helst teorier; man kan inte utpeka den ena som sannare eller falskare än den andra. Däremot kan man med dess hjälp tolka en rad sammanhang mellan teorier (t.ex. mellan biologiska teorier och humanvetenskapliga) och inom teoriområden. Man kan ge en materialistisk helhetsvy över tillvaron. Man kan säga vad som menas med kunskap; man kan med bistånd av historiematerialismen säga vad som är vetenskap.
Annorlunda förhåller det sig med historiematerialismen, betraktad som en allmän teoriskiss om hela det humanvetenskapliga området. Den är i och för sig ingen distinkt teori: det finns ingen entydig tillämpning av historiematerialismen t.ex. på litteraturvetenskapens område. Däremot är det möjligt att med någon ackuratess säga vilka teorier som är förenliga med historiematerialismen. Medan den dialektiska materialismen inte ger oss någon möjlighet att diskriminera teorier, så fungerar historiematerialismen som en vägvisare bland humanvetenskapliga teorier (d.v.s. teorier som handlar om historiska, samhälleliga och överhuvud mänskliga förhållanden).
Men marxismen rymmer också sin egen bestämda teori - den som Marx lägger grunden till i Kapitalet och som handlar om det kapitalistiska produktionssättet och dess utvecklingslagar. På just detta område är alla andra teorier konkurrenter; den specifika marxska teorin utesluter andra teorier.
Det kan i förstone förefalla som om den dialektiska filosofin skulle få en förhållandevis undanskymd och obetydlig ställning. Den skapar ingenting; den tolkar endast det som redan är skapat.
Å andra sidan är uppgiften att tolka, att utreda förutsättningar och dra slutsatser avgörande nog. Marxister har ofta och länge försummat den. Det har gett svåra bakslag, inte minst under perioder av borgerlig ideologisk offensiv. Under sådana perioder är det väsentligt att utveckla den marxistiska filosofin, inte som ett system av dogmer utan som en levande lära, en levande åskådning.