Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Efter att ha framlevt ett ansenligt antal år på diverse filosofiinstitutioner vid universiteten här i landet, och hållit inledningar om filosofi på studiecirklar i marxism utanför universiteten, är jag numera säker på att mycket få människor rätt kan bedöma nyttan av filosofi. En del underskattar och en del överskattar nyttan. Underskattningen yttrar sig i ointresse, för att inte säga likgiltighet inför abstrakta resonemang. Man tror inte att ens tänkande är bundet av några abstrakta mönster eller principer. Överskattningen yttrar sig på flera sätt.
Vid universitetsinstitutionerna dyker det upp forskare som i filosofin tror sig kunna finna principer som direkt och oförmedlat löser deras specialvetenskapliga problem; och många av de studerande börjar läsa filosofi i tron att i filosofin finna principer som löser deras livs- eller världsåskådningsproblem. Bland kamraterna i de marxistiska studiecirklarna visar sig övertron på filosofin i en tro att de måste förstå avsnittet om den dialektiska materialismen för att överhuvudtaget förstå de andra avsnitten; ofta också på så sätt att de tror att nyckeln till konkreta politiska ställningstaganden ligger förborgad i filosofin. Det är alltså också ur politisk synvinkel viktigt att filosofin ger en riktig bild av sin egen betydelse. Och den viktigaste av de kritiska anmärkningar som jag här skall rikta mot den klassiska dialektiska materialismen är den följande:
Innan jag utvecklar denna tes skall jag kort säga vad jag avser med begreppen "filosofi" och "den klassiska dialektiska materialismen". Med filosofi avser jag här det som kanske oftare kallas metafysik eller filosofiskt system, d.v.s. dels en teori om vad som på det allmännaste och abstraktaste planet kan sägas existera (en ontologi), och dels en teori om huruvida kunskap är möjlig och hur den allmänt sett uppstår (en kunskapsteori). Den klassiska dialektiska materialismen är ett speciellt filosofiskt system. Dess ontologi är en speciell slags materialism, en irreduktiv materialism, även om klassikerna själva aldrig använde just den termen för att beteckna sin ståndpunkt. En irreduktiv materialism hävdar att världen är skiktad i nivåer, och att varje nivå kan följa egna och säregna lagbundenheter. Men trots att nivåerna inte kan reduceras till varandra, så är de inte helt oberoende av varandra. Undre nivåer kan visserligen existera utan att de övre existerar, men de övre kan omöjligen existera utan de lägre. Så t.ex. kan den samhälleliga nivån inte existera utan den biologiska, och den biologiska inte utan den fysikaliska. Den understa nivån måste vara materiell om man skall tala om irreduktiv materialism, men inte nödvändigtvis de övriga. Den dialektiska materialismens kunskapsteori säger att kunskap är möjlig, men att den faktiska kunskapen vid varje tidpunkt endast är mer eller mindre approximativ. En vetenskaplig teori ger inte en helt sann bild av verkligheten, men en teori kan ligga närmare den absoluta sanningen än en annan. Under utvecklingens gång blir kunskapen normalt dock mindre och mindre approximativ. Man närmar sig s.a.s. sanningen mer och mer.
De åsikter jag nu presenterat uttömmer inte innehållet i den klassiska dialektiska materialismen, utan utgör endast delar av densamma. Med hela den klassiska dialektiska materialismen avser jag den filosofi som kommer till uttryck i böcker som Engels' Anti-Dühring, Den klassiska tyska filosofins slut och Naturens dialektik, Lenins Materialism och empiriokriticism och uppsatsen Till frågan om dialektiken, Stalins Om den dialektiska och den historiska materialismen samt böcker som Marxismen-leninismens grunder. Samma filosofi finns också i Arnold Ljungdals Marxismens världsbild och Maurice Cornforths tre böcker under titeln Marxismens filosofi - den dialektiska materialismen, liksom i VPK:s marxistiska grundkurs Studier för socialism (Stockholm 1974).
När jag hävdar att den klassiska dialektiska materialismen överdriver filosofins betydelse, alltså överdriver sin egen betydelse, så menar jag att denna överdrift härstammar från vissa bestämda delar i detta filosofiska system. Jag vill varken kritisera den irreduktiva materialismen eller de kunskapsteoretiska åsikter jag nämnde, men däremot framföra en hel del kritiska synpunkter på synen på dialektiken i den klassiska dialektiska materialismen. Stalin sammanfattar i sin uppsats det dialektiska betraktelsesättet i fyra punkter, och dessa punkter får i VPK:s nämnda grundkurs en än koncisare framställning. De ser där ut som följer (s. 16-17):
(1) Ingenting kan betraktas isolerat från sitt sammanhang.
(2) Verkligheten förändras ständigt.
(3) Förändringarna orsakas av att varje ting eller företeelse innehåller inre motsättningar och motstridiga krafter.
(4) Utvecklingen sker inte i en jämn tillväxtprocess utan i en växling mellan långsamma och språngartade förändringar.
Punkt tre och fyra är omformuleringar av två av Engels' tre s.k. dialektiska lagar. Punkt tre är lagen om motsatsernas enhet och kamp, och punkt fyra lagen om kvantitativa förändringars omslag i kvalitativa. Försvunnen är lagen om negationens negation. Punkt ett och två finns också klart uttalade hos Engels, även om han inte upphöjer dem till rangen av lagar.
Dessa punkter ses som en metod att applicera på verkligheten. Appliceras den på historien får man den historiska materialismen, och appliceras den på naturen får man naturdialektiken. Punkterna kan antingen tolkas så att det alltid, utan några som helst undantag, förhåller sig så som utsägs, eller att det endast normalt förhåller sig så. Punkt två skulle enligt den förra tolkningen säga att verkligheten på varje plats och i precis varje ögonblick förändras, medan den enligt den senare tolkningen skulle säga att det normala är att verkligheten förändras. Framställningarna av den klassiska dialektiska materialismen pendlar för det mesta mellan dessa båda tolkningar, men i båda fallen överdrivs filosofins betydelse. Jag skall för att klargöra vad jag menar, utgå från ett citat av Stalin där lagen om kvantitativa förändringars omslag i kvalitativa, d.v.s. punkt fyra ovan, är på tapeten:
"Om övergången från långsamma kvantitativa förändringar till snabba och plötsliga kvalitativa förändringar är en utvecklingslag, så är det klart att de revolutionära omstörtningar, som utföres av de förtryckta klasserna, är en fullständigt naturlig och oundviklig företeelse.
Således kan övergången från kapitalismen till socialismen och arbetarklassens befrielse från det kapitalistiska förtrycket ej förverkligas medelst långsamma förändringar, ej medelst reformer, utan endast medelst en kvalitativ förändring av det kapitalistiska systemet, medelst revolution.
Således, för att ej begå fel i politiken bör man vara revolutionär och ej reformist. (Leninismens problem, Moskva 1951; s. 826-27, min emfas.)"
Enligt Stalin leder kvantitativa förändringar alltid till kvalitativa omslag. Tack vare detta så kan "lagen" direkt appliceras på det kapitalistiska produktionssättet, och ger då som resultat förutsägelsen att detta någon gång måste gå under i en revolution. ("Således kan övergången ...") Den socialistiska revolutionen kan förutsägas med den dialektiska materialismen utan hjälp av någon specifik teori för det kapitalistiska produktionssättet.
Orimligheten i det här synsättet kan tas fram på flera sätt. Med Stalins förfaringssätt skulle man t.ex. bli tvungen att hävda att också kommunismen kommer att gå under i en revolution eller att det inte finns några förändringar i en samhällsformation dominerad av det kommunistiska produktionssättet. Åsikter som knappast någon marxist gjort sig till tolk för.
För att fortsätta skolastiken en stund till, så blir orimligheten i den nu diskuterade tolkningen än mer uppenbar om dialektiken som avsett också skall appliceras på naturen. En kär illustration till lagen om kvantitativa förändringars omslag i kvalitativa är förhållandet att temperaturökningen hos is till slut leder till ett kvalitativt omslag, is blir vatten, och att temperaturökningar hos vatten till slut leder till ett nytt kvalitativt omslag, vattnet blir vattenånga.
Vad som däremot inte brukar sägas är att temperaturminskningar (det är ju också kvantitativa förändringar) hos is aldrig leder till ett nytt kvalitativt omslag, ett nytt aggregationstillstånd, utan slutar i den absoluta nollpunkten. Man kan i det här sammanhanget också ställa frågan om det ur dialektiken följer att om vattenånga upphettas tillräckligt mycket, så uppstår till slut ett nytt aggregationstillstånd. Upphettas gaser tillräckligt långt övergår de i s.k. plasma, och det har ibland förvånat mig att ingen har tagit plasmafysiken som bevis för den dialektiska materialismen. Problemet kvarstår förstås ändå. Vågar någon säga att enligt den dialektiska materialismen så måste det finnas ytterligare ett aggregationstillstånd utöver fast, flytande och gasformigt tillstånd samt plasma?
Låt mig nu övergå till den andra tolkningen av den diskuterade "lagen". Anser man att denna säger att kvantitativa förändringar normalt leder till kvalitativa omslag (eller producerar emergenta kvaliteter för att använda analytisk-filosofisk terminologi) är man inte mycket bättre ute. Man får då problem med hur man skall kunna applicera "lagen". För att kunna göra detta måste man redan ha kunskap om vad som är normalt i olika sammanhang, men i så fall kan inte denna kunskap härröra från "lagen" själv, och då kan inte "lagen" ses som en metod som utan vidare producerar t.ex. den kunskap som finns nedlagd i den historiska materialismen.
Vad som är normalt i olika sammanhang utsägs heller aldrig i framställningarna av den klassiska dialektiska materialismen. Det är också här på sin plats att ställa de retoriska frågorna om verkligen en filosof som filosof någonsin kan säga vad som är normalt vid temperaturökningar eller att det är normalt att produktionssätt går under?
Den typ av anmärkningar som jag nu gjort i anslutning till punkt fyra kan lika lätt göras till punkt två, d.v.s. påståendet att verkligheten ständigt förändras. Uppfattas detta bokstavligt står det i direkt strid med fysikens princip om energins konstans, ty enligt denna varken skapas eller förintas energi i universum. Den totala energin är evig och är given en gång för alla. Den kan visserligen anta olika former och är i så måtto föränderlig, men på ett djupare plan är den likväl oföränderlig. Detta var redan Engels medveten om. Han skrev i förordet till andra upplagan av Anti-Dühring bl.a. följande:
"Att rörelsens summa (den s.k. energin) inte förändras om den förvandlas och slår om från kinetisk energi (s.k. mekanisk kraft) till elektricitet, värme, potentiell lägeenergi etc. behöver numera inte predikas såsom något nytt; det tjänar som en redan erövrad grundval för den nu mycket mer innehållsdigra förvandlingsprocessen själv, den stora grundprocess i vars formel hela kunskapen om naturen sammanfattas."
Fysikens s.a.s. odialektiska princip om energins konstans trollar Engels bort genom att säga att den inte är lika viktig som teorierna om energins förvandlingar. I och för sig kan detta diskuteras, men hur som helst finns principen och är en viktig princip, även om man kan säga att det finns ännu viktigare principer. Och då är det oreserverade påståendet att verkligheten ständigt förändrar sig ohållbart. Inte heller förbättras situationen om man tillgriper tolkningen att verkligheten normalt förändrar sig, ty det är normalt för energin att vara konstant. Jag hävdar alltså följande:
En sådan här kritik av tesen att verkligheten ständigt förändras behöver inte begränsas till naturvetenskapen. Applicerad på samhälleliga förhållanden säger tesen att det inte finns några överhistoriska sanningar om samhällen. En åsikt som mycket ofta framförs även av marxister som i motsats till mig vill göra sig av med rubb som stubb i den klassiska dialektiska materialismen. Men jag menar att detta är en ohållbar ståndpunkt. Jag skall argumentera för att:
Argumenten för denna åsikt kan man hitta hos Marx själv. I inledningen till Grundrisse under punkt 1 "Produktion" kritiserar Marx bl.a. John Stuart Mills ekonomiska teori. Kritiken går helt riktigt varken ut på att teorin är falsk rätt och slätt eller att den är falsk därför att den är överhistorisk. Tvärtom menar Marx att vissa av Mills utsagor är både sanna och överhistoriska; t.ex. att vissa naturförhållanden är mer produktiva än andra och att oberoende av produktionssätt producenterna måste ha en minsta mängd näring för att kunna producera. De överhistoriska sanningarna uttalar sig om något oföränderligt. Kritiken Marx framför går ut på att det är ointressanta sanningar, truismer som gränsar till det tautologa. Marx avslutar avsnittet på följande sätt:
"För att sammanfatta: Det finns vissa bestämningar som är gemensamma för alla produktionsförhållanden och som i tänkandet fixeras som allmänna; men de s.k. allmänna betingelserna för all produktion är ingenting annat än abstrakta moment, med vilkas hjälp inget verkligt historiskt produktionsstadium kan förstås. (Liedman utg.: Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin, Halmstad 1971; s. 18)."
Den poäng jag ovan velat göra i anslutning till punkterna (2) och (4) (och som lika lätt kan göras i anslutning till punkt (3) av de fyra punkter i vilka jag återgivit synen på dialektiken i den klassiska dialektiska materialismen) kan sammanfattas på följande sätt. Antingen är påståendena ifråga helt enkelt orimliga, eller så förutsätter de tyst en kunskap om normalfall som omöjligen härrör från den dialektiska materialismen själv. Genom att sudda över de här sakerna framstår den klassiska dialektiska materialismen som betydligt mer innehållsrik än vad som faktiskt är fallet, och överdriver på så sätt sin egen betydelse.
Att den klassiska dialektiska materialismen överdriver sin egen betydelse är naturligtvis inte detsamma som att den är helt innehållslös. För det första utgör, som jag tidigare påpekat, dialektiken inte hela den dialektiska materialismen. Och för det andra så blir det trots allt någonting kvar även om de diskuterade punkterna (punkt (1) utelämnas här, den särbehandlas senare) omformuleras till följande påståenden:
(2) Det finns förändringar.
(3) Vissa förändringar orsakas av inre motsättningar och motstridiga krafter.
(4) Ibland sker kvalitativa omslag. (Alternativt: Det existerar emergenta kvaliteter.)
Att dessa punkter inte är helt innehållslösa visar sig därigenom att de kommer i konflikt med vissa filosofiska positioner. De utesluter någonting trots sin relativa tomhet. Punkt (2) är oförenlig med åsikten att all förändring är skenbar, en åsikt som milt uttryckt inte varit särskilt aktuell de senaste seklen, men som dock har förfäktats. De mest kända företrädarna är de gamla grekerna Parmenides och Zenon. Punkt (3) kommer inte heller i konflikt med någon särdeles aktuell filosofisk position, men kan sägas vara oförenlig med Descartes filosofi enligt vilken den enda källan till förändring är mekanisk stöt.
Däremot kommer punkt (4) i konflikt med filosofier som varit mycket aktuella under både arton- och nittonhundratalet. Den är nämligen oförenlig med alla reduktionistiska system, och den logiska positivismen som under lång tid dominerade filosofin i de anglosaxiska länderna var reduktionistisk. Den hävdade i en version att allting egentligen består av sinnesförnimmelser eller sinnesdata, och i en annan version att allting egentligen endast är elementarpartiklar.
Punkt (4) fungerar alltså i den sist givna formuleringen avgränsande inte bara historiskt, utan också idag, men å andra sidan säger den inte något utöver vad jag tidigare lade in i begreppet irreduktiv materialism. Och den irreduktiva materialismen kan man argumentera för utan att dra in någon "lag" om kvantitativa förändringars omslag i kvalitativa. Den slutsats som följer av detta är att dialektikmomentet i den klassiska dialektiska materialismen bör omformuleras så att dess relativa trivialitet klart framträder.
En tänkbar kontrakritik mot den kritik jag framfört är att jag projicerar in en positivistisk syn på dialektiken som är denna främmande. I sin bok Motsatsernas spel. Friedrich Engels' filosofi och 1800-talets vetenskap (Lund 1977), ser Sven-Eric Liedman Engels' filosofi som sammansatt av tre tendenser, en positivistisk, en hegelsk och en dialektisk-materialistisk. Denna karakteristik menar jag kan utsträckas till att gälla hela den klassiska dialektiska materialismen. Men vad som är nödvändigt att hålla i minnet är att karakteristiken är förbunden med åsikten att den positivistiska och den hegelska tendensen representerar det falska, medan den dialektisk-materialistiska tendensen definitionsmässigt representerar det sanna; men en sanning som vi är på jakt efter. Vad positivism och hegelsk dialektik är har vi kunskap om, men vad ett dialektisk-materialistiskt synsätt som helhet innebär har vi ännu inte kunskap om. Det är det som är marxismens filosofiska problem.
Frågan "Vad är dialektik?" har av marxister fått flera olika svar (jfr t.ex. Frankfurtskolan, Althusser, Colletti och Zelený). Den klassiska dialektiska materialismen anser jag innehåller ett bestämt svar, och ett svar där de positivistiska och hegelska inslagen inte är tillfälliga felskrivningar som lätt kan tas bort, varefter det sanna dialektisk-materialistiska synsättet framträder i sin renhet. Tvärtom är de positivistiska och hegelska inslagen organiska beståndsdelar i den klassiska dialektiska materialismen, och fyller där funktionen att dölja det faktum att marxismens dialektikproblem från filosofisk synpunkt sett ännu inte har blivit löst.
Den positivistiska tendensen kommer klarast till uttryck i just den typ av påståenden som jag ovan har kritiserat. De s.k. dialektiska lagarna framställs alltid som någon form av empiriska generaliseringar utan några hegelianska krumbukter, och de måste då behandlas på det sätt jag gjort, d.v.s. tolkas som om de, för att exemplifiera igen, säger antingen "Det gäller alltid ...", "Det gäller normalt ..." eller "Det gäller ibland att kvantitativa förändringar leder till kvalitativa omslag". Och, för att upprepa min tidigare framförda slutsats, det är endast den sista tolkningen som kan rädda dialektikmomentet i den klassiska dialektiska materialismen från rena orimligheter. Dialektikmomentet måste tolkas så att det antingen blir orimligt eller relativt trivialt.
Jag vill påpeka att min kritik av dialektikmomentet i den klassiska dialektiska materialismen och Marx' ovan återgivna kritik av Mill har samma struktur. Dialektikmomentet i fråga liksom vissa av Mills utsagor säger någonting, och någonting som i och för sig är sant, men de ger sken av att säga mycket mer. Att känna till den dialektiska materialismen eller "de allmänna betingelserna för all produktion" är viktigt; man avgränsar sig härigenom från vissa felaktiga synsätt, men denna avgränsning ger en mycket abstrakt kunskap. Och ur denna kunskap kan kunskap om konkreta förhållanden inte härledas.
Skenet av att denna kunskap trots allt på något sätt ligger förborgad i den abstrakta kunskapen, uppkommer i framställningarna av den dialektiska materialismen genom att antaganden om normalfall i tysthet smugglas in. Mill lyckas med motsvarande manöver genom att, som Marx säger, "insmuggla/s/ borgerliga förhållanden som oomkullrunkeliga naturlagar för samhället in abstracto." (Grunddragen ...; s. 17).
Jag har hittills lämnat punkt ett ("Ingenting kan betraktas isolerat från sitt sammanhang") utanför diskussionen. Detta beroende på att i denna dominerar den hegelska tendensen. Hegel hävdar att "Sanningen utgörs av helheten", och att empiriska generaliseringar på sin höjd utgör ofullständiga delsanningar. Det råder också helt följdriktigt en viss motsättning mellan punkt (1) och de andra tre punkterna i den presenterade sammanfattningen av dialektiken. De fyra postulaten framställs som sidoordnade trots att det första postulatet egentligen underordnar de andra under sig. Om ingenting kan betraktas isolerat från sitt sammanhang, så kan de övriga postulaten inte hävdas så kategoriskt som görs. Dessa säger att något alltid eller normalt, oberoende av sammanhang, förhåller sig på ett visst sätt. Men tar man punkt (1) på allvar borde de andra punkterna omformuleras på följande sätt:
(2) Beroende på sammanhang kan det ske förändringar av verkligheten.
(3) I vissa sammanhang orsakas förändringar av inre motsättningar och motstridiga krafter.
(4) Allt efter sammanhang kan kvalitativa språng uppträda.
Dessa formuleringar är i grund och botten identiska med de förra, och vilka jag hävdar är de enda hållbara formuleringarna av punkterna empiriskt sett. Detta är inget att förvåna sig över. Punkt (1) implicerar att empiriska generaliseringar endast kan vara partiella sanningar.
När Hegel säger att ingenting kan betraktas isolerat från sitt sammanhang är detta påstående insatt i ett filosofiskt system som också ger anvisningar om hur man upptäcker dessa sammanhang. Det är ett idealistiskt system, och sammanhangen kan upptäckas genom en speciell typ av begreppsutveckling; om än endast i efterhand ("Minervas uggla lyfter först i skymningen", säger Hegel). På grund av sin idealism kan Hegel anse att man genom en rent begreppslig dialektisk härledning kan gå från allmän abstrakt kunskap till konkret och situationsbestämd kunskap. Men när den klassiska dialektiska materialismen säger att ingenting kan betraktas isolerat från sitt sammanhang ges inga motsvarande anvisningar om hur man får kunskap om de konkreta situationerna eller hur denna kunskap förhåller sig till en mera allmän och abstrakt kunskap. Jag vill därför här upprepa en av mina tidigare anmärkningar:
Det är väsentligt att det i påståendet ovan står "marxismens filosofiska dialektikproblem". Med detta menar jag att det inte givits en filosofiskt rimlig lösning på problemet. Jag förnekar inte att Marx i Kapitalet i praktiken utnyttjat ett speciellt dialektikbegrepp. Inte heller förnekar jag att Lenin i sina icke-filosofiska skrifter letts av en speciell uppfattning av dialektik. Jag förnekar endast att det i den klassiska dialektiska materialismen givits en hållbar filosofisk rekonstruktion. Med detta vill jag emellertid inte ha sagt att ingenting alls av värde har sagts i dialektikavsnitten. Det brukar finnas en del påpekanden, eller snarare exempel, som visar att det finns en intressant problematik kring relationen del-helhet.
De exempel jag närmast tänker på är de som följer strukturen i Maos uttryck "Krigets syfte är freden". En situation kan vara sådan att man skenbart måste vara för motsatsen till det man egentligen är för. Sätter man in delen (den taktiska linjen) i sitt sammanhang, i helheten (den strategiska målsättningen), så ser man att den uttrycker motsatsen till vad den isolerat ger uttryck för. Man kan också uttrycka det som en motsättning mellan det abstrakta och det konkreta. Den abstrakta målsättningen (fred) tar sig vid en viss tidpunkt konkret uttryck i sin motsats (krig). Sådana här exempel ger eftertryck åt postulatet att ingenting kan betraktas isolerat från sitt sammanhang.
Har man fattat innebörden i påståendet att ingenting kan betraktas isolerat från sitt sammanhang har man insett att sammanhanget ibland kan vara sådant att man skenbart måste arbeta för motsatsen till det som man egentligen arbetar för. Man måste ibland gå bakåt för att komma framåt. Alla sammanhang eller totaliteter har naturligtvis inte den här motsättningen mellan delen och helheten, eller mellan det abstrakta och det konkreta. Men det är viktigt att lära ut att sådana sammanhang finns, inte minst ur politisk synpunkt. Den som inte fattat detta han blir en politisk dogmatiker; han tror det finns en samling okränkbara regler för politiska ställningstaganden. Här kan man göra en intressant iakttagelse. Den politiska dogmatikern går, som ovan påvisats, att kritisera på en filosofisk nivå, men samma argumentering leder också till att den politiske opportunisten inte kan kritiseras på ett filosofiskt plan. Den senare hänvisar alltid till att situationen för tillfället är sådan att man måste "tumma på principerna". Och detta kan man endast komma åt genom en diskussion om hur situationen faktiskt är beskaffad, inte genom att hänvisa till filosofiska principer.
Lenin har sagt att den konkreta analysen av den konkreta situationen utgör marxismens själ. De ståndpunkter som jag argumenterat för leder inte bara till slutsatsen att den klassiska dialektiska materialismen inte kan utgöra marxismens själ, utan också till slutsatsen att inte ens en modifierad dialektisk materialism kan utgöra marxismens själ. Detta beroende på att, såvitt jag förstår, man omöjligen kan komma förbi de påpekanden om relationen del-helhet som jag nyss gjort. Och dessa implicerar att:
Den klassiska dialektiska materialismen ger sken av motsatsen och kommer därigenom att, som jag inledde hela uppsatsen med att säga, överdriva filosofins betydelse. Avslutningsvis skall jag säga några ord om den motsatta faran, den att underskatta filosofins betydelse.
När jag nu talar om att underskatta filosofins betydelse tänker jag inte bara på tron att ens tänkande inte alls följer några abstrakta mönster, utan också på åsikten att vetenskapens utveckling kommer att innebära filosofins död. Denna åsikt finns också i den marxistiska traditionen, även om den inte finns i de gängse framställningarna av den klassiska dialektiska materialismen. Marx och Engels framförde t.ex. denna åsikt i Den tyska ideologin; senare ändrade de dock uppfattning. Engels tilldelar dock aldrig explicit filosofin en stor roll. I Anti-Dühring anser han t.ex. att filosofin till slut endast kommer att bestå av "läran om tänkandet och dess lagar - den formella logiken och dialektiken." I en speciell variant förfäktades tesen av Althusser i böckerna För Marx och Att läsa Kapitalet. Enligt honom skulle filosofin inte ersättas av summan av vetenskaperna, utan av en speciell vetenskap. Den dialektiska materialismen skulle förvandlas till en vetenskaplig teori om hur kunskap produceras. Men också Althusser har ändrat åsikt. Hans nuvarande ståndpunkt finns framförd i Lenin och filosofin och Filosofi från proletär klasståndpunkt.
Som jag tidigare sagt innehåller en filosofi eller ett filosofiskt system en ontologi, en lära om vad som på det allmännaste och abstraktaste planet kan sägas existera. En typ av ontologi är den s.k. substans/attribut-ontologin. Enligt denna består världen ytterst sett av egenskaper (attribut) som kan existera tack vare att de bärs upp av i sig själva egenskapslösa egenskapsbärare (substanser). Substanser kan inte existera utan attribut, och attribut inte utan substanser. Attribut kan försvinna och förändras medan substansen är det som har permanens, d.v.s. består i tiden. Till vardags tror jag vi alla betraktar tingen runt omkring oss som om de föll in i en sådan ontologi.
Substans/attribut-ontologin kan kritiseras, och det finns alternativa utarbetade ontologier, t.ex. strukturalistiska. Jag skall emellertid inte diskutera olika ontologier, utan göra vissa påpekanden om ontologier rent allmänt, och då använda mig av den presenterade ontologin som exempel. Poängen jag vill göra är att substans/attribut-ontologin självklart är förenlig med många olika specificeringar av attribut. Vilka attribut som faktiskt existerar följer inte ur ontologin. Ontologin är avgränsande, den implicerar t.ex. att strukturer i strukturalistisk mening inte äger verklig existens, men den implicerar inte något bestämt om specifika attribut. Den anger, för att ta till en välkänd bild, vissa ramar innanför vilka de mer specifika sanningarna står att söka. Och detta menar jag är en generell egenskap hos ontologier.
Det sagda kan också uttryckas i termer av filosofi och vetenskap. Inom ett och samma filosofiska system ryms flera motstridiga vetenskapliga teorier. Mellan dessa kan inte filosofin fungera som skiljedomare, eftersom en filosofi inte implicerar en bestämd specifik vetenskaplig teori. Däremot dömer naturligtvis filosofin ut de teorier som ryms inom en konkurrerande filosofi och som inte kan transformeras så att de passar in i den förstnämnda filosofin. Det sagda kan sammanfattas i följande påstående:
Min åsikt kan försvaras med hänvisning till vetenskapshistorien. Hela vetenskapshistorien tyder, tycker jag, på att man ur varje vetenskaplig teori kan abstrahera fram ett mera allmänt och abstrakt system, en ontologi. Ur den newtonska fysiken kan man t.ex. få fram den mekanistiska världsbilden. I denna bemärkelse kan filosofin alltså aldrig dö. Varje vetenskaplig teori tillhör en ontologi. Men detta är i och för sig inte särskilt intressant om det alltid förhåller sig så att filosofin eller ontologin kommer i efterhand, d.v.s. abstraheras fram efter det att motsvarande vetenskapliga teori redan producerats. Men så är inte alltid fallet. Filosofin kan också komma före vetenskapen. När filosofin kommer efter en vetenskap den inrymmer, har de vetenskapsmän som skapar den revolutionära teorin stora och speciella svårigheter. Den specificerade situationen innebär ju definitionsmässigt att de måste spränga vissa filosofiska ramar utan att direkt diskutera filosofi. I praktiken betyder det att vetenskapsmännen ifråga normalt efterlämnar opublicerade filosofiska anteckningar. Att arbeta inom givna filosofiska ramar är i mångt och mycket likt det att följa vissa grammatikaliska ramar när man talar. Det går att spränga ramarna, men de kan göra mycket stort motstånd. Och liksom det faktiska språket aldrig helt uttömmer grammatikens alla möjligheter, så uttömmer inte de vetenskapliga begreppen helt de ontologiska kategoriernas möjligheter. När filosofin kommer före en revolutionär vetenskaplig teori, fungerar det enligt det ovanstående på så sätt att den underlättar utarbetandet av de nya teorierna. Det filosofiska uppröjningsarbetet är till en del redan avklarat när vetenskapsmännen träder in på scenen.
Ser man ur dessa aspekter på Marx och den teori han framlägger i Kapitalet kan följande sägas. Filosofin, den mer abstrakta ontologin, kom före den specifika teorin i så måtto att Marx och Engels i Den tyska ideologin skisserade ett abstrakt system som utgjorde bakgrund för Marx' ekonomiska studier. Men på ett annat sätt kom filosofin efter, ty den bestämningsrelation (dialektik) som skall råda mellan den ekonomiska, politiska och ideologiska nivån, liksom mellan de olika momenten (produktion, konsumtion, distribution och utbyte) i den ekonomiska nivån, har som de senaste decenniernas marxistiska debatt visat aldrig filosofiskt klarlagts. Det filosofiska dialektikproblemet finns, som jag tidigare påpekat, fortfarande kvar. I en mening kan man säga att problemet inte bara kommer efter teorin i Kapitalet utan också är samtidigt med densamma, ty i förarbetet till Kapitalet, den s.k. Grundrisse, diskuterade Marx kortfattat det här problemet.
Det jag nu avslutningsvis sagt om filosofi är inte sagt i syfte att kritisera den klassiska dialektiska materialismen. Tvärtom passar det mycket bra in i den åtskillnad som Lenin i Materialism och empiriokriticism gör mellan filosofiska kategorier och vetenskapliga begrepp. Lenin hävdar i denna bok att fysiken mycket väl kan byta ut ett materiebegrepp mot ett annat, utan att detta på något sätt påverkar den filosofiska materialismen och dess materiebegrepp. I den terminologi jag använt, hävdar han att en ontologi är förenlig med flera olika konkurrerande vetenskapliga teorier.