Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Oskar Langes framställning av den historiska materialismen är en bra utgångspunkt för diskussion, därför att den renodlar en linje i de olika uppfattningarna av vad denna teori innebär.[1] Lange illustrerar sin framställning med bifogade diagram. Begreppen bestäms och relateras till varandra på följande sätt.
| Produktionssätt och sociala formationer |
|---|
| Schema över den sociala strukturen och dess utveckling |
|
En social formation eller ett socialt system består av å ena sidan produktionssättet, å andra sidan överbyggnaden eller superstrukturen. I produktionssättet ingår produktivkrafter och produktionsförhållanden. Produktivkrafterna utgörs av produktionsmedlen, framför allt arbetsredskapen, samt den erfarenhet och förmåga varmed människorna hanterar dem. Produktionsförhållandena är relationerna mellan människorna inbördes i anknytning till produktionen, däribland arbetsfördelningen men framför allt egendomsförhållandena, ägandet av produktionsmedlen.
Mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena opererar vad Lange kallar sociologins första grundläggande lag: lagen om den nödvändiga överensstämmelsen mellan produktionsförhållandena och produktivkrafternas karaktär. I diagrammet opererar lagen i en riktning: produktivkrafternas karaktär eller nivå bestämmer produktionsförhållandena, i överensstämmelse med Marx' berömda formulering i Filosofins elände, att handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångmaskinen ett samhälle med industrikapitalister. Om karaktären av denna bestämning säger Lange följande:
"Ett givet förhållande av produktivkrafter kräver som vi ser därtill svarande produktionsförhållanden. Likaså inverkar produktionsförhållandena på produktivkrafternas utveckling. Produktionsförhållanden, som är anpassade till produktivkrafternas krav, stimulerar dessa krafters vidare utveckling. Å andra sidan hindras denna utveckling av produktionsförhållanden, som inte är anpassade till produktivkrafterna. /.../ På så sätt antingen hjälps eller hindras produktivkrafternas utveckling av stimuli från produktionsförhållandena, beroende på graden av anpassning av produktionsförhållandena till produktivkrafternas behov.
Det är denna förbindelse mellan å ena sidan produktionsförhållandena, å andra sidan produktivkrafternas stadium och utveckling, som förklarar det faktum att produktionssättet på ett givet stadium i samhällsutvecklingen utgör en internt balanserad helhet."
Produktionsförhållandena utgör den ekonomiska basen eller strukturen i samhället. Till ett givet produktionssätts överbyggnad hör enligt Lange den del av andra sociala relationer - bl.a. politiska och legala - samt det sociala medvetande, som är oundgängligt för det speciella produktionssättets existens. Han understryker att detta innebär en begränsning eller rensning av begreppet överbyggnad, som har sina föregångare i Kautsky och Stalin. Kautsky ville begränsa begreppet överbyggnad till att omfatta endast det som måste ändras när den ekonomiska basen ändras. Stalin - i artiklarna om språkvetenskapen - formulerade sig mera rakt på sak:
"Överbyggnaden skapas av basen just för att betjäna den, för att aktivt hjälpa den att ta form och konsolideras. Så snart överbyggnaden avstår från denna sin roll som hjälpmedel åt basen, så förlorar den sin uppgift och upphör att vara överbyggnad."
Med detta argument avfördes språket från överbyggnaden, och med samma argument har en del sovjetiska framställningar också velat avföra familjerelationer, nationell kultur, delar av vetenskapen etc. Problemet med denna avgränsning är givetvis att förhållandet bas-överbyggnad i motsvarande grad tenderar att bli definitionsmässigt och tautologiskt. Lange formulerar emellertid sociologins andra grundläggande lag: lagen om den nödvändiga överensstämmelsen mellan överbyggnad och ekonomisk bas. Också här pekar diagrammets pil uppåt: basen bestämmer överbyggnaden.
Vilken karaktär har nu dessa båda lagar? Enligt Lange formulerar de de villkor som är nödvändiga för den inre harmonin och balansen hos en social formation, villkoren för den ömsesidiga anpassningen av en given social formations olika komponenter. Vi kan, säger han, betrakta dessa lagar som lagar för bevarandet av sociala formationer. Man kan säga att han tolkar dem ungefär som jämviktslagar i den ekonomiska teorins mening. Om, tillfogar han, dessa villkor inte uppfylls, utvecklas en inre motsägelse inom formationen, och de olika komponenterna upphör att vara anpassade till varandra. I detta fall disintegreras systemet, och ett nytt träder i dess ställe.
Den sociala formationen är alltså ett system i jämvikt, där produktionsförhållandena anpassas till produktivkrafternas nivå och överbyggnaden till produktionsförhållandena. Det förefaller då som om systemförändringar måste initieras utifrån. Det blir också Langes lösning. Det är en faktor, som rubbar samhällsformationens inre balans, som underminerar den ömsesidiga anpassningen av dess komponenter och som bryter formationen i stycken. Denna faktor är produktivkrafternas egenutveckling.
Människans växande förmåga att omvandla naturen och anpassa den till sina behov leder till förändringar i det sätt, varpå hon agerar på naturen i produktionsprocessen, alltså förändringar i produktivkrafterna. Dynamiken beskrivs på följande sätt:
"I den samhälleliga arbetsprocessen omvandlar människan sin naturliga omgivning och skapar en ny, som består av hennes arbetes produkter (hus, städer, byar, kanaler, verkstäder och fabriker, transportmedel, utrustning m.m.). Denna nya omgivning kallas ibland 'den artificiella omgivningen' (Labriola) eller 'samhällets historiskt-materiella resultat' (Krzywicki). Den är en stimulus som orsakar ändringar i den sociala produktionsprocessen. Nya och bättre arbetsredskap görs, möjligheter att utnyttja nya arbetsföremål uppstår och förmågan att använda arbetsredskap ökar. Detta i sin tur medför vidare förändringar i den nya artificiella omgivningen och skapar så en ny stimulus för ändringar i beteendet o.s.v. Människan omger sig med en artificiell omgivning, vars komplexitet oupphörligt växer: denna artificiella omgivning supplerar människans naturliga krafter och stärker så hennes herravälde över naturen. Varje ny mänsklig handling ger upphov till mer och mer nya externa stimuli som medför förändringar i den mänskliga aktiviteten. På så sätt utvecklas oupphörligt de samhälleliga produktivkrafterna."
Den tredje lagen, lagen om produktivkrafternas progressiva utveckling, gäller alltså den dynamiska principen, den kumulativa process, som sätter systemet i rörelse. Lange framhäver starkt motsättningen mellan produktivkrafternas egendynamik och den konservatism eller tröghet, som präglar både de sociala relationerna och det sociala medvetandet, och som bara kan övervinnas av externa stimuli.
Karakteristisk är Langes uppfattning av de dialektiska processerna i samhällsutvecklingen. Med en dialektisk process förstår han en utvecklingsprocess som äger rum genom framträdandet och lösningen (upphävandet) av motsägelser. Han urskiljer tre slag av sådana processer. Den första är det kontinuerliga uppdykandet av motsägelser i interaktionen mellan människa och natur i den sociala arbetsprocessen. Genom själva skapandet av sin artificiella omgivning skapar människan också motsägelser mellan sin egen tidigare aktivitet och de nya stimuli, som den nya omgivningen ger upphov till. Dessa motsägelser elimineras av ändringar i aktiviteten, d.v.s. i produktivkrafterna, som i sin tur skapar nya motsägelser.
Ett annat slags dialektisk process startar med framträdandet av motsägelser mellan nya produktivkrafter och gamla produktionsförhållanden. Dessa motsägelser hindrar först produktivkrafternas utveckling men elimineras när produktionsförhållandena anpassats till de nya produktivkrafterna. Ett tredje slags dialektisk process startar med framträdandet av motsägelser mellan nya produktionsförhållanden, alltså en ny ekonomisk bas, och den gamla överbyggnaden. Dessa motsägelser hindrar först etableringen av en ny ekonomisk bas men elimineras när överbyggnaden anpassats till den nya basen. Dessa tre slag av dialektiska processer utgör sammantagna den sociala utvecklingen.
Langes tre dialektiska processer är uppenbarligen inte likformiga. Endast den första är autonom; den är dessutom kumulativ, eftersom själva lösningen av motsägelser alstrar nya motsägelser. De två andra måste härledas ur den första och ter sig som rörelser från ett jämviktsläge till ett annat.
Vad är så klassmotsättningarnas och klasskampens roll i detta schema? Enligt Lange gäller det anförda mönstret alla samhällsformationers utveckling. I samhällen byggda på antagonistiska produktionsförhållanden tillkommer en faktor, som förstärker produktionsförhållandenas och överbyggnadens konservativa karaktär: den härskande klassens intresse av och strävan efter att vidmakthålla och befästa det bestående. Detta framkallar klasskamp och splittring också i det sociala medvetandet. Den härskande klassen söker förlänga livet hos en gammal samhällsformation. Övergången från en samhällsformation till en annan fördröjs. Den tenderar därför att bli explosiv, antar formen av klasskamp och social revolution.
Lange tillfogade att det också kan finnas sociala strata, utgörande ett "establishment", som kan utöva konserverande inverkan även i socialistiska samhällen utan antagonistiska produktionsförhållanden. Sådana hinder för socialt framsteg kan emellertid övervinnas om också inte utan motstånd och kamp så dock utan social revolution. Deras eliminering kräver anpassning av överbyggnaden till den ekonomiska basens behov men inte ändrade produktionsförhållanden.
Så långt Oskar Lange. Enligt denna uppfattning är alltså den historiska materialismen till sin kärna en teori om samhälle fortgående anpassning till den egenutveckling som äger rum i själva arbetsprocessen, i människans ämnesomsättning med naturen. Själva samhällsutvecklingen framstår väsentligen som övervinnandet av trögheter i denna anpassning.
Det är instruktivt att jämföra denna historiesyn med vad som kan förefalla som dess motsats: den ekologiska historieuppfattning, som kanske klarast utformats av R Wilkinson.[2] Också här är historien en anpassningsprocess: samhällsförändringar - eller med Wilkinsons terminologi: cultural change - har ersatt den biologiska utvecklingen som människans huvudsakliga anpassningsmekanism. Också här framtvingas denna anpassning av ekonomisk-tekniska förändringar, nya sätt att exploatera omgivningen inklusive ny "artificiell omgivning", och dessa förändringar är i stånd att framtvinga förändringar i resten av det kulturella systemet.
Skillnaden är att i den ekologiska historieuppfattningen dessa förändringar inte springer spontant ur själva arbetsprocessen utan är desperata försök att få ut mer av omgivningen, framtvingade av rubbningar i den ekologiska jämvikten, av överbefolkning och fattigdom. De kulturella tröghetsfaktorerna i utvecklingen tycks alltså här åtminstone ha den förtjänsten att de mer eller mindre varaktigt kan hålla befolkningsutvecklingen i schack och därmed vidmakthålla en ekologisk jämvikt. I båda dessa uppfattningar är det antropologiska inslaget framträdande. Skillnaden ligger i synen på människan: i det ena fallet ett redskapsproducerande och därmed självutvecklande djur, i det andra fallet en malthusiansk kanin.
Det är utan vidare klart att viktiga led i Langes modell tar fasta på väsentliga och stabila uppfattningar hos Marx. Arbetets centrala roll för människans utveckling och arbetsprocessens kumulativa karaktär framhävdes inte bara - med viss anknytning till Hegel - i de tidigare skrifterna utan också i Kapitalet. Att härav härleda ett slags egendynamik hos produktivkrafterna kan ligga nära till hands, så mycket mer kanske som det är uppenbart att Marx såg den historiska utvecklingen som en om också långt ifrån rätlinjig eller ens ensriktad så dock riktningsbestämd process: mot högre grad av herravälde över naturen. Den nödvändiga korrespondensen mellan produktionsförhållandena och produktivkrafternas nivå är en nästan självklar förutsättning inte bara i Den tyska ideologin och i Filosofins elände (och särskilt i det därtill hörande brevet till Annenkov från år 1846) utan också i förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin.
Men det är också tydligt att flera centrala moment i Marx' historieuppfattning inte - eller åtminstone bara med stor motvilja - låter sig inpassas i det Langeska schemat för samhällsutvecklingen.
(a) Väsentliga moment i kapitalismens uppkomst och utveckling framstår i Marx' analys inte alls som någon anpassning av produktionsförhållandena till en produktivkrafternas autonoma utveckling. Pengarnas förvandling till kapital är en både logisk och historisk egenrörelse i varuproduktionen, som utvecklas oberoende av produktivkrafterna. Den s.k. ursprungliga ackumulationen kunde möjligen på ett mycket abstrakt plan betecknas som en anpassning till produktivkrafternas behov. Men Marx' poäng är givetvis att den process, i vilken de arbetande skiljs från produktionsmedlen och proletariseras, dels utnyttjar deras "Knechtschaft" i tidigare produktionsförhållanden, dels föregår och är en förutsättning för den kapitalistiska produktionsomvandlingen. Också i Kapitalets berömda beskrivning av utvecklingen från enkel kooperation över manufaktur till maskinindustri är huvudsynpunkten den, att kapitalet bemäktigar sig produktionsprocessen och piskar fram en till kapitalet anpassad utveckling av produktivkrafterna, ett synsätt som ju i någon mån föregrips redan i Kommunistiska manifestet.
(b) Klassmotsättningar och klasskamp präglar i Marx' uppfattning antagonistiska produktionssätt redan i begynnelsen, från deras första uppkomst, och inte bara i en eventuell slut- eller nedgångsfas då nya produktivkrafter pockar på förändringar. Klassmotsättningarna låter sig inte reduceras till friktionselement i samhällets fortgående anpassning till produktivkrafternas krav. Langes uppfattning av överbyggnad och produktionsförhållanden som enbart konservativa, återhållande element, förstärkta av de härskande klassernas kamp för att bevara sin ordning, leder nästan osökt fram till föreställningen om en evig och ständigt progressiv allians mellan "folket" och produktivkrafterna genom historien. Men hos Marx är historien listigare än så. Exploatering och förtryck är inte bara bromsklossar i historien utan också drivkrafter i samhällets - och produktivkrafternas - utveckling.
(c) På ett mera allmänt plan kan man erinra om diskussionen i Grundrisse av förhållandet mellan produktion, distribution, byte och konsumtion. I detta förhållande är produktionen visserligen "övergripande". Men huvudsynpunkten är att produktionen och dess lagar måste förstås som led i historiskt specifika totaliteter av inbördes avhängiga produktions-, distributions-, bytes- och konsumtionsförhållanden, och udden är riktad mot den borgerliga politiska ekonomins antropologiska tendenser att uppfatta lagarna för produktion - till skillnad från fördelningen - som naturgivna och tidlösa.
Vad som framträder i dessa svårigheter är såvitt jag kan se ett spänningsförhållande mellan två olika teoretiska ambitioner hos den historiska materialismen, vars förening också tycks vara ett reellt vetenskapsteoretiskt problem. Där är å ena sidan ambitionen att förstå de i samhällsutvecklingen ingående systemen eller samhällsformationerna som historiskt specifika, sammanhängande helheter; frågorna är då: hur reproducerar sig dessa system? vad håller dem samman? hur fungerar de? vilken är deras inre logik eller struktur? Där är å andra sidan ambitionen att förstå utvecklingen genom de olika systemen; frågorna är då: hur upphör ett system att fungera och avlöses av ett annat? hur kan man jämföra eller kanske rangordna dessa system? finns det generella mekanismer i systemförändringarna?
Det är belysande för spänningen mellan dessa båda ambitioner att Langes allmänna utvecklingsmodell särskilt tycks göra våld på Marx' analys av kapitalismen som system. Och omvänt: när uppmärksamheten i stället riktas mot de strukturfunktionalistiska dragen i Marx' teori, så blir den historiska utvecklingsteorin obekväm. Det ligger i sakens natur att historien försvinner i en strikt strukturalistisk tolkning av Marx (i riktning mot Lévi-Strauss). På samma sätt hos kapitallogiken med dess framhävande av den logiska framställningsmetoden hos Marx: den historiska materialismen uppfattas som en "förmarxistisk" teori, som upphävts i och genom "kritiken av den politiska ekonomin."
Marx' teori är naturligtvis en strukturfunktionalistisk teori. Men som sådan har den - som Eric Hobsbawm framhållit - åtminstone två särdrag, som man inte kommer ifrån. Det ena är att Marx inte bara analyserade olika system i deras sätt att fungera utan också jämförde dem sinsemellan och t.o.m. rangordnade dem - liksom han arbetade med hierarkier av olika sociala företeelser. Och även om den berömda successionen av produktionssätt (urkommunism, slaveri, feodalism, kapitalism, socialism) har pådyvlats honom med orätt, så har för honom ändå utvecklingen en bestämd riktning: det ena systemets avlösande av det andra är inte ett tillfälligt genomlöpande av alla teoretiskt tänkbara möjligheter att sätta ihop givna bitar till sammanhängande system. Det andra särdraget är inriktningen på att spåra systemens inbyggda motsättningar - inbyggda i den meningen att det i själva systemens funktion ligger att de måste upphöra att fungera - och därmed givetvis inriktning på att förklara systemförändringar.[3]
S-E Liedman har framhållit Marx' förnyade intresse för dialektikens "rationella kärna" just vid den kritiska tidpunkt då han konkretiserar historiematerialismens allmänna utgångspunkter i analysen av ett system, det kapitalistiska produktionssättet. Han har också visat, att Marx' intresse därvid gällde inte konstruktionen av "dialektiska processer" av den typ som Lange talar om utan istället strukturen hos dialektiska helheter, där det på ett plan råder växelverkan mellan de olika momenten medan på ett annat plan ett moment kan urskiljas som övergripande.[4] Iakttagelsen förefaller både logisk och central, eftersom den historiska materialismen liksom varje teori om system i förändring och rörelse måste operera på olika plan.
[1] Oskar Lange, Political economy. I. General problems (Warszawa 1963). Langes framställning är givetvis bunden till en bestämd tradition med rötter hos både Kautsky och Stalin; jag väljer den därför att den utformats med särskild logik och pregnans.
[2] Richard G Wilkinson, Poverty and progress. An ecological model of economic development (London 1973).
[3] E Hobsbawm, Karl Marx's contribution to historiography. Diogenes 64.
[4] S-E Liedman, Motsatsernas spel (Lund 1977). 1, s. 58 ff., jfr 2, s. 83 ff.