Se även den engelska utgåvan.
Eders kejserliga höghet.
Jag återkom för några dagar sedan från ett månadslångt besök i Manchester och fann vid hemkomsten Ditt brev ligga och vänta på mig.
Tyvärr kan jag inte besvara Din fråga om vilken dag jag reser - kan inte ens svara på en annan fråga, som Du visserligen inte ställer, nämligen om jag överhuvud taget kommer att ge mig iväg.
I fjol trodde jag mig kunna räkna med att min bok efter påsk skulle tryckas i en ny upplaga, och därför hade jag gott hopp om att snart erhålla mina pengar för den första upplagan. Men i dag har Meissner meddelat mig att jag blir tvungen att vänta ett bra tag till. (Jag bifogar här hans brev, som Du kanske sedan vill ha vänligheten att skicka tillbaka.)
I Tyskland har herrar professorer nu på sistone i en del sammanhang funnit sig ha anledning att ta notis om mig - låt vara att detta tagit sig rätt enfaldiga uttryck; se t.ex. A. Wagners broschyr om markegendom eller Bonn-professorn Helds om kreditsystemet för Rhen-områdets jordbrukare.
Herr Lange ger mig svassande komplimanger i den andra upplagan av sin bok om arbetarfrågan, men detta sker huvudsakligen för att han själv skall få tillfälle att göra sig viktig. Den gode hr Lange har nämligen gjort en mycket intressant upptäckt. Hela världshistorien kan sammanfattas inom en enda stor naturlags ram. Denna naturlag är helt enkelt frasen (i detta sammanhang blir Darwins uttryck sannerligen ingenting annat än en fras) om "the struggle for life" - kampen för tillvaron - och denna fras står här för Malthus' teorier i befolkningsfrågan, eller rättare sagt överbefolkningsfrågan. I stället för att analysera denna "kamp för tillvaron", sådan som den historiskt gestaltat sig inom olika bestämda samhällsformer, behöver man alltså bara inordna varje konkret motsättning under begreppet "kampen för tillvaron", som i sin tur skall anpassas till Malthus' "befolkningsfantasi". Man måste erkänna att allt detta är mycket imponerande - som exempel på kvasivetenskaplig åbäkighet, intellektuell lättja och bombastisk okunnighet.
Vad samme Lange har att säga om den hegelska metoden och mitt sätt att tillämpa den är verkligen barnsligt. För det första har han inte förstått någonting av Hegels metod, och för det andra fattar han ännu mindre när han kommer in på min kritiska tillämpning av den - det blir ju också den naturliga följden av ett sådant utgångsläge. I ett avseende kan han påminna om Moses Mendelssohn. Detta praktexemplar av den värsta pratmakartypen skrev ju på sin tid ett brev till Lessing, där han undrade hur denne kunde ta en död storhet som Spinoza på allvar. På samma sätt frågar sig nu herr Lange hur det kan falla Engels, mig et consortes in att ta en död storhet som Hegel på allvar, trots att Büchner, Lange, dr Dühring, Fechner med flera sedan länge varit överens om att de själva redan ombesörjt den stackars gamle herrns jordfästning. Lange har den utomordentliga naiviteten att påstå att jag "rör mig med en sällan skådad frihet" när det gäller empiriska begrepp. Det har tydligen aldrig på minsta sätt gått upp för honom att detta "fria sätt att handskas med materialet" endast beror på det vetenskapliga grepp jag valt, min dialektiska metod ...
Meissner får nog försöka dämpa sin längtan efter volym 2. Vad som fördröjt mitt arbete är inte bara mitt under hela vintern envist krånglande hälsotillstånd; jag har nämligen också funnit det nödvändigt att slå i mig en hel del ryska, eftersom man vid studiet av de ryska jordäganderättsförhållandena bör kunna granska även de ursprungliga källorna. Med anledning av den irländska markfrågan har Englands regering till råga på allt publicerat en serie "blå böcker" (snart avslutad) om jordbruksförhållandena i olika länder. Oss emellan vill jag slutligen också erkänna att jag allra helst såg att den första volymen först fick komma ut i en ny upplaga. Om detta skedde medan jag var sysselsatt med att finputsa volym 2, skulle det bara störa mig i mitt arbete.
Jenny och jag ber om våra vördsammaste hälsningar till hela Din familj.
Din
K. M.