...Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Jag skall försöka göra en överblick över det hittills lästa, en
sammanfattning av "den kapitalistiska formen av varuproduktion" (170/211). I
punkt 86 såg vi hur kapitalets allmänna formel måste utvecklas i och med att
industrikapitalet införlivar arbetsprocessens faktorer Pm och A i sin
värdeförökningsprocess: P-V...
Efter att ha studerat kap. 5:1 om arbetsprocessen, så vet vi hur produkter produceras. Arbetsförmågan (A) bearbetar arbetsföremålet med arbetsmedlet (Pm) och en reell förvandling av arbetsföremålets naturalform äger rum. Den producerade produkten har en annan naturalform än de råmaterial som den tillverkas av. I och med detta får den ett annat bruksvärde. Emellertid har vi också studerat kap. 5:2 om värdeförökningsprocessen. Levande arbete (A) använder dött arbete (Pm) och nyskapar värde. Om mängden nyskapat värde är större än kostnaderna för arbetskraften så uppstår ett mervärde. Den kapitalistiska produktionsprocessen (Prod) är en enhet av arbetsprocess och värdeförökningsprocess.
De producerade produkterna är kapitalistens egendom (punkt 87). Produkterna är varor, både bruksvärde och värde. I dessa varor finns alltså mervärdet. Försäljningen av dem (V-P) är inget annat än en formförvandling (KI, Formwechsel) som värdet genomgår, från varuform till penningform. Eftersom mervärdet ingår i både varorna och pengarna beskrivs denna försäljning riktigare med formeln V'-P'.
Den utvidgade formeln för industrikapitalets kretslopp, den grundläggande kapitalformen (punkt 60-61), lyder alltså:
P - V ... Prod ... V' - P'
Kapitalets utvidgade formel innefattar som synes både cirkulation och produktion. Kapitalisten köper varor på marknaden som han sedan använder i produktionen. Produktionen frambringar nya varor som han sedan säljer på marknaden. Detta kan förtydligas i en figur. Våglinjen utgör gränsen mellan cirkulationssfären (varumarknaden) och produktionssfären (punkt 42).
Utifrån detta kan vi tydligt se att kapitalets allmänna form P-V-P' endast rör sig inom cirkulationssfären. I punkt 52 och 54 såg vi hur Marx menade att denna form framställde det så att värdet verkade ha en "mystisk förmåga" (KI, okkulte Qualität) att föröka sig själv. I och med kap. 4:3, 5:1 och 5:2 har vi löst upp mystiken på det sätt som antyddes i punkt 52. Profitens hemlighet har avslöjats (punkt 98). I fortsättningen av Tredje avdelningen, särskilt kap. 8, kommer mystikens dimmor slutgiltigt att skingras (punkt 137).
Den ekonomiska formen kapital är alltså en enhet av cirkulation och produktion. När vi tidigare analyserade den enkla varans och penningens ekonomiska former V-V och V-P-V eller P-V-P, så innefattade de endast cirkulationen. Produktionen var något utanför som inte berörde cirkulationens former. Kapital, däremot, måste nödvändigtvis inbegripa även produktionen. Låt oss sammanföra resonemanget i punkt 101 med tidigare figurer i punkt 42 och 43. Ett samhälle av kapitalistiska företag skulle då kunna tecknas så här.
Den ekonomiska formen kapital bär alltså på två slags samhälleliga band mellan individerna. För det första är det bandet mellan kapitalisterna. Det skiljer sig inte från det som råder mellan den enkla cirkulationens varuägare. Varuutbytet är det samhälleliga bandet mellan deras privata bedrivna produktionsprocesser. De står i samhälleligt förhållande till varandra precis som den enkla varucirkulationens producenter och varuägare. De ingår i en samhällelig arbetsdelning på samma sätt som dessa (punkt 42).
För det andra har vi det samhälleliga bandet mellan kapitalisten och arbetaren. Å ena sidan köps/säljs arbetskraften som en vara inom cirkulationssfären. Där tillförs inget nytt i förhållande till den enkla cirkulationen. Arbetaren får lön för sin arbetskraft och för lönen köper han varor som han konsumerar. Men å andra sidan arbetar arbetaren i produktionsprocessen under kapitalistens ledning och kontroll (punkt 87 och 88).
Det råder alltså en avgörande skillnad mellan de enkla varuägarna och de kapitalistiska varuägarna å ena sidan, och ägarna av varan arbetskraft å den andra. Mellan de förra råder "inga andra beroendeförhållanden än de som har sitt ursprung i dess (varuutbytets) egen natur" (144IV/181-82). Annorlunda är det med dem som inte äger några egna produktions- och livsmedel utan enbart kan leva på att sälja sin arbetsförmåga, lönarbetarna. Förutom de beroendeförhållanden som uppkommer i och med varuutbytet (följa kontrakt, leverera varan på avtalad tid, d.v.s. vara i tid på arbetet), så tillkommer det för kapitalismen säregna förhållandet att arbetaren "arbetar under kontroll av den kapitalist, som äger hans arbetskraft" (160/199). Dessutom tillkommer det andra "säregna fenomenet" att arbetaren inte äger eller förfogar över de produkter som han har producerat utan att de tas ifrån honom vid arbetsdagens slut. De producerade produkterna är kapitalistens egendom. (Se punkt 69, 70, 71, 87 och 88. Gå igenom sid. 144-47/181-84, det är en av Första bokens viktigaste passager.)
Det är detta säregna samhälleliga band mellan ägaren av arbetskraft och penningägaren som skiljer kapitalismen från den enkla varuproduktionen. Det är på detta sätt individerna inträder i den samhälleliga produktionen i det kapitalistiska samhället. Det är fråga om en specifik historisk form av samhälleliga band eller en specifik historisk form av samhällelighet (ty. Gesellschaftlichkeit). Det är fråga om historiskt specifika samhällsförhållanden.
Och när vi har hunnit så långt, så står det klart att det som Marx har genomfört i kap. 1-3 och 4-5 inte främst är någon värde- och pristeori i snävt nationalekonomisk mening. Han har helt enkelt analyserat fram de grundläggande särskiljande kännetecknen för en historiskt unik samhällsform, kapitalismen. Han har främst analyserat själva denna form. Det är själva definitionen av kapital och kapitalism han har givit oss. Om det sedan i ett konkret land som Antarktis, Kina eller Sverige finns kapitalism eller inte, det är ju en empirisk fråga. Det är vi som får undersöka detta och avgöra vilka ekonomiska former och samhälleliga band som råder i det konkreta fallet. På samma sätt är det t.ex. med profiten. Marx har definierat för oss vad kapitalistiskt mervärde är, men för den skull kan ju profiten i ett konkret land vara såväl stor som liten som obefintlig. Det beror ju på kapitalisternas tur och skicklighet, eller kanske rent av på "tiderna" och "konjunkturerna". Hur det är i olika konkreta fall är en empirisk fråga som avgörs av konkreta empiriska undersökningar.
Men en konkret undersökning har Marx inte gjort i dessa kapitel. Här har han analyserat kapitalismens ekonomiska former som sådana. Han har definierat begreppen kapital och kapitalismen. Kapital är en historiska specifik rikedomsform som innefattar en historiskt specifik form av egendom och samhällelighet. Människor träder i kontakt med varandra på ett historiskt specifikt sätt i denna form av samhällelighet. Det är en historiskt specifik form för det mänskliga samhället och dess produktion. Ett annat namn på grundläggande band mellan individerna i deras "livs samhälleliga produktion" (TKr 9/ZKr 8-9) är produktionsförhållanden (ty. Produktionsverhältnisse). Och det kapitalistiska produktionsförhållandet kallar Marx helt enkelt för kapitalförhållandet (KI, Kapitalverhältnis).
För att närmare illustrera de två slagen av samhälleliga band och det kapitalistiska produktionsförhållandet, skall jag citera några passager ur olika förarbeten till Kapitalet. I Lönarbete och kapital från 1849 finns en passage som klargör innebörden av begreppet produktionsförhållanden (ES 519/MEW 6 sid. 408):
"Produktionsförhållandena i sin helhet bildar vad man kallar de samhälleliga förhållandena, samhället, nämligen ett samhälle på ett visst, historiskt utvecklingsstadium, ett samhälle med speciella karakteristiska särdrag. Det antika samhället, det feodala samhället, det borgerliga samhället utgör sådana totaliteter av produktionsförhållanden, av vilka var och en samtidigt betecknar en särskild utvecklingsgrad i mänsklighetens historia.
Också kapitalet är ett samhälleligt produktionsförhållande. Det är ett borgerligt produktionsförhållande, ett produktionsförhållande i det borgerliga samhället. Har inte existensmedlen, arbetsverktygen, råvarorna, av vilka kapitalet består frambragts och anhopats under givna samhälleliga betingelser, under vissa samhälleliga förhållanden? Användes de inte under givna samhälleliga betingelser, under bestämda samhälleliga förhållanden till ny produktion? Och är det inte just denna bestämda samhälleliga karaktär som gör kapital av dessa produkter, som användes till ny produktion?"
Och på sidan innan finner vi följande uttrycksfulla citat (ä.ö.):
"En neger är en neger. Först under bestämda förhållanden blir han till slav. En bomullspinnmaskin är en maskin att spinna bomull med. Blott under bestämda förhållanden blir den till kapital. Om den rycks ur dessa förhållanden är den lika litet kapital som guld i och för sig är pengar ..."
I Grundrisse från 1857-58 (367-68/GrP 463-64) finner vi en passage som sammanfattar de olika momenten i de samhälleliga betingelser eller historiska förutsättningar (punkt 67-71) som måste vara för handen för att pengar skall kunna förvandlas till kapital. Det är helt enkelt en kortfattad sammanfattning av det kapitalistiska produktionsförhållandet (övers. och parenteser MD):
"Om vi däremot betraktar det ursprungliga förhållandet, innan penningen inträder i värdesjälvförökningsprocessen (Gr. Selbstverwertungsprozess), så framträder olika betingelser, som historiskt måste ha uppstått eller måste vara givna, för att penningen skall bli till kapital och arbetet bli till kapitalbildande, kapitalskaffande (Gr. kapitalsetzender, kapitalschaffender) arbete, lönarbete ...: (1) på den ena sidan närvaron av den levande arbetsförmågan som blott subjektiv existens, skild från de objektiva momenten hos sin verklighet; därmed skild från (Gr. getrennt) såväl det levande arbetets betingelser (d.v.s. Pm) som från existensmedlen, livsmedlen, självförsörjningsmedlen för den levande arbetsförmågan; å ena sidan arbetets levande möjlighet som fullständig abstraktion; (2) på den andra sidan det befintliga värdet eller det förtingligade arbetet som måste vara en anhopning av bruksvärden, inte bara tillräckligt stor för att utgöra de objektiva betingelserna för produkternas produktion, utan också tillräckligt stor för att reproducera eller underhålla den levande arbetsförmågan, men dessutom också tillräckligt stor för att absorbera merarbete ...; (3) ett förhållande av fritt utbyte - penningcirkulation - mellan dessa båda sidor; ett förhållande mellan de båda sidorna grundat på bytesvärdet - inte grundat på ett herre-knekt-förhållande; d.v.s. produktion som inte omedelbart förser producenten med livsmedel utan detta måste förmedlas över varuutbytet, och produktion som lika litet omedelbart kan bemäktiga sig det främmande arbetet utan måste köpa det eller byta till sig det från arbetaren själv; slutligen (4) måste den ena sidan - den som utgör arbetets objektiva betingelser i form av självständiga, för sig själv verkande värden - uppträda som värde och betrakta värdebildning (Gr. Wertsetzung), värdesjälvförökning (Gr. Selbsverwertung) och penningskapande som sitt slutliga mål - inte det omedelbara nyttjandet eller framställningen av bruksvärde.
... De betingelser, under vilka förhållandet ursprungligen framträder, eller som framstår som historiska förutsättningar för dess uppkomst, uppvisar vid första anblicken en dubbel karaktär - på den ena sidan upplösning av lägre former för det levande arbetet ...
... den första förutsättningen är att slaveriets eller livegenskapens förhållanden är upphävda. Den levande arbetsförmågan tillhör sig själv och disponerar genom varuutbytet över sin egen kraftyttring. Båda sidor (i det kapitalistiska förhållandet) står som personer gentemot varandra. Formellt är deras förhållande det fria och jämlika förhållandet mellan utbytande överhuvudtaget. Att denna form är ett sken ... Vad den frie arbetaren försäljer, är alltid en bestämd, särskild mängd kraftyttring ... Han säljer denna särskilda kraftyttring till en särskild kapitalist, och gentemot denne står han som en oavhängig person ... (och, avslutar Marx, han står inte gentemot kapitalisten som om arbetarklass stod mot kapitalistklass)."
Och slutligen skall jag belysa de två slagen av samhälleliga band under kapitalismen med en formulering från Till kritiken av den politiska ekonomin (1861-63), häfte I-V 1861-62, de avsnitt som motsvarar kap. 4 och 5 i Kapitalets första bok. (MEGA II 3.1 sid. 93-94) (övers. MD) (parentes med hakar, MD):
"Hela rörelsen som penningen genomlöper för att förvandla sig till kapital, faller isär i två distinkta processer: Den första är en enkel cirkulationsakt, köp å den ena sidan, försäljning å den andra; den andra är köparens konsumtion av de inköpta artiklarna [Pm och A], en akt som ligger utom cirkulationen och försiggår bakom dess rygg. Konsumtionen av de inköpta artiklarna bildar här, till följd av de inköpta artiklarnas natur [som Pm och A], självt ett ekonomiskt förhållande. Köpare och säljare träder i och med denna konsumtionsprocess in i ett nytt förhållande till varandra, som samtidigt är ett produktionsförhållande ...
Den första akten motsvarar fullständigt lagarna för varucirkulationen, vilken den också tillhör. Lika stora värden utbyts mot lika stora värden. Penningägaren betalar å ena sidan arbetsmaterialets och arbetsmedlets värde, å andra sidan arbetsförmågans värde ...
Den andra akten uppvisar ett fenomen, som i sitt resultat och i sina betingelser inte bara är helt främmande för den enkla varucirkulationens lagar, utan också verkar motsäga dem. För det första ändrar sig säljarens och köparens sociala positioner i själva produktionsprocessen. Köparen blir kommendant över säljaren, när denna själv inträder i köparens konsumtionsprocess med sin person som arbetare. Utanför den enkla utbytesprocessen upprättas ett herre-knekt-förhållande, som emellertid skiljer sig från alla andra historiska förhållanden av detta slag genom att det beror på den specifika naturen hos den vara [A] som säljaren säljer. Detta förhållande har sitt ursprung endast i köpet och försäljningen, i förhållandet mellan de båda som varuägare, men innesluter alltså i och för sig ändå politiska etc. förhållanden. Köparen blir till chef, herre [eng:] (master), säljaren blir till arbetare [eng:] (man, hand)."
Kapitalförhållandet beror alltså på de samhälleliga egenskaper som varorna Pm och A har redan före utbytet (punkt 86). Annars hade det bara varit vilket varuutbyte som helst. Därmed uppstår naturligtvis frågan hur det historiskt kan komma sig att arbetaren har skilts från produktionsmedlen och alltså måste sälja sin arbetsförmåga som vara. Denna fråga ställde Marx redan på sid. 146-47/183-84 och vi snuddade vid den i punkt 71. Den kommer emellertid inte att besvaras förrän i kap. 24. Det svar som ges är att det är fråga om en upplösning av slaveriets och livegenskapens samhälleliga förhållanden, eller naturligtvis, andra förkapitalistiska samhälleliga produktionsförhållanden. Och hur detta har gått till i varje enskilt konkret land, det är en empirisk fråga som Marx Kapitalet inte skildrar. För att få reda på det får vi gå till olika historieböcker om de olika ländernas samhällsekonomiska utveckling.
I nästa punkt skall vi återvända till kapitalismens specifika form för samhällelighet, men innan dess skall vi stanna upp och analysera några formuleringar från kap. 4 där Marx uttryckte sig litet mystiskt och formulerade ett problem. Jag tänker på det problem som behandlades i punkt 62 och 63. Den ekonomiska formen enkel vara (och penning) kan existera oberoende av vilka produktionsförhållanden som råder. Detta behandlades i punkt 42 om den enkla varans samhälleliga förhållanden. Den ekonomiska formen kapital inbegriper däremot både cirkulationen och produktionen (punkt 43). Den inbegriper produktionsprocessen och det förutsätts att ett visst samhälleligt produktionsförhållande är upprättat, annars kan inte penningen förvandlas till kapital.
I och med sammanfattningen i punkt 101-103 är den paradox upplöst som Marx formulerade i kap. 4:2 (144I/181):
"Vår penningägare, som ännu bara står på tröskeln till att bli kapitalist, måste köpa varorna till deras värde och sälja dem till deras värde, och ändå måste han vid processens avslutning få ut mera värde ur cirkulationen, än han kastat in i den. Hans utveckling till verklig kapitalist måste äga rum innanför cirkulationen och ändå inte innanför den. Detta är problemets betingelser. Hic Rhodus, hic salta!"
Eller med orden (143/180):
"Kapital kan alltså inte ha sitt ursprung i varucirkulationen, och det kan inte heller uppstå utanför den. Det måste samtidigt uppstå innanför och utanför varucirkulationen."
Vi känner nu till på vilket sätt kapitalet "samtidigt uppstår innanför och utanför cirkulationen":
| P-V < (Pm, A) | ... Prod ... | V'-P' |
| Cirkulation | Cirkulation | Produktion |
Förutom framställningen i punkt 101-103 formulerade Marx själv svaret på sin paradox från kap. 4:2. Alldeles efter det ställe i kap. 5:2 där han har avslöjat profitens hemlighet (punkt 97 och 98) skriver han (168/209) ( ä.ö.) (kursiv. MD):
"Alla problemets betingelser är uppfyllda ... Hela detta förlopp, hans pengars förvandling till kapital, sker innanför cirkulationen och sker inte innanför den. Den sker genom cirkulationens förmedling, emedan den som en förutsättning har inköp av arbetskraft på varumarknaden. Och den sker utanför cirkulationen, eftersom denna endast inleder den värdeförökningsprocess, som äger rum under produktionen."
Kapitalisten har köpt Pm och A till sitt värde. Arbetskraften har blivit betald till sitt värde. Köparen av de framställda produkterna köper dem till sitt värde. Det hela är till varuägarnas ömsesidiga nytta och en produkt av deras fria vilja. - annars skulle de ju inte inträda i varuutbytet. (Se första stycket i kap. 2. OBS!) Sålunda är, med Voltaires ord, "tout pour le mieux dans le meilleur des mondes possibles" ("allt ordnat till det bästa i den bästa av alla möjliga världar") (168/209). Vi skall återvända till slutet av kapitel 4:3, där Marx talade om den speciella frihet som råder i varucirkulationen (punkt 77 och 88).
Utgångspunkten för ägandet och förfoganderätten över en produkt är det egna arbetet. Detta är den revolutionära paroll som den naturrättsliga humanismen (16- och 1700 talets upplysningsfilosofer) riktar mot feodalsystemet och dess produktionsförhållanden och egendomsförhållanden. Ägandet och överheten ansågs under feodalismen vara instiftade av Gud, och samhället grundat på hans vilja. Upplysningens filosofer och ekonomer sätter i stället människan och hennes arbete som egendomens grundval: "det arbete hans kropp uträttat och det verk hans händer utfört" (John Locke). Detta gällde även jordegendom. Jord äger man när man "har blandat den med sitt arbete" (Locke). (Se avsnittet om Lockes teori om äganderätten i Dillard sid. 122-23.) Genom arbetet äger man alltså produkter eller rikedom. Genom att byta varor kan man även komma i besittning av produkter som andra personer framställt. Men utbytet förutsätter bådas frivilliga medgivande och att båda inträder i bytesakten. Allt utbyte av arbetsprodukter anses alltså äga rum i en atmosfär av frivillighet, jämlikhet och ömsesidig nytta. Om man har detta perspektiv kan det bli svårt att förklara varför vissa är fattiga och andra rika. Men det finns en förklaring som ligger nära till hands. De som är rikare har helt enkelt arbetat mer än de fattiga.
Inom den politiska ekonomin, som ju enligt Marx mening är all ekonomisk vetenskap efter William Petty, är tankar som dessa självklara utgångspunkter. Hur har kapitalisten kommit i besittning av sina pengar? frågar Marx (511/608):
"Genom sitt eget och sina fäders idoga arbete! svarar oss den politiska ekonomins talesmän."
Marx hänvisar till Cherbuliez, Smith och Sismondi och skriver t. ex. (Gr. 903) (övers. MD):
"Av alla moderna ekonomer utpekas alltså det egna arbetet som egendomstitel, vare sig det sker på mer ekonomiskt eller mer juridiskt sätt, och utpekar egendomen till resultatet av det egna arbetet som det borgerliga samhällets grundförutsättning."
Denna lag om att man äger produkten av sitt arbete kallar Marx för "den enkla cirkulationens tillägnelselag" (Gr. 901) eller "varuproduktionens egendomslagar" (rubriken till kap. 22:1).
Inom den enkla cirkulationen är förhållandet mellan varuägarna definitionsmässigt jämlikt. En ann' är lika go' som en ann'. Mellan dem råder ingen kvalitativ skillnad som under feodalismen där olika individer hade olika rättigheter beroende på sin samhällsställning. Eventuella skillnader mellan de enkla varuägarna är enbart kvantitativa. Skillnaderna beror på hur mycket de har arbetat respektive, och hur mycket rikedom de har. Varuutbytets form är grunden för den formella jämlikheten. Utbyteskontraktet förutsätter de utbytande som rättsligt jämlika. (Första boken 74/99; Gr. 152-55/GrP 239-43.)
Vidare präglas varuägarnas förhållande av frihet. Ingen varuägare tillägnar sig den andres produkt med våld eller tvång. Tvärtom är varje byte en frivillig akt från båda sidor. Och förhållandet mellan de utbytande präglas av ömsesidig nytta. Ingen byter ju om han inte behöver bruksvärdet hos den andres vara. Innehållet i utbytet är alltså grunden till frivilligheten. (Första boken 74/99; Gr 155-57/GrP 243-46).
Men detta gäller ju endast den enkla varucirkulationens samhälle. Det gäller inte i kapitalets och lönarbetets samhälle! Obarmhärtigt riktar Marx sin ironi mot dem som i kapitalismen ser detsamma som enkel varuproduktion och -cirkulation. Det är i slutorden till kap. 4:3 som Marx skriver (152/190):
"Cirkulationen eller varuutbytet ... var i själva verket ett sannskyldigt Eden för de nedärvda mänskliga rättigheterna. Det som här endast härskar är frihet, jämlikhet, egendom och Bentham."
Men låt oss betrakta arbetskraftens ägare i detta sammanhang. På marknaden är han naturligtvis en jämlik varuägare, och om han vill sälja sin vara så är det naturligtvis av egen fri vilja han gör det. Inga andra beroendeförhållanden binder honom än de som gäller för alla andra varuägare i cirkulationen. Men om vi nöjer oss med detta så ser vi ju inte de samhälleliga band som råder i produktionen. Vi ser inte det kapitalistiska produktionsförhållandet och lönarbetarens skiljande från produktionsmedlen, vilket är grundvalen för att han måste sälja sin arbetskraft (punkt 67-71, 87-88).
Här blir det tydligt hur viktig Marx distinktion mellan cirkulation och produktion är, mellan utbytet av varor och värden och produktionen av varor och värden. Om vi "ytligt" stannar i cirkulationen när vi skall analysera förhållandet mellan kapitalist och lönarbetare (punkt 42, kap. 1-3 samt 4), så kommer vi att se dem enbart som varuägare. Vi kommer bara att "se" rättsligt jämlika varuägare, enskilda individer som ömsom äger varor, ömsom äger pengar.
Om vi "ytligt" stannar i cirkulationen när vi skall analysera förhållandet mellan kapitalist och lönarbetare, så kommer vi heller inte att kunna avslöja profitens hemlighet. Vi kommer helt enkelt inte att "se" det specifikt kapitalistiska produktionsförhållandet och lönarbetarnas egendomslöshet vad gäller Pm och därmed Lm.
Det kommer att se ut som om det är enkel varuproduktion vi betraktar. Vi kommer inte att "se" något mervärde, och vi kommer inte att "se" några klasser (punkt 76). Och med ett sådant begränsat perspektiv när man analyserar "kapitalets och lönarbetets samhälle" (152/190-91) sa finns det tusen empiriska verifieringar av att de egna åskådningarna är de enda riktiga. Hur man än tittar och observerar och mäter, så talar perspektivet om var man skall titta och vad man skall mäta!
Nyckelorden i det ovan sagda är "om man begränsar sitt perspektiv". Måste man göra det? Mot slutet av kap. 4:3 har Marx fört fram analysen så långt att han måste lämna cirkulationssfären. Kapitalets rörelse P-V-P' kan inte förklaras enbart i cirkulationen. Marx utgångspunkt var att det empiriskt finns profit (punkt 45). Hur uppstår den? Den uppstår genom att penningägarens inköpta varor konsumeras eller förbrukas. Men som med alla andra varor så sker denna förbrukning utanför cirkulationen. Om kapitalisten har varit förutseende nog att inköpa varorna Pm och A, så förbrukas dessa varor på en annan plats - i produktionen. Marx slutsats i kap. 4:3 är (151-52/189):
"Vi lämnar alltså denna larmande och ytliga miljö, som var och en kan överblicka, och som står öppen för alla, och följer i stället penningägaren och arbetskraftens ägare till produktionens hemliga verkstad, över vars port står skrivet: No admittance except on business (Obehöriga äga ej tillträde)."
Vi följer så Marx från kap. 4 till kap. 5. Vi skall lämna cirkulationens "ytliga" sfär (KI, auf der Oberfläche hausende) och bege oss till produktionssfären. (Se punkt 42 och 43.) Marx byter utgångspunkt. Han byter perspektiv. Förut stod han enbart på marknaden bland varu- och penningägare. Nu ställer han sig även i produktionen hos fabrikören och arbetaren (punkt 77 och 78). Därmed betraktar han kapitalet som en enhet av cirkulation och produktion (punkt 101-104). Därmed kommer vi att få se hur Marx personae dramatis (dramats personer) undergår en märklig förvandling. I stället för jämlika varuägare möter vi dem i en situation där den ene har rätt att kommendera den andre. De personer som tidigare spelade rollerna av arbetskraftens köpare och arbetskraftens säljare börjar uppträda annorlunda. Ja, det verkar nästan som om de började spela andra roller (se punkt 51) (152/191):
"Den förutvarande penningägaren tågar i spetsen som kapitalist, och arbetskraftens ägare följer efter som hans arbetare - den ene beskäftigt smilande och vinningslysten, den andre skygg, motsträvig, en man som har sålt sitt eget skinn på marknaden och nu inte har annat att vänta än - att få det garvat."
Det är alltså först när man lämnar cirkulationen som det kapitalistiska produktionsförhållandet blir synligt. Man måste alltså överge den ståndpunkt för betraktandet där "den vulgäre frihandlaren hämtar sina åskådningar, begrepp och måttstocken för kapitalets och lönarbetets samhälle" (152/190-91).
Marx följer penningägaren och arbetskraftens ägare från cirkulationen till produktionen. Han har ju i kap. 4 påvisat hur värdeförökningen inte kan äga rum om inte kapitalet inköper varorna Pm och A, och det är varor som endast kan konsumeras på en enda plats - i produktionsprocessen. Men i och med analysen av produktionsprocessen blir det tydligt att de samhälleliga band som finns inom cirkulationen inte ens är halva sanningen om det kapitalistiska samhället. Produktionen uppvisar ett annat samhälleligt band. Den uppvisar förhållandet mellan kapitalist och arbetare där den ene är chef och den andre underlydande.
Och det är detta andra samhälleliga band i produktionsprocessen som är det avgörande grundläggande kännetecknet för det kapitalistiska samhället. Det kännetecken som skiljer kapitalismen från den enkla varans samhälle. Den enkla cirkulationens förhållanden "är gemensamt för historiskt vitt skilda ekonomiska samhällsformationer" (146/184). Det kapitalistiska produktionsförhållandet däremot, med dess i dubbel mening "frie" ägare av varan arbetskraft som historisk förutsättning, "bebådar redan från början en epok i den samhälleliga produktionsprocessen" (147/184).
Grundrisse (1857-58): kapitalförhållandet i enheten av arbetsprocess/värdeförökningsprocess (punkt 101) - två slags samhälleliga band (punkt 102-103), Gr 185-86, 202-17, 225IV-26/GrP 274-75, 295-310, 319III-20; kapitalförhållandet och arbetarens skiljande från produktionsmedlen, egendomslösheten till produktionsmedel, arbetskraftens existens som vara (punkt 67-71, 102, 105), Gr 360-74, (375-96), 396-415/GrP 456-71, (471-97), 497-515; kapitalförhållandet och den enkla cirkulationen, liberalismens uppfattning om frihet och jämlikhet (punkt 105), Gr 151-62/GrP 239-50.
Till kritiken (1859), "Urtext" 1858: till kap. 4:3, Gr 941-47; till punkt 105, kapitalförhållandet och den enkla cirkulationen Gr 901-18.
Till kritiken (1861-63), häfte I-V 1861-62, (MEGA II/3.1): MEGA II/3.1 s. 33-36, 82-86, 91-92, 93-94 (93-103), 146-49.
Till kritiken (1861-63), häfte VI-XV, XVIII 1862-63, Teorier om mervärdet: kapitalförhållandets två slags samhälleliga band (punkt 102) (OBS!), ES 202-04/ThM 1 s. 373-75/ThS 1 s. 397-99; termen och begreppet, ES 94II, 96IV-97I/ThM 1 s. 61IV, 64IV-65I/ThS 1 s. 90, 93; ThM 3 s. 481-84/ThS 3 s. 490-93 (ej övers. i ES).
Resultate (1863-65): ES 594III-616, 648-53/Res 18IV-45, 84-89.
Första boken: se nedan punkt 184-189 i kap. 12:4 om de två slagen av samhälleliga band; termen kapitalförhållande finner vi t.ex. på sid. 343/417, 372/451, 287-88/349-50, 465/555, 541/641, 629/742.
Andra boken: BII 26-37/KII 32-43/CII 26-38.
Tredje boken: BIII 40, 362, 721IV-22I/KIII 55, 412, 822IV-23I/CIII 45, 399, 814IV-15I.
Althusser, Att läsa Kapitalet 2, s. 42-59 (avsnitt 8.C).
Balibar, Att läsa Kapitalet 2, s. 100-06 (avsnitt 1:2), 120-130 (avsnitt 2:1).
Balibar, Fem studier (1974) (1977), Rhodos s. 120-29/Maspero s. 119-28.
Reichelt 1970, kap. 3:B:1-2, s. 227-66.
Rosdolsky 1968, kap. 10-13.
Tronti 1966, Erste Thesen, (2) s. 98-108, (5) 119-27, (9) 176-87.
Tuchscheerer 1968, kap. 4:1, 4:4-5, 10:2.
Wygodski 1965, kap. 4.
Wygodski 1970, s. 82.