Originalets titel: Who is a Jew?
Översättning: Elin Clason
Digitalisering: Martin Fahlgren
”Vem är jude? Vilken plats har den judiske intellektuelle i det moderna samhället och vilken roll bör han spela i det? Dessa frågeställningar var kärnan i en debatt som fördes i mitten på 1960-talet i judiska cirklar. Isaac Deutschers bidrag var en intervju i The Jewish Quarterly (London 1966), där han ifrågasatte det underförstådda antagandet att det existerade en ”positiv judisk gemenskap”. Han deltog också i en diskussion som anordnades av den engelska avdelningen av den Världsjudiska kongressen i november 1963. Denna essä är ett sammandrag av intervjun och hans diskussionsinlägg.
Att frågan ”Vem är jude?” över huvud taget alls kan ställas ger mig en egendomlig känsla av att jag står i begrepp att diskutera ett av de vanligaste ämnena i många av de moderna romanerna från Kafka till Nigel Dennis: förlorade identitetshandlingar, eller kanske några som man aldrig kan finna.
Eftersom så många intellektuella förkastar ritualer och tabun, det som man får och inte får göra i varje religion, hur kan man då vänta sig att en judisk intellektuell skall kunna identifiera sig med de erkänt ålderdomliga ortodoxa judiska traditionerna? För omkring trettio år sedan skulle jag ha tyckt att frågan: ”Vad är det som ger juden och den judiske intellektuelle hans identitet?” var fullkomligt irrelevant. Och det tycker jag delvis nu också. Det räcker inte att ställa frågan om en abstrakt judisk intellektuells identitet vilken som helst, och det är inte heller särskilt fruktbart att tala om denne judiske intellektuelle, som om han vore en manifestation av det där stora EGO — med stora bokstäver — som existerar i något slags vakuum i en judisk evighet. Den judiske intellektuelles identitet, ja visst. Men i vilken värld, i vilket sammanhang, i vilket förhållande till vår tids problem? Det är så jag tycker man skall ställa frågan om man över huvud taget alls skall ställa den.
Det verkar alltför overkligt och meningslöst att bara bry sig om den judiske intellektuelle och försöka definiera honom utan något samband med den yttre världen och de motsättningar som sliter världen i stycken och söndrar mänskligheten. Om vi också är intresserade av judens roll i samhället, måste vi genast fråga oss vilken jude och vad för slags samhälle vi tänker på. Är det juden i det amerikanska eller sovjetiska samhället? I England? I Frankrike? I Tyskland eller i Israel? Judens ställning är olika i alla dessa samhällen. Vad finns det för gemensam nämnare för judarnas attityder, roller och funktioner under så olika förhållanden?
Det är mycket betecknande och karakteristiskt för vår tid att juden, nu mer än någonsin tidigare, har behov av att försöka definiera sin ställning i förhållande till sin icke-judiska omgivning. Han vet att hans roll inte har samma karaktär som den irländske intellektuelles i USA. Undersökte någonsin president Kennedy sin identitet som irländsk intellektuell? Och ändå är juden alltid medveten, ja smärtsamt medveten om att det är en enorm skillnad mellan hans och irländarens ställning i USA. På något sätt känner han att han är ”den andre” negern, den med vit hud i den Stora Demokratin. Och hur många gånger låter han inte den svarte negern umgälla det? I sydstaterna är det vanligare att juden tillhör de fanatiska förespråkarna för vit överhöghet än att han inte gör det. Det är svårt att i denna härva av känslor, rädsla, fördomar och rasistiskt övermod finna sin identitet. Och det är nästan omöjligt att finna en nöjaktig förståelse för det komplicerade i situationen.
Jag tror att den judiske intellektuelle för ca trettio, trettiofem år sedan inte behövde definiera sin roll och sin identitet. För att ta mitt eget fall: jag skulle själv aldrig ha diskuterat den här frågan. Inte därför att jag inte hade några rötter i den judiska traditionen. Tvärtom. Jag växte upp i judisk miljö och jag gick i en strängt talmudisk skola. Jag hade kvar mina tinningslockar och min kapota tills jag var sjutton år. Jag revolterade mycket tidigt i mitt liv mot den judiska religiösa ortodoxin men jag tyckte mycket om den judiska kulturens litteratur och teater. Jag skrev själv på jiddisch och talade till arbetare på jiddisch vid stora möten. Och det var inte alltid politiska möten. Jag kan ännu se framför mig massorna av unga och gamla, arbetare, hantverkare och fattiglappar, som samlades på kvällarna för att lyssna till uppläsningar av poesi och teater. De kom ofta i sina arbetskläder för att applådera Peretz Markish eller Itzik Manger när, de läste sina poem, eller Joseph Opatoshu eller J. N. Weissenberg som läste prosa eller H. D. Nomburg som berättade om judiska författare i det förgångna. Ingenstans i världen, ingenstans i den högt civiliserade världen, utom kanske i Moskva av idag, tyckte människorna så mycket om att lyssna till sina författare och poeter som de judiska arbetarna i Warszawa och i den polsk-litauiska landsorten. Här formades något som man skulle kunna kalla ett nytt judiskt kulturellt medvetande alldeles av sig självt och det skapades i skarp motsättning till det religiösa medvetandet.
Från den tiden tillbringade jag mina bästa och politiskt mest aktiva år bland judiska arbetare. Jag skrev på polska och på jiddisch och jag kände att min identitet smälte samman med den östeuropeiska arbetarrörelsen och den polska i synnerhet. Som marxister försökte vi teoretiskt förneka att den judiska arbetarrörelsen hade en egen identitet. Men det hade den i alla fall. Det var helt klart att den intellektuelle fann sin roll i den judiska arbetarrörelsen och slapp besväret att behöva definiera den. Den litteratur som skrevs på jiddisch fullkomnades under påverkan från den judiska arbetarklassen i Östeuropa. Nästan över en natt blev detta kraftfulla och uttrycksfulla språk, som ständigt förnyades och berikades, ett dött språk. Judiska författare och poeter var fast förankrade i den arbetarrörelse, som vi likt ett Atlantis såg försvinna ner i tomma intet.
Vi vet alla hur frånstötande en del judiska miljöer i väst verkar, miljöer där det bara finns några få tabun men desto mer pengar. För oss, i den miljö jag kände till, var det tvärtom. Inga pengar, inga tabun men ett överflöd av hopp, idéer och ideal. Vi hade enbart förakt till övers för Yahudim i väst. Våra kamrater var av ett helt annat slag.
I slutet av trettiotalet hade jag förmånen att få arbeta i nära politisk kontakt med en man som var nästan tjugo år äldre än jag själv. Han var född i den yttersta fattigdom och växte upp bland stadens värsta lumpproletariat och slödder på botten av den sociala skalan. Han var analfabet ända tills han var sjutton år. När jag lärde känna honom var han en av de mest bildade intellektuella av arbetarursprung som jag någonsin mött i något land. Jag fick aldrig reda på var han lärt sig läsa. Men det var i Tsarrysslands och Pilsudskis polska fängelseceller och vid de leninistiska kurserna i Moskva och på diskussionscirklarna i den revolutionära underjordiska rörelsen han ivrigt och glupskt absorberade allt det som världslitteraturen och den klassiska socialistiska litteraturen hade att ge. För detta barn som växt upp i den mest fruktansvärda judiska fattigdom, var en smula kunskap alltid mycket mer värd än ett stycke bröd. Den första ryska revolutionen 1905 var en blixt som upplyste hans horisont. Och i ljuset från den — i och utanför fängelset — läste han Marx', Engels och Kautskys arbeten. Han läste Tolstojs romaner, Mickiewicz' poesi och Peretz' dramatik. ”Utan revolutionen skulle jag ha sjunkit ner i den kriminella undre världens träsk på Smoczagatan”, säger han om sig själv i sina memoarer. Men han lämnade Smoczagatan och dess prostituerade, bordeller, ficktjuvar, brottslingar och moraliska och psykiska förnedring långt bakom sig. Han klättrade verkligen från sin barndoms jämmerdal upp till den tidens andliga höjder. Han måste veta vad han kämpade för och han tog reda på vad det var. Det fanns ingen plats för honom i det samhälle där han var född. Han skulle ägna sitt liv åt att förändra det. Han tillhörde de judiska arbetarnas förtrupp i Warszawas Muranovdistrikt. Deras identitet var instämplad i deras ansikten, i deras ögon och i deras utslitna händer. Vi judiska intellektuella, som bekymrade oss om deras liv, deras utveckling och skolning, deras hopp och längtan, hade också vår identitet utan att någonsin behöva söka efter den.
Yahudim i väst, bourgeoisin och plutokratin, måste bära sina Tales och Tefilim för att öka sin känsla av respekt och värdighet. De måste tävla med den icke-judiske Jones, som gick med sin bönbok till kyrkan varje söndag. Vi hade vår värdighet och vi behövde inte skryta med den. Vi kunde vår Talmud, vi hade formats i chassidismen. Alla dessa idealiseringar vari våra ögon dammmoln. Vi hade vuxit upp i det judiska förgångna. Vi var grannar med elva-, tretton- och sextonhundratalen eller bodde under samma tak som de. Och vi ville komma ifrån det gamla och leva på nittonhundratalet. Genom romantikern Martin Bubers tjocka förgyllning och fernissa kunde vi se och känna lukten av vår ålderdomliga religions och vårt levnadssätts obskurantism, som inte förändrats sedan medeltiden. Fqr en person med min bakgrund verkade den västerländske judens mondäna längtan tillbaka till femtonhundratalet overklig och kafkalik, ett återvändande som förmodades hjälpa honom att återvinna eller återupptäcka sin judiska kulturella identitet.
För att gå från personliga minnen till mera allmänna problem: när man ställer frågan om en judisk identitet börjar man med att anta att det existerar en positiv identitet. Men har vi rätt att göra ett sådant antagande? Är inte judisk medvetenhet i denna tid i världshistorien huvudsakligen en reflex av antisemitiska påtryckningar? Jag tror att judarna idag inte skulle ha existerat som en särskild gemenskap utan fullständigt ha assimilerats, om inte antisemitismen hade visat sig ha så fruktansvärt djupa rötter och varit så ihärdig och dominerande i det kristna europeiska samhället. Det är den fientliga icke-judiska omgivningen som ständigt återskapat och skänkt ny vitalitet åt judendomen. För trehundra år sedan såg Spinoza ingenting egendomligt i det faktum att judarna kunde överleva så länge trots sin förskingring och statslöshet. De har, säger Spinoza, ”genom att fullständigt isolera sig från andra folk åsamkat sig universellt hat”.[1] Han förklarar att den icke-judiska omgivningen till stor del var orsak till att judarna överlevde. Han påminner om att när kungen av Spanien tvingade judarna att acceptera landets religion eller gå i landsflykt, antog en stor del av judarna den romersk-katolska läran. När de blivit katoliker fick de samma privilegier och rättigheter som alla andra medborgare. Mycket snart identifierade de sig med spanjorerna och på några år assimilerades de i den lokala befolkningen. I Portugal var det tvärtom. När Manuel tvingade judarna att bli katoliker, konverterade de. Men han ansåg dem fortfarande inte vara värdiga någon hederlig social ställning. Och därför fortsatte de att leva isolerade från det portugisiska samhället. k Man skulle kunna säga att det måste vara en verkligt definierad egenskap eller identitet, som i sig själv kan framkalla så negativa känslor. Men inte desto mindre höll denna judarnas ”verkliga definierade identitet” på att upplösas för inte så länge sedan; vid slutet av förra århundradet. När allt kommer omkring uppstod sionismen i protest mot den upplösningen, medan den europeiska socialismen som regel accepterade och uppmuntrade judarnas assimilering som ett led i en vidare och mer framstegsvänlig rörelse, då det moderna samhället skulle lämna sina individuella och nationalistiska traditioner.
Under många århundraden hade det positiva elementet i den judiska identiteten sin verkliga orsak i den speciella roll som juden spelade i det europeiska samhället. Under feodalismen och den tidiga kapitalismen representerade han penningekonomin och dess idéer för människor vilkas tankar hade formats av naturahushållningen. Det var inte av en slump som den kristne identifierade juden med en symbolisk figur som Shylock eller Fagin, en symbol som uppträder i många versioner och variationer i världslitteraturen. Det var inte heller en meshumadisk elakhet som fick Marx att påstå att judens verkliga gud var pengar. Han menade inte detta som ett moraliskt fördömande av judendomen utan som ett faktiskt påstående om judens speciella roll i det kristna samhället. Han påstod att det kristna samhället blev mer och mer ”judiskt” i och med att det blev mer kapitalistiskt. Han var helt övertygad om att både den kristne och juden skulle upphöra att vara ”judiska” eller, vad den saken beträffar, kristna, allteftersom det europeiska samhället förvandlades från kapitalism till socialism. Under Marx' livstid, som var den verkliga assimilationsåldern, höll den judiska identiteten verkligen på att försvinna, åtminstone i Västeuropa.
Jag anser inte att de tragiska händelserna under den nazistiska perioden ogiltigförklarar den klassiska marxistiska analysen av det judiska problemet eller påkallar en revision därav. Det är helt naturligt att den klassiska marxismen inte räknade med något så grymt som nazisternas ”slutgiltiga lösning” eller med problemets allvarliga komplikationer under den stalinistiska och efterstalinistiska perioden i Sovjetunionen. Den klassiska marxismen räknade med en hälsosammare och mer normal utveckling som helhet och trodde på en gynnsam förvandling av det kapitalistiska samhället till ett socialistiskt. Den räknade inte med kapitalismens envisa fortbestånd och den degenererande effekt den hade på vår civilisation. Ändå sade Marx, Engels, Rosa Luxemburg och Trotskij hela tiden att mänskligheten stod ansikte mot ansikte mot två alternativ: antingen internationell socialism eller barbari — tertium non datur. Antagligen visste de inte själva hur rätt de hade och hur riktiga alternativen var. Däremot kunde de inte förutse hur djupt ner i barbariet den mänsklighet skulle sjunka, som vägrade att ansluta sig till socialismen.
Nazismen var ingenting annat än det gamla samhällets självförsvar mot kommunismen. Nazisterna förstod själva att de spelade den rollen. Hela det tyska samhället betraktade dem på det sättet. Och de europeiska judarna har fått betala priset för kapitalismens fortbestånd och förmåga att försvara sig mot en socialistisk revolution. Detta faktum påkallar sannerligen ingen revision av den klassiska marxistiska analysen utan bekräftar den snarare. En läkare skulle säkert inte känna något behov av eller finna det berättigat att revidera den medicinska vetenskapen, när han konfronterades med en speciellt otäck typ av cancer. Judarnas öde försvagar inte min marxistiska övertygelse, tvärtom förstärker det min marxistiska världsåskådning.
Marxismen som metod och materialistisk historieuppfattning hjälper till att analysera de krafter som skapar samhället. De som använt sig av denna metod hade en föraning — och i Trotskijs fall en ovanlig vision — av det barbari som hotade att uppsluka Europa. Men den nazistiska teorins och praktikens fullständiga vidrighet, förfall och patologiska karaktär trotsade varje normal och frisk människas fantasi.
Det är en tragisk och makaber sanning att Hitler har varit den som gjort det mesta för att återskapa den judiska identiteten. Och det är en av hans mindre postuma triumfer. Auschwitz var den nya judiska medvetenhetens och den nya judiska nationens fruktansvärda upphov. Vi som förkastat den religiösa traditionen tillhör nu den negativa gemenskapen av dem som så många gånger tidigare i historien och även för inte så länge sedan på ett tragiskt sätt utvalts att bli förfölja och utrotade. För dem som alltid betonat kontinuiteten i judendomen är det egendomligt och bittert att tänka på att judendomen fått nytt liv på grund av sex miljoner judars förintelse. Jag hade föredragit att judendomen försvunnit och att de sex miljonerna män, kvinnor och barn hade fått leva. Det är ur askan från sex miljoner judar, som judendomens fågel Fenix har rest sig. Vilken återuppståndelse!
Och nu ropar denna tragiskt återuppståndna identitet efter att få identifiera sig med och finna sig själv i den verklighet som helt nyss ödelagts av det förflutna. Denna desperata ansträngning kommer att vara fruktlös om man bara närmar sig problemet från judisk utgångspunkt. Vem är det som söker sin judiska identitet? Sir Isaac Wolfson eller Mendes-France? Ben Gurion eller Lazar Kaganovitj? Överrabbinen i England eller jag själv?
För att åter bli personlig: för mig är den judiska gemenskapen fortfarande enbart negativ. Jag har ingenting gemensamt med Mea Shaarim-judarna eller med någon av de israeliska nationalisterna. Jag sympatiserar med de israeliska marxisterna på vänsterkanten men jag står lika nära dem som har samma åsikter i Frankrike, Italien, England och Japan eller de många amerikaner som jag talade till i Washington och San Francisco vid stora protestmöten mot kriget i Vietnam. Skall vi nu acceptera att den judiska gemenskapen skapas av en rasgemenskap eller av ”blodsband”? Vore inte detta ännu en triumf för Hitler och hans degenererade filosofi?
Om det inte är rasen, vad är det då som gör juden till jude?
Religionen? Jag är ateist. Den judiska nationalismen? Jag är internationalist. Därför är jag inte i någon av de meningarna jude. Men jag är jude i kraft av min ovillkorliga solidaritet med de förföljda och utplånade. Jag är jude därför att jag betraktar den judiska tragedin som min egen tragedi. Jag är jude därför att jag känner den judiska historiens pulsslag och därför att jag skulle vilja göra allt jag kan för att ge judarna en verklig, inte falsk, trygghet och självaktning
De skillnader i bakgrund, levnadsförhållanden och världsåskådning som skiljer till exempel sir Isaac Wolfson eller överrabbinen i England från mig själv och min vän från Muranovdistriktet i Warszawa, vars porträtt jag avsiktligt skisserade, understryker det orimliga i att närma sig det problem som vi sysslar med enbart från judisk synvinkel. Definitionen av en jude är så oåtkomlig därför att Diasporan utsatte judarna för så många olika slags påtryckningar och inflytanden och även för så många olika slags sätt att försvara sig mot fientligheterna och förföljelsen. Mitt engagemang i förkrigs-Polens judiska angelägenheter skulle utan tvekan av alla de judiska församlingarna i New York, Paris och London kunna betraktas som omstörtande, kätterskt och fullkomligt ojudiskt.
Det är alltså meningslöst att tala om den ”judiska gemenskapen” som om den vore en allomfattande verklighet. Och för en marxist är det dubbelt meningslöst. Marxisterna betraktar alla samhällen främst med utgångspunkt från de klasskillnader som finns i dem. Men det ”judiska samhället” har inte bara sociala klasskillnader. Det är också geografiskt uppdelat. Den ursprungliga kulturella traditionen i olika länder där judarna varit en minoritet har påverkat dem och fått dem att se på omvärlden på olika sätt. (Det är fortfarande vanligt att tyska och östeuropeiska judar är fientligt inställda till varandra och många elaka skämt i Israel bygger även nu på denna spänning och fientliga inställning.)
I Östeuropa var det sekulariserade judiska kulturlivet oupplösligt förenat med arbetarrörelsen. Det livet och den rörelsen kan inte mer återuppstå. De överlevande resterna av det livet, som finns i USA och på andra platser i världen, håller säkert på att dö ut. Man kan naturligtvis bevara jiddisch som man bevarar vilken annan tradition som helst som inte kan utvecklas. Jag kommer ihåg att jag diskuterade den frågan för omkring fyrtio år sedan med Moshe Nadir, som var en stor författare på jiddisch men också en mästare i paradoxens svåra konst. På den tiden diskuterade man redan om jiddisch skulle ha någon möjlighet att överleva och utvecklas i Amerika. Nadir var skeptisk: ”Jag tror inte att jiddisch kommer att överleva”, sade han. ”Men jag bryr mig inte om ifall det inte gör det. Om vårt språk dör, kommer vi författare som skriver på jiddisch att studeras som de gamla mästarna på vilket annat gammalt dött språk som helst — som grekiskan och latinet. Vi kommer att bli klassiker. Framtida generationer kommer att läsa mina satirer som vi nu läser och studerar Horatius och Ovidius.”
Nadirs paradox har besannats mycket tidigare och på ett mycket grymmare sätt än han kunde ha föreställt sig. Trots sin skenbara eller låtsade likgiltighet för sitt språks öde, skulle Nadir ha varit angelägen om att finna sätt att förmedla rikedomen i den poesi och prosa som skrevs på jiddisch till engelsktalande läsare och få dem att förstå hur rikt det litterära arvet på detta språk var. Men han var medveten om att hur kloka, mjuka och älskvärda dessa ansträngningar än hade varit, skulle de haft karaktären av arkeologisk forskning, det slags arbete som består av att återupprätta och presentera små delar av ett jättestort Pompeji. Det är sant att tusentals eller till och med tiotusentals judar fortfarande talar jiddisch, men det är alltför få för att en levande litteratur eller en kultur skall kunna utvecklas.
Spridda rester av det judiska folket finns över hela världen och en del sekulariserade traditioner uttrycks på andra språk. Det judiska har fått en framskjuten plats i den moderna amerikanska romanen. Men detta kan inte i någon större utsträckning bidra till att den speciella judiska traditionen överlever. För länge sedan och ända fram till våra dagar har judiska författare diskuterat denna fråga: Är Heine en judisk författare? Är Börne det? Bör man betrakta dem som judar eller bara som tyskar? Det finns inget och kan inte finnas något entydigt svar på den frågan. Heine kämpade med sitt judiska dilemma hela sitt liv. Och det gjorde också Börne. ”Gestern noch ein Held gewesen, ist man heute schon ein Schurke” — ”Igår en hjälte, idag blott en skurk” — kommenterade Heine Börnes ”omvändelse” till kristendomen, bara för att snart följa i hans fotspår för att få ”en inträdesbiljett till den europeiska civilisationen”. En generation senare verkade den judiska bördan lättare att bära för sådana tyska författare som Franz Werfel, Arnold och Stefan Zweig, Wassermann och de många andra som fick världsrykte före den nazistiska eran.
Rätt många polska författare har varit av judiskt ursprung, till exempel Julian Tuwim och Antoni Slonimski, som var de mest framstående poeterna under mellankrigstiden. Det judiska motivet skymtade bara i förbigående fram i deras böcker, tills massakern av gettona gav deras poesi en ny dimension. Ändå har de aldrig samma intensiva medvetenhet om sin judiska tillhörighet som Isaac Babel, bolsjeviken som kämpade i inbördeskriget och som drunknade i den ryska revolutionens hav.
I Ryssland gjorde bosättningsbestämmelserna varje organisk andlig sammanväxning mellan judar och slaver omöjlig. I Polen levde judar i verkliga getton även före 1940. Polsk nationalism, antisemitism och katolsk klerikalism å ena sidan och judisk separatism, ortodoxi och sionism å den andra motarbetade en varaktig och fruktbar sammansmältning. Vi bör komma ihåg att det var sionismens och inte bara socialismens teoretiker som talade om den judiska ”ekonomins” improduktiva karaktär i Diasporan. I vilket fall som helst var en motsättning mellan de produktiva och de improduktiva faktorerna i samhället oundviklig. Och ur denna motsättning, som var bestämd av sociala och ekonomiska orsaker, växte under århundraden det ideologiska främlingskapets enorma överbyggnad fram. I Polen var främlingskapet mellan de två kulturerna så stort att det aldrig existerade någon kontakt mellan den polska och den judiska litteraturen. För att vara mer exakt: polska författare, akademiker och lärare var inte ens medvetna om att Warszawa var centrum för en blomstrande modern litteratur som skrevs på jiddisch och som lästes och beundrades av judar (och inte bara judar) över hela världen.
I slutet av artonhundratalet var situationen i Ryssland mer komplicerad. Den ryska kulturen hade stor förmåga att assimilera andra kulturer, vilket till stor del berodde på det allmängiltiga i de idéer, som Tolstoj, Plechanov och Lenin i modern tid tillförde den. Det är emellertid svårt att tala om något speciellt judiskt inflytande på rysk kultur. Inte förrän på 1890-talet började det finnas ryska judiska författare. Och de kom slutgiltigt in i litteraturen med revolutionen, som var deras ”inträdesbiljett” till den kultur som i århundraden hade hållit dem utanför. Isaac Babel hade nästan inga föregångare och den störste judiske mästaren i rysk prosa i revolutionsgenerationen var Lev Trotskij. Ändå var det inte som jude han utövade sitt inflytande. Judiska ämnen kom in i den polska litteraturen mycket tidigare, och polska författare och poeter från Mickiewicz till Orzeszkowa och Konopnicka var intensivt upptagna av den judiska frågan innan Polen hade återfått sin självständighet. Men ändå är jag rädd för att de judiska motiven i deras poesi och romaner verkar mycket exotiska och esoteriska och kanske fullständigt omöjliga att förstå för den nya generation polacker som växer upp i ett Polen utan judar.
Är det verkligen möjligt att den judiska närvaron i Östeuropa inte skulle lämna några spår? Det finns en del spår kvar. Men om de spåren i framtiden kommer att vara mer meningsfulla än de som indianerna lämnat efter sig i den amerikanska civilisationen är en annan fråga. För judar i vår generation är det mycket svårt att fatta verkligheten bakom det faktum att Central- och Östeuropa är judenrein dvs. att hela denna del av samhället som en gång hade en ofantligt stor betydelse utplånats.
Idag uppträder det i Israel en så att säga ny plötslig förändring av juden och hans identitet. Israels kulturella medvetande är hebreiskt och eftersom det får sin historiska näring från Bibeln och Talmud och den medeltida liturgin, stöds det av spöken ur det förflutna. Mea Shaarim har inte åstadkommit någon litteratur alls därför att allt världsligt författarskap på hebreiska för den sant ortodoxe juden är en hädelse. Det spelar ingen roll hur mycket den unge författaren än försöker hävda sin revolt mot den religiösa traditionen och sitt självständiga förhållande till den, när han ändå måste gräva i det för flutna för att återuppliva språket, som liksom latinet var ett dött språk under två tusen år. Det har överlevt inom teologin men kan nu inte så lätt bli levande vardagsspråk igen. Traditionen har sin objektiva logik och måste vara tung att bära för den nya generationen israeliska författare. Själv kan jag inte acceptera denna nya hebreiska förändring av det judiska medvetandet och införliva den med min identitet. Jag är alltför starkt formad av en internationell tradition, av polsk, rysk, tysk, engelsk och framför allt marxistisk tradition för att kunna göra det. Hebreiskan hörde till min barndom och tidiga ungdom. Eftersom jag brutit med den och förkastat den kan jag nu inte gå tillbaka till den.
Som obotfärdig marxist, ateist och internationalist — hur kan jag då vara jude? Vad är det som närmar mig till den ”negativa gemenskapen”?
Paradoxalt nog känner jag samma skräck som den ortodoxe och sionistiske juden gör. Jag tror inte att antisemitismen är en förbrukad kraft. Jag fruktar att vi i vår västerländska välfärdsstat kanske lever i ett falskt paradis. Den förtröstansfulla känslan av att vi befriats från antisemitismen kan mycket väl vara en illusion, en speciellt judisk illusion som skapats av vårt ”överflödssamhälle”.
När Trotskij ställdes inför nazismens fenomen, beskrev han det som ”den internationella politiska tankens samlade avfall” som användes för att skapa ”den nya germanska messianismens andliga skatt”. Nazismen påverkade och förenade alla de barbariska krafter, som gömde sig under det ”civiliserade” klassamhällets tunna yta. I en mening som är värd att minnas och som är fylld av föraningar om gaskamrarna sammanfattar Trotskij på följande sätt nazismens väsen: ”Allt det som samhället skulle ha förkastat, om det utvecklats normalt (dvs. mot socialism) ... och betraktat som kulturens avskräde väller nu ut genom dess hals: det kapitalistiska samhället spyr ut osmält barbari ...” Jag tror inte att vårt borgerliga samhälle i väst (och detta gäller tyvärr också det efterkapitalistiska samhället i Ryssland) har kunnat smälta och befria sitt system från de århundraden av samlat barbari som Hitler representerade. Jag har hört berättas att judarna, när rationalismens århundrade började, accepterade den allmänna toleransen och sade till varandra: ”Låt oss inte bry oss om Talmud och Torah mer utan låt oss i stället dansa runt förnuftets gudinna.” Men förnuftets gudinna svek. Hon var en mycket borgerlig gudinna, vars penningtransaktioner (som inte bara är något som judar sysslar med) inte tillät henne att förinta barbariet. Detta är ett samhälle som vid varje ögonblick av akut otrygghet piskar upp rasism, nationalism och främlingshat. Och vem är mer främmande än en jude?
Låt oss nu inte inbilla oss att vi i denna brittsommar av borgerligt efterkrigsvälstånd åter dansar runt förnuftets gudinna och att hon denna gång inte skall svika oss, utan ge oss all sin välsignelse, nu och för evig tid. Även i detta lugna, mycket liberala och högt civiliserade engelska samhälle ser vi ibland hakkors dyka upp här och där, ditklottrade på hyreshus i de ”respektabla” kvarteren. Av egen erfarenhet vet jag att när man söker våning i London, t.ex. i Hampstead, kan man få höra att grannarna inte skulle vilja ha en neger eller en jude som hyresgäst, men att de säkert skulle välkomna mig själv som ”undantag”. Ja, under den vackra ytan döljer sig det hårda, råa barbariet som alltid är redo att bryta fram.
Vi kanske tror att antisemitismen redan är en förbrukad kraft därför att människorna i vår välfärdsstat på det hela taget är belåtna och tillfredsställda. Deras sociala problem tycks ha försvunnit. Men låt detta samhälle drabbas av en svår chock så att människorna tvingas lida! Låt det åter bli miljoner arbetslösa och vi kommer att få se samma lägre medelklass förena sig med det lumpproletariat, som Hitler rekryterade sina anhängare från och löpa amok av antisemitism! Så länge nationalstaten utövar sin överhöghet, så länge vi inte har ett internationellt fungerande samhälle, så länge varje nations rikedomar ligger i händerna på en nationalistisk kapitalistisk oligarki, kommer vi att ha chauvinism, rasism och dess kulmination antisemitism. Därför anser jag att den judiske och den icke-judiske intellektuelles roll, de som är medvetna om den judiska tragedins totala djup och om hotet att den kan upprepas, är att förbli den evige protestanten. Att fortsätta oppositionen mot de existerande makthavarna, att kämpa mot tabun och konventioner, att strida för ett samhälle där nationalism och rasism till slut förlorar sitt grepp över människorna. Jag vet att detta inte är någon lätt utväg. Det kan bli både svårt och smärtsamt. Och för dem som väljer den vägen finns det inga klart formulerade handlingsföreskrifter. Men om vi inte förblir protestanter, kommer vi att fortsätta att röra oss inom en farlig och dödsbringande självmordscirkel.
När man ser vad de judiska intellektuella i västvärlden åstadkommit, kommer man till en ganska sorglig och nedslående slutsats. Det mest utmärkande för de judiska intellektuella i västvärlden är just deras utomordentliga konformism i både politiskt, ideologiskt och socialt hänseende. I det kalla kriget, som dominerat våra liv i mer än tretton år, har judarna spelat en mycket framstående roll. Jag borde kanske inte i min anklagelse inbegripa dem som sysslat med rent naturvetenskapliga studier. Men när det gäller de humanistiska områdena finns det bland alla historikerna, statsvetarna och sociologerna etc. ett stort antal judar, som är häftigt engagerade i detta kalla krig för vårt samhälles skull, detta samhälle, som ännu inte förintat barbariet. När man betraktar Pangloss' efterföljare, som förkunnar att ”vårt amerikanska levnadssätt” eller ”vårt engelska levnadssätt” är det bästa möjliga av alla levnadssätt, frestas man ibland att be att något slags numerus clausus skulle hindra de judiska intellektuellas väg till Panglossyrket, där de är så högljudda och i så relativ majoritet. Det bär mig emot att reagera mot dem och ta på mig Kassandras roll, för jag litar ännu på att ”den evige protestanten” (jag tillåter mig att använda professor Daiches uttryck) kommer att få se sina ideal och förhoppningar realiserade. Jag anser att sökandet efter en identitet är berättigat enbart om detta sökande kan hjälpa den judiska intellektuelle i hans strävan att skapa en bättre värld för hela mänskligheten.
[1] Avhandling om religion och politik, kapitel III.