Originalets titel: The Non-Jewish Jew
Översättning: Elin Clason
Digitalisering: Martin Fahlgren
Denna essä baserar sig på ett föredrag, som hölls i februari 1958, för Världsjudiska kongressen under den judiska bokveckan.
”En jude, som har syndat, förblir ändå jude”, lyder ett gammalt talmudiskt ordspråk. Mina tankar har förstås varken någonting med ”synd” eller ”oskuld” att göra. Men ordspråket får mig att tänka på ett barndomsminne som passar bra i sammanhanget.
Jag kommer ihåg att jag, när jag som barn läste Midrash, hittade en berättelse som fascinerade mig. Det var historien om den helige och vise rabbi Meir, en av grundpelarna inom den mosaiska ortodoxin och en av författarna till Mishnah. Rabbi Meir tog lektioner i teologi för kättaren Elisha ben Abiyuh, kallad Akher (Främlingen). En gång var rabbi Meir tillsammans med sin lärare på sabbatsdagen. Som vanligt fördjupade de sig i en lång diskussion. Kättaren red på en åsna och rabbi Meir gick bredvid, eftersom han inte fick rida på sabbaten. Rabbi Meir lyssnade så intensivt till de visdomsord som föll från kättarens läppar att han inte lade märke till att de kommit fram till den rituella gräns som judarna inte fick överskrida på sabbaten. Den lärde kättaren vände sig till sin ortodoxe elev och sade: ”Titta, vi har nått gränsen och måste skiljas nu. Du får inte följa mig längre. Gå tillbaka!” Rabbi Meir återvände till den judiska församlingen och kättaren fortsatte sin färd långt bortom judarnas gränser.
Det fanns tillräckligt mycket i denna berättelse som kunde förbrylla ett litet ortodoxt judiskt barn. Varför, undrade jag, tog rabbi Meir, som var en av de ledande männen inom ortodoxin, lektioner av en kättare? Varför visade han honom så mycket tillgivenhet?
Det verkade som om jag hade mina sympatier hos kättaren. Vem var han? Det såg ut som om han både tillhörde judarna och stod utanför deras gemenskap. Han avslöjade en underlig respekt för elevens ortodoxa religion, när han sände honom tillbaka på den heliga sabbatsdagen. Men själv brydde han sig inte om föreskrifter och ritualer utan red vidare utanför gränserna. När jag var tretton eller fjorton år började jag skriva på en teaterpjäs om Akher och rabbi Meir och jag försökte få reda på mer om Akhers person. Varför övergav han den judiska religionen? Var han gnostiker? Tillhörde han någon annan grekisk eller romersk filosofisk skola? Jag fann aldrig några svar på mina frågor och lyckades aldrig skriva mer än första akten.
Den judiske kättaren som överger sin religion hör som företeelse hemma i den judiska traditionen. Om man vill kan man se Akher som prototyp för de stora revolutionärerna i vår tid: Spinoza, Heine, Marx, Rosa Luxemburg, Trotskij och Freud. Och man kan också placera in dem i den judiska traditionen. De övergav alla den judiska religionen. De fann alla religionen för gammalmodig, begränsad och inskränkt. De sökte alla efter ideal och något att tro på utanför judendomen, och de representerar det väsentligaste i mycket av de djupaste förändringarna, som ägt rum inom filosofi, sociologi, ekonomi och politik under de sista tre hundra åren.
Hade de någonting gemensamt med varandra? Är det kanske på grund av sin speciellt ”judiska begåvning” som de präglat mänskligheten så starkt?
Jag tror inte att det finns någon ras som är speciellt begåvad. Ändå tror jag att de här människorna verkligen var mycket judiska. Det fanns någonting hos dem av det som är väsentligt i judiskt liv och intellekt. De var främst ovanliga därför att de som judar levde på gränserna mellan olika civilisationer, religioner och nationella kulturer. De föddes och växte upp på gränserna till olika epoker. De utvecklades där de mest olika kulturella inflytanden korsades och befruktade varandra. De levde i sina respektive länders utkanter eller i deras bortersta vinklar och vrår. De både tillhörde samhället och stod utanför det. Det var detta som förmådde dem att höja sig över samhällen och nationer, över tid och rum, och sträva ut mot nya vida horisonter och långt in i framtiden.
Jag tror att det var en engelsk protestant, som skrev en biografi om Spinoza, som sade att bara en jude kunde ha åstadkommit den omvälvning i sin tids filosofi, som Spinoza gjorde — en jude som varken var bunden av de katolska eller de protestantiska kyrkornas trossatser eller av någon annan barndomstros dogmer.[1] Varken Descartes eller Leibnitz kunde på samma sätt befria sig från den medeltida skolastiska traditionen inom filosofin.
Spinoza växte upp under inflytanden från Spanien, Holland, Tyskland, England och renässansens Italien. Hans tankar utvecklades ur den tidens alla intellektuella strömningar. Holland, där han föddes, var mitt i en borgerlig revolution. Innan hans förfäder kom till Holland hade de varit spansk-portugisiska maranim, krypto-judar, dvs. judar till själ och hjärta, men utåt kristna, som så många spanska judar var, som av inkvisitionen tvingats döpa sig. När familjen Spinoza kom till Nederländerna framträdde de som judar. Men naturligtvis var varken de eller deras barn främmande för kristendomens intellektuella atmosfär. När Spinoza började sin bana som självständig filosof och skapade den moderna bibelkritiken, fattade han genast själv att den väsentliga motsägelsen inom judendomen låg i motsägelsen mellan den monoteistiska och universella Guden och det faktum att Gud i den judiska religionen framställs som en Gud, som bara tillhör ett enda folk. Det är motsägelsen mellan den universella Guden och hans ”utvalda folk”. Vi vet vad förverkligandet av denna motsägelse fick för resultat för Spinoza: han förvisades från den judiska församlingen och bannlystes. Han måste kämpa mot det judiska prästerskapet, som smittats av inkvisitionens anda, fast det självt nyligen varit offer för dess grymheter. Han drabbades sedan av de katolska prästernas och de kalvinska pastorernas fiendskap. Hela hans liv var en kamp mot dåtidens kulturella och religiösa inskränkthet.
Av de många mycket intelligenta judar, som utsattes för motsättningarna i de många olika religionerna och kulturerna, slets en del i så många riktningar av motsägelsefulla inflytanden och påtryckningar, att de inte kunde hitta sig själva utan bröt samman. Uriel Acosta, Spinozas föregångare, var en av dem. Han revolterade många gånger mot judendomen men tog lika många gånger tillbaka sin religion. Rabbinerna bannlyste honom ständigt, och om och om igen föll han på knä framför dem på golvet i Amsterdams synagoga. Spinoza däremot upplevde den stora intellektuella lyckan av att harmoniskt kunna förena de många olika inflytandena med varandra och ur dem få ett vidare perspektiv på världen och skapa en enhetlig filosofi. I nästan varje generation, när den judiske intellektuelle kämpar med sig själv och sin tids problem i skärningen mellan olika kulturer, finns det alltid någon som liksom Uriel Acosta bryter samman under bördan och någon som liksom Spinoza skapar sitt genis vingar av denna börda.
Heine var på sätt och vis en senare tids Uriel Acosta. Hans förhållande till Marx, Spinozas intellektuella barnbarn, är jämförbart med Uriel Acostas förhållande till Spinoza.
Heine slets mellan kristendom och judendom, mellan Frankrike och Tyskland. I hans barndoms Rhenland möttes inflytanden från den franska revolutionen och Napoleons kejsardöme och de tyska kejsarnas gamla heliga romerska välde. Han växte upp både i den klassiska tyska filosofins och den franska republikanismens andliga klimat. Han betraktade Kant som en Robespierre och Fichte som en Napoleon i andens rike. Så beskriver han dem i ett av sina mest djupsinniga och engagerande avsnitt i Zur Geschichte der Religion und Philosophie in Deutschland. Under sina sista år kom han i kontakt med fransk och tysk socialism och kommunism Och han närmade sig Marx med samma slags ängsliga beundran och sympati som Acosta hade visat Spinoza.
Marx växte också upp i Rhenlandet. Eftersom hans föräldrar inte längre betraktade sig som judar, behövde han inte kämpa mot det judiska arvet som Heine hade gjort. Men hans opposition mot det samtida Tysklands sociala och andliga efterblivenhet var desto mer intensiv. Under största delen av sitt liv levde han i landsflykt. Hans åsikter formades av tysk filosofi, fransk socialism och engelsk samhällsekonomi och hos ingen annan samtida fick dessa olika inflytanden så fruktbart resultat. Han absorberade det bästa i dessa strömningar och överskred deras gränser.
Närmare vår tid fanns Rosa Luxemburg, Trotskij och Freud, som alla formades där historiens strömningar korsades.
Rosa Luxemburg är en unik blandning av tyska, polska och ryska egenskaper och judiskt temperament. Trotskij var elev vid ett lutherskt rysk-tyskt gymnasium i det kosmopolitiska Odessa i utkanten av tsarens grekisk-ortodoxa välde. Och Freuds intellekt mognade i Wien i avståndstagande från judendomen och i opposition mot den habsburgska huvudstadens katolska klerikalism. Det gemensamma för dem var att själva de förhållanden, som de levde under, inte tillät dem att acceptera nationellt och religiöst begränsade ideer utan lockade dem att sträva efter en universell världsåskådning.
Spinozas etik var inte längre judisk etik utan en i vidaste mening mänsklig etik — precis som hans Gud inte längre var den judiska Guden. Hans Gud smälte samman med naturen och förlorade sin speciellt utpräglade gudomliga identitet. Ändå var Spinozas Gud och etik på ett sätt fortfarande judiska, men hans Gud var den judiska monoteismen förlängd till sin logiska slutsats och den judiska universella Guden tänkt till slut, vilket måste resultera i att Guden upphörde att vara judisk.
Heine kämpade med judendomen hela sitt liv. Hans attityd till den var karakteristiskt ambivalent, full av kärlekshat eller hatkärlek. I detta avseende var han underlägsen Spinoza, som trots att han bannlystes av judarna, inte blev kristen. Heine hade inte Spinozas själsstyrka och karaktär. Han levde också i ett samhälle som t.o.m. under de första decennierna på artonhundratalet var mer efterblivet än det holländska hade varit på sextonhundratalet. Först satte han sitt hopp till en falsk frigörelse för judarna, det ideal, som Moses Mendelsohn uttryckte med orden: ”var jude i ditt hem och människa utanför det”. Blygsamheten i det tysk-judiska idealet var av samma eländiga beskaffenhet som bourgeoisins liberalism. Den tyske liberalen var en ”fri man” i sitt hem och en allertreuester Untertane (den mest trogna undersåte) utanför hemmet. Men detta slags frigörelse kunde inte tillfredsställa honom särskilt länge. Han övergav judendomen och övergick till kristendomen. I grund och botten kunde han aldrig acceptera omvändelsen och sitt avståndstagande från judendomen. Hans förkastelsedom över den judiska ortodoxin finns i alla hans verk. Hans Don Isaac säger till rabbi Bachrach: ”Jag kan inte bli en av er. Jag tycker mycket bättre om ert kök än om er religion. Nej, jag kan inte bli en av er. Och jag misstänker att jag också, under er bästa tid då kung David regerade, skulle ha lämnat er och gått till Assyriens och Babylons tempel, som var fyllda av kärlek och livsglädje.” Ändå var det en hetsig och harmsen jude som i An Edom hade ”gewaltig beschworen den tausendjährigen Schmerz” (våldsamt vädjat till den tusenåriga smärtan).
Marx, som var ungefär tjugo år yngre, besegrade de problem som Heine pinades av. Bara en enda gång kom han i beröring med dem i sin ungdomliga och berömda Zur Judenfrage. Skriften var ett oreserverat förkastande av judendomen. De som försvarat judisk ortodoxi och nationalism har på grund av det som står i skriften häftigt angripit Marx för ”antisemitism”. Ändå tror jag att Marx gick till själva kärnan av problemet när han påstod att judendomen hade överlevt ”inte trots historien utan i och genom historien”. Den speciella roll, som judarna spelade som representanter för penningekonomin i områden som levde på naturahushållning, hade gjort att de överlevt. Judendomen var i huvudsak ett teoretiskt koncentrat av marknadsförhållanden och köpmännens religiösa tro. Det kristna Europa blev på sätt och vis judiskt när det utvecklades från feodalism till kapitalism. Marx såg i Kristus den ”teoretiserande juden”, och juden som en ”praktiserande kristen” och därför blev den ”praktiserande” kristne borgaren en ”jude”.
Eftersom han betraktade judendomen som en religiös reflex av den borgerliga tanken, ansåg han att det borgerliga Europa höll på att införlivas med judendomen. Hans ideal var inte jämlikhet mellan judar och icke-judar i en ”judifierad” kapitalistisk stat, utan judarnas och icke-judarnas frigörelse från borgerliga levnadsför hållanden, eller, som han så provokativt på sitt något överdrivet paradoxala unghegelska språk kallade det: ”samhällets frigörelse från judendomen.” Hans ide var lika allmängiltig som Spinozas, men ytterligare utvecklad under två hundra års tid. Det var socialismens ide om det klass- och statslösa samhället.
Bland Marx' många lärjungar och efterföljare fanns det knappast några som var så lika honom själv till själ och temperament, som Rosa Luxemburg och Lev Trotskij. Deras släktskap med honom visar sig tydligast i deras dialektiskt dramatiska vision av världen och klasskampen och i den ovanliga harmoni mellan tanke, intensitet och fantasi, som ger deras språk en speciell klarhet, styrka och rikedom. (Bernhard Shaw tänkte antagligen på dessa egenskaper när han talade om Marx ”ovanligt judiska litterära talang”.) Som Marx kämpade Rosa Luxemburg och Trotskij tillsammans med sina icke-judiska kamrater för allmängiltiga mot enskilda, för internationella mot nationella lösningar av sin tids problem. Rosa Luxemburg sökte överbrygga motsättningen mellan tysk reformistisk socialism och rysk revolutionär marxism. Hon försökte ge den tyska socialismen något av den ryska och polska revolutionära glöden och idealismen och något av den revolutionära romantik som t.o.m. den store realisten Lenin inte skämdes för att berömma. Hon försökte också införa den västeuropeiska demokratiska andan och traditionen i de östeuropeiska socialistiska underjordiska rörelserna. Hon misslyckades med sitt viktigaste mål och måste betala med sitt liv. Det hohenzollernska Tyskland firade sin sista och Nazityskland sin första seger med hennes död.
Trotskij, den ständiga revolutionens upphovsman, hade en vision av en global omvälvning, som skulle förändra mänskligheten. Han var tillsammans med Lenin den ryska revolutionens ledare och Röda arméns grundare men kom i konflikt med den stat han hjälpt till att skapa, när staten och dess ledare satte upp socialismens baner i ett enda land. Hans vision av socialismen var inte begränsad till ett enda land.
Alla dessa stora revolutionärer var mycket känsliga. Som judar var de på något sätt rotlösa. Men egentligen rotlösa bara till en viss grad, eftersom de hade sin djupaste förankring i sin tids intellektuella tradition och dess ädla strävanden. Ändå var de de första offren så snart religiös intolerans eller nationella känslor började visa sig. De bannlystes av judiska rabbiner. De förföljdes av kristna präster. De jagades av maktfullkomliga myndigheters poliser och av soldatesken. De var hatade av de halvdemokratiska kälkborgarna. Och de uteslöts ur sina egna partier. De var nästan alla landsflyktiga från sina egna länder. Och alla deras arbeten brändes vid något tillfälle på bål. Spinozas namn kunde inte nämnas på över hundra år efter hans död. Inte ens Leibnitz, som hade hämtat så mycket av Spinoza, vågade nämna det. Trotskij är fortfarande bannlyst i Ryssland idag. Marx', Heines, Freuds och Rosa Luxemburgs namn var för inte så länge sedan förbjudna i Tyskland. Men den yttersta segern är deras. Efter hundra år, då Spinozas namn var höljt i glömska, satte de upp monument över honom och erkände honom som den mänskliga själens största inspirationskälla. Herder sa en gång om Goethe: ”Jag skulle önska att Goethe läste något mer än Spinozas Etik på latin.” Goethe hade verkligen formats av Spinozas tankar. Heine beskrev honom med rätta som ”en Spinoza som kastat den geometriska-matematiska formelkappan och står framför oss som lyrisk poet”. Heine har segrat över Hitler och Goebbels. De andra revolutionärerna av samma slag kommer också att överleva och förr eller senare segra över dem som ansträngt sig så att utplåna minnet av dem.
Man ser mycket tydligt varför Freud också tillhör denna grupp. Vilka förtjänster hans undervisning än må ha, överskrider han tidigare psykologiska skolors gränser. Han analyserar inte en tysk, engelsman, ryss eller jude utan den universella människan inom vilken det omedvetna och det medvetna kämpar, människan som både är en del av naturen och samhället, människan vars begär och önskningar, samvetsbetänkligheter och hämningar, oro och sinnestillstånd är lika viktiga oavsett vilken ras, religion eller nation hon tillhör. Nazisterna hade därför rätt, ur sin synpunkt sett, när de kopplade samman Freuds namn med Marx' och brände bådas böcker.
Alla dessa tänkare och revolutionärer har haft vissa filosofiska principer gemensamt. Fastän deras filosofier naturligtvis förändras från århundrade till århundrade från generation till generation, är de alla från Spinoza till Freud determinister. Alla anser de att universum regleras av inneboende lagar och styrs av Gesetzmässigkeiten (lagbundenhet). De betraktar inte verkligheten som ett virrvarr av händelser och ser inte på historien som ett resultat av olika härskares nycker och infall. Freud säger till oss att det inte existerar något tillfälligt i våra drömmar, galenskaper eller ens i våra felsägningar. Utvecklingslagarna, säger Trotskij, ”bryts” genom olyckor. Och i och med att han säger så, står han mycket nära Spinoza.
De är alla determinister därför att de kan se den grundläggande lagbundenheten i livet, eftersom de på nära håll sett många olika slags samhällen och studerat många ”levnadssätt”. De tänker dialektiskt, därför att de genom att leva på gränsen mellan nationer och religioner ser hur samhället ständigt förändras. Verkligheten är för dem dynamisk, inte statisk. De som är inneslutna i ett samhälle, en nation eller en religion brukar tro att deras levnadssätt och deras religion har en absolut och oföränderlig giltighet och att allt som motsäger deras normer på något sätt är ”onaturligt”, underlägset eller dåligt. De som å andra sidan lever på gränsen mellan olika civilisationer ser mycket klart naturens och samhällets stora rörelse och inkonsekvens.
Alla dessa tänkare är eniga i sin uppfattning om de moraliska normernas relativitet. Ingen av dem tror på det absoluta goda eller det absoluta onda. De har alla undersökt samhällen med olika slags moraliska normer och etiska värderingar. Det som var bra för den romersk-katolska inkvisitionen, då Spinozas farföräldrar levde, var illa för judarna. Och vad som var bra för rabbinerna och de äldre judarna i Amsterdam var illa för Spinoza. Heine och Marx upplevde i sin ungdom den häftiga kollisionen mellan den franska revolutionens och det feodala Tysklands moral.
Nästan alla dessa filosofer har också en annan stor filosofisk i& gemensam, nämligen iden att kunskapen måste vara aktiv för att bli verklig. Detta har, inom parentes, betydelse för deras åsikter om etiken. Ty om kunskap inte kan skiljas från handling eller praxis, som till sin natur är relativ och motsägelsefull, då är moral, kunskapen om vad som är gott och ont, också något som inte kan skiljas från praxis och därför också relativ och motsägelsefull. Spinoza sade ”att vara är att göra och att veta är att göra”. Det var bara ett steg från det till Marx' mening: ”Ända till nu har filosoferna tolkat världen. Hädanefter är målet att förändra den.”
Alla dessa män, från Spinoza till Freud, trodde på människornas solidaritet med varandra. Det var detta som var underförstått i deras attityd till judendomen. Genom vår egen tids blodfärgade dimma ser vi nu tillbaka på dem som trodde på mänskligheten. Vi ser tillbaka genom röken från gaskamrarna som ingen vind kan skingra ur vår åsyn. Dessa ”ojudiska judar” var i huvudsak optimister. Och deras optimism var mycket större än den man vågar hysa idag. De trodde inte att det var möjligt att ”det civiliserade” Europa på nittonhundratalet skulle sjunka ner till de barbariska avgrunder där enbart orden ”mänsklig solidaritet” skulle låta som ett perverst skämt i judiska öron. En enda av dem, Heine, hade poetens intuitiva föraning om detta, när han varnade Europa att akta sig för de gamla tyska gudarnas ”aus dem deutschen Urwalde” (ur den tyska urskogen) kommande angrepp och när han klagade över att den moderna judens framtid var tragisk över all beskrivning och förstånd — så tragisk att ”de skrattar åt dig när du talar om det, och detta är det mest tragiska av allt”.
Denna föraning finns varken hos Spinoza eller hos Marx. Freuds själsliga hälsa vacklade på gamla dar under nazismens slag. För Trotskij kom det som en chock när Stalin använde sig av antisemitiska anspelningar mot honom. Som ung hade Trotskij i de mest kategoriska termer förkastat det krav på judisk ”kulturell autonomi” som Bund, det judiska socialistiska partiet, krävde 1903. Han gjorde det i kraft av solidariteten mellan jude och icke-jude i den socialistiska gemenskapen. Nästan tjugofem år senare, när han kämpade en ojämn kamp mot Stalin och gick till partimötena i Moskva för att lägga fram sina synpunkter, möttes han med elaka anspelningar på sin judiska tillhörighet och även med direkta antisemitiska förolämpningar.
Anspelningarna och oförskämdheterna kom från medlemmar av det parti, som han tillsammans med Lenin lett under revolutionen och inbördeskriget. Efter ytterligare tjugofem år och efter Auschwitz, Majdanek och Belsen tillgrep Stalin ännu en gång, och nu än mer öppet och hotande, antisemitiska anspelningar och förolämpningar.
Det är ett obestridligt faktum att den nazistiska massakern på sex miljoner europeiska judar inte har gjort något djupare intryck på Europas nationer. Den har inte skakat om deras medvetande ordentligt. Den har nästan lämnat dem likgiltiga. Har då den optimistiska tro på mänskligheten, som de stora judiska revolutionärerna hyste, bestyrkts? Kan vi fortfarande dela deras tro på civilisationens framtid?
Jag medger att det skulle vara svårt, ja kanske omöjligt att ge ett positivt svar, om man enbart skulle försöka svara på dessa frågor som jude. Jag kan inte själv närma mig problemet enbart från judisk synvinkel. Och mitt svar är: Ja, deras tro var berättigad. Den var i varje fall berättigad i den utsträckningen att den yttersta solidariteten mellan människorna är en av de nödvändiga förutsättningarna för att vi skall kunna bevara mänskligheten och för att vi skall kunna befria vår värld från de rester av barbari som fortfarande finns här och som ännu förgiftar den.
Varför har då de europeiska judarnas öde lämnat de europeiska nationerna eller den icke-judiska världen som helhet så likgiltig? Olyckligtvis hade Marx mer rätt i sin uppfattning om judarnas plats i det europeiska samhället, än vi insåg för en tid sedan. Den främsta orsaken till den judiska tragedin låg i det faktum att massorna i Europa, som resultat av en lång historisk utveckling, vant sig vid att identifiera juden först och främst med köpmän och mäklare, procentare och kapitalister.
Judarna hade blivit symbolen för dessa företeelser i folkets medvetande. Slå upp det engelska Oxford Dictionary och se efter hur det ger de vanliga betydelserna för ordet ”jude”: För det första är det ”en person av den hebreiska rasen”. För det andra — detta är den vardagliga betydelsen — är det en ”snål procentare, som gör bra affärer”. ”Rik som en jude”, säger ordspråket. I vardagsspråket kan ordet på engelska användas som transitivt verb: Att handla som en jude, säger Oxford Dictionary, betyder att ”lura och bedra”. Detta är den vanliga bilden av juden och den vanligaste fördomen om honom, som finns på många språk, inte bara i engelskan och i många konstverk, inte bara i Köpmannen i Venedig.
Detta är emellertid inte den enda vanliga bilden. Kom ihåg när och hur Macaulay pläderade för politisk jämställdhet mellan judar och icke-judar och för judarnas rätt att bli ledamöter av underhuset. Det var då en Rotschild skulle väljas in i underhuset. Han blev den förste juden i underhuset och valdes som representant för London. Macaulays argument var följande: Om vi tillåter juden sköta våra ekonomiska affärer, varför skulle vi då inte låta honom få sitta här tillsammans med oss i parlamentet och ha ett ord med i skötseln av våra gemensamma affärer? Så lät den borgerlige kristne när han tog en ny titt på Shylock och hälsade honom som sin bror.
Jag tror att orsaken till att judarna kunde överleva som ett separat samhälle berodde på att de representerade marknadsekonomin i ett samhälle som levde på naturahushållning. Detta faktum är en av orsakerna till den skadeglädje eller likgiltighet som Europas pöbel visade inför massakern på judarna. Det var judarnas olycka att de europeiska nationerna, åtminstone under den första halvan av detta århundrade, angrep kapitalismen på ett sådant ytligt plan.
De angrep inte kapitalismens verkliga kärna, dess produktivitetsförhållanden eller dess fördelning av kapital och arbete, utan dess yttre och till största delen ålderdomliga utanverk, som ofta verkligen var judiskt. Detta är kärnan i den judiska tragedin. Den ruttnande kapitalismen har överlevt sig själv och moraliskt korrumperat mänskligheten. Och vi judar har måst betala för det och måste kanske betala ännu mer.
Allt detta har drivit judarna att se sin enda utväg i en egen stat. De flesta av de stora revolutionärerna, vilkas arv jag talar om, har sett den slutgiltiga lösningen på sina och vår tids problem inte i nationalstater, utan i det internationella samhället. Som judar var de de naturliga pionjärerna för en sådan idé För vilka är mer kvalificerade att förkunna det internationella samhället där alla är jämlika, än de judar som stod fria från all judisk och icke-judisk ortodoxi och nationalism?
Emellertid har det borgerliga Europas sönderfall tvingat juden att acceptera nationalstaten. Detta är den paradoxala fullbordan av den judiska tragedin! Den är paradoxal därför att vi lever i en tid då nationalstaten snabbt håller på att bli en anakronism och en arkaism — inte bara nationalstaten Israel utan också nationalstaterna Ryssland, Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Tyskland m.fl. De är alla anakronismer. Inser ni inte det redan? Är det inte uppenbart, att i en tid då atomenergin dagligen förminskar jordklotets yta, då människan har börjat sin resa mellan planeterna, då sputnikar kan korsa en stor nation på en minut eller några sekunder, att i en sådan tid tekniken får nationalstaterna att verka lika löjliga och gammalmodiga som de små medeltida furstendömena var på ångmaskinens tid?
Inte ens de unga nationalstaterna Indien, Burma, Ghana, Algeriet m.fl., som är resultat av koloniala och halvkoloniala folks nödvändiga frigörelsekamp, kan behålla sin framstegsvänliga karaktär en längre tid. De utgör ett nödvändigt stadium i vissa folks historia. Men det är ett stadium som också dessa människor måste övervinna för att finna en vidare ram för sin existens. I vår tid börjar alla nationalstater efter en tid att angripas av det vanliga förfall, som drabbar denna form av politisk organisation. Detta har redan visat sig under den korta tid som Indien, Israel och Ghana existerat.
Världen har tvingat judarna att acceptera nationalstaten som sin stolthet och sitt hopp i en tid då det finns litet eller inget hopp kvar för en sådan. Man kan inte anklaga judarna för det. Man måste anklaga världen. Men judarna borde åtminstone vara medvetna om paradoxen och inse att deras enorma entusiasm för ”nationellt oberoende” är en historiskt försenad företeelse. De hade ingen nytta av nationalstatens fördelar under de århundraden den var en drivkraft för mänsklighetens framåtskridande och en revolutionär och enande faktor i historien. De har blivit delaktiga av den först sedan den blivit en orsak till oenighet och social upplösning.
Därför hoppas jag att judarna till slut, tillsammans med andra nationer, skall bli medvetna — eller åtminstone återfå medvetandet — om nationalstatens otillräcklighet och att de skall hitta tillbaka till det moraliska och politiska arv, det budskap om universell mänsklig frigörelse, som de judar som frigjorde sig från judendomen har efterlämnat åt oss.
[1] ”Det är en allvarlig nackdel och ett resultat av kristendomens stora seger ute i världen att de kristna tänkarna så sällan kommer i direkt kontakt med andra religioner och världsåskådningar. Konsekvensen av denna brist på erfarenhet är att man anser det självklart att det kristna sättet att se på världen är det enda rätta ... Den djärvaste och mest självständiga tänkaren ... var Spinoza, som stod över de teologiska fördomar, som de andra inte helt kunde frigöra sig från.” (Spinozas brevväxling. Inledning av A Wolf.)