Pierre Broué

Socialistiska ungdomen i Spanien (1934-1936)

(När Carrillo var vänster)

December 1983

Originalets titel: The Socialist Youth in Spain (1934–1936) – When Carrillo was a Leftist. Översatt från Revolutionary History, Vol. 9 Nr. 4, 2008. Original på franska i Cahiers Léon Trotsky, nr. 16, december 1983.
Översättning (från franska): Per Olof Eklund och Martin Fahlgren
HTML: Martin Fahlgren

I ett brev till ledningen för det Revolutionära socialistiska arbetarpartiet (RSAP) i Nederländerna, daterat den 16 juli 1936, skrev Trotskij om Spanien och Andrés Nins ståndpunkter beträffande förslaget att gå med i Socialistiska ungdomen [Juventudes Socialistas de España. JSE]. I brevet argumenterade han mot den ledande RSAP-kamraten Sneevliet:

Den storartade Socialistiska ungdomen kom spontant fram till idén om Fjärde internationalen. När vi insisterade på att ägna all uppmärksamhet åt Socialistiska ungdomen fick vi bara ihåliga undanflykter till svar … Den socialdemokratiska ungdomen gick sedan nästan helt över till det stalinistiska lägret. De grabbar som kallade sig bolsjevik-leninister och som tillät detta, eller snarare, de som orsakade detta, måste för evigt brännmärkas som revolutionens förrädare.[1]

I dokument som nyligen publicerats i Œuvres [franska utgåvan av Trotskijs skrifter] från 1934 och framåt, finns rikligt med referenser till och anmärkningar om det av Trotskij förespråkade inträdet i Socialistiska ungdomen och Socialistiska arbetarpartiet (PSOE) och om Kommunistiska vänsterns (Izquierda Comunista) vägran, som 1935 slutade med att organisationen gick samman med Mauríns Arbetar- och bondeblock i POUM. I La Révolution espagnol försökte jag kasta allt ljus jag kunde på innehållet i Trotskijs förslag – en text vi inte har – och de spanska trotskisternas på varandra följande avslag och jag fick nöja mig med att som en viktig del i sammanhanget nämna ”radikaliseringen” av PSOE, som ibland har kallats ”revolutioniseringen”, liksom vissa yttre tecken på vänsterutvecklingen, även ”vänsterismen”, hos dess ungdomsorganisation, Juventudes socialistas. [2]

Utvecklingen i Spanien efter Franco har varit gynnsam vad gäller historieskrivningen, därför att den till slut givit oss tillgång till inte bara samlingarna av böcker och tidningar från 1930-talet, utan även dokument i de arkiv som Francos armé mellan 1936 och 1939 beslagtog i stor skala och som samlades i Salamanca[3]. Med andra ord har det nu blivit möjligt att studera vänsterutvecklingen av en viktig fraktion av Socialistiska arbetarpartiet i Spanien, under ledning av Largo Caballero, och då särskilt dess mest aktiva gren, det Socialistiska ungdomsförbundet, där en av dess ledare kom att få en lång karriär – på grund av att han helt enkelt var Santiago Carrillo. Under de fem senaste åren har viktigt arbete kunnat ägnas denna fråga utifrån olika utgångspunkter,[4] och en första granskning av frågan är nu möjlig, baserad på tryckta källor likaväl som på tidigare okända arkiv.

Largo Caballeros radikalisering

Trycket från vänster inom socialistpartierna från och med 1933 är naturligtvis inte ett rent spanskt fenomen, vilket vissa Spanien-experter tror och vissa politiska skribenter hävdar. Fenomenet berodde i allmänhet på den ekonomiska krisen och dess samhällspolitiska konsekvenser, samt den försvarsreflex som Hitlers seger utan strid i Tyskland förorsakade; det var ett världsomspännande fenomen. De som var unikt i Spanien var att den radikaliserade vänstern inom socialistpartiet som talesperson och främsta ledare kom att få en man som fram till dess med rätta ansågs vara en av de mest förhärdade reformisterna inom Andra internationalen, Francisco Largo Caballero.

Han var en före detta murare, som lärt sig läsa och skriva först vid 24 års ålder, och var en av de mest kända ledarna för partiet och den fackförening som han kontrollerade, Unión General de Trabajadores (UGT). Han var en av de envisaste motståndarna till att ansluta sig till Kommunistiska internationalen och en av PSOE:s aktivaste anhängare, och sedan, under Primo de Riveras diktatur, en bestämd förespråkare av samarbete som skulle få UGT att växa. Han var för en allians med de borgerliga republikanska partierna för att få ett slut på monarkin och utsågs till arbetsminister i den socialistiskt-republikanska koalitionsregeringen efter införandet av republiken, och tog då på sig ansvaret för repressiva åtgärder så hårda som exempelvis den famösa ”lagen till republikens försvar”.[5]

Men i mitten av 1933, då socialisterna dessutom gick med i regeringen, pressade ett flertal faktorer tillsammans Largo Caballero till att använda ett skarpare vänsterspråk – lika mycket riktat till borgarklassen som till arbetarna. Han noterade med stor bitterhet att den sociala lagstiftning som han legat bakom fortsatte att saboteras av funktionärer, såväl höga som låga, medan företagarna överallt och på alla områden återupptog offensiven. Dessutom tog han mycket kraftigt intryck av Hitlers seger och krossandet av hela den tyska arbetarrörelsen och de sociala konsekvenser som detta fick, liksom av hans kamrats, Luis Araquistáins, analys av dessa händelser.[6] Likt tusentals andra var han övertygad om att ledaren för Acción Popular, José María Gil Robles[7], valt fascismens väg i Spanien och skulle ta makten på laglig väg, så han ansåg att hans partis själva existens nu stod på spel.

Det första tecknet på att han höll på att svänga åt vänster gavs i ett tal som han den 23 juli höll till huvudstadens Socialistiska ungdom i Pardiñas-biografen i Madrid. Han försvarade socialisternas deltagande i den republikanska regeringen, men när han påpekade att fascismen var kapitalismens sista extrema utväg framkastade han några vågade formuleringar, speciellt att han föredrog ”den socialistiska diktaturen” framför ”den borgerliga diktaturen eller fascismen”.[8] Några veckor senare gick han åter till angrepp när han talade till deltagarna vid Socialistiska ungdomens sommarskola i Torrelodones, där inlägg från Besteiro, vilka följdes av inlägg från Indalecio Prieto, väckte stort missnöje.[9] Largo Caballero gjorde för sin del inte sina unga åhörare besvikna. I ett tal om deltagande i makten sa han att han inte gjorde detta till en principfråga, utan att han nu mindre än någonsin trodde på möjligheten att uppnå socialismen inom det borgerliga samhällets ramverk. Han förklarade att målet för socialister måste vara att erövra makten och att en socialistisk republik måste göra slut på människans utnyttjande av människan. Han påminde även om Engels formulering om ”proletariatets diktatur”.[10]

Höll PSOE:s ordförande verkligen på att ifrågasätta sitt gamla reformistiska tänkande och sin praktik? Idag tvivlar de flesta skribenter starkt på detta; de förklarar att Largo Caballero var helt tillfreds med att – från säkert avstånd och enbart i ord – följa med de arbetande massorna och ungdomen i en allt starkare vänsterorientering sedan 1931. I vilket fall som helst, från den dagen bildades en allians mellan Socialistiska ungdomen och partiets och UGT:s gamle ledare, som de gjort till sin ”hedersordförande”. Han gav sin första intervju till deras veckotidning, Renovación, efter det att socialisterna lämnat regeringen. Hädanefter, och efter erfarenheterna från de åren, var han tveksam till möjligheten att ens kunna genomföra proletariatets minimikrav inom den borgerliga republikens ramar. Han trodde att Spanien befann sig på tröskeln till en social revolution och gav ungdomen i uppdrag att uppmuntra de obeslutsamma och att driva ut ur partiet de passiva elementen, som inte var till någon nytta i revolutionen.[11]

Det var längs denna linje som Largo Caballero kastade sig in i valkampanjen i november, i ledningen för ett socialistparti som vid den tiden inte var i allians med de borgerliga republikanska partierna. Hans möten kom att likna folkomröstningar och, som Paul Preston betonar, ”hans språkbruk blev mer och mer revolutionärt allteftersom resan fortgick”, som ett uppenbart svar på högerns ursinniga angrepp, men också och framför allt som ett gensvar på ”en gränslös entusiasm hos folkmassorna som jublade åt hans tal långt efter de hade  avslutats.” [12]

PSOE besegrades. Det vann endast 58 mandat trots att de fick 1 627 000 röster, mer än något annat parti fått någonsin tidigare. Detta på grund av vallagarna, som gynnade breda koalitioner så att det behövdes två gånger så många röster för att en socialistisk kandidat skulle väljas. Anarkisterna avstod från att rösta och fördömde Caballero för att delta i förtryckarregeringar. Dessutom använde sig de besuttna klasserna, säkra på att de skulle komma undan med det, i massiv skala av metoder som att utöva påtryckningar på arbetande människor, hot om att förlora arbetet på landsbygden, våld och ibland terror och i många fall organiserat fusk: tillräckliga orsaker att övertyga socialisterna att de inte hade något annat att vänta sig från den borgerlig demokrati. Den socialistiska ungdomen identifierade sig själva med den nya kursen och med partiets ordförande och drog igång en propaganda- och upplysningskampanj. Det var på detta vis de kom att i pamflettform publicera ett tal som Araquistáin höll 29 oktober 1933. I talet förklarade Araquistáin, Largo Caballeros rådgivare, att de tyska erfarenheterna, som han till vissa delar själv genomlevt, visade att endast den socialistiska revolutionen, genom att krossa borgarklassen, verkligen kunde spärra vägen för fascismen.[13]

I slutet av december kom Largo Caballero fram till slutsatsen att ett uppror måste förberedas ”för att rädda republiken”. Med stöd av en överenskommelse med Prieto var han, mot slutet av 1933 och under de första månaderna 1934, sysselsatt med att avlägsna oppositionen inom PSOE och dess ledning.

Ett av fästena för motståndet mot den nya kursen var helt uppenbart UGT:s styrelse, med Julián Besteiro som ordförande.[14] Striden om kontrollen över ledningen för UGT inleddes när Gil Robles, den parlamentariske ledaren för CEDA [se not 6] som gått segrande ur valet, öppet förklarade sin beslutsamhet att under den närmaste framtiden etablera en ”korporativ stat” i Spanien. Amaro del Rosal, en ledande medlem i Socialistiska ungdomen och ledare för bank- och finansanställdas fackförening, föreslog för UGT:s nationella styrelse en resolution som uttalade sig till förmån för att ”omedelbart och snabbt, i samarbete med socialistpartiet, organisera en revolutionär rörelse av nationell karaktär för att vinna fullständig makt för arbetarklassen”. Förslaget förlorade med 28 röster mot 17. Å andra sidan fick Largo Caballero igenom ett beslut om att skapa en gemensam PSOE- och UGT-kommitté, med sig själv som ordförande och med uppgift att studera de praktiska sidorna av att skapa en revolutionär rörelse om CEDA tog över regeringen. Den 27 januari lades programmet för detta möjliga uppror, utarbetat av Prieto, fram inför UGT:s nationella styrelse som antog det[15], ett beslut som följdes av att den tidigare styrelsen, vilken motsatte sig det den kallade ”äventyrspolitik”, omedelbart avgick. Den ersattes omedelbart av ett nytt team bestående av anhängare till Largo Caballero, som återigen blev generalsekreterare under ordförandeskap av hans kamrat Anastasio de Gracia[16], byggfackets ledare. De som var överens med UGT:s nye generalsekreterare inkluderade ledare för det viktiga metallarbetarfacket, sådana som Pascual Tomás, som ledde byggfacket, ungsocialisten Carlos Hernández Zancajo som ledde transportarbetarfacket, och ledaren för de bankanställda. De utgjorde nu majoritet och tog ledningen för den mycket viktiga Federación Nacional de Trabajadores de la Tierra, lantarbetarfacket, som nu befann sig i händerna på ett team under ledning av läraren Ricardo Zabalza, Caballero-anhängare från Navarra.[17]

”Besteiro-ledningen” för socialispartiets madridorganisation, som alltid hade en nyckelroll i partiet, föll även den i händerna på Largo Caballeros anhängare, av vilka många var medlemmar i Socialistiska ungdomen.[18]

Den Socialistiska ungdomsfederationen

Direkt efter den ryska revolutionen 1917 hade det varit den Socialistiska ungdomen som, precis som i många andra länder vid den tiden, bildade den första kärnan i det som kom att bli kommunistpartiet. Därefter, under 1920-talet, kunde den återuppbyggda Socialistiska ungdomen knappast misstänkas för djärvhet eller oförvägenhet; det var en liten organisation som huvudsakligen bestod av barn till ledande kamrater eller aktiva medlemmar och som, fram till 1932, leddes av personer som var kända för sin måttfullhet och reformism utan några problem. Men detta förhållande förändrades fullständigt efter 1932 och då speciellt under 1933.

När PSOE och UGT i början av 1934 beslöt att göra uppror om CEDA bildade regering och att försvara republiken och det arbete som utförts av det konstituerande Cortes och den socialistiska regeringen, så proklamerade en viktig del av partiet och speciellt dess vänster, FJS – som även upprätthöll positioner inom UGT – öppet att detta uppror skulle vara inget mindre än ett uppror för att ta makten, för att införa proletariatets diktatur.

Efter 1932 började aktiviteten från ”vänsterelement”, vars åsikter orsakade oro hos vissa herrar, göra sig bemärkt inom den socialistiska ungdomsfederationen. Från sommaren 1933, efter talet i Pardiñas-biografen och särskilt efter Largo Caballeros framträdande vid socialisternas sommarskola, började ”vänsterriktningen” bakom Largo Caballero att vinna i styrka. Redan försvarade Renovación, förbundets veckotidning, de mest extrema ställningstagandena som uttrycktes överallt i den socialistiska miljön. Denna strömning – som hade alla drag av en organiserad fraktion – tog över ledningen för ungsocialisterna vid dess femte kongress i april 1934, när organisationen hade 20 000 medlemmar, vilket kom att fördubblas under några få månader.[19] Den nya ledningen vann en överväldigande seger på grundval av en politisk rapport som lades fram på kongressen av en tidigare studentledare, José Laín Entralgo, som betonade behovet av att bryta med borgarklassen och dess partier för att omedelbart kunna förbereda proletariatets maktövertagande, dvs. socialistpartiets.[20]

Förbundets nya ordförande, Carlos Hernández Zancojo, som varit politiskt aktiv under åratal, tillhörde den ”äldre” generationen och var närmare den övre gränsen på 35 år än 20-årsåldern som majoriteten av medlemmarna tillhörde[21]. Han var välkänd, både för att han tillhörde ledningen för transportarbetarfacket och för sitt arbete i socialistpartiets organisation i Madrid. Men de nya ledarna runt honom var verkligen mycket unga. Santiago Carrillo, den nya generalsekreteraren, var bara 19 år. Han var son till en av Caballeros trogna anhängare, uppväxt i apparatens inre cirklar, lärling som sättare vid 13, därefter journalistlärling vid El Socialista; 1933 var han generalsekreterare för sommarskolan. Hos tidskriften Renovación, som han redigerat under ett år, ersattes han av en ung radikal student, Segundo Serrano Poncela, 22 år gammal. Runt detta sekretariat fanns en lika ung administration: José Laín Entralgo, naturligtvis, men även Federico Melchor, José Cazorla, Alfredo Cabello, Rafael Cuadrado.[22]

Det nya teamet dolde varken sina avsikter eller ambitioner. Det ville använda sig av ungdomsorganisationen som en fraktion i den interna partikampen, som en spjutspets för Largo Caballeros ”revolutionära” riktning som hela ledningen stödde. Vi kan notera denna intressanta punkt: samtidigt som Caballeros unga anhängare ständigt hänvisade till Largo Caballeros auktoritet och prestige, ställde de, som ledare för Socialistiska ungdomsfederationen, icke desto mindre frågan som en generationsfråga inom partiet. Kongressen hade inte ens avslutats förrän Serrano i Renovación, under den talande titeln ”Förtroendekris”, skrev att männen i den generation som satt i partiledningen i själva verket var ”krossade av så många år av felaktiga reformistiska tolkningar av den marxistiska taktiken”; mot dem ställde han de principfasta nykomlingarna:

Den nya socialistiska generationen kommer att motsätta sig allt som innebär en ändring av den marxistiska renheten när det gäller dess uppfattning om makten.[23]

Dessa unga människors politiska tänkande var verkligen långt ifrån glasklart. Deras motståndare kunde ofta, och utan några stora svårigheter, avslöja deras motsägelser och plötsliga linjeomsvängningar. Men axeln i deras orientering var kristallklar. De trodde att den proletära revolutionen stod på den omedelbara dagordningen i Spanien och att som ett direkt resultat av historiska fakta och massornas nuvarande medvetenhet kunde instrumentet för denna proletära revolution endast vara PSOE som de ansåg helt måste rensas från reformistiska element och förstärkas med revolutionära element utifrån.

Redan 1933 betonade den unge Federico Melchor, i en serie artiklar i Renovación direkt efter sommarskolan, viktiga gemensamma beröringspunkter med de organisationer som just deklarerat sig vara för den Fjärde internationalen: ”kampen mot fascismen, erövrandet av den politiska makten genom revolution, att revolutionen var nära förestående, nödvändigheten av att krossa reformismen, den interna partidemokratin” och förklarade att deras roll skulle bli än viktigare inom de existerande internationalerna. Därpå förklarade han att trotskisterna och Socialistiska ungdomen förde samma kamp för att bryta med ”stalinism och revisionism”, men att han inte trodde på bygget av Fjärde internationalen och ville ha trotskisternas stöd för att kunna besegra reformisterna i socialistpartiet. [24]

De tyska erfarenheterna – som först hade bekantgjorts av Araquistáin – hade medfört att de blivit bekanta med såväl Trotskijs inställning som det ”dubbla” misslyckandet för de lika felaktiga taktikerna, de ”reformistiska, småborgerliga socialdemokraternas taktik” och ”Kommunistiska internationalens oförsonliga sekteristiska taktik”.[25] Detta var vad Santiago Carrillo i juli 1934 förklarade för en delegation från ungkommunisterna. Det viktiga enligt honom var att massrörelsen tvingade arbetarorganisationerna att bilda en enhetsfront, att ta makten genom att bilda en landsomfattande Arbetarallians.[26] Ungsocialisterna vägrade acceptera ungkommunisternas krav på att trotskister skulle uteslutas från gemensamma aktiviteter.[27] På denna punkt sparade inte Carrillo på kritiken mot ungkommunisterna. Han sade att han var säker på att massrörelsen skulle tvinga det spanska kommunistpartiet att gå med i Arbetarallianserna som det förtalat under flera månader.

Ungsocialisterna var ännu inte redo att tillsammans med ungkommunisterna delta i ett ”Folkets antifascistiska block” som dessa föreslog. Carrillo nämnde ironiskt den nyligen slutna överenskommelsen mellan SFIO [socialistpartiet] och PCF [kommunistpartiet] i Frankrike:

De sa att de förkastar systematiskt våld. Men vi måste gå samman för att organisera våld![28]

Dessutom tillät ungsocialisterna kritik och ägnade sig inte åt förolämpningar. Carrillo sa att det inte var användningen av förolämpningar som skulle avgöra om de beslöt anta den så kallade ”antifascistiska frontens” politik, för de ansåg att det var omöjligt att bilda en front mot fascism med människor som, likt de radikala, helt klart banade vägen för fascism.

De försvarade – speciellt mot trotskisterna, men även mot andra grupperingar – vad som vid första anblicken var en ganska förvånande uppfattning om ”enhetsfronten”, som enligt dem uppenbarligen endast var möjlig som en förberedelse för maktövertagandet: detta var den roll som de, åtminstone i teorin, tillskrev Arbetarallianserna. Men 1934, så snart som beslutet tagits om det möjliga upproret, som de ville göra till starten för diktaturen, underordnade de i vilket fall som helst allt under detta enda mål. Santiago Carrillo deklarerade till frågeställarna från Kommunistiska ungdomen, ”Proletariatet har inget att vinna på några skärmytslingar: de vill ta upp striden på ett avgörande sätt.” [29] Han var därför stark motståndare till varje delstrid, varje strejk som riskerade dra in proletariatet i en alltför tidig strid, för enligt honom kunde inte ens en generalstrejk i sig utgöra något mer än ett komplement ”till de beväpnade enheternas upprorshandling för att erövra makten.” [30]

Detta förkastande av delaktioner, som beskrevs som en ”önskan att spara proletariatets styrkor” till ”D-dagen”, ställdes till de övriga arbetarorganisationerna med allt självförtroende hos en organisation som på allvar höll att förbereda, om inte ”den stora sociala revolutionen”, så åtminstone ett uppror i Spaniens alla arbetarregioner, och som var medveten om att den drog nytta av den enorma popularitet som tillföll Largo Caballero, vilken vid denna tid var inkarnationen av arbetarnas och de arbetande massornas på landsbygdens djupaste ambitioner, och som ungsocialisterna börjat kalla ”den spanska Lenin”.

Militära upprorsförberedelser

De tekniska upprorsförberedelserna inbegrep det delikata problemet med att beväpna, bilda och träna milisgrupper som skulle utgöra upprorets spjutspets. Vad gäller detta har vi ett antal dokument och några värdefulla uttalanden om speciellt Socialistiska ungdomens aktiviteter.

Sökandet efter vapen tycks ha inletts ganska tidigt 1934. Den största affären kom att bli förvärvet av ett viktigt lager som några portugisiska konspiratörer samlat på sig, där en del konfiskerades tillsammans med ångfartyget Turquesa som försökt lossa vapnen vid Asturiens kust.[31] En rapport från chefen för säkerhetspolisen klargör också att socialisterna även lyckats göra flera ”inköp” av vapen under täckmantel av utländska regeringar, speciellt gäller det etiopiska regeringen, där lasterna i hemlighet omdirigerades till annan destination i Spanien, direkt efter de att de lossats för att skeppas till sin destination i Östafrika. Dessutom införskaffades betydande mängder vapen genom stölder som arbetarna själva organiserade i de fabrikerna där de tillverkades (La Trubia, Toledo). När tiden var inne räknade de med att under upprorets första timmar beslagta vapen från vapenfabrikernas lager – i Asturien fick de tag på 17 000 gevär – och vapnen från ett antal polisstationer, stormgardet och civilgardet med hjälp från socialister i armén eller polisen.[32]

Vad gäller miliserna innehöll den redan nämnda rapporten från säkerhetspolisen två cirkulär från ledningen för Socialistiska ungdomen i Murcia, daterade 6 juni respektive 28 juli, såväl som en allmän rapport från 30 maj 1934, om de militära förberedelser som gjordes av ungdomens och socialisternas ”miliser”.[33]

Socialistiska ungdomens cirkulär från 6 juni hänvisar till tidigare direktiv om det omedelbara skapandet av miliser, vilket indikerar att många redan existerade och fungerade perfekt. Cirkuläret insisterar på att milismännen inte i onödan fick bära sina vapen, måste gömma alla dokument som skulle kunna vara komprometterande och att de omedelbart måste välja en underjordisk alternativ ledning. Det betonar att förberedelser i egentlig mening – övningar och vapenbruk – måste så långt det är möjligt genomföras på landsbygden, under täckmantel av utflykter av ”scouttyp”, för att skydda milismännen från att överraskas av polisen. Det betonar vikten av ”övervakning” och även ”spioneri” på fiendelägret – ”fascistorganisationerna” och polisen – och insistera på att detta, så snart som möjligt måste genomföras där det inte redan är gjort, och naturligtvis i största hemlighet. Det påpekas slutligen att det är nödvändigt att på varje plats bilda en ”kemisk” sektion med uppgift att tillverka bomber och spränganordningar; detta skulle skiljas rigoröst från resten av organisationen. Och så allra sist upprepas nödvändigheten av den strängaste disciplin och det redan antagna beslutet att med döden straffa alla som förråder eller avslöjas med att ge information.

Själva organiseringen av milisen var föremål för en elvapunkters sammanfattning. De som fick gå med var medlemmar i Socialistiska ungdomen och i PSOE och UGT, men de två senare kategorierna kunde ”tilldelas kvoter” för att förhindra att Socialistiska ungdomens ledning av miliserna skulle ifrågasättas. Milismännen organiserades i grupper om tio – kända som ”de tio” – under ledning av en ”ledare”, som precis som de lokala ledarna för Socialistiska ungdomen utsetts av sin lokala kommitté. Företräde skulle ges till medlemmar som hade gjort sin militärtjänstgöring och helst hade utbildats till officerare eller underofficerare. Medlemmarna av ”de tio” skulle lära sig hantera sina gevär inom ramarna för ”de tio”. Förberedelse av sprängmedel, upprättande av lager av dem och hanteringen dem skulle överlåtas åt en speciell sektion. Varje man som fick gå med i milisen måste ha ett vapen. Den lokala kommittén för Socialistiska ungdomen kunde fritt utse människor för uppgifter, för träning och vid behov döma och bestraffa förrädare. Ordern att mobilisera såväl som strategiska direktiv, skulle å andra sidan komma från den provinsiella federala kommittén och den ”högste ledaren” som den utsåg.[34]

Cirkuläret från samma provinskommitté den 28 augusti var mer lakoniskt och omgärdades redan av en doft av krutrök. Ungsocialisternas lokala och provinsiella kommittéer hade upplösts. På lokal nivå låg auktoriteten hos veckomötena med ledarna för de tio och de lokala ledarna som nu var ansvariga inför den överordnade ledaren som kunde kontakta alla lokala ledare. Hade Socialistiska ungdomen verkligen upplöst sig i sin egen militära organisation och på så sätt blivit halvhemlig? Vi kan ha rimliga tvivel om hur radikal denna förvandling var i en omgivning där offentliga politiska aktiviteter – distribution av Renovación, massmöten – och fackföreningsaktivitet genomfördes lagligt. Det fanns utan tvekan åtminstone en viss arbetsfördelning.

Nationell ledare för milisen var José Laín. Vi har en ganska komplett rapport om milisen i Madrid från Manuel Tagüeña, som vid den tiden studerade naturvetenskap, var 21 år och medlem av Kommunistiska ungdomen:

Till en början var det nästan offentliga massmöten i socialistklubben i väster; dessa följdes av små möten i grupper om tio män som tillhörde en hemlig organisation.[35]

Det var faktiskt i en byggnad som tillhörde Casa del Pueblo [Folkets hus] som han av sin gruppledare lärde sig hur man hanterar ett mausergevär. De första ingripanden som dessa miliser gjorde skedde vid tiden för den generalstrejk i Madrid som var svaret på den fascistsamling som extremhögern CEDA planerade på El Escorial 22 april.[36] Tagüeña lämnade Kommunistiska ungdomen när de ville att han skulle lämna socialistmilisen och gjorde snabb karriär hos dem: med sina militanta vänner, medicinstudenten Federico Coello och juriststudenten Ordóñez ingick han i ”generalstaben” för milisens verkliga militära ledning, tillsammans med Josef Laín, den bankanställde Victoriano Marcos och den italienska militanten Fernando de Rosa.[37] I början av september fick han befäl över ett ”kompani” bildat av tio grupper med tio män vardera, samt en kommandogrupp vars medlemmar bodde i Glorieta de Quevado-förläggningen. I början av september sade Ordóñez till honom att upproret nu var oundvikligt och med största sannorlikhet skulle inledas i början av oktober.[38]

Det var i detta sammanhang med förberedelser för ett uppror som majoriteten av UGT-ledningen utan tvekan av hela sitt hjärta ville undvika men Socialistiska ungdomen medvetet och entusiastiskt förberedde, som man inom UGT, PSOE och Arbetaralliansen i Madrid debatterade lantarbetarnas situation och deras strejk i början av sommaren – en debatt som Paul Preston har beslutat att förlägga i en politisk miljö som är oberoende av upprorsförberedelserna.[39]

Faktum är att godsägarna 1934 genomförde en stor offensiv för att sänka lönerna och göra sig kvitt organiserade lantarbetare med användning av följande beryktade formel: ”Är du hungrig? Gå och ät republiken!” Vi har sett att Ricardo Zabalzas grupp den 28 januari 1934, under trycket från medlemmar som ville kämpa, övertog ledningen för det mäktiga fackförbundet UGT, Federación Nacional de Trabajadores de la Tierra – med en halv miljon medlemmar. Fackföreningsledarna uttömde alla lagliga medel och propagandametoder och hade samlat bevis på lagbrott och våld och provokationer från godsägarnas sida och utlyste till slut strejken under hot om att avlägsnas från sina poster av sina anhängare.

De utlyste inte strejken lättvindigt vilket Paul Preston hävdar. En första varning utfärdades den 31 mars i tidningen El Obrero de la Tierra. Men UGT:s exekutivkommitté avrådde FNTT-ledningen från att utlysa strejken: man skördade inte samtidigt över hela landet, småbönderna riskerade att drabbas och i synnerhet skulle strejken leda till en oundviklig konfrontation. Under mars och april gjorde Largo Caballero och UGT:s exekutivkommitté sitt yttersta för att övertyga Zabalza och hans kamrater om att inte utlysa en lantarbetarstrejk som UGT inte skulle kunna stödja i de andra sektorerna. Den gemensamma PSOE-UGT-kommitté som hade till uppdrag att studera upproret varnade upprepade gånger provinsorganisationerna och betonade att lantarbetarstrejken inte hade något att göra med det föreslagna upproret och indikerade på detta sätt att den kom för tidigt!

Men fackföreningsmedlemmarna höll sakta på att dö av svält; de krävde strejken som de till slut påtvingade ledarna som inte längre kunde stå emot. Efter ett sista förhandlingsförsök utlyste FNTT:s nationella styrelse vid ett möte 11-12 maj strejken som skulle inledas 1 juni med ett program som verkligen bestod av minimikrav.[40] Regeringens svar blev ett dekret som gjorde bärgandet av skörden till en ”nationell offentlig tjänst” och strejken till en ”revolutionär konflikt”: alla möten, demonstrationer och propaganda i samband med strejken förbjöds och sträng censur infördes under flera veckor. Tusentals arresterades och de lokala ledarna dömdes i de flesta fallen till flera års fängelse utan strafflindring. Lantarbetarna isolerades och krossades. Skörden bärgades av armén: det krävdes två år och valsegern 1936 för att fackföreningen skulle höja sitt huvud och återföras till livet …

Largo Caballeros och UGT-ledningens politik bär här verkligen ett tungt ansvar; när de varnade de strejkande gav de faktiskt regeringen en vink om att den hade fria händer att slå till mot de strejkande. Socialistpartiets agerande ledde till livliga diskussioner i Arbetaralliansen i Madrid. På kvällen den 1 juni krävde Munis, som representerade Kommunistiska vänstern (Izquierda Comunista) i Arbetaralliansen i Madrid, att man skulle utlysa en 48 timmars solidaritetsstrejk för att visa regeringen att bönderna inte stod ensamma. Delegaterna från de socialistiska organisationerna, PSOE, UGT och Socialistiska ungdomen replikerade att frågan gällde endast bönderna, vilka hade varnats i god tid. De deklarerade att ”tiden att handla inte var inne än” och att de inte kunde riskera att regeringen stängde Casa del Pueblo. För att bli bättre förstådd, och utan tvivel i brist på argument, drog socialistledaren och UGT-anhängaren Rafael Henche de la Plata, utan att säga ett ord, upp en pistol från sitt bälte och lade den öppet på bordet framför sig.[41] Vid det möte som UGT:s nationella styrelse höll den 31 juli kritiserade Ramón Ramírez, den unga sekreteraren för Federación de Trabajadores de la Enseñanza (lärarfacket) – och vem bättre än lärarna kan känna behovet av en allians med arbetare och bönder? – kraftfullt UGT-ledningen som han anklagade för att ha orsakat lantarbetarnas nederlag och överlämnat dem till repressionen. Largo Caballero svarade honom personligen; han talade ironiskt om den ”infantila vänsterismen” och ”verbala revolutionismen” hos den unge kamraten som hade citerat Marx och Lenin, och förklarade för honom att Spanien 1934 inte var Ryssland 1917 … [42]

Paul Preston anser att en analys av Largo Caballeros agerande inför den av FNTT utlysta strejken klart avslöjar att den gamla ledaren inte helt brutit med sin mångåriga reformism. Dessutom utgör detta beteende ett avgörande argument för dem som tror att PSOE:s ordförande och UGT:s generalsekreterare talade om det kommande upproret enbart för att skrämma sina politiska motståndare och då särskilt göra tillräckligt stort intryck på republikens president för att avskräcka denne från att kalla in CEDA. Den tolkningen tycks vara lika bra som någon. Kan vi använda samma slutsatser och ge samma förklaring till Socialistiska ungdomens hållning? Vid den här tiden var inte de heller sparsamma med att inta ”vänsteristiska ståndpunkter” och excellera med ”verbal revolutionism”, för att använda Largo Caballeros språkbruk, men de stod icke desto mindre villkorslöst på Largo Caballeros sida, mot kritikerna bland lärarna och mot lantarbetarna som var skyldiga till en ”för tidig” strejk. Jag tror inte det. Deras arbete handlade helt och hållet om tekniska förberedelser för det kommande upproret. De var övertygade om att en solidaritetsstrejk skulle leda till en konfrontation i förtid där proletariatets beväpnade styrkor inte skulle vara tillräckligt förberedda. Ledningen för Socialistiska ungdomen gjorde vad vi kan kalla den ”militära vänsterismens” misstag – men det är sant, detta blev användbart för att dölja en djupgående opportunistisk politik.[43]

Icke desto mindre var Socialistiska ungdomen i Spanien under denna sommar 1934, med sitt totala avvisande av allt klassamarbete, sin vägran att bilda någon form av allians med de borgerliga republikanska partierna och sitt dubbla fördömande av Andra och Tredje internationalerna, en av de mest avancerade sektorerna som växte fram ut ur den europeiska socialdemokratin i kris. Trotskij förstod helt korrekt att Socialistiska ungdomen, om än på ett deformerat men icke desto mindre direkt sätt, uttryckte den spanska arbetarklassungdomens revolutionära ambitioner. Därför tog Trotskij på sig uppgiften att råda sina kamrater inom Kommunistiska vänstern i Spanien att följa det franska exemplet och gå med i PSOE och då speciellt Socialistiska ungdomen. Med andra ord tänkte han ut en operation som i bästa fall skulle ha gjort det möjligt att vinna Socialistiska ungdomens bästa delar för Fjärde internationalen, och i sämsta fall vaccinera den stora majoriteten mot stalinismens virus, vilket de felaktigt trodde sig vara immuna mot.

Socialistiska ungdomen i oktober och vad som följde

Det kan inte i denna artikel bli fråga om att lägga ut texten om utvecklingen av ”oktoberrevolutionen i Spanien”, från kampen i Asturien till nederlaget i Katalonien, via det avbrutna upproret i landets centrala delar, vilket återigen visade på politikens företräde inom den proletära militärpolitikens ramar.

Trotskij hade trott att en djärv politik från de katalanska revolutionärernas sida i kampen för en självständig katalansk republik skulle ha kunnat utgöra det första steget i den proletära revolutionen på halvön.[44] Försagdheten och opportunismen hos de organisationer som vid den tiden utgjorde Arbetaralliansen i Katalonien förklarar Arbetaralliansens nederlag utan kamp åtminstone lika mycket som frånvaron av CNT, som förblev utanför kampen. I Asturien däremot, gav förverkligandet av fullständig arbetarenhet, med CNT:s medverkan i Arbetaralliansen och även kommunistpartiets anslutning i sista minuten, en fantastisk energi åt arbetarkampen.[45] Upproret i Asturien var med Luis Araquistáins ord ”arbetarklassungdomens verk, en oemotståndlig rörelse underifrån från en massa som inte ville missa sin strid mot fascismen … där arbetarklassen, som hittills hade förkastat våld, krävde sitt elddop som inledning på en ny historisk period.” [46]

I resten av Spanien blev det inget av Socialistiska ungdomens stora planer: Manuel Tagüeña har lämnat en redogörelse för sitt kringflackande i ledningen för sitt kompani. Hans män mobiliserades 4 oktober och blev tillsagda att bege sig till en bar i kvarteret La Prosperidad vilken de hade svårt att nå … på grund av generalstrejken: dessa beväpnade män stötte på patruller med stormgardister eller civilgardister som inte begärde att de skulle legitimera sig. Flera kompanier kom till samma ställe utan instruktioner. Vid midnatt tog han initiativ till att ockupera distriktets socialistklubb och posterade beväpnade vakter utanför. Direkt därefter kom en kurir med ordern att de skulle förflytta sig till Cuadros Caminos, där de skulle ta på sig civilgardets uniform innan de attackerade barackerna vid Guindalera, där en socialistisk vakt skulle släppa in dem: en order som, skrev han 40 år senare, inte kunde genomföras i en stad med en pågående generalstrejk och som befann sig i krigstillstånd. Icke desto mindre höll han på att förbereda förflyttningen när han överraskades av en lastbil med stormgardister; efter en kort eldstrid var milismännen omringade och kapitulerade.[47]

Munis’ analys skiljer sig inte från det intryck som vi får av Tagüeñas berättelse; han skriver att arbetarna var redo att kämpa och hade tillräckligt med vapen för att starta upproret. På kvällen den 4 oktober var gatorna fyllda av strejkande som väntade på paroller om ”en fredlig strejk”. Den 5 oktober förekom viss skottväxling och det gjordes några snabba tillslag mot inrikesministeriet, telefonbolaget Telefónica och Capitanía General från kommandon bestående av socialistiska milismän. På eftermiddagen försökte flera tusen arbetare på eget initiativ inta barackerna vid Moncloa, men drevs tillbaka av officerarna pga brist på vapen[48] …

Men under dessa år var den revolutionära andan hos det spanska proletariatet sådan att varken det snöpliga nederlaget för upproret i Madrid och på andra håll, eller krossandet av de asturiska gruvarbetarnas desperata kamp hejdade dess framryckning, tvärtom. Oktober 1934 var för proletariatet ett nederlag rikt på löften. Nederlaget bevisade att proletariatets styrka ligger i dess enhet och att denna enhet krävde att arbetarnas organisationer gjorde slut på sina skiljaktigheter. Socialistiska ungdomen, som själv bl a tagit på sig rollen som försvarare av ”Arbetarallianserna” och stött dessa mot kommunistpartiet, kunde på detta vis nu själva göra anspråk på något som i själva verket var en politisk seger.

Det praktiska utfallet av revolutionen gav dem emellertid föga tillfredsställelse. Hjältarna i det asturiska upproret var de asturiska gruvarbetarnas traditionellt sett moderata ledare, såsom Ramón González Peña.[49] Socialistiska ungdomen hade inte spelat någon roll i Katalonien, vilket var nog så naturligt eftersom de var svaga där. Men i de regioner där de militanta tagit över upprorsförberedelserna – i Madrid där det kom att stå under ”ledning” av Amadeo del Rosal[50], men inte enbart i Madrid – hade upproret misslyckats och då ofta på ett ömkligt sätt. Dessutom hade delar av ledningen gripits och inspärrats i Carcel modelo, t ex Carrillo, De Rosa, Del Rosal, Hernández Zancajo för att inte tala om Largo Caballero själv. Andra hade flytt, som Serrano Foncela till Frankrike och José Laín till Sovjetunionen.

Den fraktion vars starka och svaga sidor under 1934 vi beskrivit, hotades utan tvekan nu av den politiska motoffensiven från höger och mitten, som drog fördel av den destabilisering som utlöstes av det förtryck som huvudsakligen drabbade vänstern. De härskande klassernas representanter var fullkomligt klara på denna punkt. En högre funktionär, som skickats till Asturien i mars 1935, skrev i sin rapport:

De unga i alla revolutionära organisationer vill samtliga göra uppror och ledarna och de äldre figurerna i CNT och UGT är upptagna med splittringar och taktiska förändringar som bör beaktas och kan ge goda resultat.

Han tillade också:

Som vi ser det, borde arbetarklassens farliga potential bekämpas med det snaraste, genom splittring. [51]

Det är troligen denna känsliga situation som ledningen för Socialistiska ungdomen – eller den del av den som fängslades i Carcel Modelo i Madrid – tog hänsyn till. Faktum är att de offentligt gick till angrepp med en pamflett med titeln Octubre, segunda etapa (Oktober, den andra etappen). Dess andra upplaga signerades av Federationens ordförande, Carlos Hernández Zancajo, men den verkar vara ett arbete av Santiago Carrillo i samarbete med hans medfånge Amaro del Rosal.[52] På några få sidor skisserade författarna en egentillverkad historia: 1917 års revolution, som besegrades i Spanien men segrade i Ryssland, en skillnad som uppenbarligen kunde förklaras med den socialistiska ungdomens entusiasm för revolutionen vid den tiden, men framför allt bar Lenins Kommunistiska international skulden genom att tvinga de 21 villkoren på ett spanskt socialistiskt arbetarparti som då helt riktigt vägrade ge upp sitt oberoende och sin interna demokrati, och som ensam inom den yttersta vänstern i Andra internationalen förde en revolutionär politik – inklusive inom Azañas regering under republikens första år[53] …

Då hade Socialistiska ungdomen, som såg sig själv som detta revolutionära partis finaste frukt, genom oktober och förberedelserna inför det, just upptäckt att de var hotade inifrån. De erinrade sig den inställning som Besteiro och hans vänner från den ”reformistiska” strömningen intog 1930 och deras fientlighet gentemot de revolutionära planerna för att störta monarkin. De erinrade sig även deras roll i UGT-ledningen 1932 och framåt, när de motsatte sig den politik som Largo Caballero förespråkade. Författarna till Oktober ansträngde sig för att visa hur de som de kallade ”hövdingarna och småhövdingarna” motsatte sig upprorslinjen och i bästa fall struntade i eller oftast saboterade direktiven. De skrev om UGT, med dess strukturer som var alltför stela för att kunna möta behoven vid den tiden, med dess parlamentsgrupp som spred förvirring genom att i Cortes försvara sin egen politik i opposition mot partiets – för att inte tala om de lokala ledarna som inte lyfte ett finger i oktober, de ”moderata socialisterna” som man enligt ett regeringscirkulär måste göra till viljes. De måste alla avslöjas, avsättas från sina poster och slutligen uteslutas. Denna utrensning, som Socialistiska ungdomen vid denna tid gav ett namn med en verkligen provokativ innebörd, ”bolsjevisering”, skulle genomföras från botten till toppen, utan pardon och i synnerhet utan att frukta splittring eftersom reformisterna inte hade någon verklig bas i partiet – åtminstone inte utanför dess apparat.

Men när det gällde ”centristerna” eller ”mittenmänniskorna” var det annorlunda. Den roll som ledarna för denna tendens, Indalecio Prieto och González Peña, spelade före och under upproret är väl kända och stärkte kraftigt deras prestige. Under perioden direkt efter oktobernederlaget är det klart att ”centrismen” systematiskt förberedde ett försvar för reformisterna mot revolutionärerna i ”enhetens” namn. Vidare förordade de, tillsammans med perspektiven på ett nyval, ett återupplivande av alliansen med de borgerligt republikanska partierna, detta Folkliga antifascistiska block” som just fått en central plats i kommunistpartiets agitation. På denna punkt var anhängarna av ”bolsjevisering” skarpa och otvetydiga:

Denna paroll kommer att finna personer i vårt parti som vill försvara den: centristerna. Varje militant måste vara redo att förhindra dem från att få igenom sin vilja. Centristerna kommer att försöka ta upp striden mot den revolutionära fraktionen för att bli partiets axel. Kampen kommer att bli hård. Vår revolutionära förmåga kommer att ställas på prov … Vi måste avväpna kommunisterna som i denna fråga är överens med partiets höger, genom att visa att det är vi, såsom riktiga bolsjeviker, som reser parollen om den proletära alliansens mot parollen om det folkliga antifascistiska blocket.[54]

Författarna till Oktober bedrev en lång och bitter polemik mot kommunistpartiets ledare, som de likt Trotskij kallade ”epigoner”, och påminde om deras förtal och förolämpningar och deras bittra kamp mot Arbetarallianserna, som de i elfte timmen gick med i.

Men de uppehöll sig i kanske ännu högre grad vid det som de kallade ”bolsjevismens andra stadium”, med vilket de menade frågan om Internationalen.

”Vårt mål”, sa de, ”är inte enbart den spanska revolutionen utan världsrevolutionen, proletariatets diktatur i alla länder.” [55]

De föreslog inte enbart att man omedelbar skulle bryta med den Socialistiska ungdomsinternationalen, utan att PSOE borde bryta med Andra internationalen som de beskrev som ”ett lik”. En första punkt på dagordningen borde enligt dem vara att bygga ett nytt centrum för att omgruppera Socialistiska ungdomen internationellt, något som de snabbt skulle kunna åstadkomma med Socialistiska ungdomen i Frankrike, Socialistiska unga gardet i Belgien, den italienska och österrikiska ungdomen.

Fjärde internationalen – som de inte varit speciellt långt från 1933 – var numera tvärtom ”en beklaglig paroll”. De ansåg att den inte hade någon verklig bas och därför saknade utvecklingsmöjligheter, just därför att Tredje internationalen hade övergivit sin sekteristiska politik som hade lett till katastrofen i Tyskland. Dessutom trodde de att Trotskij själv ”i det tysta” hade ”övergivit” parollen – av allt att döma eftersom han förespråkade en ”entristisk” politik i socialdemokratin.

Men trots allt trodde inte Socialistiska ungdomen att det var möjligt för PSOE att gå med i Tredje internationalen, även om man i grunden var programmatiskt överens. I själva verket var man inte bara helt oenig med dess politik att bilda ett ”Folkligt antifascistiskt block” i Spanien och överallt annars, utan ännu mer med dess stadgar som innebar ”exekutivens diktatur” och strypning av allt internt demokratiskt liv. Förvisso var en utveckling möjlig och önskvärd och den skulle kunna göra det möjligt för att PSOE att gå med i Tredje internationalen eftersom, vilket författarna till Oktober betonade, ”Ryssland är det första socialistiska landet, proletariatets Mecka, och där och enbart där kan världsproletariatets centrum ligga så länge som revolutionen inte har segrat i andra länder”.[56] Vi kan observera att ordet ”stalinism”, som ganska ofta förekom i Renovacións artiklar under 1933 och 1934, inte nämns en enda gång i Oktober, Den andra etappen.

Dessutom är det inte helt ointressant att återge broschyrens slutsatser som formulerades av ”bolsjeviserarna” från Socialistiska ungdomen som satt fängslade i Carcel Modelo när man i Moskva förberedde kursändringen till folkfrontspolitiken, där en av de första konsekvenserna – eller om ni så föredrar, en av de första aspekterna – blev att man i Frankrike stödde det franska nationella försvaret, vilket Stalin förordade i sina samtal med Pierre Laval,[57] och att man övergav det antimilitaristiska arbetet:

För bolsjevisering av Socialistpartiet!

För omvandling av partistrukturen i riktning mot en centralisering och med en hemlig apparat!

För politiskt enande av det spanska proletariatet i Socialistpartiet!

För antimilitaristisk propaganda och penetrering av de statliga styrkorna!

För enande av fackföreningsrörelsen!

För borgarklassens nederlag och revolutionens seger i form av proletariatets diktatur!

För rekonstruktion av den internationella arbetarrörelsen på grundval av världsrevolutionen!

För att förverkliga dessa paroller måste Socialistiska ungdomen demonstrera sin överlägsenhet och sin offervilja för att arbetarna ska anförtro dem ledaransvaret.

När den Socialistiska ungdomsfederationen i Spanien, som idag är mer enad och starkare än någonsin, reser dessa paroller hämtar den sin inspiration från vårt lands revolutionära historia, från den ryska bolsjevismens bästa traditioner och från den klassiska socialismens stora företrädare: Marx och Lenin.

Socialistiska ungdomen anser att kamrat Largo Caballero är ledaren och inspiratören till denna revolutionära pånyttfödelse; idag är han ett offer för reaktionen som i honom ser sin mest beslutsamma fiende.[58]

Hela tvetydigheten hos Socialistiska ungdomen återspeglas i detta dokument: berättigad framåtanda i förening med politikers manövrerande, tryck från massorna i förening med apparatmännens intressen. Men inget var avgjort: ledningens och Socialistiska ungdomens historiska öde i Spanien var ännu inte avgjort. Den trotskistiska militanten Enrique Fernández Sendón[59], som i september 1934 i Kommunistiska vänsterns centralkommitté i Spanien hade lagt fram en enhälligt antagen resolution som högdraget förkastade Trotskijs förslag om ”entrism”, satt nu själv fången i Carcel Modelo tillsammans med Socialistiska ungdomens aktivister och ledare. Hans dagliga kontakt med dem övertygade honom, han blev anhängare av ”entrism” och lyckades övertyga majoriteten av Kommunistiska vänsterns exekutiv, inklusive Nin, om att denna lösning borde användas av hela organisationen med undantag för i Katalonien, där sammanslagningen med Mauríns Block och ett antal mindre organisationer höll på att genomföras. Men efter krav från madridorganisationen, som i ett sådant beslut såg en risk för en faktisk splittring, underkastades frågan en medlemsomröstning som förkastade exekutivens lösning: i september upplöste Kommunistiska vänstern sig själv i POUM. Det skulle inte bli någon ”entrism” i Spanien.

Icke desto mindre skulle utvecklingen under de följande månaderna ytterligare stärka ”entrism”-anhängarnas argument. Centristerna gick till motangrepp. Prieto, som befann sig i exil i Belgien, skrev i El Liberal i Bilbao och La Libertad i Madrid i slutet av maj ett antal artiklar där han ifrågasatte Socialistiska ungdomens rätt att offentligt uttrycka sina åsikter på det sätt de hade gjort, och anklagade dem både för brist på disciplin gentemot partiet och för ”ledarkult” vad gäller Largo Caballero.[60] De tidningar som publicerade dessa artiklar förvägrade fångarna i Carcel Modelo rätten till genmäle: ledarna för Socialistiska ungdomen kunde svara enbart tack vare den gästfrihet som La Batalla, Mauríns tidning i Barcelona, erbjöd dem.

Återigen utfärdade Santiago Carrillo en appell om hjälp som riktades till de oppositionella kommunisterna i Blocket och i Kommunistiska vänstern som höll på att förbereda sammangåendet i en ny organisation. Han avslutade en artikel, med titeln ”Bolsjeviseringen av socialistpartiet”, den 28 juni så här:

Vi har en riktig teori och vi har tillförsikt. Men för att vinna behöver vi stöd från alla verkliga marxister. Utan detta stöd riskerar våra ansträngningar att bli resultatlösa. Enligt våra klassiker måste vi leta upp massorna där de befinner sig. Och idag finns de i socialistpartiet som har en oöverträffad historia och kampförmåga. Ni måste gå med i våra led för att bekämpa dem som, om vi inte hejdar dem, kommer att leda in dessa massor på nederlagets väg. De gentlemannamässiga revolutionärer som från sina höjder ser ner på det sätt vi arbetar, istället för att delta i våra uppgifter, dessa människor tar på sig ett väldigt tungt historiskt ansvar.[61]

Här kan vi förnimma motsättningarna mellan omfattningen på och den brådskande naturen hos den uppgift som ska genomföras och de hinder som tornade upp sig för dessa ledare för Socialistiska ungdomen, av vilka de flesta satt i fängelse eller befann sig i exil, eller till och med var tvingade till halvhemlig tillvaro. Maurín, som polemiserade med Carrillo på grund av att den senare förkastade tanken på en ”sammanslagning” och uppmanade ”marxisterna” att gå med i PSOE för att kämpa där, förstod uppenbarligen inte att det som stod på spel i denna öppna strid mellan interna PSOE-fraktioner helt enkelt var det spanska proletariatets klassoberoende uttryckt genom dess största politiska partis inriktning. I en annan artikel i La Batalla påvisade Carlos Hernández Zancajos väldigt klart kopplingen mellan Prietos anklagelser mot Socialistiska ungdomen och hans avsikt att tvinga på PSOE en taktik som gick ut på en allians med republikanerna, vilket Manuel Azaña å sin sida tagit upp.[62] För att denna taktik skulle lyckas var två villkor nödvändiga: PSOE måste ”gräva ner sina vapen” och måste dessutom tysta sitt ungdomsförbund.

Framåt mot den Förenade socialistiska ungdomen

Det blev kommunistpartiet som kom att genomföra, till sin egen fördel, den operation som PSOE utan framgång strävade efter att åstadkomma. Socialistiska ungdomen var avväpnad – genom sin otillräckliga politiska skolning och i synnerhet sin totala okunnighet om stalinismens historia och djupgående oförmåga att förstå stalinismens karaktär. I ännu högre grad än Largo Caballero, men på precis samma sätt, fångades de i den fälla som Kommunistiska internationalens vändning 1935 utgjorde och som under en hel period ledde fram till den allians mellan kommunistpartiet och den socialistiska högern som Socialistiska ungdomen hävdade att de höll på att göra sig av med genom ”bolsjeviseringen”. Dessutom åstadkom det folkliga gensvaret på kravet att man måste få till stånd amnesti för de 30 000 politiska fångarna från oktober 1934[63] att alla grupperingar kände en stark press att stödja det ”Folkliga antifascistiska blocket” där Azaña skulle bli frontfiguren; återigen skulle arbetarpartierna bli hjälptrupperna och det arbetande folket infanteriet.

Trots sin principiella ståndpunkt kunde givetvis inte Socialistiska ungdomen själv förhindra denna utveckling som Largo Caballero aldrig övervägde att ta itu med rakt på sak. Icke desto mindre skulle en opposition från deras sida, en splittring i denna fråga, en vänsteravspjälkning från PSOE där de varit den drivande kraften ha utgjort ett fruktansvärt hinder för Stalins nya politik och förverkligandet av folkfronten. Kommunistiska internationalen sparade i alla fall inte på ansträngningarna för att vinna de viktigaste ledarna för Socialistiska ungdomen. I detta sammanhang verkar den lilla kolonin socialistiska flyktingar i Sovjetunionen ha spelat en viktig roll. Det tycks som om Margarita Nelken vunnits för kommunistpartiet[64], som hon officiellt skulle gå med i senare. Jose Laín, den förre ledaren för de socialistiska miliserna, medlem i Socialistiska ungdomens ledning, hade flytt till Sovjetunionen. Han var närvarande vid Kommunistiska internationalens sjunde kongress [1935] och senare vid Kommunistiska ungdomsinternationalens kongress. 35 år senare skrev Fernando Claudín, den f d ledaren för Kommunistiska ungdomen, att sjunde kongressen utgjorde en slående ”bekräftelse på Komintern-sektionernas totala underordnande under sovjetstatens politik”, och att införandet av den nya folkfrontspolitiken var ”ett pragmatiskt svar på den sovjetiska utrikespolitikens trängande behov”.[65] I Largo Caballerovänsterns nya veckotidning skrev José Laín att den sjunde kongressen definitivt hade motsvarat Socialistiska ungdomens förhoppningar genom förvandlingen av Kommunistiska internationalen och dess erkännande av ”nationella vägar” och genom att öppna perspektivet på organisk enhet i varje land.[66]

De påtryckningar som de unga ledarna, och ibland gamla aktivister, utsattes för i Sovjetunionen kan spåras mellan raderna i brev de skrev från Moskva till väst eller till Spanien. Medan breven under 1935 var skrivna på ”spanska” och talade om Spaniens och PSOE:s problem, skrevs de under 1936 med användning av ett fikonspråk som bara ledde tankarna till att fira ”det socialistiska moderlandet och dess ledfyr” och som gjorde inställningen gentemot Sovjetunionen som helhet – inklusive stalinismen – till prövostenen för att vara ”revolutionär”.[67]

I Spanien var villkoren för ”de politiska” i Carcel Modelo flexibla nog att tillåta ett liknande närmande. De ungsocialister och politiska fångar som stödde Largo Caballero var föremål för uppmärksamhet från kommunistpartiet. Dess generalsekreterare, José Díaz, hade precis besökt Largo Caballero för att föreslå att deras två partier skulle påta sig lika stort ansvar för upproret.[68] Codovilla, Kommunistiska internationalens representant i Spanien[69], kunde räkna med ett villkorslöst stöd från Araquistáins svåger, Julio Álvarez del Vayo, medlem av Largo Caballeros följe. Codovilla besökte Santiago Carrillo i Carcel Modelo och hade en lång politisk diskussion med honom. Var det verkligen Jacques Duclos, ledaren för det franska kommunistpartiet – vilket har påståtts – som övertygade Largo Caballero om att inte motsätta sig ”vänsterns valblock” som förebådade folkfronten – en ny variant, knappt nyfernissad, av samarbetspolitiken som Prieto förespråkade och som den gamle ”Spaniens Lenin” hela tiden ville förkasta? I en bok som han skrev i Paris och som POUM gav ut i Barcelona, El Partido Socialista y la Conquista del Poder [Socialistpartiet och erövringen av makten], visade S. Serrano Poncela, medlem i Socialistiska ungdomens ledning, att han i Kommunistiska internationalens vändning såg det mesta av vad Jose Laín såg i Moskva, men inte det som Araquistáin hade gissat i Madrid.[70]

Slutligen hade Andrés Nin helt rätt när han karakteriserade vänstersocialisternas attityd som fullständigt ”motsägelsefull” vad gäller Kominterns sjunde kongress, när de godkände och även hyllade dess resultat med skryt om en demokratisering som var helt fiktiv utan att uppenbarligen förstå att de hade återuppväckts av orsaker som handlade om Sovjetunionens utrikespolitik, den klassamarbetspolitik som de hade bekämpat under åratal och som överensstämde med de idéer som omfattades av deras orubbliga motståndare på PSOE:s högerkant.[71]

Men orsakerna till en motsägelsefull inställning som inte enbart kan förklaras med okunnighet borde kanske sökas på annat håll än i en politisk analys. Till att börja med är det klart att Largo Caballeros fängelsevistelse, samt landsflykten eller fängelsevistelse för ett antal av hans anhängare gjorde att Prieto och hans politiska vänner kunde återta en del av den terräng de förlorat och att Socialistiska ungdomens ”bolsjeviserings”-projekt framstod som ganska orealistiskt när det började stå klart att Prietos politik allt mer sammanföll med kommunistpartiets som mer än någonsin försökte skapa ett ”Folkligt antifascistiskt block”. I vilket fall som helst, det som ledarna för Socialistiska ungdomen framhöll var det som de ansåg var en ny aspekt av problemet: enligt dem öppnade Kommunistiska internationalens sjunde kongress möjligheten av en organisk enhet som skulle göra det möjligt att på ett positivt sätt överbrygga arbetarrörelsens historiska splittring som uppstod i början av 1920-talet. När det gäller detta skrev Santiago Carrillo i oktober 1935:

Vår ambition kan inte begränsas till tillfälliga kampenheter. Vi måste gå vidare. Vi måste gå vidare mot organisk enhet, i riktning mot att återförena det marxistiska proletariatet i ett parti och en ungdomsrörelse. Vi måste med glädje erkänna att vi under de senaste månaderna har gjort gigantiska framsteg när det gäller detta … I vårt land måste denna enhet ske inom det gamla ärorika Socialistpartiet. Därför att det har styrkan, därför att det har kvaliteten, därför att det har prestigen … De marxistiska arbetarnas samgående på nationell bas under vår fana är nödvändig. På det internationella planet där ska vi sedan alla fritt och demokratiskt ta beslut. På denna punkt har jag mitt kriterium. Det är i Ryssland som grunden för världens enande finns, så länge som arbetarklassen inte besegrat borgerliga institutioner och börjat bygga socialismen i andra länder.[72]

Carrillo kunde tala ut öppet. Socialistiska ungdomens kongress som samlades i Ruzafa den 1 september hade med överväldigande majoritet antagit perspektiven om en fusion för att förena ungdomen i en organisation och hade godkänt pamfletten Oktober. Det nya inslaget var det han kallade sitt ”personliga kriterium”. Redan i Paris hade Serrano Poncela skrivit att Kommunistiska internationalens stadgar inte borde utgöra något hinder för en förening mellan vänstersocialister och Tredje internationalen. Marta Bizcarrondo noterar helt riktigt när det gäller detta att ”den ryska revolutionen och Sovjetunionen hädanefter spelade en mytisk roll som var frånvarande i Oktober”.[73]

I september höll Kommunistiska ungdomsinternationalen sin kongress i kölvattnet på Kommunistiska internationalens sjunde kongress. José Laín var naturligtvis närvarande. Kongressen uttalade sig för ett organisatoriskt samgående med syfte att bilda en mycket bred ungdomsorganisation, ”en organisation för de icke partianslutna ungdomsmassorna” enligt den officiella formuleringen. Majoriteten av ledningen för Socialistiska ungdomen i Spanien vanns för förslaget, men på det villkoret att enandet skulle genomföras genom att Kommunistiska ungdomen gick med i deras organisation. Samtidigt förbereddes att CGTU, det fackförbund som kontrollerades av Spaniens kommunistparti, skulle gå med i UGT. Den 6 december 1935 hyllade Santiago Carrillo ”den påtvingade marschen mot organisatorisk enhet”: Tredje internationalen hade äntligen ”ändrat åsikt”:

Vi får inte glömma det faktum att denna vändning, detta återvändande till marxismens grundprinciper som Tredje internationalens korrigeringar innebär, nu placerar oss på samma politiska nivå som kommunisterna … Vi får inte tveka att definiera vår ståndpunkt... Vi har organisatorisk enhet; vi vill ha den och vi kommer att få den genom ilmarscher, ty vi är också kommunister som Marx, Engels och Lenin, ty den kinesiska mur som skilde oss från Kommunistiska internationalen har raserats och vi kommer att uppnå dess slutgiltiga förstörelse genom att utplåna byråkratin och de småborgerliga rester som cementerade dem.[74]

Var verkligen tärningen kastad? Hade det ”personliga kriterium” som Carrillo nämnde i september slutligen hemfört segern i Socialistiska ungdomen? Förvisso inte ännu. Debatten var livlig, till och med i ledningen, och kritiska motståndare tog offentligt till orda. Serrano Poncela, till exempel, återvände från exilen och angrep förslagen från Kommunistiska ungdomsinternationalens kongress med viss kraft:

Sammanslagning mellan Socialistiska ungdomen och Kommunistiska ungdomen till en organisation som ställer sin styrka i socialismens tjänst, men som är uppbyggd på ett sådant sätt att andra organisationer som ännu inte står i arbetarklassens tjänst kan gå med i den … att den kämpar för demokrati och mot fascism, men samtidigt är för arbetarmakt, som i högsta grad är antidemokratisk. En ungdomsrörelse utan ett parti, utan ett program, utan konkreta mål … Det är rätt av arbetarklassen att bilda en järnring runt Sovjetunionen, att ta upp kampen mot dess fiender, men det finns ingen grund i en materialistisk tolkning av historien för dessa enorma ansträngningar att göra så att hela den internationella arbetarrörelsen roterar runt Sovjetunionens försvar, hur viktigt detta än kan vara … Enligt min åsikt har kongressen, Internationalen och dess ungdomsfölje i första hand reagerat positivt på försvaret av Sovjetunionen och endast i andra hand på proletariatets intressen i andra länder än socialismens fosterland. Detta innebär att Ryssland gör vad som är rätt för det när det i väst skapar demokratiska och småborgerliga allianser istället för arbetarklassallianser, med betraktande av hoten från Centraleuropa till Japan, men den nationella arbetarklassen gör också vad som är rätt för den när den gör sitt bästa för att försvara det socialistiska landets heliga intressen utan att skada sina egna heliga nationella intressen. [75]

Inom PSOE blev striden mellan anhängarna till Largo Caballero och Prieto alltmer infekterad, speciellt när Largo Caballero 15 december 1935 avgick som partiets ordförande och lämnade partiets exekutiv och kampanjen för en kongress som skulle ge partiet en homogen ledning inleddes. Faktum är att Socialistiska ungdomens inriktning på att få till stånd ”organisatorisk enhet” med Kommunistiska ungdomen avledde dem från den interna striden inom PSOE och försåg deras motståndare med starka argument.[76]

Kort tid efter att Santiago Carrillo i början av mars släppts ut från fängelset for han tillsammans med Trifón Medrano i en gemensam delegation på ett veckolångt besök i Sovjetunionen med syftet att tillsammans med Kommunistiska ungdomsinternationalen ordna upp de sista detaljerna i den gemensamma texten med titeln Grunder till sammanslagningen. [77]

”Fusionsmötet” – i väntan på en kongress som planerades men aldrig blev av på grund av inbördeskriget – skulle ha ägt rum söndagen den 5 april 1936 i Madrid, Plaza de Las Ventas, under Largo Caballeros effektiva ordförandeskap. Det känt att han privat hade uttryckt starka reservationer mot sammanslagningen av ungdomsorganisationerna och i varje fall helt förkastat PSOE:s brytning med Andra internationalen, även om han var inne på den ”organisatoriska enhetens” linje. Den nya organisationen – som något oegentligt kallades Förenade socialistiska ungdomen – tycks på goda grunder ha haft mycket större materiella resurser än hittills vilket inte kan förklaras av det enkla faktum att antalet medlemmar snabbt fördubblades.[78] Det första numret av dess veckotidning, Juventud, som höll en ny och opolitisk stil och var rikligt illustrerad, hade en tryckt upplaga på 100 000 exemplar. Socialistiska ungdomens historia avslutades. Den Förenade socialistiska ungdomens historia hade inletts. Detta var inte bara ett nytt kapitel; det var en ny bok.

En slags slutsats

Hade den Förenade socialistiska ungdomen redan vunnits för den stalinistiska politiken när den bildades? Alla uppgifter låter förstå att Trotskij trodde det – eller förmodade att åtminstone Kommunistiska internationalens män trodde att de kontrollerade ledningen, vilket innebar att åtminstone en del av Socialistiska ungdomens äldre ledare i hemlighet hade anslutit sig till dem. Den officiella historiken över Spaniens kommunistparti vill få oss att tro att Carrillo och de övriga JSU-ledarna kom och frågade om de fick gå med i kommunistpartiet i grupp under de mest dramatiska stunderna av Madrids belägring, vid tiden för Largo Caballeros regerings förflyttning till Valencia och bildandet av Madrids försvarsjunta: detta är det datum som bäst passar in med förklaringen att JSU:s  tappra kämpar gick med den modigaste och framsynta grupperingen av kämpar. Faktum är att vi vet att Santiago Carrillo redan flera månader tidigare deltog i kommunistpartiets centralkommittés arbete.[79] Och i ett tal som Socialistiska ungdomens generalsekreterare höll dagen innan samgåendet varnade han sina medlemmar för den interna kritik som ”trotskisterna” framfört, vilket vid tiden för den första Moskvarättegången vittnade om hans sanna visitkort och avslöjade hans politiska färg.[80]

Historien om JSU återstår att skrivas. Manuel Tagüeña, som återvände till kommunistpartiet tillsammans med sina kamrater, pekar på den starka spänning som fanns inom den nationella ledningen, mellan Carrillo och Cazorla å ena sidan och Laín, Melchor och Fernando De Rosa å den andra. Santiago Carrillos politiska karriär inom det spanska kommunistpartiets apparat är välkänd. Många av de andra ledarna under perioden 1934-1936 trängdes mer eller mindre snabbt åt sidan.[81] 1937, när koalitionen av moderata socialister och stalinister som samlats runt Negríns regering, efter det att Largo Caballero eliminerats tack vare Carrillos ansträngningar, tog itu med att avlägsna Caballeros anhängare från deras positioner, speciellt i pressen och UGT, bildades ett motstånd inom själva JSU. Dess talesman var dess förre ordförande Carlos Hernández Zancajo, som kring sig samlade ett antal provinsiella ledare som vägrade gå med i kommunistpartiet, såsom José Grigorí, Juan Tundidor López från Valencia och Rafael Fernández från den asturiska federationen. I själva verket var detta en sista strid där Largo Caballeros anhängare visade upp sin personliga lojalitet till den gamla ledaren och på detta sätt uttryckte sin vägran att bli stalinifierade under antifascismens fana. Det råder intet tvivel om att denna opposition inte var så farlig som ledarna för kommunistpartiet tycktes tro.[82]

Detta var i själva verket de sista krampryckningarna från en riktning som till slut utmattats genom erövringen som nu utgjorde det spanska kommunistpartiets ”massbas”. Vilket mästerligt schackdrag denna erövring var, en möjlighet som inte var uppenbar till en början. Är det rimligt att anta – vilket Trotskij var övertygad om – att Socialistiska ungdomens öde skulle ha blivit annorlunda om Kommunistiska vänsterns militanter under 1934 och ännu bättre under 1935 tagit det steg Trotskij föreslog? Personligen, efter denna studie, tror jag det. De motsättningar, de svängningar och den osäkerhet som Carrillos riktning uppvisade utsattes faktisk aldrig för en seriös intern kritik eller en konsekvent oppositions prövningar – vilket skulle ha varit fallet om trotskisterna hade gått med, något som enbart var en fråga om deras val. För mig framstår det speciellt som att Carrillos kompanjoner, vad gäller Sovjetunionens historia och stalinismen i sig, uppvisade en så djupgående brist på förståelse och kunskap, att vi med rätta kan anta att de aldrig skulle ha utgjort något oöverstigligt hinder för trotskisternas analyser.

Det är naturligtvis meningslöst att föreställa sig vad som skulle ha kunnat hända, men inte gjorde det. Vi måste därför nöja oss med att uppmärksamma att redan 1934 hade ledarna för Kommunistiska vänstern gett upp vad gäller Socialistiska ungdomen, vars ledare de ansåg vara perfekta små byråkrater som i organisationens inre cirklar mycket snabbt lärt sig hur man som politiker manövrerar, hur man ljuger och till och med baktalar. De var – helt riktigt – övertygade om att Largo Caballeros ”radikalisering” framförallt handlade om tomma ord och hotelser, men förstod inte hur kraftfullt arbetarklassens bas skulle svara på denna ”verbala revolutionism”? Visste de inte att det, för att bygga ett parti som ”vill och kan göra revolution”, som Esteban Bilbao skrev 1934, var nödvändigt att kunna gå ut och söka reda på, där de befann sig, de element som i tiotusental lät sig förledas av ett socialistparti som endast var kapabelt att ”komma med tomma hot”.[83]

I vilket fall som helst är det detta som Trotskij speciellt kritiserade hos de spanska kamraterna. Dessa observerade och kommenterade utan att ingripa och lät på så sätt denna betydande, stora, hängivna stridbara styrka, som var redo för varje uppoffring, att till slut falla i Stalins och de nya unga stalinisternas händer som det instrument som förrådde den spanska revolutionen i namn av ”demokratins försvar”, vilket de i början hade förkastat som ett bedrägeri!

Juan Andrade, som var motståndare till ”entrism”, skrev om Socialistiska ungdomen att den var ”en förvirrad jakobinsk riktning” och att dess propaganda inte var något annat än ”skrik och fraser”, men att den hade ”särskild vikt” genom att väcka ett eko bland ungdomen. Han medger att han inte vet varför ledarna för Socialistiska ungdomen begränsade sig till sammanslagningen av ungdomsorganisationerna. Men dessutom betonar han att Socialistiska ungdomen gav kommunistpartiet ”den stora kompletterande styrka det saknat” och att denna hjälp var avgörande. Slutligen säger han att det var de tidigare militanterna från Socialistiska ungdomen ”snarare än de gamla kommunisterna som kom att leda förtrycket mot de andra arbetarklassriktningarna”. Han konstaterar: ” Det skulle vara värdefullt att ur varje synvinkel grundligt studera fenomenet med dessa unga socialisters omvändelse, deras aktivitet och deras uppförande under inbördeskriget.” [84]

Denna artikel har ingen annan ambition än att stimulera fram ett svar på hans uppmaning genom att öppna upp en diskussion.