Harry Braverman

Arbete och monopolkapital

Arbetets degradering i det tjugonde århundradet

1974

Originalets titel: "Labor and Monopoly Capital".
Översättning: Nils Kjellström
Digitalisering: Jonas Holmgren

Innehåll:

• Arbete och monopolkapital
  • V. Arbetarklassen
    • 17. Arbetarklassens struktur och dess reservarméer
      • Arbetets reservarmé
    • 18. "Löntagarmellanskikten"
    • 19. Produktivt och improduktivt arbete
    • 20. Slutkommentar till frågan om yrkesskicklighet
  • Anmärkningar
  • Noter

V. Arbetarklassen

17. Arbetarklassens struktur och dess reservarméer

Arbete och kapital utgör det kapitalistiska samhällets motsatta poler. Polariteten börjar i de enskilda företagen och gör sig gällande på såväl det nationella som det internationella planet som en djupt rotad klassmotsättning, vilken präglar hela samhällsstrukturen. Men i denna polaritet finns inbyggd en nödvändig identitet mellan arbete och kapital. I vilken form kapitalet än framträder, som pengar, varor eller produktionsmedel, står det fast att kapital är arbete. Det är arbete utfört i det förflutna, den objektiverade produkten av tillverkningscykelns förutgående faser, en produkt som blir kapital endast genom att kapitalisten tillägnar sig den och utnyttjar den till att förmera kapitalet. Samtidigt har man att konstatera, att arbete är kapital i och med att kapitalisten köper levande arbete för att sätta igång produktionsprocessen. Den del av penningkapitalet, som sätts undan för att betala arbetet, som i varje produktionscykel omvandlas till levande arbetskraft, är den del som motsvarar den arbetande befolkningen och på vilken denna skall existera.

Arbetarklassen är därför först och främst den levande delen av kapitalet, den del som sätter i gång och håller produktionsprocessen i rörelse och som tillför den samlade kapitalstocken dess mervärde. Därav följer att arbetarklassen först av allt är råmaterial för exploatering.

Arbetarklassen lever ett eget socialt och politiskt liv utanför kapitalets direkta inflytande. Den ömsom protesterar mot det borgerliga samhället och ömsom underordnar sig det; ibland gör den uppror mot det och ibland låter den sig uppsugas av det, beroende på vilka krafter som påverkar den och på de skiftande strömningarna i det sociala och politiska livet. Men eftersom arbetarklassen i sin grundexistens är en levande del av kapitalet, kommer dess yrkesstruktur, arbetssätt och fördelning på olika näringsgrenar att bestämmas av kapitalets ackumulationsprocess. Arbetarklassen kastas in i och ut ur olika delar av samhällsmaskineriet inte av egen fri vilja och i kraft av egna handlingar utan i kraft av kapitalets rörelser.

Ur detta förhållande härleds den formella definitionen på arbetarklassen: en egendomslös klass som ingenting äger utom sin arbetskraft, som den säljer till kapitalet i utbyte mot existensmedel för sig själv. Som vi snart skall se är denna definition, som alla definitioner, begränsad till följd av sin statiska karaktär. Men den utgör den enda adekvata utgångspunkten för varje försök att granska arbetarklassens ställning och villkor i det moderna samhället. Man kan komma fram till en första, approximativ föreställning om arbetarklassens utveckling under det tjugonde århundradet genom att granska de stora yrkeskategorier som, på få undantag när, bildar den omisskännliga arbetarklassen. Så som den klassificeras av den officiella amerikanska befolknings- och yrkesstatistiken består den av följande kategorier: yrkesutbildade arbetare, icke yrkesutbildade arbetare, partiellt yrkesutbildade arbetare, kontorsarbetare, handelsarbetare, servicearbetare samt utanför jordbruket sysselsatta övriga arbetare. Från den yrkesutbildade arbetargruppen utesluter vi här förmän, liksom vi från gruppen handelsarbetare utesluter säljpersonalen på annons- och reklambyråer, i försäkringsanstalter och på mäklarkontor samt säljare på fältet i tillverkningsindustri och grosshandel, vilka i regel är relativt välbetalda och privilegierade handelsanställda. Vi räknar alltså enbart med detaljhandelns butiksförsäljare.

Med de modifieringar som nämnts får vi alltså kvar sex yrkeskategorier inom vilka den övervägande delen av arbetarbefolkningen utanför jordbruket ryms. Dessa gruppers tillväxt och förändringarna i deras inbördes storleksförhållanden i USA framgår av vidstående tabell.[1]

En tabell konstruerad på detta sätt lämnar naturligtvis mycket övrigt att önska ifråga om statistisk precision. Så t.ex. inrymmer även den lägst avlönade av alla de arbetskategorier som medtagits, servicearbetarnas, hundratusentals restauranganställda i ledande ställning med höga löner, bl.a. köksmästare och kockar. I strikt mening tillhör de inte "arbetarklassen". Samma är förhållandet ifråga om åtskilliga högutbildade och högavlönade bokhållare och sekreterare, som här hänförts till kontorsarbetarnas kategori. Man kan också göra invändningar mot att poliser klassificeras som "arbetarklass". Reservationer av den här arten berör emellertid ett förhållandevis litet antal människor, sett mot bakgrund av de redovisade yrkeskategoriernas storlek. Å andra sidan finns det stora yrkesgrupper eller delar av yrkesgrupper som inte kommit med i tabellen, trots att de tillhör arbetarklassen i lika hög grad som de företrädda yrkeskategorierna. Bland sådana uteslutna grupper finns bl.a. ett betydande antal tågkonduktörer, fackföreningsledare och föreståndare för detaljhandelsbutiker, bensinstationer, reparationsverkstäder och småföretag på serviceområdet. Att klassificera den sortens förvärvsarbetande som arbetsledare har mera med slentrian än med verklighet att göra. En stor mängd ritare på konstruktionskontor och biträden på laboratorier och tandläkarkliniker klassificeras som "Tekniker och specialister", vilket emellertid bara tjänar till att dölja det faktum att ett stort och växande antal sådana befattningshavare i allt delar arbetarklassens villkor.

Härtill kommer några speciella omständigheter. Den officiella amerikanska statistiken räknar in en mycket snabbt växande grupp av människor som faller utanför de redovisade yrkeskategorierna och klassificeras under rubriken "Ej angiven sysselsättning". År 1950 statistikfördes under denna rubrik drygt 1,3 milj. personer. 1960 hade antalet vuxit till ca 3,5 milj. Å andra sidan finns det ett likaså stigande antal människor som aldrig kommer till synes i statistiken därför att de inte längre söker arbete. Slutligen påverkas bilden av den officiella statistikens enorma underskattning av arbetarklassens andel av den totala stadsbefolkningen. Dessa skilda omständigheter leder fram till den visserligen grova uppskattningen, att arbetarklassens andel av den totala arbetande befolkningen i USA från sekelskiftet fram till våra dagar måste ha ökat från 50 procent till ungefär 65 procent, möjligen ända till 75 procent. Denna ansvällning av arbetarklassen, vars produktiva insatser ägnas åt att befrämja kapitalackumulationen, har huvudsakligen skett på jordbruksbefolkningens bekostnad. Vid sekelskiftet omfattade den nästan 40 procent av Förenta staternas förvärvsarbetande befolkning, men 1970 hade siffran sjunkit till 4 procent. Den motsvarande ökningen av de förvärvsarbetande utanför jordbruket har huvudsakligen ägt rum i tillverkningsarbete, kontorsarbete, servicearbete och handelsarbete i detaljhandeln. Efterhand som den teknologiska revolutionens verkningar började göra sig kännbara, reducerades emellertid den dittills stadiga ökningen av antalet tillverkningsarbetare, och fr.o.m. år 1950 har denna kategori fått sin andel av den totala förvärvsarbetande befolkningen reducerad, även om det absoluta antalet arbetare i gruppen fortsätter att öka. Den accelererande tillväxten av de övriga stora huvudkategorierna - kontors-, handels- och servicearbetarna - har kunnat absorbera de arbetare som tillverkningsindustrierna inte funnit användning för.

Det krävs inte mer än ett ögonblicks eftertanke för att se att tillkomsten av nya stora sysselsättningsområden för arbetarklassen har gått hand i hand med den snabba mekaniseringen och automationen inom industrin. Det är ju tack vare denna mekanisering och automation som det erforderliga antalet arbetare till varuproducerande industrier, till gruvindustri, transport- och kommunikationsväsende till den offentliga sektorn, samt i viss utsträckning byggnads- och anläggningsindustri har kunnat hållas nere, mätt som andel av den totala arbetskraften. Den teknologiska revolutionen får alltså på sikt den effekten, att de befolkningsskikt som har anknytning till teknologiskt avancerade industrier - om också bara i sin egenskap av trälarbetets verkställare - successivt krymper. De snabbast växande sysselsättningsområdena i automationsåldern blir följaktligen de som ännu inte har kunnat eller över huvud taget kan automatiseras, och där följaktligen arbetskraftsintensiteten förblir hög.

Den del av arbetskraften som "friställts" genom mekaniseringen av den äldre industrin - och därmed avses då inte bara de arbetare som avskedats utan också de ännu flera unga arbetare som står beredda att inträda i arbetslivet men förvägras tillträde dit - får nu sörja för arbetskraftsutbudet till kontorens, detaljhandelns och servicenäringarnas expanderande arbetsmarknad. Industrimekaniseringen resulterar i ett relativt överskott av sådan arbetskraft som är beredd att acceptera de lägre löner som dessa nya massjobb erbjuder. Med andra ord: efterhand som kapitalet söker sig till nya lönsamma investeringsområden garanterar de gamla i enlighet med kapitalackumulationens lag tillgång till arbetskraft som kan tas i anspråk av kapitalet för nya uppgifter.

Denna ackumulationsprocess har fått sin klassiska beskrivning av Marx i första delen av "Kapitalet", i kapitlet "Den kapitalistiska ackumulationens allmänna lag", särskilt i avsnittet om hur en reservarbetskraft, en "relativ överbefolkning", skapas av det kapitalistiska produktionssättet. Vi har ovan i kapitel 11 återgett ett kort utdrag ur detta avsnitt, men då den beskrivning som Marx där ger av kapitalets och arbetets rörelser i början av 1800-talet, är till utomordentlig hjälp för förståelsen av det problem vi just behandlar, och då detta problem svårligen kan ges en mera kraftfull och exakt formulering än Marx' egen, skall ett något utförligare citat göras här:

"Liksom en överbefolkning av arbetare är en nödvändig följd av ackumulation eller den kapitalistiska rikedomens utveckling, så blir denna överbefolkning omvänt en hävstång för denna kapitalistiska ackumulation och t.o.m. en existensbetingelse för det kapitalistiska produktionssättet. Överbefolkningen bildar en disponibel industriell reservarmé, som är kapitalets egendom i lika hög grad som om den vore uppfödd på kapitalets bekostnad. Den åstadkommer ett alltid arbetsvilligt människomaterial, som står till förfogande för kapitalets växlande behov, alldeles oberoende av den verkliga befolkningstillväxten.

Med ackumulationen och den utveckling av arbetets produktivkraft, som följer i dess spår, växer kapitalets expansionsförmåga, inte bara därför att det fungerande kapitalet och den samhälleliga rikedom, varav det är en elastisk del, blir mera rörlig; inte bara för att kreditväsendet blir i stånd att vid behov ställa en ovanligt stor del av den samhälleliga rikedomen till produktionens förfogande såsom tillskottskapital. Produktionsprocessens egna tekniska hjälpmedel, maskineri, transportmedel o.s.v., gör det dessutom möjligt att snabbt och i stor skala förvandla merprodukten till nya produktionsmedel. Den väldiga samhälleliga rikedom, som åtföljer den ständigt växande ackumulationen och som förvandlas till nytt kapital, tränger med våldsam kraft in i alla gamla produktionsgrenar, vilkas marknader plötsligt utvidgas, eller också lägger den beslag på nya objekt, som t.ex. järnvägsanläggningar, som blivit nödvändiga på grund av de gamla industrigrenarnas tillväxt. I alla sådana fall är det nödvändigt, att stora reserver av människor plötsligt kan kastas in för att fylla luckorna, utan att produktionen avbryts på andra områden. Detta uppnås genom den enkla process, som ständigt 'friställer' en del av arbetarna genom användning av metoder, som minskar arbetarantalet i förhållande till den ökade produktionen. Den moderna industrins hela rörelseform beror alltså på att en del av arbetarna ständigt går arbetslösa eller delvis arbetslösa."[2]

För att sammanfatta: De industrier och arbetsprocesser som mekaniseras "friställer" mängder av arbetskraft för exploatering på andra, som regel mindre mekaniserade områden för kapitalackumulation. Denna process upprepas i på varandra följande cykler, och därigenom kommer arbetstillfällen att lagras i verksamheter som är mindre mottagliga för tekniska förbättringar som ökar arbetsproduktiviteten. Lönerna i dessa sysselsättningsområden hålls nere genom den stadiga tillgången på reservarbetskraft, alstrad av den ökande arbetsproduktiviteten i de mekaniserade industrierna. Detta i sin tur stimulerar till kapitalinvesteringar i just de företag som kräver stora massor av lågavlönade arbetare. Resultatet av allt detta kommer till synes i den fortgående trenden mot anhopning av arbetskraft på sådana sysselsättningsområden som minst påverkas av teknologiska framsteg, alltså servicearbete, försäljnings- och marknadsföringsarbete, kontorsarbete, etc. Härigenom uppkommer den till synes paradoxala situationen, att den snabbaste ökningen av sysselsättningen under ett skede av revolutionerande teknisk-vetenskaplig utveckling inträffar på de arbetsområden som har minst att göra med teknologi och vetenskap. Detta bör emellertid inte förvåna oss. Syftet med maskininstallationer är inte att öka utan att minska antalet arbetare. Följaktligen är det helt logiskt att som en följd av den vetenskapligt-tekniska utvecklingen den billiga arbetskraft som är beredd att dansa efter kapitalets pipa inom de minst mekaniserade av dess verksamhetsområden växer snabbast.

Under perioder av snabb kapitalackumulation av den art som vi haft i hela den kapitalistiska världen under efterkrigstiden, får den armé av reservarbetskraft, som utgör en "naturlig" produkt av kapitalets ackumulationsprocess, även tillskott från annat håll. I norra Europa och i USA har de kapitalistiska ekonomierna i växande utsträckning utnyttjat massor av jordbruksarbetare från de koloniala och nykoloniala områdena. Det är arbetare som slagits ut från sina traditionella arbetsmarknader av den imperialistiska penetrationen. Kapitalet suger upp dem på samma sätt som det sugit upp den inhemska reservarbetskraften från nedlagda jordbruk, alltså den del av den relativa överbefolkningen som Marx kallade den "latenta" delen. Genom dessa förskjutningar har arbetskraften i viss utsträckning internationaliserats, trots att dessa rörelser i någon mån regleras av regeringarna i varje enskilt land, som försöker styra arbetskraftsströmmarna i den riktning som bäst passar kapitalets behov. Hela Västeuropa och USA hämtar nu sina arbetskraftsreserver från ett brett landområde som sträcker sig från Indien och Pakistan i öster över Nordafrika och det sydligaste Europa till de latinamerikanska länderna i väster. Indier, pakistanier, turkar, greker, italienare, jugoslaver, afrikaner, spanjorer och latinamerikaner kompletterar den inhemska underklassen i västra och norra Europa och bildar tillsammans med den dess lägsta samhällsskikt. I Förenta staterna spelar puertoricaner, mexikaner och andra latinamerikanska folk samma roll och utgör där tillsammans med svarta arbetare den lägst betalda arbetskraften.

Genom en annan samtidig process, som skär rakt igenom alla nationella och rasmässiga gränser, har kvinnorna förvandlats till den viktigaste supplementära arbetskraftsreserven. Inom alla de snabbast ökande sektorerna av den arbetande befolkningen utgör kvinnorna en majoritet, ibland en överväldigande majoritet. För de nya massarbetsområdena bildar de en idealisk reservarmé. De alltjämt existerande könsbarriärer, som tvingar dem att acceptera mycket lägre löner än männen, görs ännu effektivare därför att kvinnorna är så många och därmed så lättillgängliga för kapitalet. Deras stora övervikt är garanterat bestående för en lång tid framöver, eftersom de vid sitt inträde på arbetsmarknaden under monopolkapitalismens första tid i början av detta sekel var så obetydligt företrädda på denna arbetsmarknad. Utrymmet för deras expansion i yrkeslivet var, till skillnad från männens, mycket stort. Andelen kvinnor i förvärvsarbete har också stigit mycket kraftigt under hela 1900-talet. Ur kapitalistisk synpunkt är detta bara ett uttryck för den allmänna trenden mot lågavlönade och enkla "hjälparbeten". Ur arbetarklassens synpunkt är det, bland mycket annat, ett uttryck för den växande svårigheten att i det kapitalistiska samhället klara familjens existens om inte två eller flera av familjemedlemmarna förvärvsarbetar. På dessa vägar blir en allt större del av den tillgängliga mänskliga arbetskraften underordnad kapitalet.

Arbetets reservarmé

Av vad som nu sagts framgår att massysselsättning är oundgängligen förknippad med massarbetslöshet. I det kapitalistiska samhället är arbetslöshet inte en avvikelse från det normala utan ett nödvändigt led i den kapitalistiska produktionsordningens drivmekanism. Arbetslöshet alstras kontinuerligt och absorberas kontinuerligt av ackumulationsprocessen. Den utgör ingenting annat än den officiellt erkända delen av det relativa befolkningsöverskott, som är nödvändigt för att skapa kapitalackumulationen och som i sig självt skapas av den. Detta relativa befolkningsöverskott, den industriella reservarmén, gestaltas i en mångfald former i det moderna samhället. Däri ingår först de arbetslösa, sedan de tillfälligt anställda, vidare huvudmassan av kvinnor som i sin egenskap av hemmavarande hushållsarbetare bildar en reserv för "kvinnliga jobb", därtill den flyttande arbetskraften som består av både jordbruksarbetare och industriarbetare samt slutligen arbetskraftsreserven från främmande länder. För särskilt USA:s del tillkommer den färgade arbetskraften.

Marx särskilde tre former av arbetets reservarmé eller, som han kallade det, den relativa överbefolkningen: den flytande, den latenta och den stagnerande. Den flytande arbetskraftsreserven återfinns i stora industricentra, där arbetarna går från arbetsplats till arbetsplats, attraherade och repellerade (d.v.s. lejda och avskedade) i enlighet med kapitalets rörelser och teknikens utveckling. Under detta förlopp drabbas arbetarna oundvikligen då och då av arbetslöshet. Till följd av förenklingen och uppsplittringen av de olika jobben reduceras kvalifikationskraven på denna arbetskraft till ett minimum, möjligt att uppfylla för alla. Resultatet härav blir att denna del av reservarmén kommer att omfatta mycket stora delar av den arbetande befolkningen. Den utomordentliga rörlighet, som bilismen gett upphov till, har vidgat det geografiska området för de arbetssökande, eftersom de med bilens hjälp kan övervinna även rätt stora avstånd mellan boplats och arbetsplats. Till följd härav vidgas också den arbetskraftspool som står till förfogande för varje fabrik, varje verkstad, varje kontor, varje lagerhus och varje detaljhandelsbutik. Det normala livet för många av dagens arbetare präglas av ständiga förflyttningar från en arbetsplats till en annan, med mer eller mindre långa mellanperioder. På så sätt kommer den flytande reservarmén att ömsom tillhöra den sysselsatta befolkningen, ömsom den arbetslösa befolkningen. Detta tillstånd återspeglas i de system för arbetslöshetsförsäkring som tillämpas i flertalet kapitalistiska länder och som sörjer för arbetarnas ekonomiska underhåll under arbetslöshetsperioder med hjälp av medel som hopbragts under perioder av sysselsättning. Sådana system utgör ett visst skydd mot de ekonomiska, sociala och politiska effekter som en omfattande och ihållande arbetslöshet ger upphov till, men de utgör också ett erkännande av den dubbla roll arbetaren tvingas spela, dels som medlem av den sysselsatta befolkningen, dels som medlem av arbetets reservarmé.

Den latenta arbetskraftsreserven återfinns enligt Marx i jordbruksdistrikten. Där existerar inte, till skillnad från vad fallet är i industricentra, någon kraft som motverkar arbetarnas bortstötande från sina jobb när nya lantbruksmaskiner och andra agrikulturella förbättringar reducerar jordbrukets behov av mänsklig arbetskraft. En bondgård kan inte erbjuda ersättningsjobb utanför sina traditionella sysselsättningar. Följaktligen blir arbetsrörelserna där enkelriktade: de går från landsbygden till städerna och stadsområdena. I flertalet utvecklade kapitalistiska länder i Nordeuropa samt i USA har den latenta arbetskraftsreserven kunnat uppsugas till större delen; den svarta arbetskraften i USA gör dock fortfarande tjänst som en sådan reservarmé. Men i stort sett existerar den numera huvudsakligen i utvecklingsländerna, där, som antytts, de kapitalistiska länderna gör vad de kan för att suga upp den. Denna reglerade internationalisering av arbetsmarknaden kompletteras med export av skilda industriella processer till låglöneområden i de länder som hålls nere i egenskap av "u-länder".

Till sist granskar Marx den stagnerande arbetskraftsreserven. I den ingår alla de som har oregelbundna, tillfälliga och marginella jobb, och de blandas med den bottensats eller, som Marx kallar det, de "sediment" som består av de allra fattigaste, slummens folk, trasproletariatet. Om denna tredje kategori skriver Marx:

"Den relativa överbefolkningens bottenlager befolkar pauperismens kvarter. Bortsett från vagabonder, förbrytare, prostituerade, kort sagt det egentliga trasproletariatet består det av tre kategorier: 1. Arbetsdugliga. 2. Föräldralösa och fattiga barn. 3. Förkomna, utslitna, arbetsodugliga. Pauperismen är den aktiva arbetararméns invalidhem och dödvikten i industrins reservarmé. Relativ överbefolkning åtföljs alltid med nödvändighet av fattigdom, och då den industriella reservarmén är en nödvändighet är också fattigdomen nödvändig. Dessa bägge företeelser bildar tillsammans en av existensbetingelserna för den kapitalistiska produktionen och för rikedomens utveckling. Industrins reservarmé tillhör den kapitalistiska produktionens faux frais[1*], som kapitalet emellertid till största delen lyckas vältra över på arbetarklassens och den lägre medelklassens skuldror."[3]

Denna den relativa överbefolkningens tredje kategori erbjuder enligt Marx kapitalet en outtömlig reserv av disponibel arbetskraft. Dess levnadsstandard ligger under arbetarklassens genomsnitt, och just detta förhållande gör den till ett säkert underlag för säregna former av kapitalistisk exploatering.[4] Betydelsen av denna den tredje grenen av den relativa överbefolkningen för sysselsättningens struktur har med tiden framstått i allt grällare dager. Vi skall granska den mera i detalj här nedan.

Kapitalets tillvägagångssätt för att skaffa fram massarbetskraft, som motsvaras av dess behov, summeras av Marx på följande sätt i ett välkänt textstycke:

"Industrins reservarmé eller den relativa överbefolkningen växer med den samhälleliga rikedomen och det fungerande kapitalets storlek, alltså även med proletariatets absoluta storlek och dess arbetes produktivkraft. Den disponibla arbetskraften utvecklas av samma orsaker som kapitalets expansionskraft. Ju snabbare rikedomsutvecklingen pågår, desto fortare växer också den industriella reservarméns relativa storlek. Men ju större reservarmén är i förhållande till den aktiva arbetararmén, desto talrikare är också den överbefolkning, vars elände står i omvänd proportion till dess arbetsbörda. Ju talrikare detta Lazarusskikt av arbetarklassen och industrins reservarmé är, desto större är också den officiella, av myndigheterna erkända fattigdomen. Detta är den kapitalistiska ackumulationens absoluta, allmänna lag. Liksom alla andra lagar modifieras den i sitt förverkligande genom mångahanda omständigheter, vilkas analys inte hör hit."[5]

Den kapitalistiska ackumulationens allmänna lag upprätthåller enligt Marx ständigt jämvikten mellan den industriella reservarmén och ackumulationens storlek och kraft. Ackumulationen av elände motsvarar ackumulationen av kapital.[6] Under 1940- och 1950-talet, då tendensen till en enormt stegrad kapitalackumulation ännu inte hunnit mogna eller framträda så klart, ansågs Marx' allmänna lag för kapitalackumulationen var den svagaste länken i den marxska analyskedjan. Men numera, när följderna av efterkrigstidens ackumulationscykel mognat ut och gjorts klart synliga genom 1960-talets oroligheter och missnöjesdemonstrationer, ter sig saken annorlunda.

Omfattningen och kraften i denna ackumulationsprocess, som inleddes i början av 1940-talet, fullbordade för USA:s vidkommande utrotningen av jordbrukarbefolkningen och förvandlade en stor del av den, både "vita" och "svarta", till en urbaniserad arbetskraft. Till dessa nya stadsarbetare kom något senare en import i stor skala av latinamerikanska arbetare. Detta ledde naturligtvis till en kraftig ökning av den proletära massan och en motsvarande stor ökning av den industriella reservarmén. Den officiella statistiken redovisar en fördubbling av arbetslösheten i Förenta staterna, så att denna i början av 1970-talet kom att omfatta mellan fyra och fem miljoner människor. Likväl är denna uppgift det minst talande beviset på den industriella reservarmens tillväxt. Viktigare i det avseendet är den statistiska serie som brukar betecknas "arbetarbefolkningens sysselsättningsandel".

Denna serie, som bygger på intervjuer med slumpvis utvalda hushåll, försöker klarlägga hur stor del av totalbefolkningen och dess olika grupper som är sysselsatt med yrkesmässigt förvärvsarbete vid skilda tidpunkter. Undersökningarna utgår från antagandet, att en betydande del av befolkningen inte kan få hänföras till kategorin förvärvsarbetande, därför att den fortfarande går i skolan eller består av sjuka och handikappade, medan andra kan ha lämnat arbetslivet av åldersskäl. Dessa grupper av "icke arbetssökande" måste uppenbarligen vara av växlande numerär. År 1971 uppskattades de i USA till drygt 55 miljoner individer. Siffran antyder att det finns utrymme för s.k. dold arbetslöshet, detta så mycket mer som den inkluderar individer som förmodas vara "icke arbetssökande" därför att de tror att de inte kan få något arbete. Sistnämnda antagande bestyrks av det faktum att undersökningarna under hela 60-talet och början av 70-talet regelbundet redovisade mellan fyra och fem miljoner individer som förklarade sig "önska arbete nu", trots att de under den föregående undersökningsperioden hänförts till den kategori som faller utanför arbetsmarknaden. Enbart detta förhållande måste fördubbla den officiella arbetslöshetssiffran för större delen av 60-talet och de första åren av 70-talet.[7][8]

Den utveckling av arbetslöshet och sysselsättning som ägt rum sedan andra världskriget företer, sedd i sin helhet, en vag och föga upplysande trend. Den andel av befolkningen som den amerikanska statistiken kallar "icke institutionaliserad arbetskraft" har ända sedan 1947 pendlat inom ett mycket litet intervall, från 59 till 61 procent. Men denna statiska bild döljer förändringar av den mest slående art, förändringar som blir synliga så snart man gör en uppdelning efter könslinjer. Den låsning som indextalen uppvisar, framstår då som resultat av våldsamt motstridande utvecklingar inom den manliga och den kvinnliga befolkningen.[9]

Den manliga befolkningen i USA undergick under perioden 1947-1971 en stark och bestående minskning av sin sysselsättningsandel. Den sjönk nämligen från 87 till 80 procent. Denna minskning kan endast till en del bero på förlängd skoltid och pensionering, eftersom manliga arbetare i åldern 55-64 år uppvisar en lika markant minskning som genomsnittet, eller från 89,6 procent år 1947 till 82,2 procent år 1971. Trenden pekar på att en del av den manliga arbetarbefolkningen överförts till den industriella reservarmén, utan att detta görs synligt i arbetslöshetsstatistiken.

För den kvinnliga arbetarbefolkningen i USA är trenden den rakt motsatta. Här pekar siffrorna för alla åldersgrupper på en stark rörelse in på arbetsmarknaden. Antalet förvärvsarbetande kvinnor låg 1947 på 31,8 procent, men hade 1971 sprungit upp till 43,4 procent. Och medan den starkaste minskningen för den manliga befolkningen är koncentrerad till åldersgrupperna 55-64 år, så är den starkaste ökningen för den kvinnliga befolkningen koncentrerad till åldersgrupperna 45-54 år och 55-64 år; den förstnämnda av dessa kvinnogrupper ökade från 32,7 procent 1947 till 54,3 procent 1971; den sistnämnda från 24,3 till 42,9.

Dessa två statistiskt helt olikartade rörelser är emellertid motverkande endast till formen. När det gäller kärnan representerar de bara två sidor av ett och samma fenomen, nämligen tillväxten av den industriella reservarméns massa. Bland den manliga befolkningen kommer detta till uttryck i ett bortfall inom den kategori som kallas "icke arbetssökande", med andra ord en ökning av den stagnerande delen av arbetskraftsreserven. Bland den kvinnliga befolkningen kommer det till uttryck i en ökning av andelen förvärvsarbetande som tidigare inte tillhörde arbetsmarknaden, vilket måste innebära kanske miljontals nya kvinnoarbetare per år och därmed en expansion av den flytande kvinnliga reservarmén. Medan alltså volymen av manlig arbetskraftsreserv krymper genom utslagning från arbetsmarknaden, sväller den kvinnliga genom inträde på arbetsmarknaden. De skenbart motstridiga rörelserna inom de bägge kategorierna hänger helt enkelt samman med dels deras olika utgångspunkter vid början av den period vi granskar, dels med den växande efterfrågan på kvinnlig arbetskraft i de expanderande områdena för massysselsättning, ett förhållande som står i bjärt kontrast till den relativt stagnerande efterfrågan på manlig arbetskraft inom traditionellt "manliga" jobb.

Den logiska kulmen på denna utveckling skulle bli att vi fick en kvantitativ utjämning av proportionen mellan manligt och kvinnligt förvärvsarbete och att denna utjämning stabiliserades på en viss nivå. Man kan tänka sig att i framtiden ungefär en tredjedel av den manliga och en tredjedel av den kvinnliga befolkningen kommer att utgöra en arbetets reservarmé. För den här analysens syften räcker det att konstatera att vi, vid sidan av ett växande proletariat, fått en konsoliderad utveckling mot en allt större reservarmé av arbetskraft, tillskapad genom utslagning av manlig arbetskraft och intag av kvinnlig arbetskraft i stor skala.

Det kända förhållandet att kvinnor i allmänhet är betydligt sämre betalda än män fäster uppmärksamheten på en viktig långsiktig konsekvens av de rörelser på arbetsmarknaden som vi nu diskuterat. Koncentrationen av de bättre betalda jobben till manliga yrkesskickliga arbetare, specialister och arbetsledare å ena sidan, överföringen av lågavlönade jobb till kvinnor å andra sidan, medför att vi får en skärpt inkomstmotsättning mellan könen på arbetsmarknaden. På den amerikanska arbetsmarknaden återspeglas detta i det faktum, att de relativt stagnerande industrisektorerna har löner över genomsnittet, medan de snabbt expanderande områdena för massysselsättning karakteriseras av löner under genomsnittet.[10]

En viktig bekräftelse på denna trend mot inkomstpolarisation får man genom de undersökningar som utförts av Victor R Fuchs för the National Bureau of Economic Research. Fuchs har gjort sig känd för sina analyser av servicenäringarnas växande betydelse och konsekvenserna härav för den ekonomiska struktur som håller på att utformas. Han har delat upp ekonomin i två sektorer, "Industri", som omfattar gruvdrift, byggnads- och anläggningsindustri, tillverkningsindustri, transporter och kommunikationer och offentlig verksamhet, samt "Service", som inkluderar grosshandel och detaljhandel, bank- och försäkringsväsende, mäklarverksamhet, avlönat hushållsarbete i privathem och institutioner, personlig betjäning, specialisttjänster, reparatörstjänster samt offentliga förvaltningar inklusive militära.

Motiven till en sådan uppdelning och betydelsen av de rön som ett studium av den kan ge behöver inte diskuteras här; det har redan skett i kapitlen om den universella marknaden och om service- och detaljhandelsarbete. Vad som har intresse för vår diskussion på det här stadiet är att Fuchs' gruppering motsvarar de stagnerande resp. de expanderande sektorerna av den amerikanska ekonomin. Vad beträffar den industriklassificeringen så har visserligen samtliga de branscher, som Fuchs redovisar under beteckningen "Industri", varit ömsom stagnerande, ömsom expanderande, mätt i deras andelar av den totala arbetskraften. Men å andra sidan har varje grupp, som Fuchs redovisar under rubriken "Service" - med hushållsarbete som enda undantag - de senaste hundra åren stadigt expanderat ifråga om antalet anställda, mätt i procent av den totala arbetande befolkningen.[11] Serviceområdet sådant Fuchs definierar det ökade från approximativt 40 procent av den totala arbetsstyrkan år 1929 till över 55 procent år 1967. Enbart mellan 1947 och 1965 tillfördes servicenäringarna 13 miljoner nya jobb, medan industrisektorn under samma tid ökade med endast 4 miljoner.[2*][12]

Den mest slående av Fuchs' observationer rör emellertid den växande klyftan mellan lönenivåerna inom industri- resp. servicesektor. Den sistnämndas eftersläpning i löneutvecklingen har blivit alltmera markerad för varje år som gått, med följd att industrilönerna 1959 låg i genomsnitt 17 procent högre än servicenäringarnas löner. Detta gap har fortsatt att vidgas.[14] Fuchs ställer sig frågan om denna klyfta helt enkelt är en effekt av arbetskraftens olikartade sammansättning i de två huvudsektorerna. Inom den amerikanska servicesektorn finns det flera kvinnliga anställda än i industrisektorn, flera svarta arbetare, flera outbildade arbetare, etc. Rådande olikheter skulle, med andra ord, bara vara ett annat sätt att ge uttryck för det välbekanta faktum att kvinnor, färgade män och outbildade arbetare har de sämst betalda jobben. Men detta förklarar bara en del av de existerande löneskillnaderna, närmare bestämt hälften av dem. Visserligen har servicesektorn ett oproportionerligt stort antal kvinnliga arbetare, svarta arbetare och outbildade arbetare, men de representerar ändå bara hälften av sektorns totala arbetsstyrka och alla servicearbetare, oavsett kön, hudfärg och utbildningsnivå, är sämre betalda än arbetarna inom industrisektorn.[3*][15]

Det är inte bara servicearbetarna utan också arbetarna i de s.k. låglöneindustrierna som får en arbetskompensation klart underskridande existensminimum. Till skillnad från de högst betalda industriarbetarna kommer de inte i närheten av de inkomster de skulle behöva ha för att kunna försörja sig själva och sina familjer i enlighet med den konsumtionsstandard som råder i moderna samhällen. Då låglöneindustrierna och servicenäringarna är de områden av ekonomin som tillväxer snabbast, kommer allt större arbetarmassor att bli beroende av dem för sin utkomst. Det är denna oupphörliga ansvällning av de sämst ställdas arbetsområden som ligger bakom den utveckling mot "fattigdom mitt i överflödet", som amerikanerna började uppmärksamma under 1960-talet men som existerat redan dessförinnan. Och det är denna fattigdom mitt i överflödet som gjort att socialpolitiken kommit att spela en allt större roll och numera omfattar stora skaror av sysselsatta arbetare och alltså inte bara arbetslösa.

Tendensen att vidga löneklyftorna är bara en av de många faktorer som leder till vad Marx kallade en "ackumulation av elände, motsvarande ackumulationen av kapital". Den är emellertid tillräckligt tydlig för att kunna iakttagas och mätas, och den är kraftig nog för att utgöra ett allvarligt samhällshot även om man inte tar hänsyn till de bidrag till nöden som lämnas dels av inflationen, dels av tillströmningen av kvinnor till lönearbete. Dessvärre framhärdar forskningen kring inkomstfördelningen i en gammal dålig vana, den nämligen att betrakta kvinnoarbete som något tillfälligt och provisoriskt, en sak av underordnad betydelse. I verkligheten borde det placeras i centrum för all forskning om löne- och yrkesfrågor. En tämligen färsk inkomststudie, gjord 1972 av Peter Henle för det amerikanska arbetsdepartementets räkning, vidmakthåller tyvärr den gamla dåliga vanan. Henle ägnar sin uppmärksamhet uteslutande åt inkomstfördelningen bland manliga arbetare, och beträffande utvecklingen därvidlag under åren 1958-1970 kommer han till följande slutsats:

"Under den tolvårsperiod som denna studie omfattar har en långsam men ihärdig trend mot ökade löneklyftor gjort sig gällande både ifråga om arbetarlöner och tjänstemannalöner. Trenden är märkbar på arbetsmarknaden i stort sett, men också i fråga om separata yrkes- och sysselsättningsgrupper. Om extrapåslag och bonus i olika former medräknats, skulle den ha framstått ännu tydligare ... Nettoeffekten av den förändrade yrkes- och sysselsättningsstrukturen blir att nationens 'inkomstlök' fått en mera långsträckt form, d.v.s. vi får en mera 'ojämlik' inkomstfördelning."[17]

Vad Henle kallar "den förändrade yrkes- och sysselsättningsstrukturen" blir naturligtvis långt mindre påfallande om man som han tar hänsyn endast till den manliga delen av den arbetande befolkningen. Det är, som jag redan påpekat, det kvinnliga förvärvsarbetet som gett upphov till de stora förändringarna i industrin och servicenäringarna. Om Henle låtit sin analys av inkomstfördelningen få omspänna hela fältet, alltså både kvinnliga och manliga arbetare och tjänstemän, skulle den "långsamma" trenden mot inkomstmässig "ojämlikhet" ha framträtt i sin verkliga dager. Den skulle ha visat sig sådan den är, en snabb och intensiv polarisation av inkomsterna inom olika kategorier av anställda.

Enligt en allmän uppfattning kan man lösa problemet med de många jobb som ger löner otillräckliga för existensminimum genom att låta flera medlemmar av samma familj förvärvsarbeta. I verkligheten förhåller det sig också så, att antalet arbetsplatser per familj i USA genomsnittligt uppgår till mellan 1 1/2 och 2, och det är då frågan om heldagsplatser. Otvivelaktigt bidrar denna utbredda praxis till att lindra de lågavlönades problem, men man får då inte glömma att den också ökar konsumtionen i familjen. Viktigare är emellertid att detta sätt att leva ger upphov till påfrestningar och spänningar av mångahanda slag. Miljoner familjer tvingas för utkomstens skull att klara av flera jobb, vilket leder till att barnen lämnas utan tillräcklig tillsyn och vård och hemarbetet blir mer eller mindre försummat. När man betänker dessa följdverkningar av systemet blir man tveksam om det verkligen innebär ens en lindring av låglöneproblemets effekter. Gjorda undersökningar pekar på stigande missnöje och olust i arbetarfamiljer där mer än en medlem förvärvsarbetar, detta trots att familjeinkomsten naturligtvis har stigit.[18] Härtill kommer en annan faktor som måste påverka bedömningen av flerjobbssystemet. Det finns ju idag många familjer, där inte ens en av medlemmarna är i stånd att skaffa sig ett heltidsarbete. En artikel i New York Times Magazine gör följande påpekanden:

"Det är riktigt att den amerikanska genomsnittsfamiljen har 1,7 heltidsarbetande. Men majoriteten av de amerikanska låglönefamiljerna kan inte finna heltidsarbete för ens en av sina medlemmar. År 1970 var den genomsnittliga sysselsättningen per låglönefamilj mindre än en heltidsarbetande. Med andra ord, en person, vanligen familjefadern, arbetade nästan på heltid, eller också arbetade flera medlemmar på deltid. Det är alltså meningslöst och dessutom cyniskt att uppmana folk, som inte ens kan få fullt heltidsarbete, att lindra sin fattigdom genom att arbeta mera."[19]

Den del av det relativa befolkningsöverskottet eller arbetskraftsreserven som Marx kallade den "stagnerande", den del alltså som endast tidvis har arbete, som lever under arbetarklassens genomsnittliga standard och som blir föremål för "säregna former av kapitalistisk utsugning", har nått stor utbredning i städernas centrala delar, betydande utbredning i landsbygdsdistrikten och växande utbredning i förstadsområden. Dess omfattning i storstädernas kärnor gjordes under folkräkningen 1970 till föremål för en grundläggande undersökning, baserad på ett frågeformulär som avsåg att skaffa fram besked om sambanden mellan fattigdom och arbetsmarknadsstruktur. Census Employment Survey (CEC) gav upphov till 68 volymer råstatistik, som analyserades av en kommitté tillsatt av senaten, the Subcommittee on Employment, Manpower and Poverty. Den härovan citerade artikeln i New York Times Magazine hade skrivits av tre författare, av vilka en varit medlem av senatskommittén. I artikeln återfanns en summering av de rön CES kommit fram till och framför allt fann man där en beskrivning av det pågående arbetet med att upprätta en "katalog över undersysselsättningen".

Men även på den punkten har CES-undersökningen gett besked. Den återger nämligen med kommentarer de detaljerade hushållsbudgeter som the Bureau of Labor Statistics upprättat för tre familjer i inkomstlägena 19.000, 12.000 och 7.000 dollar per år före skatt. Som en antydan om den levnadsstandard som den lägsta av de tre årsinkomsterna medger skall här endast nämnas att den tillåter en hyra på högst hundra dollar per månad. Övriga budgetposter ligger på motsvarande nivå. Härom skriver CES-författarna:

"Om vi accepterar Bureau of Labors uppgift att en årsinkomst före skatt på 7.183 dollar är minimum för en familj i det inre av staden New York om den skall kunna hålla huvudet över vattnet, och om vi även accepterar att motsvarande summa för landet i dess helhet är 6.960 dollar, frågar man sig hur mycket detta förutsätter att den familjeförsörjare, som arbetar mot timlön (och det gör huvuddelen av arbetarna i New Yorks stadskärna), måste förtjäna. Svaret blir: 3,50 dollar per timme. I detta svar ligger den slutliga sanningen om den officiella arbetslöshetsstatistiken. Ty om man lägger antalet arbetare som förtjänar mindre än 3,50 dollar i timmen till antalet 'utstötta' arbetare, antalet deltidsarbetare och antalet officiellt registrerade arbetslösa får man den riktiga bilden av sysselsättningsläget och av 'fattigdomen mitt i överflödet'. Den är förfärande. För staden New Yorks sju undersökta distrikt kommer siffran att ligga mellan lägst 39,9 och högst 66,6 procent av den totala arbetarbefolkningen. I själva verket kommer genomsnittssiffran för hela det undersökta området att ligga på 61,2 procent."[20]

Detta resultat är egentligen bara vad man borde ha väntat sig eftersom man vet att medianlönen per vecka för heltidsarbetare i alla yrkeskategorier med undantag för yrkesskickliga arbetare och arbetsledare i maj 1971 låg långt under existensminimum, och då man dessutom vet att de snabbast växande av alla sysselsättningsområden är kontorsarbetarnas och servicearbetarnas, som har de lägsta lönerna av alla.

Till sist: Den väldiga armén av undersysselsatt arbetskraft rymmer på sina lägsta nivåer de allra fattigaste befolkningsskikten, alltså den bottensats som endast sporadiskt och under korta perioder tillhör arbetsmarknaden, och detta enbart under högkonjunkturer. "Ju talrikare detta Lazarusskikt av arbetarklassen och industrins reservarmé är, desto större är också den officiella av myndigheterna erkända fattigdomen", skrev, som vi redan sett, Marx i avsnittet om kapitalackumulationens allmänna lag. Längre fram i samma kapitel ger han besked om hur stort detta Lazarusskikt var i det samtida England och Wales. Den officiella siffran över antalet utfattiga där år 1865 var 971.433, och då befolkningen enligt 1861 års folkräkning uppgick till något över 20 miljoner utgjorde alltså den officiellt erkända pauperismen 4,6 procent av hela folket.[21] Den redovisning av fattigdomens utbredning i USA i dag, som kommer närmast Marx' lista, är den amerikanska statistiken över "socialfallen". År 1973 uppgick antalet sådana fall till 14,8 miljoner i en befolkning på 210,4 miljoner, alltså 7 procent. Det bör nämnas att 1973 var det fjärde år som redovisade denna höga siffra. Den klargör den verkliga innebörden av efterkrigstidens s.k. överflödssamhälle, och den stämmer helt med Marx' allmänna lag för kapitalackumulationen, som måste leda till en enorm anhopning av kapital och rikedom vid samhällets ena pol och en enorm anhopning av fattiga proletärer vid dess andra pol. Samma lag måste vidare leda till en kraftig ökning av arbetets produktivitet och en ansvällning av den industriella arbetskraftsreserven och den officiella pauperismen. Allt detta bildar en kedja, där varje länk är beroende av alla de övriga länkarna. Att på detta sätt anhopningen av rikedom vid den ena polen förutsätter en anhopning av elände vid den andra polen kan inte längre betvivlas.

18. "Löntagarmellanskikten"

Hittills har diskussionen i detta avsnitt begränsats till att gälla den del av befolkningen som utan vidare kan sägas äga de karakteristika som utmärker ett proletariat, och, som vi sett, är det omkring två tredjedelar av den totala befolkningen. Monopolkapitalismen har emellertid gett upphov till en inte oansenlig grupp av löntagare, som inte helt svarar mot definitionen av ett proletariat. Liksom fallet var med småbourgeoisin under den förmonopolistiska kapitalismen, d.v.s. de mindre kapitalägarna inom jordbruk, handel, service, de fria yrkesutövarna, utövare av hantverksyrket o.s.v., så är det svårt att pressa in dessa nya yrkesutövare i det polariserade klassamhällets ramar. Men till skillnad från den förmonopolistiska medelklassen, som numera till stor del upplösts, motsvarar det nya skiktet av löntagare i växande utsträckning den formella definitionen av en arbetarklass. De är inte vare sig ekonomiskt eller yrkesmässigt oberoende, de har ingenting att säga till om när det gäller arbetsprocessernas utformning, de utnyttjas av kapitalet och dess avläggare och de måste för att kunna existera ständigt förnya sina arbetsinsatser i kapitalets tjänst.

Dessa mellankategorier av löntagare består av den tekniska och vetenskapliga kadern, chefspersoner på lägre nivåer, det stora antalet specialister och "professionella" inom reklam- och marknadsföring, ekonomi och administration (och liknande) samt, utanför den privata sektorn, deras motsvarigheter i offentlig tjänst, inom organisationsväsendet o.s.v. De är inte på långt när så talrika som de forna småborgarna, vilka med sin breda bas av självständiga rörelseidkare omfattade minst hälften av den totala befolkningen i den förmonopolistiska kapitalismens samhälle. I dagens USA torde det nya mellanskiktet representera mellan 15 och 20 procent av den samlade förvärvsarbetande befolkningen. Deras snabba tillväxt i hela den kapitalistiska världen och deras ställning som åtminstone i viss mån efterträdare till den gamla medelklassen gör en närmare behandling av dem motiverad, detta så mycket mera som de rent formellt sett i mycket liknar den i egentlig mening proletära arbetarklassen.

Den komplexa klasstrukturen i det förmonopolistiska samhället härrörde från det faktum att en så stor del av den arbetande befolkningen inte var anställd av kapitalet och inte heller själv anställde andra i sin tjänst, åtminstone inte i någon större omfattning. Därför föll denna del av befolkningen utanför polarisationen mellan arbete och kapital. I det monopolistiska samhället har den komplexa klasstrukturen tillkommit av rakt motsatt orsak, den nämligen att nästan hela befolkningen gjorts till anställda i kapitalets tjänst. Praktiskt taget alla relationer i arbetslivet i såväl privata företag som i deras imiterande avläggare inom den offentliga sektorn är baserade på köp och försäljning av arbetskraft.

Köp och försäljning av arbetskraft är det klassiska sättet att skapa och vidmakthålla en arbetarklass. För arbetarklassens vidkommande betyder det att en viss form av sociala relationer uppkommer i produktionslivet, relationer som förutsätter underordning och exploatering. För kapitalet är det av vikt att dölja och hemlighålla dessa produktionsrelationers verkliga natur och ge dem sken av att vara något annat än de verkligen är.

För att ta ett extremt exempel på hur detta går till är det lämpligt att se på den ställning, som en verkställande direktör i ett stort industriföretag intar i den sociala hierarkin. Också han är en anställd i företaget och som sådan inte en kapitalist; han äger inte vare sig företagets anläggningar eller dess tillgodohavanden i banken. Men detta är bara en yttre omständighet, den form som kapitalismen väljer för att styra samhället. I kraft av sin ledande ställning i företaget, sin oinskränkta beslutsrätt, sitt personliga aktieinnehav, sin plats i produktionsförloppets centrum och i det kapitalistiska samhället över huvud taget, är denne verkställande direktör och hans likar de verkliga ledarna av landets industri. De är kapitalets professionella representanter och tillhör själva kapitalistklassen, d.v.s. den klass vars medlemmar personifierar kapitalet och utnyttjar arbetskraften. Det rent formella förhållandet att de, liksom verkstadsarbetarna, tjänstemännen och vaktmästarna står uppförda på företagets lönelista, berövar dem inte ett uns av deras beslutsrätt och deras rätt att ge andra anställda order, lika litet som befogenheterna reduceras för en general därför att han som de meniga bär uniform eller för en biskop därför att han utför samma liturgiska handlingar som den lille församlingsprästen. De två former av betald anställning som det här är fråga om, å ena sidan arbetarnas, å andra sidan direktörernas, generalernas och biskoparnas, ger uttryck för två totalt olika verkligheter. I det förra fallet har kapitalet lejt en arbetskraft som har skyldighet att utföra beordrat arbete, i de senare fallen har kapitalet genom en viss urvalsprocess inom kapitalistklassen och vanligen inom de egna leden gett någon uppdraget att representera kapitalet och att såsom kapitalets företrädare organisera arbetet för den arbetande befolkningen och övervaka dess utförande.

Så långt är skillnaden klar, men mellan dessa två motpoler finns en rad mellangrupper som i varierande grad bär drag av å ena sidan kapitalets representanter och å andra sidan arbetarna. Graderingen av posterna i företagsledningens toppskikt följer i huvudsak auktoritetslinjerna, medan det bland stabspersonalen är en fråga om vilka rent fackmässiga meriter som krävs. Eftersom befogenheterna i det kapitalistiska företagets mellanskikt nödvändigtvis måste bygga på en delegering av de övre skiktens makt och ansvar, kan mellanskiktens ställning bäst bedömas genom att man granskar arten av deras förbindelser både uppåt och nedåt i hierarkin. Men även deras lönenivå är av vikt, eftersom mellanskiktets löner ovanför en viss nivå i likhet med toppskiktets löner inte bara utgör en kompensation för dess arbetsprestationer - d.v.s. ett utbyte av arbetskraft mot pengar, ett varuutbyte - utan också innefattar dess andel i det mervärde som produceras i företaget, ett system som har till syfte att hårdare binda mellanskiktets befattningshavare till företagets öde, göra dem beroende av dess framgångar och motgångar, och därmed ge dem ett visst företagsledningsansvar, även om det är litet. Effekter i samma riktning kan uppnås genom garanterad anställningstrygghet, medansvar i arbetsprocessens utformning, utvidgade befogenheter och makt över underställd personal.

Med utgångspunkt från dessa och liknande kriterier är det uppenbart att mellanskiktens befattningshavare måste utgöra en tämligen heterogen grupp. De tekniska cheferna som svarar för produktionsprocessens utformning kommer t.ex. att smälta samman med den högsta företagsledningen. Den hierarki som de står på toppen av slutar längst ned i stora planerings- och ritkontor, som ofta är uppbyggda efter samma mönster som fabrikernas och kontorens löpande band och bemannas av rader av detaljarbetare som i lönehänseende inte har det mycket bättre ställt än maskinpassaren på en verkstad eller rutinarbetaren på ett kontor, och avgjort inte så bra ställt som många yrkesutbildade arbetare. När det gäller deras självständighet och befogenheter kan de i många fall jämställas med produktionsarbetare. Däremellan träffar man på den industriella arméns underbefäl och underofficerare, representerade av förmän, arbetsledare och "småchefer" på olika nivåer, samt de tekniska experterna som lyckats bevara om inte makt och befogenheter så åtminstone ett visst mått av självständighet i arbetet. Utanför privatföretagens krets, i offentliga förvaltningar, skolor, sjukhus etc. finner man en liknande uppdelning i en form anpassad till arbetsprocesserna på respektive område.

I mellanskiktet återfinner man vidare den skara befattningshavare som sörjer för de bitar av rena specialistjobb med delegerad befogenhet utan vilka inget maskineri för produktion, distribution och administration kan fungera. De som ombesörjer sådana arbeten bildar rekryteringskälla för befattningar som ligger närmast högre i hierarkin, och från den nivån kan de befordras vidare till toppledningsskikten. Deras arbetsvillkor påverkas av högsta företagsledningens skiftande behov av att ha ett buffertlager av "lojala" medarbetare som kan tjäna som informationsorgan för de slutliga beslutsfattarna, så att dessa har alla väsentliga data till sitt förfogande och inte behöver riskera att vara utlämnade till en fientligt inställd eller likgiltig massa. I deras funktioner ingår alltså uppgiften att trygga kommunikationerna nedifrån och upp i företaget. Sammanfattningsvis kan man säga att löntagare av detta slag, alla i större eller mindre utsträckning beroende av sin placering i hierarkin, åtnjuter privilegiet att vara förskonade från den proletära situationens tyngsta ok, däri inbegripet att de som regel har bättre betalt än den vanlige arbetaren.

Om man, som många gjort, skall ge detta mellanskikt beteckningen "den nya medelklassen" så måste det under alla förhållanden ske med många reservationer. Den gamla medelklassen erhöll sin ställning av just det faktum att den stod utanför den polariserade klasstrukturen, dess medlemmar var varken kapitalister eller proletärer. Den nya medelklassen - om man nu skall kalla den så - är däremot inte placerad utanför klasstrukturen, den bär drag från både kapitalister och proletärer. Den får små allmosor och privilegier av kapitalet, men den bär också spår av proletära villkor. Den sociala form som deras arbete tar, deras egentliga plats i produktionsrelationerna, deras i grunden underordnade ställning i organisationshierarkin gör sig alltmer kännbar, särskilt inom sådana stora löntagarkategorier som tekniker, ritare, bokhållare, sjuksköterskor, lärare o.s.v., liksom också bland de växande skarorna av arbetsledare och chefer på lägre nivåer. För det första har dessa befattningshavare trätt in på en arbetsmarknad präglad av massjobb, vilket oundvikligen leder till uppkomsten av en reservarmé av arbetslösa som pressar ned lönenivån.[4*] För det andra kommer kapitalet, så snart det förfogar över en tillräcklig mängd arbetskraft inom en eller annan specialitet, d.v.s. så snart det lönar sig, att underkasta den någon för det kapitalistiska produktionssättet typisk form av "rationalisering" som undantagslöst leder till strikt arbetsdelning och skärpt hierarkisk kontroll över dem det gäller, så att deras roll i arbetsprocessen garanteras förbli passiv.

En sådan proletarisering har faktiskt redan inletts inom de vanligaste mellanskiktsyrkena och den har börjat inpräglas i dessa löntagares medvetande. Trots att de tillsvidare behåller sina små privilegier, börjar de känna sig otrygga i arbetsuppgifter som står i tur att bli hårt mekaniserade. De börjar att tvivla på sin attraktionskraft som försäljare av arbetskraft och känna av de symptom som är förknippade med vad man kallar "alienation", ett ont som arbetarna på verkstadsgolvet fått dragas med så länge att tillståndet hos dem håller på att bli en andra natur.

Vi har i ett tidigare kapitel om kontorsarbetet beskrivit hur ett begränsat skikt i mellanställning svällde ut till en massa, sysselsatt med manuella rutinjobb och berövad alla de förmåner det tidigare åtnjutit i egenskap av förbindelselänk mellan arbetare och företagsledning. Vi skall inte ge oss in på spekulationer om riskerna för att dagens mellanskikt råkar in i en liknande utveckling i en mer eller mindre näraliggande framtid. En sak bör man emellertid göra klart för sig, nämligen att de svårigheter, som man under tiden före första världskriget hade med att definiera kontorsfolkets ställning som samhällsklass, i mycket påminner om de svårigheter, som man numera möter när det gäller att bestämma det nya löntagarmellanskiktets position i samhällsstrukturen. I grund och botten beror dessa svårigheter på att samhällsklasser, klasstrukturen, samhällsstrukturen som helhet, inte är oföränderliga storheter utan en process som förlöper under ständiga växlingar och med oupphörliga övergångar från ett stadium till ett annat. Den processen kan inte fångas i formler, hur omsorgsfullt utarbetade dessa än må vara.[5*] Att få ett grepp om denna process förutsätter förståelse för de relationer av social, politisk, institutionell och personlig art som utgör dess drivkraft. Endast därigenom kan man skaffa sig ett begrepp om processens rörelseriktning. Det blir sedan ett sekundärt problem att definiera de olika elementen i processen, och det problemet kan inte alltid lösas på ett entydigt och slutgiltigt sätt. Det finns för övrigt inte något absolut vetenskapligt skäl för detta.

19. Produktivt och improduktivt arbete

I ett tidigare kapitel om det arbete som producerar tjänster kom vi till den slutsatsen, att arbetarklassen inte definieras av de varierande konkreta former av arbete den har att utföra, utan av dessa arbetens sociala form. Det arbete som producerar varor skiljer sig inte i något väsentligt avseende från det arbete som producerar tjänster. Båda framställer nyttigheter och gör det på kapitalistisk basis, vilket betyder att syftet med den ena som den andra sortens produktion är att åstadkomma inte bara ett bytesvärde utan också ett mervärde för kapitalisten. De olika formerna av konkret arbete kan ha visst inflytande på de arbetandes medvetenhet, deras samhörighetskänsla och deras ekonomiska och politiska aktivitet, men de berör inte deras existens som klass. Alla former av arbete som skapar nyttigheter i kapitalets tjänst skall betraktas som produktivt arbete. Både de arbetare som bygger ett kontorshus och de arbetare som varje kväll städar huset producerar värde och mervärde. Och därför att de är produktiva för kapitalisten ger denne dem arbete och möjligheter att producera. Om enbart dessa slag av arbetare vore produktiva, skulle samhället leva på deras bekostnad.

Då uppkommer frågan: vad slags arbete är improduktivt? Om, som Marx gjorde gällande, skillnaden mellan det romerska rikets proletariat och den moderna tidens proletariat är den, att det förra levde på samhällets bekostnad, medan det senare sörjer för att samhället kan existera, måste man då inte dra den slutsatsen att det moderna proletariatet inte inrymmer några improduktiva arbetare? För att få svar på den frågan är det nödvändigt att man försöker skaffa sig en bild av vilka slag av improduktivt arbete som funnits i det kapitalistiska samhället och hur de utvecklats.

Termerna "produktivt arbete" och "improduktivt arbete" härrör från den omfattande debatt som fördes mellan företrädare för den klassiska nationalekonomin. Marx gjorde dem till föremål för en grundlig analys i första delen av "Teorier om mervärdet", ett ofullbordat arbete som han planerat skulle ingå som fjärde del i Das Kapital. För att förstå terminologin i detta utkast måste man hålla i minnet att det inte innehåller några omdömen eller i samarbetenas nytta för människorna i ett visst samhälle eller i samhällen över huvud taget. Den diskuterar uteslutande arbetets roll i det kapitalistiska produktionssättet. Marx' inlägg utgör med andra ord en analys av produktionsförhållandena och i sista hand av samhällets klasstruktur, inte en diskussion om nyttan av de olika formerna av arbete.

Produktivt arbete definierar Marx som det arbete som producerar varuvärde, och därmed mervärde, i utbyte mot kapital. Därmed utesluter han allt arbete som inte byts mot kapital. Egenföretagare som hantverkare, mindre jordbrukare, självständiga yrkesutövare är således enligt hans definition inte produktiva arbetare, därför att deras arbete inte byts mot kapital och inte direkt bidrar till att förmera kapital.[6*] Inte heller tjänstefolk är produktiva arbetare, även om de är anställda av kapitalister, ty det sker inte något utbyte av tjänarens arbetskraft mot kapitalistens kapital utan mellan tjänarens arbetskraft och kapitalistens vinst. Kapitalisten som anställer en tjänare uppnår därmed ingen profit, han spenderar bara sitt överskott. Det är uppenbart att härmed ingenting är sagt om nyttan av tjänarens arbete eller ens om detta arbetes specifika form. Samma sorts arbete kan vara antingen produktivt eller improduktivt, det beror uteslutande på dess sociala form. Att låta grannens pojke klippa familjens gräsmatta och ge honom en slant för besväret är att sätta igång improduktivt arbete; att vända sig till ett trädgårdsmästeri och rekvirera en man som uträttar gräsklippningsjobbet åt andra är en helt annan sak. Eller för att uttrycka sammanhanget sett från kapitalismens synpunkt: att leja arbetskraft för att få familjens gräsmatta klippt är improduktiv konsumtion, men att leja arbetskraft och låta den göra gräsklippningsjobb för andra för att på det sättet själv ta hem vinst är att sätta igång produktivt arbete som bidrar till kapitalackumulationen.

Ett ögonblicks eftertanke räcker för att klargöra denna distinktions betydelse för det kapitalistiska samhällets utveckling under de senaste tvåhundra åren. Förändringen av arbetets sociala form från att ha varit - ur kapitalistens synpunkt - improduktiv till att bli produktiv innebär en övergång från självanställning till kapitalanställning, från enkel varuproduktion till kapitalistisk varuproduktion, från förbindelser mellan personer till förbindelser mellan ting, från ett samhälle av spridda producenter till ett samhälle av monopolkapitalism. Därmed blir distinktionen mellan produktivt och improduktivt arbete som bortser från dess konkreta form och i stället uppmärksammar dess sociala form inte en överflödig abstraktion utan en sak av avgörande betydelse för analysen av kapitalismen. Den visar än en gång hur de sociala formerna styr och omvandlar innebörden av materiella ting och processer.

Skräddaren som syr en kostym på beställning av en kund skapar ett nyttigt föremål i form av en vara. Han byter den mot kundens pengar som han sedan använder för sitt uppehälle och för att täcka sina utlägg. Kunden köper ett nyttigt föremål och väntar sig ingenting annat av sina pengar än vad han får, alltså kostymen. Men kapitalisten som lejer ett antal skräddare för att sy kostymer skapar ett socialt förhållande, en social relation. I denna relation producerar skräddarna mer än kostymer, de gör sig själva till produktiva arbetare och arbetsgivaren till kapitalist. Kapital är således inte enbart pengar i utbyte mot arbete, det är pengar som innehavaren utbyter mot arbete i avsikt att lägga beslag på det värde, som arbetet skapar utöver vad det betalas för, alltså mervärdet. I alla de fall, där pengar byts mot arbete i detta syfte skapas en social relation, och efterhand som denna relation generaliseras och kommer att omfatta alla produktionsprocesser, skapar den samhällsklasser. Omvandlingen av improduktivt arbete till arbete som är produktivt, därför att det tjänar kapitalistens syfte att utvinna mervärde, utgör själva den process genom vilken det kapitalistiska samhället skapas.

Den klassiska nationalekonomin, både den ricardianska och den marxistiska, var ställd inför en värld, där största delen av allt arbete måste betecknas som improduktivt enligt ovanstående definition, eftersom det inte gav något direkt bidrag till kapitalbildningen. Mycket av de kapitalistiska ländernas historia under de senaste tvåhundra åren är berättelsen om hur denna form av arbete - det improduktiva arbetet - från att ha varit den dominerande sociala formen av arbete reducerades till en obetydlig del av det totala arbetet i samhället. Att formulera saken så är bara ett annat sätt att säga vad som redan tidigare sagts, nämligen att det kapitalistiska produktionssättet uppslukar alla andra arbetsformer och tvingar dem att passera genom kapitalets sil, efterlämnande var och en sin tribut av mervärde.

Man måste emellertid observera att allt arbete som inkorporeras i kapitalackumulationsprocessen inte nödvändigtvis görs till produktivt arbete. Ty det är också sant att produktivt arbete, det kapitalistiska samhällets grundval, är det arbete som producerar varuvärde. Och på varuvärdet vilar alla andra värdeformer i samhället - pengar, kreditmedel, aktier, försäkringar, etc., etc. För kapitalisten, som sysslar med produktion av varuvärden, är målet alltid att åstadkomma en så stor marginalvinst som möjligt. Men för att göra det måste han realisera varuvärdena, omvandla dem till penningform. Han måste med andra ord sälja sina varor. Även det kapitalistiska tillverkningsföretaget får således säljande funktioner; det tillverkar ju för att sälja. Och för det enbart säljande företaget, alltså det företag som köper andra företags varor för att återförsälja dem, blir naturligtvis uppgiften att realisera varuvärden, att omvandla dem till pengar, själva essensen av verksamheten.

I och med rutinmässigheten i processerna för värde- och mervärdeproduktion har kapitalisternas uppmärksamhet i växande utsträckning koncentrerats på detta realiseringsproblem, vars lösning t.o.m. blir viktigare för dem än själva värdeskapandet. Samtidigt har överskottsproduktionen ökat ofantligt, vilket lett till att kapitalförbrukningen enbart för kredit- och spekulationssyften har vuxit enormt. I sistnämnda fall är det fråga om att tillägna sig ökande andelar av det varuvärdesöverskott som uppstår i produktionen. Dessa två funktioner, kapitalets realisering och tillägnelse av det överskott som skapas i produktionen ger, som vi sett, upphov till en oerhörd mängd arbete, som är nödvändigt för det kapitalistiska produktionssättet men i sig självt improduktivt, eftersom det inte ökar det för samhället eller för kapitalistklassen tillgängliga värdet eller mervärdet ett jota.

Bokhållaren som håller reda på företagets utestående fordringar, försäkringskontoristen som sysslar med premieredovisning, bankkassören som tar emot insättningar representerar olika former av ekonomiskt och kommersiellt arbete, men deras arbete ger inget tillskott till de varuvärden som är "nergrävda" i de papper och siffror de handskas med. Detta beror emellertid inte på karaktären av deras arbete, av det faktum att det består av kontorsarbete. På produktionssidan finns det sysslor av samma karaktär, så även på lager- och transportsidan, som faktiskt ger ett produktivt bidrag till varuvärdet. Det beror snarare på att de sysslar med uppgifter som enbart bidrar till att realisera varuvärdet på marknaden, eller bidrar till kapitalets konkurrens om värdena eller uträttar diverse tjänster åt kapitalet o.s.v.

Arbete kan således vara improduktivt helt enkelt därför att det ligger utanför det kapitalistiska produktionssystemet eller - i de fall då det försiggår inom ramen för detta system - därför att kapitalisten använder det för improduktiva snarare än produktiva syften i sina bemödanden att ackumulera kapitalet. Det står nu klart, att medan det improduktiva arbetet utanför det kapitalistiska systemet minskar, så ökar det innanför detta system. Då vi tidigare hade en mängd arbete som var improduktivt därför att det inte verkade i kapitalets tjänst, så har vi numera fått en mängd arbete som är improduktivt av rakt motsatt skäl. Ju mera produktiv den kapitalistiska industrin har blivit, ju större mervärde den lyckats avpressa den produktiva befolkningen, desto mera omfattande har det improduktiva arbete blivit som enbart sysslar med att sprida det överskott, som därigenom skapats, på en mångfald enskilda kapital.

Modern borgerlig nationalekonomi har helt förlorat greppet om problemet improduktivt kontra produktivt arbete. På Smiths och Ricardos tid existerade improduktivt arbete huvudsakligen utanför det kapitalistiska produktionssystemet, och de klassiska nationalekonomerna bekämpade det därför som ett grovt slöseri och krävde att det skulle reduceras till ett minimum. Sedan det improduktiva arbetet till stor del tack vare dessa nationalekonomers verksamhet blivit praktiskt taget avskaffat utanför företagsvärlden, men återuppstod av andra skäl innanför den, har både företagare och nationalekonomer fått en annan syn på dessa problem. Förr i världen höll företagarna hårt på slantarna. De inriktade sina ansträngningar främst på att hålla nere de fasta kostnaderna och sätta in alla tillgängliga resurser på produktionen. Successivt har därvidlag en förändring inträffat, och dagens slogan lyder: "Slösa med miljonerna för att ta in ännu flera miljoner!" Med den gängse jargongen betyder det att miljonerna skall slösas - inte på produktion utan på marknadsföring, annonser, säljfrämjande åtgärder och spekulation. Det är genom dessa kanaler företagen slussar sina miljoner, medan resurstilldelningen till produktionen sker slentrianmässigt och enligt stela mallar.

Dagens borgerliga ekonomer, som bara bildar en gren av den moderna managementvetenskapen, ser allting med kapitalisternas ögon. För dem har frågan om produktivt eller improduktivt arbete förlorat det stora intresse det hade för äldre tiders ekonomer, alldeles som det förlorat sitt intresse för moderna företagsledningar. När dessa ledningar numera mäter arbetets produktivitet, låter de mätningarna gälla allt slags arbete, även det arbete som inte har någon produktivitet. För de borgerliga ekonomerna betyder produktivitet hur ekonomiskt arbetskraften fullgör de uppgifter som kapitalet förelägger den, oavsett om dessa uppgifter bidrar eller inte bidrar till nationens välstånd. Själva begreppet "nationens välstånd" har mist sin mening och utbytts mot "tillväxt", en term som inte har det ringaste att göra med hur effektivt arbetskraften producerar nyttiga varor och tjänster utan snarare avser snabbheten i kapital- och varuflödet på marknaden.

Hos kapitalets ideologer blandas den enorma mängden av för samhället värdelöst arbete, som ingår i det nämnda flödet, samman med det nyttiga arbetet till en enda, allmän arbetsprocess. Alla arbetsprocesser tilldelas samma nyttovärde: det arbete som producerar, det som realiserar och det som sprider mervärdet är för dem lika väsentliga. Produktivt och improduktivt arbete rörs ihop både i de individuella företagen och i ekonomin som helhet. Själva organisationen av det improduktiva arbetet följer samma linjer som organisationen av det produktiva arbetet. De två blir en enda odifferentierad massa.

I de tidiga kapitalistiska företagen var de människor, som sysslade med improduktivt arbete, mycket fåtaliga. De bestod i allmänhet av en liten favoriserad grupp nära knuten till företagsägaren. Dennes förtroendemän utgjordes av en skara välmeriterade anställda som samarbetade med honom på försäljningssidan och bokföringssidan och bistod honom med hans ekonomiska transaktioner och organisatoriska manipulationer. De hjälpte honom att förvalta och förmera hans kapital som kapital, medan nyckelmännen i produktionen enbart representerade hans kapital i dess temporära form av arbetskraft. De få tjänstemän som förde företagarens böcker, sålde hans produkter och bedrev affärsunderhandlingar på hans vägnar var invigda i hans hemligheter, planer och förhoppningar. I verkligheten var de hans kompanjoner vid exploateringen av de produktiva arbetarna, trots att de själva bara var anställda. De produktiva arbetarna å andra sidan representerade den sociala relationen mellan kapital och arbete, eftersom de var det direkta medlet för skapande av mervärde. "Att vara en produktiv arbetare är därför ingen lycka utan en olycka",[24] skrev Marx. De anställda som hjälpte kapitalisten att omsätta kapital och skaffa fram större profiter och att leda hans arbete fick i kraft av dessa sina funktioner en hel del privilegier som ökad trygghet och status. Att vara en improduktiv arbetare var därför lyckligare än att slita ont som arbetare i produktionen.

Numera har emellertid en påtaglig utjämning skett i förhållandet mellan produktiva och improduktiva arbetare i företaget. Å ena sidan har den produktiva arbetsprocessen i högre grad än tidigare blivit en kollektiv process. Det är i dag den samlade arbetsstyrkan i produktionen, inte de enskilda individerna, som utformar de slutliga produkterna. Varje enskild arbetare kan inte längre betraktas som en produktiv arbetare; definitionen på produktivt arbete blir tillämplig endast på kollektivet. Å andra sidan har även det improduktiva arbetet till följd av sin enorma expansion och den därmed följande arbetsdelningen kluvits itu på likartat sätt. De enskilda individerna har där, som tidigare beskrivits, ersatts av kollektiva organ, "avdelningar" och "divisioner", i vilka enbart avdelningscheferna respektive divisionscheferna har något att säga till om, medan den stora massan av anställda får en ställning snarlik produktionsarbetarnas.

Liksom problemen att organisera arbetsprocessen i de produktiva så väl som de improduktiva sektorerna blivit alltmera lika varandra från företagsledningens synpunkt, så har för arbetarna skillnaden mellan jobb vid hålkortsmaskiner, skrivmaskiner och bokföringsmaskiner å ena sidan och jobb vid transportband, verktygsmaskiner och packningsmaskiner å andra sidan blivit allt mindre. Klyftan mellan arbetsvillkoren i verkstad och på kontor, som tidigare var så påfallande, har fyllts igen. En gång i tiden erbjöd de improduktiva sysslorna på kontoren en möjlighet för många anställda att undslippa "olyckan att vara en produktiv arbetare", men numera utgör båda aktiviteterna bara två former av en och samma exploatering. För den stora massan av improduktivt sysselsatta i de moderna företagen har distinktionen mellan fabriksarbete och administrativt arbete förlorat sin karaktär av skiljelinje mellan proletariat och medelklass. Därmed blir det nödvändigt att modifiera Marx' aforism och omformulera den till: "Att vara lönearbetare är en olycka."

I sammanhanget kan det vara lämpligt understryka, att Marx själv aldrig drog en skarp skiljelinje mellan produktiva och improduktiva arbetare i tjänst hos kapitalisten som kapitalist när han ville beskriva samhällets klasstruktur. Han kallade både produktionens, handelns och kontorets arbetare lönearbetare.[7*] "I vissa avseenden", skrev han, "är kontorsarbetaren likaväl som produktionsarbetaren en lönearbetare. För det första köper arbetsgivaren hans arbetskraft av sitt rörliga kapital i syfte att öka sin totala kapitalstock, inte av sin vinst i syfte att tillförsäkra sig personliga tjänster. För det andra bestäms den kontorsanställdes lön, liksom produktionsarbetarnas löner, av kostnaderna för hans specifika arbetskraft, inte av produkten av hans arbete. Och", tillfogar Marx, "liksom produktionsarbetaren direkt skapar mervärde för det produktiva kapitalet så tillför kontorsarbetaren handelskapitalet mervärde och bidrar därmed till kapitalackumulationen."[27]

Marx tycks emellertid inte ha varit helt övertygad av sin egen argumentering. Han driver resonemanget ytterligare ett steg vidare och skriver, att "det sagda kan förefalla stå i strid med handelskapitalets natur, eftersom detta slags kapital inte sätter igång andras arbete utan snarare självt utför arbetet genom sina köp- och säljfunktioner, som ju är på en gång medlet och skälet till att handelskapitalet erhåller en del av det mervärde som industrikapitalet producerar".[28] Därefter ställer han följande väsentliga fråga: Om handelskapitalet uppbär sin vinst ur det mervärde som industrikapitalet producerar därför att det fullgör sina funktioner att köpa och sälja, vad händer då därest handelskapitalet växer sig så stort att det måste begagna sig av egna lönearbetare och sålunda konvertera en del av sitt kapital till variabelt kapital, vilket med nödvändighet måste ske. Eftersom sådant variabelt kapital inte skapar värde, kan det tillväxa endast som resultat av, inte som orsak till mervärde. Om det nu förhåller sig på detta sätt, kommer den del av handelskapitalet som förvandlas till variabelt kapital, d.v.s. till arbetslöner, att bli olikt allt annat variabelt kapital som ju skapar värde och mervärde. Marx medger att denna skillnad mellan det kapital som utges som löner till produktionsarbetare resp. handelsarbetare utgör en "svårighet". Han lägger inte fram något förslag till fullständig lösning av problemet, men för vår diskussion är hans fortsatta resonemang om det kommersiella arbetet tillräckligt. De slutsatser han kommer till kan summeras på följande sätt:[29]

1. Handelskapitalet måste i första hand betraktas som en del av industrikapitalet och därför förläggas till industriföretagets kontorsdomän, inte behandlas som ett separat kapital.

2. Industriföretagets kontorsverksamhet är till en början oändligt liten jämförd med dess fabriksverksamhet. Men efterhand som tillverkningen expanderar växer också kontorsverksamheten, vilket gör det nödvändigt att anställa kommersiella lönearbetare, vilka kommer att utgöra "kontorspersonalen".

3. En liknande utveckling gör sig gällande i fråga om det separata handelskapitalet (och därmed också för finanskapitalet i bank- och försäkringsväsende etc.), ty om varje köpman förfogade endast över så mycket kapital som hans egen lilla arbetskraft kan producera, skulle handelskapitalet komma att bli oändligt splittrat. Detta kan inte väntas ske, och därför kommer antalet kommersiella lönearbetare att öka i såväl handelskapitalets som bankkapitalets tjänst.

4. Handelsarbetarna liknar produktionsarbetarna i ett grundläggande hänseende: båda säljer sin arbetskraft till kapitalisten. Men i två speciella hänseenden är handelns lönearbetare olika andra lönearbetare. För det första är deras anställning inte en orsak till utan ett resultat av att företagets mervärde ökats; företagsprofiten är en förutsättning för att företaget skall kunna anställa och betala dem, inte en följd av att detta sker. (Ett uttryck för detta förhållande finner Marx i det faktum, att löner till kontorsanställda på hans tid ofta utbetalades i form av vinstandelar.) För det andra hör handelsarbetarna, genom att den konkreta formen för deras arbete är annorlunda än produktionsarbetarnas, till de bättre betalda bland lönearbetarna - till dem vars arbete räknas som kvalificerat arbete och som står över vanligt arbete.

5. Ingen form av arbete och arbetsvillkor i det kapitalistiska systemet kan emellertid betraktas som en gång för alla bestämd och slutgiltig. Lönerna för de kontorsanställda tenderar att falla till följd av den fortskridande arbetsdelningen inom all kontorsverksamhet och delvis till följd av den allmänna skolutbildningen, som medför att handelsarbetarnas arbetskraft förlorar i värde efterhand som den kapitalistiska produktionen utvecklas.

Med denna karakteristik av arbetskraften och dess utveckling inom kontors- och handelsområdet har Marx faktiskt gett en karakteristik av de dithörande problemen sådana de existerar i våra dagar. Den improduktiva arbetskraft som kapitalisterna lejer för att realisera eller tillägna sig mervärdet är lik den produktiva arbetskraften i alla avseenden utom ett: den producerar inte själv vare sig varuvärden eller mervärden och tillväxer följaktligen inte genom att vara en orsak till mervärdets ökning utan som ett resultat av denna ökning.

Det står också klart att Marx aldrig förutsåg eller ens försökte förutse hur stor den i kontor och handel sysselsatta arbetsstyrkan skulle kunna bli en gång, och om den skulle komma att utvecklas till ett proletariat. På det problemområdet liksom på alla andra drog han upp bestämda gränser för sina reflektioner om framtiden. Hans analyser fastställer principer men han ger sig aldrig in på spekulationer om vad som kan bli resultatet om dessa principer förblir verksamma för alltid eller för en längre tid framöver.[8*] Samtidigt är det uppenbart att han formulerade alla sina principer med en aldrig svikande logik och att han aldrig förbisåg någonting i det kapitalistiska systemets struktur utan hade full insikt om dess dynamik och förmåga till självförnyelse.

Vad som i Marx' ögon tedde sig som underordnade och för hans analys ovidkommande spörsmål framstår för eftervärlden som en väsentlig konsekvens av det kapitalistiska produktionssättet. Det lilla antalet lönearbetare i handelsföretagen, som förbryllade Marx i hans egenskap av samvetsgrann forskare, har i vår tid svällt ut till den omfattande och komplicerade yrkesstruktur, som är karakteristisk för den moderna kapitalismens improduktiva arbete, och därigenom har dessa anställda förlorat alla de karaktärsdrag som tidigare skilde dem från produktionsarbetarna. Trots att produktivt och improduktivt arbete tekniskt sett är åtskilda, och trots att det produktiva arbetet volymmässigt har krympt i samma mån som arbetsproduktiviteten har ökat, medan det improduktiva arbetet expanderat men enbart som resultat av det ökade mervärde som det produktiva arbetet skapat, så uppvisar de stora sysselsättningsområdena, alltså produktion och administration, inte längre några klart åtskiljande drag, som motiverar att de placeras i motsatsställning till varandra. De bildar en enda sammanhängande löntagarmassa som, till skillnad från vad fallet var på Marx' tid, har allting gemensamt.

20. Slutkommentar till frågan om yrkesskicklighet

I en studie om industrins mekanisering, gjord på 1930-talet för National Bureau of Economic Research, skrev Harry Jerome: "Vad angår effekterna på yrkesskickligheten av en fortsatt framtida mekanisering har man anledning förmoda, att den viktigaste verkan blir ökade krav på arbetarnas genomsnittliga yrkesskicklighet."[30] Nu fyrtio år senare torde det finnas få som inte instämmer i detta omdöme. Föreställningen att en allt längre driven mekanisering av det industriella arbetet och kontorsarbetet måste tvinga fram krav på bättre skol- och yrkesutbildning hos arbetskraften och att vi därigenom får en "uppvärderad" arbetskraft är en nästan universellt omfattad "sanning", både i allmänhetens och i den akademiska världens ögon. Eftersom argumenteringen i denna bok gått stick i stäv med en sådan uppfattning, blir det nödvändigt att granska den något närmare.

Begrepp som "yrkesskicklighet" och "utbildning" är i sig själva tillräckligt vaga för att en mera ingående granskning av dem skall vara motiverad. Tesen om en "uppvärdering" av arbetskraften lider av att den faktiskt aldrig underkastats en systematisk analys. Man skulle kunna kalla den en impressionistisk tes, eftersom den betraktas som så självklar att den inte tarvar några bevis. Men om man över huvud taget skall få ett grepp om den, är det just den saken som måste undersökas.

I det uttalande av Jerome, som nyss citerades, är nyckelorden "genomsnittlig yrkesskicklighet". Med teknologins utveckling har nästan allt arbete kommit att rymma en större volym av tekniskt och vetenskapligt kunnande, och i den meningen är det givet att den "genomsnittliga" yrkesskickligheten måste vara större i dag än i det förflutna. Men att påpeka detta är en tavtologi; spörsmålet gäller ju just huruvida det vetenskapliga och utbildningskrävande innehållet i ett arbete ger upphov till en större "genomsnittlig" yrkesskicklighet, eller om det inte i stället differentierar och polariserar yrkesskickligheten. Om det sistnämnda visar sig vara fallet och man likväl framhärdar i uppfattningen att den "genomsnittliga" yrkesskickligheten ökar, gör man sig skyldig till samma logik som den där mannen, som satt med ena foten i en balja med hett vatten och den andra i en hink med isvatten och påstod att han hade det "genomsnittligt bra". Den stora massan av arbetare är ju inte betjänta av att deras bestämmande över arbetsprocessen minskar, medan i gengäld företagsledning och ingenjörer tar över. Arbetarnas yrkesskicklighet blir om något reducerad, eftersom den yrkesskicklighet de redan besitter visar sig vara förspilld, utan att de vunnit en ny yrkesskicklighet i stället. De förlorar med andra ord i absolut yrkesskicklighet. Men ännu större blir deras förlust av relativ yrkesskicklighet. Ju mera av avancerad teknologi som finns inbäddad i arbetsprocessen, desto mindre förstår arbetaren av denna process; ju mer sofistikerad maskinen blir som intellektuell produkt, desto mindre förstår och behärskar arbetaren den. Med andra ord, ju mera arbetaren måste veta för att bli en fullvärdig, aktiv deltagare i arbetsprocessen, desto mindre kommer han eller hon att veta i förhållande till vad som krävs. Detta är den fallucka, som begreppet "genomsnittlig yrkesskicklighet" döljer.

Samma tvetydighet vidlåder en annan form av "uppvärderingstesen" nämligen den som tar fasta på en förmodad ökad yrkesspecialisering i arbetslivet. I en bok om yrkesrörligheten skriver t.ex. Omar Pancoast: "Det är ett historiskt faktum, att ett växande antal befattningar kräver speciella färdigheter. Bevisen härför har på ett övertygande sätt sammanfattats av J. K. Norton, som påpekar att ingen arbetsforskare, som noggrant studerat yrkestrenderna, har bestritt detta faktum."[31] Förmodligen förhåller det sig så. Men det förhållandet, att man som ett historiskt faktum accepterar påståendet att vi får allt större specialisering i arbetslivet, innebär ju inte att man accepterar påståendet att vi får allt flera människor som uppfyller de nya specialiteternas skicklighetskrav. Dessutom innebär detta grepp på problemet att man blundar för en mycket viktig sak, nämligen att mångfaldigandet av de tekniska specialyrkena är själva grunden för den stora arbetarmassans förvisning från kunskapens och yrkesskicklighetens domäner.

För flertalet anhängare av "uppvärderingstesen" tycks deras ställningstagande vara betingat av två markanta trender i arbetslivet. Den första är överflyttningen av stora skaror yrkesarbetande från ett sysselsättningsområde till ett annat. Det andra är den förlängda skoltiden. För att förstå yrkesskicklighetens problem är det värt att granska dessa trender i detalj, dels därför att en sådan granskning kan bidra till att man får en realistisk bild av yrkesskicklighetens utveckling genom tiderna, dels därför att den kan ge talande exempel på det sätt, varpå den konventionella samhällsforskningen accepterar konfektionssydda idéer om verkligheten som om de vore verkligheten själv.

Låt oss börja med massöverflyttningen av arbetare från den ena till den andra av de yrkeskategorier som statistiker sysslar med, då de försöker identifiera olika kategorier av arbetarklassen. Omkring sekelskiftet laborerade man med tre stora kategorier: yrkesutbildade arbetare och förmän samt närbesläktade, operatörer samt närbesläktade och kroppsarbetare utanför jordbruket, vilka tillsammans representerade något under 36 procent av hela den arbetande befolkningen. Sjuttio år senare utgjorde dessa kategorier något över 36 procent av den arbetande befolkningen, ehuru andelen under ett par mellanliggande decennier, 1920-talet och 1950-talet, hade varit uppe i 40 procent. Men fördelningen på de tre kategorierna har varierat kraftigt under sjuttioårsperioden. Uttryckt i procent av den totala arbetande befolkningen ger följande tabell besked om utvecklingen.[32]

Den mest framträdande förändringen är minskningen av kategorin kroppsarbetare, av vilken många överförts till operatörernas grupp och resten blivit yrkesutbildade arbetare eller förmän. Härvidlag bör man hålla i minnet att vid en omvandling av procentandelarna till antal arbetare har de tre kategorierna tillsammans år 1970 blivit 2 2/3 gånger så stora som de var år 1900 och att varje procents ökning betyder att de blivit 2 1/2 gånger så många. Vid första påsyn förefaller denna förändring innebära en massiv "uppvärdering" av arbetskraften, men i realiteten förhåller det sig inte så.[33]

Klassificeringen av arbetare är ingalunda något som "faller sig naturligt" eller "ger sig självt", och inte heller är graden av yrkesskicklighet en sak som lätt kan utläsas av de etiketter som statistiken klistrar på de olika kategorierna. Den första socio-ekonomiska yrkesklassificeringen i USA gjordes 1897 av en tjänsteman i the Bureau of Census, William C. Hunt. Han grupperade alla i förvärvslivet sysselsatta på fyra kategorier: företagare, yrkesutbildade arbetare, kroppsarbetare och kontorsarbetare; den grupp av partiellt utbildade arbetare som numera i USA går under beteckningen "operatörer" existerade då inte. I gruppen "yrkesutbildade arbetare" placerade Hunt de som ägde vad man förr i världen brukade kalla "hantverksskicklighet", medan alla andra hänfördes till "kroppsarbetare". Kroppsarbetarnas kategori utgjorde alltså en rest, ett residuum, för att tala statistikernas och ekonomernas språk.

Under slutet av 1920-talet reviderades Hunts yrkesklassifikation av dr Alba Edwards, också han en mångårig funktionär i den amerikanska folkräkningsbyrån. Genom honom fick yrkesstatistiken en fundamentalt ny grundval. Den förbättring som han genomförde och som har intresse för vår framställning, bestod i att han delade upp kroppsarbetarnas kategori på två grupper. Den grupp som skötte maskiner eller sysslade med mekaniska processer kallade han operatörer. Alla de övriga fick behålla sin ursprungliga beteckning, kroppsarbetare, laborer. Detta system tillämpades för första gången i 1930 års amerikanska folkräkning.

Härutöver genomförde Edwards ett annat stort arbete. På grundval av sitt eget system rekonstruerade han alla tidigare folkräkningar under 1900-talet, så att yrkesklassificeringarna från period till period blev jämförbara.[34]

Dr Edwards tre arbetarkategorier var avsedda att motsvara tre nivåer av yrkesskicklighet. De arbetare som uppfyllde gamla hantverksmässiga skicklighetskrav stannade kvar i gruppen "yrkesskickliga arbetare", liksom de icke yrkesskickliga bibehöll sin beteckning "kroppsarbetare". Men genom tillskapandet av operatörernas kategori fick man nu en ny grupp betecknad som "partiellt yrkesskickliga". Det bör emellertid observeras att denna ändrade klassificering inte grundade sig på några vetenskapliga undersökningar av arbetsuppgifterna i de olika jobben utan på ett mycket enkelt mekaniskt kriterium: begreppet "partiell yrkesskicklighet" knöts till vissa sysslor vid maskiner, som maskinpassning, maskinmatning etc. Med ett enda penndrag åstadkom Edwards på så sätt en massiv "uppvärdering" av yrkesskickligheten hos stora arbetarmassor; själva det faktum att man fick allt flera maskiner i produktionen garanterade en sådan uppvärdering, utan att någon reell ökning av yrkesskickligheten hade påvisats. Låt oss närmare belysa denna uppvärderingsprocess med exempel från två yrkeskategorier, å ena sidan det gamla kuskyrket, å andra sidan det moderna yrket "motorfordonsförare".

Före första världskriget var kuskarnas yrkesgrupp den största av alla, i våra dagar är de yrkesmässiga motorfordonsförarna den största av alla. Kuskarnas kategori klassificerades i den samtida statistiken som kroppsarbetare, motorfordonsförarna, d.v.s. lastbilsförare, truckförare, taxichaufförer o.s.v. klassificeras i dagens USA som partiellt yrkesutbildade på grund av sin anknytning till maskiner. Här illustreras i blixtbelysning hur yrkesklassificeringen blivit annorlunda därför att hästdragna transporter ersatts av motoriserade transporter. Självklart är det omöjligt att betrakta skillnaden i yrkesskicklighet på detta sätt. Fram till sekelskiftet, då vi i stort sett hade ett jordbrukssamhälle, lärde sig större delen av landsbygdens befolkning att köra häst och vagn under uppväxtåren, och denna upplärning ingick som en del i vardagstillvaron. Men de människor, som ännu ett gott stycke in på detta sekel kunde köra bil, var ytterst fåtaliga. Under dessa omständigheter kunde det vara riktigt att betrakta konsten att handskas med hästar som ett gemensamt arv, en färdighet som inte hade det ringaste att göra med yrkesutbildning och yrkesskicklighet, medan konsten att köra bil hade detta i högsta grad. I våra dagar är förhållandet snarast omvänt. Bilkörning är en utbredd färdighet som, bortsett från extremfallet professionella racerförare, ingen tänker på som en "yrkesskicklighet", medan däremot konsten att sela på och köra ett par hästar är en särpräglad och ovanlig färdighet. Att på det sätt som yrkesklassificeringen gör gradera yrkesskicklighet lämnar på det hela taget mycket övrigt att önska, eftersom jämförelserna blir beroende av olika tiders olika förhållanden.

Det är bara i statistikens och inte i verklighetens värld som en arbetare vid transportbandet på en bilfabrik besitter större skicklighet än en storsjöfiskare, en gaffeltruckförare, en trädgårdsmästare och som en kricketplanskötare eller en maskinpassare behöver mera yrkesutbildning än en stuvare, en timmerhuggare eller flottare. Med den fortskridande rutiniseringen av maskinsysslor blir det allt mindre befogat att klassa operatörer högre än andra manuella arbetare. Hela begreppet "partiellt yrkesskickliga" är tvivelaktigt. I verkligheten är de utbildnings- och arbetskrav som numera ställs på operatörer så låga, att man har svårt att föreställa sig något annat jobb som fordrar så litet i den vägen.

Det amerikanska arbetsdepartementet har gett ut en yrkesöversikt, kallad Occupational Outlook Handbook, i parentes sagt det enda officiella försök som gjorts i USA att beskriva yrkesskicklighet och yrkesutbildning, och där karakteriseras kategorin "operatörer" på följande sätt:

"Partiellt yrkesskickliga arbetare får i allmänhet - frånsett en kort träning - ingen annan utbildning än den som bibringas dem i arbetet. Som regel blir de tillsagda vad de skall göra och hur de skall göra det, och de är hela tiden noggrant övervakade. Deras jobb består ofta i att upprepa samma rörelser under hela arbetsdagen.

Partiellt yrkesskickliga behöver sålunda ingalunda ägna år åt att lära sig sitt jobb. Deras repetitiva och rutinmässiga arbete kan ofta läras på en dag och helt behärskas efter några få veckor. Även de jobb som förutsätter en något högre yrkesfärdighet, t.ex. truckförarens, kan läras på ett par månader. Anpassningsförmåga, d.v.s. förmåga att lära sig nya rutinsysslor snabbt, inklusive att passa nya maskiner, är en viktig kvalifikation för partiellt yrkesskickliga arbetare.

Av nyanställda sådana arbetare väntar man sig inte någon större färdighet, men efter en kort tids träning måste de jobba med hög, stadig standardhastighet. I allmänhet krävs att de har god syn och god muskelsamordning."[35]

Arbete som inte kräver mera än en frisk människas normala fysiska egenskaper, som kan läras på en tid som varierar mellan en dag och högst ett par månader, som består i att göra vad man blir tillsagd att göra, som upprepar samma arbetsrörelser dagen lång och som ifråga om särskilda kvalifikationer inte förutsätter annat än en viss anpassningsförmåga - är inte det en beskrivning som passar in på icke yrkesskicklig arbetskraft snarare än på partiellt yrkesskicklig arbetskraft?

En engelsk industriforskare, Joan Woodward, har gett ut en bok om industriell organisation i Storbritannien, där hon bl.a. skildrar yrkesklassificeringen i detta land. Hon skriver:

"Den traditionella skiljelinjen mellan timlönearbetare i brittisk industri går mellan yrkesskickliga, partiellt yrkesskickliga och icke yrkesskickliga. Denna differentiering erkänns och kommer till uttryck både i lönestrukturen inom flertalet industrier och i samhällets klasstruktur. Även om det är omöjligt att med någon större precision definiera de nämnda termerna så begagnas de i alla industriföretag. Allmän enighet råder om att man med yrkesskicklig arbetare menar en arbetare som fått utbildning under flera år och som formellt erkänns vara yrkesskicklig även av andra företag än det, i vilket han eller hon är anställd; att man med partiellt yrkesskicklig arbetare menar en som fått en begränsad utbildning, vanligen mellan två och tolv veckor och som under denna tid förvärvat manuella färdigheter och mekaniska kunskaper tillräckliga för att han skall kunna sköta det jobb han satts till; och att man med icke yrkesskicklig arbetare menar en, vars arbete inte förutsätter någon som helst utbildning."[36]

Om man tar Joan Woodward på hennes ord skulle skillnaden mellan en yrkesskicklig och en partiellt yrkesskicklig arbetare vara att den förre har fått flera års utbildning och den senare två till tolv veckors utbildning, medan det som skiljer en partiellt yrkesskicklig arbetare från en okvalificerad arbetare skulle åstadkommas på två till tolv veckor. Det är uppenbart att detta inte kan vara en realistisk beskrivning av ett sakförhållande. I verkligheten finns det få arbeten, om ens något, inklusive de icke yrkesutbildades, där färdighets- och kunskapskraven är lika med noll. Hjälparbetaren åt en snickare lär inte kunna göra nämnvärd nytta om han inte åtminstone lärt sig känna till den mängd av verktyg som begagnas i snickaryrket och den mångfald material av varierande slag och storlekar som kommer till användning. Om man håller detta i minnet inser man lätt, att snickarens hjälparbetare otvivelaktigt måste kräva en längre utbildningstid än flertalet operatörer behöver, men inte desto mindre klassas den förre som icke utbildad arbetare och de senare som partiellt utbildade arbetare. Det kan inte heller råda något tvivel om att åtskilliga arbeten med hacka och spade förutsätter längre träning än många sammansättningsarbeten i industrin och många maskinpassningsjobb. En forskningsrapport om slutmontage vid löpande band i en bilfabrik, utförd av Yale-universitetets teknologiska projektavdelning, kunde rapportera att arbetscykeln i den sortens jobb genomsnittligt var tre minuter. Rapportens författare slog också fast att en utbildningstid på mellan några timmar och en vecka var tillräcklig för denna form av arbete. De konstaterade vidare att 65 procent av bilfabrikens arbetsstyrka hade mindre än en månads utbildningstid.[37]

När man tar del av sådana här upplysningar bör man ha klart för sig att sammansättningsarbete är den sysselsättning som expanderat särskilt kraftigt under de senaste sjuttiofem åren. Det är också det arbetsområde som, i kraft av ett rent under av definitionskonst, uppvisar den mest slående "uppvärderingen" av arbetskraften.[9*]

Den uppklassning till högre nivåer av yrkesskicklighet som här exemplifierats och som gjort flertalet av stadsarbetarna till partiellt yrkesskickliga arbetare stoppar emellertid inte vid stadsmurarna. Man måste också ta i betraktande utvecklingen bland jordbruksarbetarna.

Som alla vet har jordbruksarbetarnas numerär minskat enormt i alla industriländer. Vid sekelskiftet klassificerades 17,7 procent av hela den arbetande befolkningen i USA som "jordbruksarbetare och förmän" (den helt övervägande delen var arbetare, några få var förmän). Men statistiken gjorde inga försök att gradera denna massa efter yrkesskicklighet; all arbetskraft anställd i jordbruket hänfördes till denna samma kategori. Den enda skiljelinje som yrkesklassificeringen drog upp gick mellan "jordbrukare" - alltså människor med eget jordbruk - och "jordbruksarbetare och förmän". Bland de 17,7 procent som redovisades år 1900, fanns emellertid åtskilliga jordbruksarbetare - kanske rent av flertalet - som utgjordes av kunniga bönder som en gång ägt gårdar men förlorat dem. Under alla förhållanden hade majoriteten av dessa jordbruksarbetare vuxit upp i lanthem och under uppväxtåren fått lära sig flertalet av de där förekommande sysslorna. Den vuxne, lejde jordbruksarbetaren kunde följaktligen göra nytta för sig, eftersom han tidigt fått börja lära sig det mesta om jorden och dess gödsling, om boskap och andra husdjur, om jordbruksverktyg och också om en hel del jordbruksmaskiner. Han kunde delta i skördearbetet lika väl som han kunde bygga ett uthus eller en gärdsgård, han kunde plöja, mjölka, mocka under djuren och inhägna en hage, och han stod på det hela taget inte främmande för något mansgöra på en bondgård. Allt detta representerade självfallet en ansenlig mängd yrkesskicklighet och ett rikt sortiment av kunskaper, mer eller mindre väl företrädda hos olika arbetarkategorier; en bomullsplockare i södern hade naturligtvis inte samma sorts yrkesskicklighet som en allroundarbetare i Iowa eller Illinois. Men att, som numera blivit vanligt, blunda för det breda register av färdigheter och kunskaper som jordbrukets arbetskraft måste behärska, eller låta sig luras av det faktum att alla yrkesklassificeringar placerar jordbruksarbete lägst på listan över yrkesskicklighet, innebär bara att man står främmande för allt vad yrkesarbete heter.

Av alla existerande yrkesgrupper har jordbruksarbetarnas varit utsatt för den kraftigaste decimeringen. Deras andel av den totala arbetande befolkningen i USA var som nämnts 17,7 procent år 1900, men 1970 hade den sjunkit till 1,7 procent. För våra sociologer innebär detta uppflyttning av en enorm massa arbetare till högre skicklighetsnivåer. I motsvarande mån har gruppen "partiellt yrkesskickliga" fått sin numerär våldsamt ökad. Denna utveckling har skett på följande sätt:

Fr.o.m. 1950 har USA tillämpat Alba Edwards system för yrkesklassificering i en något modererad form. En ny kategori av servicearbetare infördes då i yrkesstatistiken under beteckningen "hushållsarbete utanför privathushåll". På det sättet flyttades en stor del av de dittills som icke yrkesskickliga registrerade hushållsarbetarna upp till servicearbetarnas "partiellt yrkesutbildade" klass. Denna nya kategori av servicearbetare bestod till ungefär en fjärdedel av arbetare som redan tidigare klassificerades som partiellt yrkesskickliga och till tre fjärdedelar av sådana anställda som tidigare förts till de icke yrkesutbildade kroppsarbetarna. Eftersom servicearbete enligt statistiker och sociologer ligger ett par pinnhål högre än vanligt kroppsarbete, klassades de t.o.m. en klass över operatörerna.

Återigen hade man alltså med ett enda penndrag gjort en massiv "uppvärdering" av arbetskraftens yrkesskicklighet.

Innan vi lämnar det här problemet måste några ord sägas om hur den snabba tillväxten av kontorsarbetare och försäljningsarbetare påverkat den illusoriska uppgraderingen av yrkesskickligheten inom dessa kategorier. De betingade reflexer, som får akademiska sociologer och statistiker i offentlig tjänst att automatiskt sätta alla former av kontorsarbete ett eller ett par pinnhål högre än alla former av kroppsarbete både när det gäller yrkesskicklighet, utbildning, prestige och klasstillhörighet har en lång tradition inte minst i USA, och endast få har vågat ifrågasätta den. En forskare som Theodore Caplow kunde i sitt verk om arbetssociologi skriva, att föreställningen om manschettyrkenas överlägsenhet otvivelaktigt är det främsta skälet till att inte bara den officiella yrkesklassificeringen utan också en rad andra socioekonomiska yrkesbeskrivningar, gjorda av amerikanska sociologer, ser ut som de gör.[39] Fördomen att "manschettarbete" står högre än "overallarbete" är så stark, att den rent kvantitativa tillväxten av de förra på de senares bekostnad tas som bevis för att yrkesskickligheten och yrkesutbildningen förbättrats. Några faktiska belägg härför presteras inte av den konventionella klokskapens företrädare. De anser saken vara självklar.[10*]

En ökad yrkesutbildning med därav följande ökad yrkesskicklighet anses vara det första medlet att göra modern industri och handel effektivare. Det andra medlet förmenas vara att man förlänger skoltiden, en tanke som bygger på antagandet att en förbättrad skolutbildning är en förutsättning för ökad yrkesskicklighet.

En stadig trend mot längre skoltid har gjort sig märkbar under hela 1900-talet. Den nådde sin kulmen under perioden 1948-1969, då det genomsnittliga antalet skolår ökade från 10,6 år 1948 till 12,4 år 1969.[41] Det gör för det första klart, att läs-, skriv- och räknefärdigheter nu är allmänt spridda inom alla samhällsskikt. Stadslivet kräver dessa färdigheter, inte bara därför att de är nödvändiga för att en urbaniserad befolkning skall kunna utföra sina arbeten, utan också för att de skall kunna efterleva lagarna, följa gällande samhällsregler och sörja för sina inköp och sin behovstillfredsställelse över huvud taget. Att kunna läsa och skriva är elementära krav på en befolkning som inte längre kan kommenderas, köpas eller smickras till att bete sig på önskvärt sätt; en datamaskin kan ju inte kommenderas eller övertalas att behandla symboler om dessa inte uppfyller de elementära kraven på identitet och position.

Utom att tillföra medborgarna de grundläggande kunskaperna, läskunnighet och skrivkunnighet, har skolan också till uppgift att sörja för de ungas anpassning till det urbana livet, med andra ord för deras "socialisering". Den funktionen har skolan i växande omfattning övertagit från familjen, kyrkan och samfälligheten sedan jordbrukssamhället ersatts av det urbaniserade industrisamhället. Det är också känt att den genomsnittliga skoltiden är längre i städer och stadsområden än i alltjämt bestående jordbruksdistrikt. Överföringen av folk från gårdar och byar till städer har nästan automatiskt lett till en förlängd skolutbildning.

Under de senaste hundra åren har dessutom den ökade tillämpningen av vetenskapliga och tekniska rön på produktion, administration, företags- och arbetsledning, utbildning och hälsovård medverkat till uppbyggnaden av en stor apparat för högre undervisning, avsedd att tillgodose det ökade behovet av specialister till de nämnda verksamhetsområdena. Detta i sin tur har haft en markerad effekt på skoltidens genomsnittliga längd.

De nu nämnda faktorerna, som medverkat till att bestämma utbildningsbehoven sedda ur yrkessynpunkt, förklarar till en del den påtagliga tillväxten av skolmässig massundervisning, även om de inte förklarar hela expansionen. En fullständig bild av skolsystemet och dess sätt att fungera i USA och den övriga kapitalistiska världen skulle kräva grundliga historiska forskningar om hur rådande undervisningsnormer tillkommit och hur de utvecklats i samspel med de övriga samhällsförhållandena. Men även en skissartad beskrivning av denna process kan klargöra att en mångfald omständigheter, av vilka flertalet inte haft någon direkt förbindelse med arbetslivets krav på medborgarnas uppfostran och utbildning, varit verksamma härvidlag.

Den stora depressionen på 1930-talet låg bakom den amerikanska lag som då tillkom i syfte att begränsa arbetslösheten genom att reducera ungdomsarbetet. Man ville utestänga vissa årsklasser av befolkningen, d.v.s. de unga, från arbetsmarknaden. Den givna och väntade följden härav blev att tiden för ungdomarnas avgång från skolan försköts framåt. Andra världskriget kom och medförde en tillfällig lösning av arbetslöshetsproblemet genom det nödvändiga massuppbådet av folk till arbetslivet för produktion av krigsförnödenheter och tjänster till de väpnade styrkorna. När det blev uppenbart att andra världskriget led mot sitt slut väcktes emellertid farhågor för en förnyad djupgående depression, detta med tanke på de demobiliserade soldaternas återkomst och bortfallet av de jättelika försvarsbeställningarna till industrin. Olika åtgärder vidtogs för att möta denna väntade kris, och en av dem bestod i att man skapade det senare så mångomtalade systemet för subsidiering av de hemvändande krigsveteranernas fortsatta skolundervisning och yrkesutbildning. Detta ledde både efter andra världskriget och efter Koreakriget till en kraftig tillströmning till utbildningsväsendet och till uppförande av nya, statligt finansierade undervisningsanstalter, vilket i sin tur bidrog till en ytterligare förlängning av den genomsnittliga skoltiden. Den snabba ökning av kapitalackumulationen, som skedde under hela efterkrigstiden fram till slutet av 60-talet, stimulerade företagen till en kraftigt ökad efterfrågan på specialister till företagsledande och arbetsledande poster, och detta i kombination med det statliga utbildningsstödet började rätt snart, och inte oväntat, visa sina effekter genom ett växande utbud av arbetskraft med college-utbildning och "studentbetyg". I slutet av 60-talet hade utbudet svällt så att man fått ett överskott av åtminstone på papperet välkvalificerad arbetskraft. En hel generation hade lockats att utbilda sig för en "lysande karriär", trots att sysselsättningsläget i verkligheten var sådant att högst en fjärdedel av denna generation kunde påräkna annat än vanliga arbetarjobb med minimala krav på utbildning och låga löner. Den förda utbildningspolitiken gav upphov till bakslag i samhällsmotorn.

Undervisningens omfattning på gymnasienivån hade under tiden medfört att arbetsgivarna börjat begagna de arbetssökandes collegediplom och "studentbetyg" som ett urvalsinstrument vid nyanställningar. År 1969 beskrev regionalchefen vid the Bureau of Labor i New York, Herbert Bienstock, situationen på följande sätt:

"Avslutade studier inom det högre skolväsendet har i dag blivit ett viktigt villkor för tillträde till arbetsmarknaden. Arbetsgivarna, som i en tid av kraftig expansion på undervisningsområdet upptäckt att de kan välja nytt folk för sina företag bland ett stort antal högskoleutbildade, har börjat begagna 'studentbetyget' som ett urvalsinstrument och anställer ofta den som har de högsta betygen, även om det lediga jobbet inte är särskilt krävande och inte alls förutsätter högre skolutbildning. Detta tillvägagångssätt har blivit vanligt när det gäller rekrytering till de snabbt växande yrkeskategorierna på kontor, i försäljningsorganisationer och serviceföretag."[42]

Denna utbredda företagspraxis stärkte den redan föreliggande trenden mot förlängd skoltid. Den tillämpades snart inte bara när det gällde kontors- och försäljningsarbete utan också vid anställning av folk till fabriker och verkstäder. Flertalet verkstadsjobb kräver bara grundskolekompetens, förklarade personaldirektören i Monsanto Chemical Company på en arbetsmarknadskonferens i Chicago i juni 1967, men alltför ofta fordrar affärsföretagen avgångsbetyg från högre undervisningsanstalter för tillträde till dessa jobb.[43]

Massutbildning av folk till icke specialiserade arbeten har på detta sätt i växande utsträckning förlorat anknytningen till arbetslivets verkliga behov. Samtidigt har "utbildningsexplosionen" kommit att betraktas som allt viktigare för samhällets ekonomiska och sociala struktur. Den har tilldelats uppgifter som har föga eller ingenting att göra med strikt uppfostringsmässiga och utbildningsmässiga syften. En av de funktioner, som vidgad undervisning och förlängd skoltid till aderton års ålder har fått sig tilldelade, är att hålla arbetslösheten inom rimliga gränser. I den sociala stabilitetens intresse och för att kunna övervaka den alltmera rotlösa ungdomen har skolan utvecklats till ett slags jättestor förvaringsanstalt för tonåringar. Att hålla ungdomen kvar på skolbänken har också blivit en viktig angelägenhet för de dubbelarbetande familjerna, som numera förlorat det mesta av sina fostrande uppgifter, bl.a. uppgiften att lära de unga anpassa sig till de vuxnas samhälle. Som en följd av dessa skolans nya sidouppgifter har undervisningen försämrats i takt med att skoltiden förlängts. De kunskaper, som den gamla åtta- eller nioåriga skolan tillförde eleverna, kan i många fall inte bibringas eleverna i den tolvåriga skolan. Det ger i sin tur eftertryck åt näringslivets framstötar för vidgad högre undervisning, och det får rättfärdiga arbetsgivarnas krav på "studentbetyg", som kan ge men ingalunda alltid ger garanti för att deras nyanställda åtminstone lärt sig att läsa.

Man kan inte heller bortse från de rent ekonomiska konsekvenserna av det vidgade skolsystemet. Förlängningen av skoltiden begränsar naturligtvis den officiellt erkända arbetslösheten, men den ger också upphov till ett växande antal lärare, administratörer, byggnadsarbetare till de snabbt uppväxande skolhusen och servicearbetare av olika slag. Därtill kommer att massundervisningen gett enorma möjligheter till kapitalackumulation och blivit ett utomordentligt lönsamt verksamhetsområde för leverantörer av alla slag och en svärm av subsidiära företag. Dessa aktiviteter, som inte har ett spår att göra med vare sig skolundervisning eller yrkesutbildning, skulle vara svåra att föreställa sig i ett samhälle utan ett enormt undervisningssystem. Det har också under senare år framkommit exempel på, att stängningen av en skola eller enbart av vissa klasser i en skola gett upphov till svåra sociala kriser i den kommun som drabbats. Skolan som barn- och ungdomsvårdare har blivit oumbärlig för familjer där båda föräldrarna yrkesarbetar, om. dessa familjer skall kunna fungera och om kommunerna skall kunna upprätthålla den allmänna ordningen - detta trots att skolan fullgör dessa uppgifter på ett dåligt sätt. Kort sagt, för dagens ungdom finns det ingen annan plats än skolan. Genom att försöka fylla ett vacuum, har skolan själv blivit ett vacuum, tömd på alltmera av sitt egentliga innehåll och reducerad till en rent yttre form. Alldeles som arbetsprocessen, i den mån den kompliceras och kräver ökade kunskaper, ger arbetarna allt mindre behov av kunskaper, så håller den skola, som existerar för att ge uppfostran till framtidens arbetare, på att utvecklas på ett sådant sätt, att den, i samma mån som den får alltmera att lära ut, ger allt mindre skäl för lärarna att undervisa och för eleverna att lära. I utbildningssystemets brist på mål, i dess meningslöshet och tomhet ligger källan till ungdomens växande fientlighet mot skolan, en fientlighet som hotar att rasera hela undervisningsväsendet.

Bland företagsledare, pedagoger och forskare på undervisningsområdet växer insikten om att den allmänna föreställningen om ett samband mellan utbildning och arbetsmarknad är falsk, när det gäller den stora massan av arbeten. Men denna insikt kommer inte nödvändigtvis att innebära en återgång till en tidigare skolavgång. De kapitalistiska samhällena i Europa och USA har knappast något annat val än att bevara det bestående utbildningsetablissemanget som social institution och acceptera dess föränderliga funktioner. Men medvetandet om hur föga masstillströmningen till såväl elementär som högre undervisning bidragit till att göra den nytillträdande arbetskraften bättre förberedd för arbetslivet håller på att spridas.

En av de forskare, som under senare år ägnat dessa problem ett ingående studium, Ivar Berg, har kommit till den slutsatsen att de utbildningsmässiga ambitionerna numera långt överskrider vad flertalet arbeten i verkligheten kräver. Anspråken på högutbildad arbetskraft kan därför inte förklaras med att teknologiska och andra närbesläktade förändringar nödvändiggjort detta.[44] Det mest frapperande av Bergs forskningsrön är iakttagelsen att en högutbildad arbetskraft i själva verket kan bli en belastning för företagen. I sina undersökningar inom en grupp textilarbetare rörande produktivitet, platsbyte och frånvaro i arbetet, fann han att dessa faktorer var omvänt proportionella till de utbildningsinsatser som gjorts för dessa arbetare.[45] Vid en samplad intervjuundersökning om kontorsarbete kom han till samma slutsats. Han mätte prestationerna i 125 bankfilialer, tillhöriga en stor bank i New York, med hänsyn till personalomsättning och arbetseffektivitet. De uppmätta värdena visade sig stå i omvänt förhållande till utbildningsnivån hos de 500 undersökta bankmännen. De avdelningskontor som uppvisade de sämsta resultaten hade en påfallande stor andel anställda som genomgått eller genomgick vidareutbildning. Det framkom också belägg för att de bankfilialer, som uppvisade de sämsta resultaten, hade avdelningschefer som var ivriga förespråkare för kraftiga utbildningsinsatser och varmt trodde på uppfostrans betydelse för framgång i arbetslivet.[46] I verkligheten tycks förhållandet vara det motsatta. Men arbetsledarna låter sig knappast rubbas i sin uppfattning. I ett företag deklarerade en teknisk arbetsledare att de arbetare på hans avdelning som hade den bästa utbildningen också var hans bästa tekniker, men undersökningsdata från hans företag visade att förmännen i företaget tvärtom fann att de minst utbildade arbetarna var de effektivaste. Det var arbetsledare på de högre nivåerna som hävdade den motsatta uppfattningen.[47] Om de hade rätt, skulle detta möjligen kunna förklaras av att högre utbildning ofta för med sig skärpt missnöje med arbetsförhållandena.[48]

De nya fakta som forskningen skaffat fram på detta område har fört med sig att allt flera företagsledningar börjat svalna i sin tro på utbildning som en underkur. Många av dem avstår numera från sin tidigare rekryteringspolitik med stark tonvikt på utbildningsmeriter. Förr i världen, då högre undervisning och vidareutbildning inte förekom så allmänt, hade man lagt märke till att arbetslöshet oftare drabbade outbildade arbetare än utbildade arbetare. Detta förhållande framhävdes starkt av massmedia under 50- och 60-talet, då den stora utbildningspropagandan kommit i gång. Det var ju ett bevis för uppfostrans och utbildningens betydelse för den moderna industrin, och hos de mera enkelspåriga människorna väcktes t.o.m. förhoppningar om att utbildning skulle kunna avskaffa arbetslöshet. Sådana förhoppningar grundade sig naturligtvis på antagandet, att arbetslöshet är en följd av brister hos arbetskraften: de som inte kan fungera i den moderna ekonomin ställs utanför förvärvslivet. Men ett sådant antagande förbiser, som Stanley Lebergott påpekat, ett förhållande som är karakteristiskt för den arbetslöses situation, det nämligen att han utgör en marginell tillgång på en arbetsmarknad där det inte råder balans mellan utbud och efterfrågan. Även om hela den arbetande befolkningen fick bättre utbildning skulle en del förbli en marginell arbetskraft, men då skulle det hänföras till någon annan brist i deras personliga utrustning.[49]

Detta är i själva verket vad som redan hänt, fast förhållandet ingalunda blivit föremål för samma debatt i massmedia som den tidigare skillnaden mellan utbildningsnivån bland de arbetande och de arbetslösa. År 1971 gjorde the Bureau of Labor Statistics en undersökning som gav ovederläggliga bevis för den saken:

"Förr i världen förhöll det sig så, att folk som hade regelbundet arbete uppvisade en bättre utbildningsbakgrund än folk som ofta gick arbetslösa. År 1950 var den genomsnittliga skoltiden för de regelbundet sysselsatta tolv år, medan den för de ofta arbetslösa var endast nio och ett halvt år. Därefter har den genomsnittliga skoltiden för de båda kategorierna utjämnats så att år 1971 skillnaden mellan arbetslösas och sysselsattas skoltid var ytterst obetydlig, 12,2 år för de förra och 12,4 år för de senare. Det är en differens som är statistiskt insignifikant."[50]

Denna utjämning av skoltiden för arbetande och arbetslösa har gått snabbare för kvinnornas del än för männens. Redan i mitten av 60-talet fanns det inte längre någon skillnad i det hänseendet på de båda kategorierna. Både män och kvinnor, arbetande såväl som arbetslösa, hade då en genomsnittlig skoltid på mellan tolv och tolv och ett halvt år.

För en arbetare innebär begreppet yrkesskicklighet att han eller hon behärskar sitt arbetsområde, har erforderliga kunskaper om de arbetsprocesser som tillämpas och om de material som brukas samt dessutom besitter de allmänna färdigheter som erfordras för att vederbörande skall kunna uträtta sitt jobb. Sönderbrytningen av arbetena till fragment och omvandlingen av produktionen till en kollektiv process har gjort denna traditionella syn på begreppet yrkesskicklighet förlegad. Numera kan arbetsprocessen bemästras endast på ett sätt: genom att man förvärvar tekniska och naturvetenskapliga kunskaper. Den vägen är stängd för arbetarna eftersom sådana kunskaper monopoliseras av företagsledningen och dess stab av rådgivande specialister. Vad som lämnats kvar åt arbetaren är en ynklig liten rest av vissa specifika färdigheter, som kommer till användning vid begränsade och rutinmässiga sysslor och som mest gäller den snabbhet, varmed dessa sysslor utförs.[11*] Med utvecklingen av det kapitalistiska produktionssättet blev begreppet "yrkesskicklighet" degraderat, jämsides med själva arbetets degradering. Detta har skett i sådan utsträckning, att våra dagars arbetare anses vara i besittning av "yrkesskicklighet" om de har några få dagars eller veckors träning bakom sig. En utbildningstid på sex månader betraktas nu för tiden som högst krävande, och en som förutsätter ett helt års utbildning - som fallet är när det gäller dataprogrammering - framkallar utbrott av häpen beundran. Den sistnämnda utbildningslängden bör ses mot bakgrunden av det faktum att de gamla hantverksyrkena erfordrade en lärlingstid som sällan var kortare än fyra år och i inte alltför ovanliga fall sträckte sig över sju år.

Tidigt på 1920-talet skrev Georges Sorel att "den moderna fabriken är ett experimentalfält som ständigt drar in arbetarna i vetenskapligt arbete." I samma anda skrev Albert Thierry: "Hela vår civilisation är ett fysikaliskt system och den enklaste arbetare är en fysiker."[52] Det senaste halvseklets erfarenheter har skingrat alla tvivel på att bägge dessa uttalanden var falska.

Arbetarna kan återvinna herraväldet över produktionen endast genom att göra sig delaktiga av de kunskaper som modern ingenjörsteknisk produktion förutsätter. Endast på det sättet kan de skaffa sig del i de förmåner som denna teknik erbjuder dem som sätts att sköta den. De många, långa skolår som monopolkapitalismens samhälle sörjt för, kan bilda en lämplig ram för en mångsidig polyteknisk utbildning av arbetare för flertalet industrigrenar. Men en sådan utbildning kan bli effektiv endast om den kombineras med praktiskt yrkesarbete och om den bedrivs kontinuerligt under hela arbetarens livstid. Om emellertid arbetarna skall kunna och vilja engagera sig i detta slags utbildning måste de i sann mening bli herrar över industrin. Detta kommer att bli fallet först sedan den rådande motsättningen mellan arbetsprocessens båda parter, mellan dem som styr och dem som styrs, mellan arbetets idé och arbetets utförande, mellan andligt och kroppsligt arbete har övervunnits och arbetsprocessen samlats hos det kollektiv som verkställer den.[12*]

I det kapitalistiska produktionssättet kan en innehållslös uppfostran, kombinerad med en degradering av arbetet, bara betyda ett slöseri med tiden. Det nuvarande skol- och utbildningssystemet är i sina apologeters ögon exempel på högsta tänkbara effektivitet. När en enda ingenjör kan styra femtio verkstadsarbetare, varför skulle man då, resonerar de, spilla tid och resurser på att utbilda alla de femtio så att de kom upp till ingenjörens standard? Så ser det kapitalistiska produktionssättets logik ut. Hellre än att rubba på det hierarkiska samhällssystem som gör det möjligt för några få ägare att samla allt välstånd i sina händer, föredrar kapitalisterna att hålla arbetarna kvar i deras okunnighet. Samtidigt slösar man år av meningslös skolning och utbildning på dem. Detta är att beröva den arbetande befolkningen dess rättmätiga arv av yrkesskickligt arbete.

Det perfekta uttrycket för den kapitalistiska synen på begreppet "yrkesskicklighet" finner man i de tidiga tayloristernas djärva och frispråkiga uttalanden sedan de upptäckt den stora sanningen att arbetarna måste vara arbetsverktyg i kapitalisternas händer. Då hade dessa taylorister ännu inte upptäckt det kloka i att maskera och fördölja denna sanning i den moderna sociologins fraser. "Vad händer den okvalificerade arbetaren under scientific managementsystemet?", frågar makarna Gilbreth i sin bok för nybörjare i rationell arbetsledning. De svarar: "Med scientific management finns det inte längre några okvalificerade arbetare. De okvalificerade arbetarna kommer att läras upp enligt bästa tillgängliga metoder. Ingen upplärd arbetare förblir okvalificerad."[54] Arbetarnas upplärning betyder att de helt anpassas efter kapitalets behov. Häri ligger enligt företagsledarnas mening hemligheten med den "uppvärdering" av arbete och yrkesskicklighet som prisas så högljutt i modern industrisociologi. Arbetaren må förbli en varelse utan kunskaper och utan egen initiativförmåga, ett "verktyg" rätt och slätt för kapitalets syften, men i den mån han svarar mot kapitalets behov kan han inte längre betraktas som icke yrkesskicklig arbetare! Det är det synsätt som ligger bakom den jämmerliga akademiska sociologi som ger statistikernas yrkesklassificering nya fina namn och därmed flyttar upp yrkesskickligheten till högre nivåer. Med avväpnande uppriktighet skrev Frank Gilbreth:

"Att utbilda en arbetare betyder att lära honom att hålla sin arbetstidtabell. När han väl kan göra detta, är hans utbildning avslutad, i vilken ålder han än må befinna sig."

Är detta inte den fullkomliga beskrivningen av det stora flertalet jobb i den moderna industrin, handeln och administrationen?

Anmärkningar:

[1] Alba Edwards (Sixteenth Census Reports), Comparative Occupation Statistics for the United States, 1870-1940 (Washington, D.C., 1943), chapter XIII; David L. Kaplan and M. Claire Casey, Occupational Trends in the United States: 1900 to 1950, Bureau of the Census Working Paper No. 5 (Washington, 1958); U.S. Bureau of the Census, U.S. Census of the Population: 1960, vol. I (Washington, 1964), Part I, Table 201, p. 522; U.S. Bureau of the Census, U.S. Census of the Population: 1970, Final Report PC(2)-7A, Occupational Characteristics (Washington, D.C., 1973), Table 1.

[2] Karl Marx, Capital, vol. I (Moscow, n.d.), pp. 592-93. (I. B., ss 558-559.)

[3] Ibid., p. 603. (I. B., s 569.)

[4] Ibid., p. 602. (I. B., s 568.)

[5] Ibid., p. 603. (I. B., s 569.)

[6] Ibid., p. 604. (I. B., s 570.)

[7] Manpower Report of the President, March 1972, Table A-8, p. 167.

[8] Paul M. Sweezy and Harry Magdoff, "Economic Stagnation and Stagnation of Economics", Monthly Review (April 1971), pp. 1-11.

[9] Manpower Report of the President, March 1972, Table A-1, p. 157; Table A-2, pp. 158-59.

[10] Monthly Labor Review (December 1972), Table 22, p. 96.

[11] Victor R. Fuchs, The Service Economy (New York and London, 1968), p. 19.

[12] Ibid., p. 2.

[13] Ibid., pp. 19,37.

[14] Ibid., pp. 61, 129, 156.

[15] Ibid., chapter 6.

[16] Barry Bluestone, "Capitalism and Poverty in America: A Discussion", Monthly Review (June 1972), pp. 66-67.

[17] Peter Henle, "Exploring the Distribution of Earned Income", Monthly Labor Review (December 1972), pp. 23-25.

[18] Harold L. Sheppard and Neal Q. Herrick, Where Have All the Robots Gone?: Worker Dissatisfaction in the '70s (New York and London, 1972), pp. 25-27.

[19] William Spring, Bennett Harrison, and Thomas Vietorisz, "In Much of the Inner City 60% Don't Earn Enough for a Decent Standard of Living", New York Times Magazine, November 5, 1972, p. 48.

[20] Ibid., pp. 46-48.

[21] Marx, Capital, pp. 611-12 (I. B., s 577); New York Times, October 31, 1973.

[22] E. P. Thompson, The Making of the English Working Class (New York, 1964), pp. 10-11.

[23] Ian Gough, "Marx's Theory of Productive and Unproductive Labor", New Left Review, no. 76 (November-December 1972), pp. 47-72.

[24] Karl Marx, Capital, vol. I (Moscow, n.d.), p. 477. (I. B., s 444.)

[25] Gough, "Marx's Theory of Productive and Unproductive Labor", p. 70.

[26] Karl Marx, Capital, vol. III (Moscow, 1966), p. 301.

[27] Ibid., pp. 292, 294.

[28] Ibid., p. 294.

[29] Ibid., pp. 292-301.

[30] Harry Jerome, Mechanization in Industry (New York, 1934), p. 402.

[31] Omar Pancoast, Jr., Occupational Mobility (New York, 1941), p. 14.

[32] For 1900, see David L. Kaplan and M. Claire Casey, Occupational Trends in the United States: 1900 to 1950, Bureau of the Census Working Paper No. 5 (Washington, 1958), Table 2. For 1970, se U.S. Bureau of the Census, Census of Population: 1970, Final Report PC(2)-7A (Washington, D.C., 1973), Table 1.

[33] S. R. Parker, "Industry and Education", in S. R. Parker, R. K. Brown, J. Child, and M. A. Smith, The Sociology of Industry (rev. ed.; London, 1972), p. 36.

[34] Theodore Caplow, The Sociology of Work (Minneapolis, 1954), Chapter 2, esp. pp. 31-36; Joseph A. Kahl, The American Class Structure (New York, 1957), pp. 64-65; J. E. Morton, On the Evolution of Manpower Statistics (Kalamazoo, Mich., 1969), p. 46.

[35] U.S. Department of Labor, Bureau of Labor Statistics, Occupational Outlook Handbook, Bulletin No. 1550, 1968-1969 edition (Washington, n.d.), p. 316.

[36] Joan Woodward, Industrial Organization: Theory and Practice (London, 1965), pp. 28-29.

[37] Carles R. Walker, "Changing Character of Human Work Under the Impact of Technological Change", in National Commission on Technology, Automation, and Economic Progress, The Employment Impact of Technological Change, Appendix Volume II, Technology and the American Economy (Washington, D.C., 1966), p. 299.

[38] Charles Silberman, The Myths of Automation (New York, 1966), p. 52.

[39] Caplow, The Sociology of Work, pp. 42-43.

[40] Jerome Davis, "Testing the Social Attitudes of Children in the Government Schools in Russia", American Journal of Sociology (May 1927); cited in ibid., p. 40.

[41] Manpower Report of the President (Washington, 1972), p. 207.

[42] Collective Bargaining Today, Proceedings of the Collective Bargaining Forum (1969), p. 334.

[43] K. B. Bernhardt, speaking to the Community Relations Division (Justice Department) Conference on Job Opportunities for Minorities, Chicago, June 1967; quoted in R. A. Nixon, The Labor Market Framework of Job Development: Some Problems and Prospects (New York, 1967), p. 41.

[44] Ivar Berg, Education and Jobs: The Great Training Robbery (Boston, 1970, pp. 14-15.

[45] Ibid., p. 87.

[46] Ibid., pp. 93-94.

[47] Ibid., pp. 16-17.

[48] Ibid., p. 17.

[49] Stanley Lebergott, Men Without Work: The Economics of Unemployment (Englewood Cliffs, N.J., 1964), p. 11.

[50] William V. Deutermann, "Educational Attainment of Workers, March 1971", Monthly Labor Review (November 1971), p. 31.

[51] M. C. Kennedy, The Division of Labor and the Culture of Capitalism: A Critique (Ann Arbor, Mich., 1968), p. 172n.

[52] Georges Sorel, Les illusions du progrès (Paris, 1921), p. 282; Albert Thierry, Réflexions sur l'education (Paris, 1923), pp. 99-100; quoted by Friedmann in Industrial Society (Glencoe, 111., 1955), p. 240.

[53] Paul Blumberg, Industrial Democracy: The Sociology of Participation (New York, 1969), p. 190. (Svensk översättning Företagsdemokrati i sociologisk belysning, 1971.)

[54] William R. Spriegel and Clark E. Myers, eds., The Writings of the Gilbreths (Homewood, 111., 1953), p. 110.

Noter:

[1*] Faux frais = Improduktiva kostnader.

[2*] Fuchs påpekar att denna ökning av antalet anställda inom servicesektorn inte medfört en motsvarande ökning av sektorns, avkastning. Dess procentuella andel av bruttonationalprodukten har inte stigit alls under åren 1929-1965, trots den väldiga ansvällningen av dess arbetsstyrka.[13] Detta påpekande har intresse, därför att det ger en blixtbelysning av det slösaktiga sätt varpå arbetskraften fördelas inom ekonomin. Fuchs går emellertid inte alls så långt som han borde göra i sina reflektioner på denna punkt; därtill är han alltför bunden av den fiktiva innebörd som nationalräkenskaperna ger begreppet "avkastning". En stor del av servicesektorns "avkastning" existerar inte i verkligheten utan bara i nationalräkenskaperna och i företagens balansräkningar. Något reellt tillskott till nationalprodukten ger den inte annat än om man begagnar den kapitalistiska räknemetoden.

[3*] En annan undersökning av samma art som Fuchs', gjord av Barry Bluestone, kom till följande slutsats: "När man försöker klargöra arbetslönernas historia under efterkrigstiden finner man, att skillnaden mellan höglöneindustrier och låglöneindustrier stadigt ökats. År 1947 införde den del av industrin, som har de lägsta lönerna, raka ackord som gav arbetarna i genomsnitt 75 procent av lönerna i den översta klassens höglöneindustrier. Men år 1966 hade den siffran sjunkit till 60 procent, Låglöneindustriernas arbetare kom i åtnjutande av mindre löneökningar än höglöneindustriernas arbetare under alla år utom fyra av de totalt tjugo år perioden omfattade.[16]

[4*] Det första tecknet på en sådan utveckling framkom under 1930-talets stora depression, men det försvann när den snabba kapitalackumulationen inleddes i samband med andra världskriget. Mot slutet av 1960-talet, då arbetslösheten i mellanskiktet ökade, fick de anställda där på nytt känna av att de inte hade den trygga ställning som de en tid inbillat sig, utan att de utgjorde en arbetskraft som lejdes och avskedades på samma sätt som "vanliga" arbetare.

[5*] I sitt arbete om den engelska arbetarklassens uppkomst skriver E. P. Thompson: "Det finns i dag en benägenhet att förutsätta att samhällsklass är ett ting. Detta var aldrig Marx' uppfattning, vilket framgår av lans historiska författarskap. 'Arbetarklassen', skriver han på ett ställe, 'förutsätts ha en verklig existens, som kan bestämmas med nästan matematisk exakthet: så och så många människor står i de och de relationerna till produktionsmedlen ...' Denna villfarelse skämmer många av senare tiders marxistiska skrifter."[22]

[6*] Sådant arbete faller dessutom utanför begreppen produktivt och improduktivt arbete därför att det står utanför den kapitalistiska produktionsprocessen. Se den klara och överskådliga presentationen av Marx' teori om produktivt och improduktivt arbete hos Ian Gough.[23]

[7*] Däremot kallade Marx aldrig handelsarbetarna för "handelsproletariatet". Uttrycket återfinns i en fotnot i "Kapitalet", tillfogad och signerad av Engels.[25] Det förhållandet att Marx aldrig begagnade uttrycket men att Engels fann det användbart tjugo år senare är i och för sig intressant och viktigt, en sak som Engels själv klargör i fotnoten. Han skriver att handelskontorister, som behärskar tre, fyra språk och som är väl förtrogna med kommersiella transaktioner, förgäves bjuder ut sina tjänster i London City mot en lön av 25 shillings i veckan, vilket är långt under genomsnittslönen för en maskinist.[26]

[8*] Man måste dock komma ihåg att Marx inte bara var en vetenskapsman utan också en revolutionär. Det kapitalistiska produktionssystemet hade på hans tid hunnit verka länge nog för att tillåta vissa avgörande slutsatser om dess framtid. Det är inget tvivel om att vad Marx förutsåg var inte systemets långsiktiga bestånd utan dess snara förstörelse. Den övertygelsen ingår som en del i alla aktiva revolutionärers rustning.

[9*] Man får inte föreställa sig att de utbildningstider, som här nämnts och som är så korta att de gör själva ordet utbildning till ett skämt, är karakteristiska enbart för sammansättningsarbeten och andra verkstadsarbeten. I en bok om automation berättar Charles Silbermann, en av Fortunes redaktörer, följande: En utförlig undersökning av arbetskraften, gjord av staten New Yorks arbetsdepartement, har avslöjat att två tredjedelar av allt pågående arbete i denna delstat är av den karaktären att det kan läras på ett par dagar, en vecka eller högst ett par månader under arbetstiden.[38] Två tredjedelar av alla jobb i staten New York motsvarar den arbetsvolym som fullgörs av alla operatörer, alla kroppsarbetare, alla kontorsarbetare, alla servicearbetare plus några andra yrkeskategoriers insatser.

[10*] Att självklara konventionella sanningar kan variera med tid, rum och sociala förhållanden har på ett slående sätt påvisats av Jerome Davis i en studie över sociala attityder hos sovjetryska barn, som han gjorde på 1920-talet. Barnen fick göra upp en ranglista över olika yrken med en amerikansk lista som förebild. De vände helt enkelt upp och ned på den amerikanska listan och placerade jordbrukare högst och bankdirektörer lägst.[40]

[11*] I en opublicerad doktorsavhandling skriver M. C. Kennedy om arbetsfördelning:

"När man refererar till Marshall och Adam Smith bör man hålla i minnet att båda två förväxlade 'färdighet' med talang, skicklighet. När man talar om en snickares yrkesskicklighet tänker man inte bara på hans manuella färdighet utan också på hans förmåga att föreställa sig hur det föremål han avser att tillverka skall se ut i färdigt skick, och vilka verktyg och material han skall bruka för ändamålet. När han är i stånd att förhandsbestämma både produktens nyttofunktion och dess estetiska verkan, när han kan välja sina verktyg och material på rätt sätt och begagna dem så att de förverkligar hans syften och ger honom hans utkomst, då är han i sann mening yrkesskicklig. Men om snickaren i sitt arbete bara ger prov på manuell händighet, då besitter han den sortens färdighet som Marshall gav beteckningen yrkesskicklighet. I dagens storindustri innebär ökad färdighet minskad yrkesskicklighet."[51]

[12*] Kraven på arbetarnas medinflytande och medbestämmande räcker ur denna synpunkt inte till för att motsvara Marx' visioner. Föreställningen om en arbetsplatsens demokrati, byggd på en formell parlamentarisk struktur lagd ovanpå den bestående produktionsorganisationen, med direktörer tillsatta genom val och med andra företagsbeslut avgjorda genom votering, är en ren illusion. Utan att de erforderliga tekniska kunskaperna tillförs arbetarna och utan att ett reorganiserat arbetssätt läggs i händerna på arbetarna, med ett ord, utan att man skapar ett nytt, i sann mening kollektivt produktionssystem, kommer införande av rösträtt i fabriker och på kontor aldrig att ändra på det faktum att arbetarna förblir lika beroende av "expertisen" i företagsledningarna som förr. Allt vad arbetarna blir i stånd till är att välja vilka bland experterna som skall styra och eventuellt att rösta ned deras förslag och lägga fram alternativ till dem. En genuin arbetarkontroll förutsätter en avmystifiering av teknologin och en omorganisation av produktionssättet. Detta innebär naturligtvis inte att arbetarnas maktövertagande av industrin inte skulle vara en revolutionär handling. Det betyder bara att en sann arbetardemokrati inte kan byggas upp på ett rent formellt parlamentariskt mönster.

Det skulle emellertid vara fel att tro - vilket somliga människor gör - att idén om arbetarnas medbestämmanderätt i företagen i betydelsen av en röstningsprocedur på varje arbetsplats, skulle falla utanför marxismen. Men detta krav är otillräckligt. Hela Marx' diskussion om det kapitalistiska produktionssättet i första delen av "Kapitalet" är genomsyrat av en långt mera revolutionär anda. Han kräver att hela produktionsprocessen på nytt skall läggas i arbetarnas händer och att den skall kontrolleras av dem på det mest direkta sätt som kan tänkas. Marx skulle ha betraktat varje spekulation om arbetarkontroll, som inte tog hänsyn till detta krav, som ett dåligt recept för en revolution. På samma sätt skulle han ha betraktat den sovjetryska revolutionen, som visserligen raserade de gamla egendomsförhållandena men lämnade själva produktionssättet orört, varigenom den ryska revolutionen blev en hybrid som endast representerade det första stadiet av den äkta revolutionen.

För en vidare orientering i dessa frågor hänvisas läsaren till Paul Blumbergs bok om arbetarkontroll, som är en av de bästa översikterna i ämnet som existerar. Dessvärre har Blumberg, som många med honom, inte insett hela innebörden av den marxistiska synen på arbetardemokratins problem. Han försöker förklara Marx' och Engels "tystnad" på den punkten med i första hand deras motvilja mot att tala ut i fråga om den kommande kommunistiska samhällsordningen. Men i fortsättningen skriver Blumberg: "Om man ser på deras verk i dess helhet står det klart att de, om de funnit ändamålsenligt att mera utförligt uppehålla sig vid frågan om socialismens natur, skulle ha uttryckt sympati för tanken på arbetarkontroll. Det ligger implicit i deras författarskap."[53] Sanningen är i stället den att både Marx och Engels tog för given arbetarnas kontroll över både den egna arbetsplatsen och över samhället. Deras synsätt var långt mera revolutionärt än kommentatorer av Blumbergs art vill göra gällande, och båda hade helt klart för sig att en revolution som inte även innebar "industriell demokrati" måste förbli en illusion.

Braverman Arkivet | Braverman Archive - verk på engelska
Svensk avdelning | MIA