Originalets titel: "Hashish in Marseilles".
Översättning: Carl-Henning Wijkmark
Digitalisering: Dag Heymar
HTML: Jonas Holmgren
Marseille, 29 juli. Vid sjutiden på kvällen, efter lång tvekan, tog jag en dos haschisch. Jag hade varit i Aix tidigare på dagen. Med den absoluta förvissningen om att inte riskera att bli störd i denna stad, där bland hundratusentals människor inte en enda känner mig, ligger jag utsträckt på sängen. Och ändå blir jag störd av ett litet barn som gråter. Det känns som om det redan hade gått tre kvart. Men då ser jag att det bara är tjugo minuter... Där ligger jag nu på sängen; läser och röker. Framför mig denna ständiga utsikt mot Marseillebukten. Gatan som jag sett så många gånger liknar ett snitt skuret med en kniv.
Till slut lämnade jag hotellet, det föreföll mig som om effekten skulle utebli eller bli så obetydlig att man kunde strunta i försiktighetsmåttet att stanna på rummet. Som första anhalt kaféet i hörnet av Cannebièren och Cours Belsunce. På högra sidan från hamnen räknat, alltså inte mitt vanliga. Och annars? Bara ett slags allmän välvilja, en förväntan om att se folk vänligt komma emot en. Känslan av ensamhet försvinner ganska snabbt. Min käpp börjar plötsligt bli en källa till glädje för mig. Man blir överdrivet ängslig: oroar sig för att en skugga som faller på papperet ska skada det. – Äckelkänslan försvinner. Man läser affischerna på pissoarerna. Det skulle inte förvåna mig om den eller den kom fram till mig. Det gör de nu inte, men inte heller det spelar någon roll för mig. Men jag tycker att stället är för bråkigt.
Nu börjar haschischätarens pretentioner i fråga om tid och rum att göra sig gällande. De är ju som bekant av det furstliga slaget. Versailles är på intet sätt överdimensionerat för den som ätit haschisch, och evigheten känns inte alls för lång. Och som bakgrund till dessa ofantliga dimensioner i den inre upplevelsen, denna absoluta utsträckning i tiden och omätlighet i rummet, utbreder sig en förunderlig, lycksalig humor just kring kollisionerna mellan tid och rum. Jag upplever denna humor oändligt starkt när jag på restaurant Basso får höra att det varma köket just har stängt, och detta på samma gång som jag just har slagit mig ner för att supera mig in i evigheten. Och strax efteråt icke desto mindre en känsla av att allt omkring mig är ljust och fullt av folk och rörelse och också kommer att förbli det. Jag måste i all korthet nämna hur jag hittade mitt bord. Vad som intresserade mig var utsikten mot le vieux port som man har från de övre våningarna. När jag kom nere på gatan lyckades jag få syn på ett ledigt bord på verandan i andra våningen. Men så kom jag i alla fall inte längre än till första. De flesta fönsterborden var upptagna. Då satte jag kurs mot ett stort bord som just hade blivit ledigt. Men i samma ögonblick som jag satte mig ner slogs jag av disproportionen i att jag skulle placera mig vid ett så stort bord, och jag blev så generad att jag gick rakt över till andra ändan av lokalen för att inta en blygsammare plats som jag upptäckte först då jag redan var där.
Men måltiden kom senare. Först den lilla baren i hamnen. Jag skulle just till att vända igen med oförrättat ärende, för också därifrån tycktes en konsert och till på köpet en blåsarensemble strömma emot mig. Det var nätt och jämnt att jag kunde övertyga mig själv om att det bara var bilhornens ylanden. Redan på vägen till le vieux port denna underbara lätthet och bestämdhet i stegen, som förvandlade den stenlagda, oartikulerade marken på den stora öppna platsen som jag sneddade över till en landsväg där jag drog fram som en sorglös vandringsman i natten. Ty Cannebièren undvek jag fortfarande på detta stadium, ännu inte helt säker på mina regulativa funktioner. Väl framme i den lilla hamnkrogen fick jag erfara hur haschischens i egentlig mening kanoniska magi släpptes lös med en primitiv skärpa som jag väl knappast tidigare varit med om maken till. Jag förvandlades närmare bestämt till fysionomiker, åtminstone till en iakttagare av fysionomier, och jag upplevde något i min erfarenhet fullständigt unikt: jag bet mig formligen fast i de ansikten jag såg omkring mig i lokalen och som delvis var av en anmärkningsvärd råhet och anskrämlighet. Ansikten som jag under normala förhållanden skulle ha haft dubbel anledning att undvika: jag skulle varken ha velat dra till mig deras blickar eller kunnat uthärda deras brutalitet. Det var en tämligen långt framskjuten postering, denna hamnsylta. (Jag skulle tro att den så att säga var den sista som jag utan risk kunde beträda, vilket jag i mitt berusade tillstånd hade bedömt med samma säkerhet som man under djup utmattning förmår fylla ett glas till randen utan att en droppe rinner över, något som man aldrig klarar av med fräscha och utvilade sinnen.) Alltjämt på betryggande avstånd från rue Bouterie, men ändå såg jag ingen borgare sitta där; på sin höjd en och annan småborgarfamilj från grannskapet förutom det egentliga hamnproletariatet. Jag begrep nu på en gång hur fulheten i en målares ögon – gällde inte det för Rembrandt och många andra? – kunde framstå som skönhetens sanna reservoar, eller rättare som förvaringsrummet för dess skatter, som det härjade bergsmassivet med allt det skönhetens guld i sitt inre som glimmade fram ur fåror, blickar, linjer. Särskilt erinrar jag mig ett till ytterlighet djuriskt och gement mansansikte, i vilket jag plötsligt till min bestörtning återfann "försakelsens fåra". Det var framför allt mansansikten som trollband min uppmärksamhet. Nu tog ett långt utdraget spel sin början, som innebar att jag upptäckte en bekant i varje ansikte; ibland visste jag också vad han hette, ibland inte; illusionen försvann på samma sätt som det brukar ske i drömmen, det vill säga inte skamset och komprometterat, utan stillsamt och vänligt som en varelse som fullgjort sin plikt. Under sådana omständigheter kunde man inte längre tala om ensamhet. Var det bara mig själv jag hade i sällskap? Riktigt så enkelt låg det väl ändå inte till. Jag är inte heller så säker på att det i så fall skulle ha kunnat ge mig en så djup lyckokänsla. Utan snarare var det väl så här: jag fungerade på det mest förslagna, diskreta och oförskämda sätt som min egen kopplare och levererade alltsammans åt mig själv med den tvetydiga säkerheten hos den som grundligt känner och har studerat sin uppdragsgivares önskemål. – Sedan dröjde det en halv evighet innan kyparen visade sig igen. Jag kunde rättare sagt inte stå ut med att vänta på honom. Jag gick in i själva barlokalen och betalade vid disken. Om det är brukligt att ge dricks på sådana ställen känner jag inte till. Jag skulle i vilket fall som helst ha gett något. I haschischruset i går var jag snarast gnidig; rädslan för att väcka uppmärksamhet genom extravaganser drog tvärtom uppmärksamheten till mig.
Samma sak på Basso. Först beställde jag ett dussin ostron. Mannen ville med en gång ta upp beställning också på den följande rätten. På måfå pekade jag ut en standardrätt på matsedeln. Han kom nu tillbaka och meddelade att den var slut. Då lät jag fingret kretsa omkring i närheten av denna rätt, tycktes vilja beställa än det ena än det andra, så fångades min blick av det som stod ovanför och så vidare, tills jag till slut hade kommit fram till det som stod överst. Detta var emellertid inte enbart av glupskhet, utan en akt av alldeles särskild hövlighet mot rätterna, som jag inte ville förolämpa genom att stöta bort dem. Alltnog, jag fastnade för en pâte de Lyon. Lejonpastej, tänkte jag, finurligt skrattande åt min vits när jag såg den prydligt upplagda portionen framför mig på en tallrik, och tillade sedan föraktfullt: Detta mjälla kyckling- och kaninkött – eller vad det nu kan vara. Hungrig som ett lejon som jag var, hade det inte förefallit mig mer än rimligt att jag skulle få ett lejon att äta mig mätt på. För övrigt beslöt jag i mitt stilla sinne att jag när jag väl var färdig på Basso (det här var vid halv elva-tiden) skulle gå någon annanstans och äta supé för andra gången.
Men först litet mer om promenaden till Basso. Jag strövade längs kajen och läste ett efter ett namnen på de båtar som låg förtöjda där. Därvid överväldigades jag av en oförklarlig upprymdhet, och jag log i tur och ordning alla Frankrikes förnamn rakt upp i ansiktet. Den kärlek till båtarna, på vilken deras namn utgjorde ett insegel, tycktes mig underbart vacker och rörande. Det var bara en viss "Aero II", som gav mig en association till luftkrig, som jag passerade utan varmare känslor, på samma sätt som jag i baren som jag nyss lämnat hade känt mig tvungen att låta blicken glida förbi vissa, alltför groteskt förvridna ansiktsuttryck.
Uppe på Basso, när jag tittade ner, började sedan trollerierna i välkänd stil. Den öppna platsen vid hamnen var som en palett, där fantasin blandade de topografiska elementen, prövade olika kombinationer utan att binda sig vid någon bestämd avsikt, precis som en målare som drömmer över sin palett. Jag tvekade litet innan jag beställde in sprit. Det var en halvflaska cassis. En isbit simmade i glaset. Men det gick mycket bra ihop med drogen. Jag hade valt platsen för det öppna fönstrets skull genom vilket jag kunde titta ner på hamntorget som låg där nere i dunklet. Och när jag nu allt emellanåt gjorde detta, lade jag märke till att det hade en benägenhet att förvandlas med varje person som beträdde det, som om det liksom uppstod ett mönster av den sort som märk väl inte har något att göra med det sätt på vilket vederbörande själv ser det, utan snarare med det varierande perspektiv som 1600-talets stora porträttmålare använde sig av för att framhäva det karakteristiska hos respektive ståndsperson mot bakgrund av det eller det givna pelargalleriet eller fönstret. Senare antecknade jag medan jag tittade ner genom fönstret: "För varje århundrade blir tingen alltmer främmande."
Jag måste här skjuta in en principiell anmärkning: ensamheten i ett sådant rustillstånd har sina avigsidor. För att börja med det fysiska så minns jag ett ögonblick från besöket på hamnkrogen då ett häftigt tryck mot mellangärdet framtvingade ett brummande ljud som gav lindring. Och det är ingen tvekan om att potentiella upplevelser av verklig skönhet och klarhet förblir orealiserade. Men å andra sidan fungerar ensamheten också som ett filter. Vad man skriver ner nästa dag är mer än en uppräkning av impressioner, ruset avsätter under natten prismatiska linjer av stor skönhet som kontrasterar mot vardagen; det framkallar ett slags mönster och stimulerar på ett helt annat sätt till eftertanke. Jag skulle vilja uttrycka det så att det drar ihop sig och bildar en blomkontur.
För att komma rusets lycka och dess mysterier närmare inpå livet kunde det vara skäl att fundera litet över Ariadnes tråd. Vilken lustkänsla i den enkla handlingen att rulla ut ett nystan. Och denna lustkänsla djupt besläktad med rusets och även skapandets lustkänsla. Vi rör oss framåt; men vi upptäcker på vår väg inte bara nya vindlingar i den grotta vi vågar oss allt längre in i, utan njuter till fullo av denna upptäckarglädje först i och med denna andra rytmiska lyckokänsla som ligger just i att släppa ut tråd från ett nystan. Ett sådant tryggt medvetande om det konstfullt lindade nystanet, som vi löser upp – är inte denna lycka densamma för all produktivitet, åtminstone den som söker sig till prosans form? Och i haschischruset är vi alla vällustiga prosaväsen i högsta potens.
En djupt undansjunken lyckoförnimmelse, som inställde sig på en plantering vid sidan av Cannebièren där rue Paradis utmynnar, visar sig svårare att komma åt än allt det föregående. Jag hittar lyckligtvis en anteckning på min tidning: "Med sked måste man ösa det likartade ur verkligheten." Flera veckor tidigare hade jag noterat en sats av Johannes B./V./ Jensen som tycktes utsäga något liknande: "Richard var en ung man som hade sinne för allt som var likartat i världen." Denna sats hade tilltalat mig mycket. Den ger mig nu ett tillfälle att konfrontera den politiskt-rationella innebörd, som den i mina ögon ägde, med den individuellt-magiska som väckts av gårdagens upplevelse. Medan den jensenska satsen som jag såg den gick ut på att tingen är så beskaffade som vi ju i allmänhet uppfattar dem, alltigenom funktionella, rationaliserade, och att det specifika nu för tiden bara dröjer sig kvar i nyanser, så innebar den nya insikten något helt annat. Jag såg nämligen uteslutande nyanser: dessa var emellertid identiska. Jag fördjupade mig i stenläggningen framför mig, som i kraft av en sorts salva som jag liksom strök ut över den förvandlades till detta enda och samma och därmed lika gärna kunde vara en parisisk stenläggning. Det talas ofta om stenar i stället för bröd. Dessa stenar framför mig tjänade som bröd för min fantasi, som plötsligt fått en väldig aptit på att avnjuta det identiska hos alla platser och länder. Och likväl tänkte jag med oerhörd stolthet på att jag nu satt här i Marseille mitt i ett haschischrus; vem som väl denna kväll kunde tänkas dela mitt rus, hur få det måste vara. På att jag inte förmådde känna någon ångest för framtida olycka och framtida ensamhet, haschischen skulle ju vara i evighet. Musiken från en nattlokal som låg i närheten och vars toner dragit mig till sig blev i detta skede av betydelse. Jag såg G. passera i en droska. Det var ett ögonblicks synvilla, en stund innan hade U. plötsligt lösgjort sig ur båtarnas skugga i gestalt av en hamnbuse och fixare. Men det var inte bara bekanta jag såg. I detta stadium av djup försjunkenhet såg jag två figurer – småborgare, busar, vad vet jag – vandra förbi mig som "Dante och Petrarca". "Alla människor är bröder." Så inleddes en tankegång, som jag inte längre kan rekonstruera. Men det sista ledet i den hade med säkerhet en obanalare karaktär än det första och jag har för mig att det utmynnade i bilder av djur.
"Barnabe" stod det på en spårvagn som stannade ett kort ögonblick framför den plats där jag satt. Och det slog mig att den dystert-ödsliga berättelsen om Barnabas inte var någon dålig ändstation för en spårvagn i staden Marseille. Det var underbara saker som utspelades kring ingången till danslokalen. Då och då visade sig en kines i blå sidenbyxor och glänsande rosa kavaj i dörröppningen. Det var dörrvakten. Innanför dörren skymtade flickor. Jag kände mig helt behovslös. Det var en lustig känsla att se en ung man komma ut med en flicka i vit klänning och genast behöva tänka: "Här har hon alltså stuckit i väg från honom i bara skjortan, och nu hämtar han henne tillbaka igen. Jaja." Jag kände mig smickrad av tanken att sitta här i centrum av alla utsvävningar, och med "här" avsågs ingalunda hela staden utan den lilla, inte särskilt händelserika fläck där jag råkade befinna mig. Men förloppen sattes i gång på så sätt att de yttre fenomenen berörde mig med en trollstav och jag försjönk i drömmar om dem. I sådana stunder förhåller sig människor och ting till varandra som de där föremålen och figurerna av flädermärg i glasinfattade stanniollådor som genom gnidning mot glaset blir elektriska och som sedan i alla sina rörelser försätts i de egendomligaste relationer till varandra.
Musiken som under tiden omväxlande tilltog och dämpades i styrka kallade jag för jazzens piskor av halm. Jag har glömt med vilken motivering jag tillät mig att markera takten med foten. Det strider mot min uppfostran och det skedde inte utan inre konflikter. Det förekom perioder då de akustiska intrycken genom sin intensitet trängde undan alla andra. Framför allt i den lilla baren drunknade allt annat i ett larm som väl att märka inte kom från gatan utan från rösterna omkring mig. Och det märkvärdigaste med detta larm av röster var att det var så påtagligt dialektfärgat. Marseilleborna talade plötsligt så att säga inte tillräckligt god franska för mina öron. De hade blivit kvar på dialektstadiet. Det alienationsfenomen som detta tycks tyda på och som Karl Kraus har uttryckt med en vacker formulering: "Ju närmare man betraktar ett ord, från desto större avstånd blickar det tillbaka", gäller tydligen också på det optiska området. I varje fall finner jag bland mina anteckningar följande förundrade notis: "Märkligt hur tingen håller stånd mot våra blickar."
Det hela började klinga av när jag sedan korsade Cannebièren och så småningom svängde om hörnet för att avsluta med litet glass på ett litet kafé vid Cours Belsunce. Det låg inte långt från det andra där jag hade inlett kvällen och där jag plötsligt, genom den kärlekslycka som betraktandet av några draperifransars rörelser i vinddraget skänkte mig, hade övertygats om att haschischen börjat verka. Och när jag tänker tillbaka på detta tillstånd är jag benägen att tro att haschischen förmår övertala naturen att unna oss den fria utgivelse av vår egen existens som är karakteristisk för kärleken – och att göra det på ett mindre egennyttigt sätt. Ty om vår existens i de tider då vi älskar rinner som guldmynt genom händerna på naturen, som inte kan hålla fast dem och gärna släpper dem ifrån sig för att sålunda tillhandla sig nytt liv, så överlämnas vi nu av samma natur med en frikostig gest åt tillvarons rikedom utan att kunna vänta eller hoppas på något i utbyte.